Karl XII och tärningspelet. I SvJT 1942 s. 540 har sagts att som ett led i det svenska rättssamhällets reaktion beträffande brott mot individen har lottkastningen förekommit åtminstone redan 1712 eller ett dussin år före utfärdandet av 1724 års kända kungabrev. Nu ha fortsatta studier visat att den relevanta tidpunkten bör förläggas åtminstone ännu ett dussin år längre tillbaka i tiden eller senast till år 1700.
    Inför Karl XII i hans råd föredrogs d. 29 mars 1700 ett mål om »ett helt tjuvkompani» i Nerike, både män och kvinnor. Av männen voro fyra dömda till döden; väl hade ingen av dessa förut straffats för tjuvnad, men de hade vid stöldernas förövande varit utrustade med bössor, 20 tjuvenycklar och instrumenter o. s. v. »De lära fuller mesta delen gå till galgen», menade konungen när han hört föredragningen till slut. Under diskussionen väcktes emellertid flera förslag om mildring av straffet för de dödsdömda: föredraganden frågade om inte K. M:t skulle nådigst behaga att de pliktade med gatulopp och arbete i Marstrand, presidenten Wrangel — som varit vid sjövapnet —tyckte att man kunde inrätta galärer i Mälaren och på dem bruka både man- och kvinnfolk att arbeta och ro, överståthållaren Gyllenstierna undrade »om icke de fyra kunde spela tärning, så att åtminstone en ginge till galgen så att det kunde sätta någon skräck i andra». Och K. M:t resolverade »att de fyra tjuvarne som äro dömda till döden skola kasta tärning om sitt liv och den där förlorar mista livet och upphängas i galgen, men de övriga trenne skola löpa vardera 9 gatulopp och arbeta i Marstrand i all deras livstid».
    En gång förut under konungens regeringstid hade, d. 7 febr. 1698, inom rådet föreslagits lottkastning, men han ville då icke vara med därom ty —sade han — »på det sättet skulle den, som vore olyckelig i kastande, mest komma att lida fastän han vore oskyldig». De motsatta avgörandena berättiga dock ej till slutsatsen att kungen skulle varit sin rätliniga natur otrogen och ändrat rättsuppfattning, omständigheterna i de båda målen voro nämligen helt olika. I 1698 års mål söktes nåd av samtliga bönder i Valbo härad (Västergötl.) från det straff av 14 dagars fängelse på vatten och bröd som ålagts en var av dem för lössläppande av skogseld. Att i detta fall skulden icke kunde vila lika tungt på alla är tämligen uppenbart; presidenten Stålarm

 

1 Detta tidiga belägg visar också, att riddarsyn icke kan äga något gemensamt ursprung med ordet riddarhus, som spontant uppstod vid 1620-talets början i samband med insamlingen av medel till byggnadens uppförande. Jfr B. BOËTHIUS i »Sveriges riddarhus» (1926), s. 64. Riddarhus kan blott vara en förkortning av »ridderskapets och adelns hus». Riddarsyn åter betydde en syn av riddare i folklig mening, d. v. s. frälsemän i allmänhet eller — i överflyttad bemärkelse —konungens ämbetsmän, i motsats till en syn, bestående av bönder.

688 KARL XII OCH TÄRNINGSPELET.höll t. o. m. före att »många och kanske allesammans kunna oskyldiga finnas till eldens släppande». Annorlunda i det yngre målet. Då presidenten Falkenberg vid förslaget om tärningspel gjorde det förbehåll: »så framt man intet kan finna att någon ibland dem varit upphovet till tjuvnaden», upplyste föredraganden att »de äro alla lika delaktiga och ingen har givit mera anledning än de andra».

 

B. W.