ÅKE PETZÄLL. Makt och rätt. Vetenskapssocieteten i Lund. Årsbok 1941, s. 49—78.
Genom det bidrag, som professorn i praktisk filosofi i Lund ÅKE PETÄLL lämnat till den i våra dagar särskilt brännande frågan om makt och rätt, har icke framkommit någon ingående utredning i ämnet. Ett sådant material skulle naturligtvis icke kunna rymmas inom det begränsade formatet. I sin lilla skrift har författaren enligt egna ord utvalt »ett fenomen bland de många» och till behandling upptagit den tyska rättsdiskussionen under nyare och nyaste tid.
Efter en inledning, där författaren med stöd av SOKRATES och PLATON varnar för att sätta likhetstecken mellan makt och rätt, följer en redogörelse för åskådningssättet hos RUDOLF STAMMLER, vilken skänkt hithörande spörsmål stort beaktande i skilda arbeten mellan 1906 och 1928. Enligt uppgift är Stammler typisk för de av transcendentalfilosofien betingade försöken att entydigt bestämma rättens begrepp, och den korta och koncisa redogörelsen jävar icke påståendet att Stammlers kunskapskritiskt orienterade rättsteori blivit utgångspunkten för en diskussion om rättsbegrepp och rättsidé som tydligt visar de abstrakta begreppsbestämningarnas vansklighet. Med äkta tysk grundlighet tar Stammler, som definierar rätten som »das unverletzbar selbstherrlich verbindende Wollen», till sin hjälp en mångfald begrepp, såsom »rättfärdighetens uppgift», »rättens objektiva riktighet», »idén om en ren gemenskap blandmänniskorna», och svävar med dem omkring i abstraktionernas tunna luft.
Större intresse erbjuder den följande framställningen av tankegångarna hos JULIUS BINDER, vilken såsom vetenskapsman torde vara representativ för nyare tysk rättsfilosofi. Efter en mot Stammler riktad kritik, i vilken hävdas att rättens faktiska giltighet i kraft av makten hör till rättens begrepp och att detta begrepp därför icke kan vara »rent i Kants mening, gör Binder sa småningom gällande att både rätten och makten äro grundade i det sedliga förnuftet. Rätten är på grund av förnuftet »die immanente Logik der Gesellschaft» — en socialt verkande faktor, vars värde måste bedömas efter rättsidéns abstrakta och översinnliga krav. Redan några år senare är emellertid Binder på det klara med att han varit nära att råka på villospår. Rättsidén får mening först då den tänkes »förverkliga sig i verkligheten»; det är icke längre fråga om ett ideellt krav som ställes på den faktiska rätten, utan rätten som idé har blivit en positiv makt. Därmed är hinder undanröjt för den senare fas i Binders utveckling som inträtt under 1930-talet. Enligt Binder måste numera makten betecknas såsom statens substans. Det rör sig dock icke om vilken stat som helst utan allenast om den nationalsocialistiska ledarstaten. Binder uppger sig själv vara fulltmedveten om att hans uppfattning om ledarstaten såsom det riktiga uttrycket för rättsidén är en konsekvens av hans tidigare rättsteoretiska tänkande. Ja, enligt Binders förmenande har redan Stammler förebådat denna nya lära om rätt och frihet på samma sätt som Johannes var ett förebud för Messias.
Huvuddragen av den rättsfilosofi, som Binder sålunda gjort till sin återfinnas överallt i nyaste tysk doktrin och ge sig också tillkänna i det praktiska rättslivet. Rätten är nationens vilja till liv och verksamhet. Denna vilja kommer till medvetande om sig själv i ledaren. Ledarskapet kan icke förvärvas genom viss fostran eller undervisning. Att folket finner en ledare kan betraktas såsom ett under eller en nåd. Ledarens person är således på samma gång makten och rätten.
Professor Petzäll gör — säkerligen med fog — den anmärkningen att tysk rättsmetafysik bidragit till att rätten såsom sådan kunnat identifieras med maktinnehavarens person och därmed gjort sitt till att avlägsna rätten så långt från de rättsunderställda att förbindelsen synes kunna återknytas endast genom en uppenbarelse.
Enligt vad författaren påpekar, förhåller det sig i själva verket så att tyska jurister vid tillämpningen av ledarprincipen på rättsfrågor understryka principens irrationella karaktär. Det heter bland annat att ledarskapet bottnar i de irrationella faktorer, där folkgemenskapen finner sin näring, samt att ledarens faktum är omgivet av den hemlighetsfullhet som omger allt levande.
I det följande exemplifierar författaren hur rättscentrum och maktcentrum sammanfalla i det konkreta lagstiftningsarbetet, särskilt inom straffrätten och på rasrättens område. Att man härvid stött på både praktiska och teoretiska svårigheter är icke ägnat att förvåna, om man betänker att makten-rätten fått så fast anknytning till ledarens person. Eftersom det icke är möjligt för ledaren att träffa avgöranden i alla enskilda fall, måste man laborera med vissa andra faktorer, främst
»das gesunde Volksempfinden», och det har funnits nödigt att lita till domare som äro så besjälade av det nationalsocialistiska tänkandet att de kunna i ett särskilt fall från en högre synpunkt avgöra huruvida folkkänslan är sund.
Författaren avslutar sin synnerligen givande uppsats med några egna reflexioner av mera allmän karaktär. Utan att taga bestämd ställning till de behandlade fenomenen framhåller han att makten alltid är makt över någon och att rätten städse är rätt för någon. Denne någon är som objekt för makt och rätt aldrig helt passiv, och var och en enskild rättsadressats medvetande är både i sin egenart hos den enskilda individen och på grund av likhet med andra individer medbestämmande för maktyttringens art och rättsregelns innehåll. I idéhistoriens långa debatt om rätten och makten återkommer därför ständigt försöket att bestämma vad det är hos individen som ligger till grund för rättsordningen. Tyvärr gör författaren själv icke något försök i denna riktning. Detfår dock medgivas att uppgiften är synnerligen svår. Och till sin ursäkt kan författaren anföra att han åtminstone lämnat goda anvisningar om metoden. Det gäller enligt professor Petzäll att med alla till buds stående medel undersöka de reaktionssätt hos individerna som bakom slagorden faktiskt spela in, då rättsordningen danas. Och därvid bör särskilt klarläggas i vad mån det verkligen föreligger ett likformigt reaktionssätt hos alla individer. Den som vill gripa sig verket an får dessutom besked om att uppgiften vetenskapligt är både kunskapskritisk och rent empirisk.
För egen del skall anmälaren icke försöka sig på någon positiv lösning, men några anteckningar till belysning av föreliggande spörsmål må vara honom tillåtna.
Vill man i korthet angiva vad rättsordningen är, kan man utan risk för starkare invändningar våga påstå att den i varje ögonblick gällande rätten består av vissa för samhällelig tillvaro avsedda normer, för vilkas efterlevnad staten tillhandahåller erforderliga maktmedel. Hur dessa regler i yttre måtto tillkommit låter sig också fastställa. Det sker oftast genom särskilda lagstiftningsakter men även på annat sätt, framför allt genom doktrin och praxis på lagstiftningens grund. Egentliga svårigheter yppa sig först när man vill förklara rättsreglernas innehåll, och det är icke för mycket sagt att ingen ännu lyckats övervinna dessa svårigheter. Så mycket är dock säkert att man icke får tillfredsställande förklaring genom att hänvisa enbart till viljeyttringar och motiv hos makthavare i samhället eller representanter för dem, utan man måste räkna med att även andra faktorer gripa in. Sammanfattningsvis kan sägas att dessa faktorer mer eller mindre äga samband med reglernas faktiska uppgift att möjliggöra och befordra mänsklig sammanlevnad. Naturligt är att åskådningssätt och föreställningar hos mängden individer, som beröras av reglernas tillämpning, därvid öva inflytande, ochdet lärer icke kunna bestridas att så i allmänhet är fallet. Man kan tilloch med antaga att så alltid är fallet åtminstone i någon mån — även då reglernas tillkomst framstår såsom en ohämmad maktyttring. Det är
föreställningar av denna art som ingå i vad man kallar det allmänna rättsmedvetandet, och det bör vara tillåtet att begagna denna terminologi, om man samtidigt fastslår att den omfattar en verklighet som icke är fullt känd och klarlagd. Att moraliska föreställningar spela en stor roll är visst, låt vara att man om deras upprinnelse icke med bestämdhet kan säga annat än att de merendels sammanhänga med religiös tro eller med allmänt-humanistisk livssyn. Bakom föreställningarna verka känslor och drifter, över vilkas ursprung och rätta natur det är ännu svårare att bringa vetenskapens klara ljus. Den som kunde analysera samvetet skulle förvisso finna en säregen sammankoppling av föreställningar och känslor, i sin tur förbundna med vissa yttringar av viljelivet. Förmodligen kan man innerst spåra en ren instinkt till samhällelig tillvaro. Eljest är det åtminstone svårt att förklara vissa primitiva rättstillstånd.
Vid genomläsningen av professor Petzälls uppsats blir man onekligen häpen över den halsbrytande logiken i Binders rättsfilosofi. Emellertid skadar det icke att undersöka den bakomliggande verkligheten, och en sådan undersökning skall måhända visa att denna rättsfilosofi är mindre metafysisk än man i förstone är sinnad att tro. Det är säkerligen —såsom också professor Petzäll betonat — så att även den mest överlägsna psykiska och fysiska maktutövning icke kan undgå någon hänsyn till de komplicerade faktorer som bestämma de enskilda individernas (de statsunderställdas) förhållningssätt. Med andra ord och med tillämpning på det aktuella fallet: utan att rättsordningen har en viss förankring i det allmänna rättsmedvetandet ernås i våra dagar icke den hela folket omfattande kraftansamling som vi en följd av år bevittnat. En sak för sig är att detta händelseförlopp inbegriper en förändring av allmänna rättsmedvetandet — en förändring som för den utomståendeter sig som en förflackning eller tilltäppning av tidigare funktioner. Förrättsfilosofen öppnar sig här ett stort och svårarbetat fält, då han får till uppgift att utreda betingelserna för denna utveckling. Vissa hållpunkter torde dock icke saknas.
Vad vi i dag kunna konstatera i fråga om individens reaktioner får väl i avsevärd utsträckning tillskrivas ren passivitet i förhållande till maktens innehavare, men en viss aktivitet kan säkerligen påvisas. Det torde ej kunna betvivlas att denna aktivitet till stor del beror av att statens målsättning för närvarande väsentligen är av utrikespolitisk art. Att den utrikespolitiska expansionen motsvaras av djupa och allmänt utbredda instinkter måste bekräftas av den som bemödar sig om dagspolitisk inblick och historisk återblick. Och medvetandet om att statsledningen så effektivt som möjligt tillgodoser denna aggressionsdrift skapar nog aktiv respekt icke blott för själva statsledningen utan även för dess maktyttringar på rättens område. Därtill är att märka att det allmänna rättsmedvetandet tyvärr överlag varit svagt utvecklat i mellanfolkliga ting, och det kan tänkas att vanan att se bort från främmande folks intressen återverkar på andra reaktioner som angå mänsklig sammanlevnad överhuvud. Även om betydelsen av den allmänna propagandan icke får överskattas, torde det vidare vara så att det centrala
själslivet i längden icke förblir oberört. Särskilt kommer här i betraktande att den tillämpade uppfostringsmetoden, enligt vilken de ungas sinnen ensidigt och oavlåtligt inriktas på statsledningens mål, verkar hämmande på nedärvda själsanlag, vilkas naturliga och fria utveckling skulle bibehålla och fördjupa gångna tiders erfarenheter. Och det är tydligt att denna faktor i allmänna rättsmevetandets mekanik gör sig med hastigt ökande styrka gällande allteftersom tiden löper och systemet består.
Har man blicken öppen för dessa förhållanden, genomskådas i någon mån den magi som vilar över nutida tysk rättsfilosofi. Att närmare ingå på ämnet låter sig icke göra utan att komma in på värdeomdömen, vilkas vansklighet icke behöver framhävas. Det torde dock på goda grunder kunna påstås att mänskligheten uppvisat sina största andliga och materiella framsteg under perioder då rättslivet och därmed även det allmänna rättsmedvetandet fått utveckla sig i frihetens tecken. Ej minstav denna anledning kunde det förväntas att åtminstone någon teoretiker skulle falla på den tanken att framställa den nuvarande tyska rättsordningen såsom ett tidsfenomen, betingat av en särskild situation och speciella statsändamål. Någon sådan uppfattning har emellertid icke kommit till synes. Tillräcklig förklaring härtill kunde visserligen vara att finna i politiska skäl, men saken är kanske helt enkelt den att rättsfilosofer icke äro benägna att nöja sig med någonting mindre än slutgiltiga och ofrånkomliga satser. För övrigt kan endast framtiden utvisa huruvida det är fråga om situationsbetonade fenomen eller om långt gående förändringar.
Vad beträffar förhållandet mellan makten och rätten kan anmälaren slutligen — trots uppenbar risk att beskyllas för obefogad värdering —icke undanhålla den personliga reflexionen att lagstiftningsarbetet givitsina bästa resultat, när denna verksamhet ägt rum i hägn av makt men utan tryck från maktens innehavare. Detta kan man utsäga utan attblunda för det faktum att rättsordningen hittills icke kunnat upprätthållas utan maktmedel. Emellertid får det icke anses uteslutet att rätt skulle kunna existera utan makt. Antydningar i den riktningen ha redan förekommit i vissa mellanfolkliga avgöranden, även om det kan misstänkas att maktfaktorer icke varit utan allt inflytande. Det må betänkas att vi ännu befinna oss i mänsklighetens barndom och att det kulturella framåtskridandet kan föra med sig helt nya perspektiv. En framtida historieskrivare, som utan överdrift liknar sin tids rätt vid ett; ståtligt och fritt växande träd, kan komma att i våra dagars rättsordningar se späda och ömtåliga plantor som ännu icke förmått undvara maktens hjälpande hand.
Harry Guldberg.