JAN ERIC ALMQUIST. Kort översikt över den svenska juridiska litteraturhistorien jämte en förteckning över våra viktigaste historiska urkundspublikationer. Till undervisningsbruk sammanställda. Fjärde förbättrade upplagan. Sthm 1942. Tryckt titelblad + 57 stencilerade sidor. (Akademisk maskinskrift, Uppsala.) Kr. 1.60.
Varför är bara titelbladet tryckt till denna förträffliga bok, fjärde förbättrade upplagan?
I sekelskiftets Lund hörde det till de juris studerandenas största vedermödor att förvärva eller låna handskrivna, okontrollerade kompendier, vilka ofta betingade fantastiska pris. Endast i straffrätt förelåg ett hektograferat— även det handskrivet — som man antog auktoriserat kompendium av Hagströmer i fem tjocka delar. Juridiska föreningen upptäckte en ny, bättre dupliceringsmetod, som kallades mimeografering, och ackorderade med en fanjunkare i Ystad att mimeografera Winroths nerdikterade familjerättsliga föreläsningar. Arbetet gick tålamodsprövande långsamt. Föreningens något självrådige sekreterare, som under tentamensläsning i civilrätt mötte samma läroboksbrist på förmögenhetsrättens område, fick av Thyrén låna ett handskrivet kompendium i ämnet, grundat på Winroths kollegier, som Thyrén fått av sin tidigare examinerade broder Gustaf och själv använt och vilket ansågs vara mycket fint. För att icke ensam draga nytta av det värdefulla kompendiet lämnade (den ännu ej till myndig ålder komne) sekreteraren detsamma, utan Winroths eller Thyréns hörande, för Juridiska föreningens räkning till tryckning.1 Han och föreningen, som godkände åtgärden, menade att var det några fel i kompendiet, så var det lättare att få dem rättade, om det förelåg i tryck tillgängligt för kritik, än om det blott var spritt i ett fåtal apokryfiska handskrifter. Mycket riktigt tillsatte Juridiska föreningen i Uppsala »med anledning af vissa af professor Winroth lämnade meddelanden» en kommitté för utarbetande av rättelser, förklarande anmärkningar och tilllägg till kompendiet. Kommittéarbetet resulterade följande år i ett digert häfte anmärkningar och tillägg.2 I Lund hade Winroth under tiden protesterat mot tryckningen och hotat med åtal. Föreningen beslöt till protokollet kort och gott att lämna Winroths skrivelse utan avseende och översände till Winroth ett protokollsutdrag som svar på brevet. (Winroth hade begärt protokollsutdrag.) I stället beslöt föreningen på grund av Ystads fanjunkarens sölmed familjerätten att trycka även ett första häfte av dessa föreläsningar.3 Samma år (1901) blev fanjunkaren färdig med ett andra, mimeograferat häfte, upptagande succession i kvarlåtenskapen, fideikommiss, bördsrätt m. m. Thyrénfick som kompensation för sitt av sättaren illa medfarna Winrothska kom-
pendium två exemplar av det tryckta och förrådde, mästare i självbehärskning som han var, icke med en min någon häpnad över tilltaget. Själv höll han termin efter termin sina medryckande privata kollegier samt utgav ett par »schema att användas vid föreläsningar i allmän straffrätt». Var man stenograf, kunde man efter hans kollegier skriva sin lärobok i straffrätt själv, liksom i processrätt efter Kallenbergs kollegier. Kallenberg utgav från trycket sina föreläsningar över 1901 års ändringar i rättegångsbalkens fullföljdskapitel och förberedde sitt stora standardverk. Först Björling, som i ordning efter sina professorsutnämningar höll mönstergilla föreläsningar först i rättshistoria och sedan i civilrätt, gav till sist (1910) ut en elementär lärobok i sistnämnda ämne, vars titel han av någon sorts anspråkslöshet försåg med det för vuxna jurister avskräckande tillägget »för nybörjare».
I jämförelse med de handskrivna kompendierna för 40 år sedan utgör naturligtvis nutidens prydliga stencilerade, av föreläsarna auktoriserade kompendier ett oerhört framsteg. Men ligger det inte något i de motiv som ledde till tryckningen av Winroths förmögenhetsrätt? En tryckt bok utmanar kritiken. Offentlighetens fulla ljus kastas över den akademiska undervisningen. Självstudierna underlättas och blir billigare. Och varför inte — de juridiskt intresserade ute i landet kan få tillgodogöra sig frukterna av lärofädernas verksamhet. Att högst användbara läroböcker kan skrivas på beställning och befordras till trycket utan att professorerna förlorar sitt vetenskapliga anseende på det, visar Malmgrens långt senare (1919—1925) tillkomna landsfiskalslärobok. Bergendals bidrag till denna torde vara den allmännyttigaste straffrättsliga lärobok som skrivits i Sverige under det sista tredjedels seklet.
Sanningen att säga har Almquists högintressanta litteraturhistoria, som nu förligger i sin 4:e upplaga, till dato varit för SvJT fullständigt okänd. Att den kommit på red:ns bord beror på en hemställan till författaren att i SvJT skriva en serie artiklar i just detta ämne. Nu vill anmälaren till gengäld livligt animera författaren, som ju inte är rädd för publicistisk verksamhet, att låta en större allmänhet draga nytta av hans verk genom att låta femte förbättrade upplagan utkomma i tryck.
Den ovan lämnade utförliga redogörelsen för studenternas kompendievedermödor, när seklet var ungt, har inte varit avsedd att utgöra ett tillägg till den anmälda litteraturhistorien, utan allenast ett argument för att understryka lämpligheten av professorernas medverkan till åstadkommande av elementära läroböcker i de juridiska disciplinerna. Sverige har i detta avseende alltid kommit efter sina nordiska grannländer, vilkas professorer haft en förunderligt mycket större talang eller ambition såsom läroboksförfattare. SvJT vill söka återkomma med en inventering av det juridiska läroboksmaterialet.
Kjs.