Återbäring av betalning, erlagd av misstag. A. har erlagt betalning till B. i tro, att detta varit en A. åvilande skyldighet.¹ Emellertid har sådan skyldighet icke förelegat, ens i form av en naturalis obligatio. I vilka fall är A. berättigad att av B. återfå det erlagda beloppet?
    I. Det fall, att B. ägde kännedom om A:s villfarelse, vilket innebär, att B. varit medveten dels om A:s uppfattning, dels om de omständigheter varå samma uppfattning grundat sig, och dels om felaktigheten av A:s uppfattning, kan snabbt bemästras. B. måste nämligen för detta fall, redan jämlikt grunderna för avtalslagens §§ 31 och 33 återbära beloppet till A.
    II. Någon svårighet möter heller icke i det fall, då A. erlagt betalning till B. icke för en egen förment skuld till B. utan för en C. verkligen åvilande skuld gentemot B., som A. av någon anledning oriktigt ansett sig rättsligt skyldig betala. ² B. blir i detta fall icke återbä-

 

1 Vi bortse alltså i denna rättsfallsöversikt från det fall, att A. betalat en skuld som han varit medveten om icke ålegat honom. I detta fall har betalningen utgått enligt parternas fulla begivande. Anledning saknas ur samhällssynpunkt att ingripa för att rubba det sålunda uppkomna rättsförhållandet. NJA 1918 s. 405. A. hade betalat B., som av Malmöhus läns hushållningssällskap antagits som kommissionär vid försäljningar från dess marknadsplats, provision för gjorda försäljningar av A:s kreatur. B. hade enligt hushållningssällskapets föreskrifter icke haft rätt att mottaga sådan provision. Sedan A. och B. kommit i tvist, önskade A., som trots vetskap om förbudet för B. att mottaga provision, utbetalat sådan, återbekomma denna. A:s krav avvisades i samtliga instanser.

² Liksom i föregående not angivet fall, är möjligheten att återfå erlagd betalning utesluten, när A. varit medveten om, att C:s förpliktelse icke åvilat honom men icke förty erlagt betalning utan förbehåll. A. anses då av naturliga grunder hava åtagit sig C:s förpliktelser. NJA 1910 s. 368. A. inköpte en fastighet av C., vilken häftade i skuld till B. för levererad vattenledning till fastigheten. C. betalade icke vattenledningen. Efter överlåtelsen av fastigheten avstängde B. vattnet. Inför detta hot betalade A. till B. dennes fordran, men sökte återbäring av honom för den erlagda betalningen. A:s talan avvisades av överrätterna efter att hava vunnit underrättens bifall. Jfr SvJT 1941 s. 42. Att under vissa betingelser erlagd delbetalning för annans gäld till och med kan och bör tolkas som åtagande av betalningsansvar framgår av detta rättsfall. A:s namn hade falskeligen tecknats som borgensnamn å hyreskontrakt. A. erlade på anmodan av fastighetsägaren B. förfallet men oguldet hyresbelopp utan att därvid underrätta hyresvärden om förfalskningen. A. dömdes som betalningsskyldig även för de hyresbelopp, som förfallit efter A:s första betalning, och trots att han, krävd på betalning för dessa senare förfallna belopp, då protesterade med förmälan att hans namn förfalskats. Till beslutet torde i detta fall hava bidragit, att i målet upplystes att A. tecknat borgen för C. för 6,000 kr. och första gången erlagt betalning, utan att nämna något om förfalskningen, såsom han uppgav för att han »icke velat störta C.».

ringsskyldig utan är skyddad gentemot A:s krav, därest B. i god tro mottagit betalningen och medlen alltså kommit i B:s besittning.
    NJA 1912 s. 562. C. var skyldig B. 378 kr. C., som var anställd i posten, sände en postanvisning på detta belopp, för vilken några medel emellertid icke inbetalats, till Lindes sparbank, med begäran att banken skulle låta insätta medlen å sparkasseräkning för B. Generalpoststyrelsen sökte sedermera återfå medlen av B. under förmälan, att postverket icke varit skyldigtutbetala några medel till B. på grund av postanvisningen. Generalpoststyrelsens talan avvisades i samtliga instanser.

 

    Skälet till denna rättstillämpning är att det icke är möjligt ålägga B. att för vart särskilt fall pröva A:s och C:s inbördes förhållande och tvinga B. att på egen risk bedöma riktigheten av att ur A:s hand mottaga betalning för en rattmätig fordran mot C. Vi behöva blott tänkaoss det fall, att den betalning det gäller erlagts för nio år sedan. Betalningen kanske har föranlett B. till sådana åtgärder som inteckningars lösgörande eller säkerheters övergivande. Icke förty skulle A. vid motsatt rättstillämpning äga av B. återkräva det erlagda beloppet. Orimligheten härav är uppenbar.
    III. Återstår det mest svårbehandlade fallet av betalning i villfarelse eller det fall då A. erlagt betalning till B. i den oriktiga tron, att B. ägt göra gällande viss fordran gentemot A. personligen, och B. emottagit betalning i tro, att han ägt göra denna förmenta fordran gällande mot A.
    I detta fall gäller som huvudregel, att A. äger återbekomma det erlagda beloppet oberoende av B:s goda tro. Sakläget förändras givetvis icke därigenom att A. i stället för kontanter lämnat växlar, inteckningare. d. A:s frivilligt avgivna namnbekräftelse förändrar icke sakläget, därest icke benefikt syfte förelegat.
    Åtskilliga domar, stundom med för B. ganska obillig stränghet, bekräfta denna huvudregel.
    NJA 1908 s. 297. B., en officer, hade sökt viss kommendering, förknippad med tjänst vid Statens järnvägar, därför att, enligt praxis, järnvägsstyrelsen utbetalade särskild ersättning för arbetet. B. utfick denna ersättning med 184 kr. K. M:t fann efter anmälan av kammarrättens revisionsavdelning nämnda på praxis grundade ersättning överhuvud icke skola förekomma. B. dömdes återbetalningsskyldig för det utbekomna beloppet.
    NJA 1919 s. 17. B., som var kyrkoherde, erhöll i likhet med sin företrädare genom länsstyrelsens försorg ersättning i kontanter för indragen »behaglig tids förläningsspannmål». Emellertid hade K. M:t år 1872 förordnat att i och med B:s företrädares avgång från ämbetet förläningen skulle indragas. B:s goda tro ifrågasattes icke. B. dömdes återbetalningsskyldig för vad under de senaste tio åren utgått för förläningen eller 4,012: 10 kr.
    NJA 1916 s. 245. Ai:s och A2:s namn hade förfalskats å en växel, vilken diskonterats i banken B. Sedan växeln den 19 mars 1912 gått i protest ingåvo A1 och A2, då de trodde den protesterade växeln vara en äkta, till banken en ny till alla delar äkta växel å samma belopp och med förfallo-

dagen utsatt till den 17 juni 1912. Därjämte erlades protestkostnader och ränta för den äldre växeln. Omsättningsväxeln inlöstes av Ai och As, sedan banken upplysts om förfalskningen och talan väckts om återbekommande av omsättningsväxeln. B:s goda tro ifrågasattes icke. B. dömdes att till A1 och A₂ återbetala växelbeloppet jämte växel- och protestkostnader.

 

    En viss tendens att icke oreserverat tillämpa huvudregeln har emellertid under senare år visat sig. En i detta sammanhang noterad domär intressant så till vida, som den innebär en, på billighetsskäl grundad, anknytning till den romerskrättsliga, i tysk rätt accepterade, uppfattningen angående condictio indebiti. Vad som skulle återbäras behövde enligt romerskrättslig uppfattning icke sammanfalla med det avB. mottagna beloppet. Endast den obehöriga vinsten, d. v. s. ett belopp motsvarande det värde, som B. hade i behåll då han kom i ond tro, behövde återbäras. Med utgångspunkt härifrån har Högsta domstolen, då B. redan förbrukat vad han i god tro mottagit, befriat honom från eljest åvilande återbetalningsskyldighet.
    NJA 1933 s. 25. B. hade blivit påkörd utav en bil, försäkrad hos bolaget A. I rättegång tillerkändes B. av bilföraren ersättning i form av livränta, vilken betalades av A. Senare visade det sig, att B. erhållit ersättning jämväl av riksförsäkringsanstalten i form av livränta, utan att A., ehuru berättigad härtill, vid utbetalningarna till B. avdragit det av riksförsäkringsanstalten utan ordnade be1oppet, A. hade nämligen icke känt till riksförsäkringsanstaltens utbetalningar. A. blev därefter tvungen att, jämlikt gällande lagregler, ytterligare en gång utbetala det till B. av riksförsäkringsanstalten utan ordnade beloppet, nämligen till riksförsäkringsanstalten. A. instämde B. med begäran om återbäring till A. av ett belopp, identiskt med det av riksförsäkringsanstalten utanordnade beloppet. B. förklarades icke återbetalningsskyldig. Han hade varit i god tro, enär han icke insett huru gällande rättsregler på detta område skulle tolkas, och han måste anses redan hava förbrukat de emottagna medlen.

 

    En tydlig tendens att med avvikelse från huvudregeln fria B. från återbetalningsskyldighet, när A:s betalning skett i följd av rättsvillfarelse vilken delats av B., har kommit till uttryck i praxis,¹ när rätten ansetts »flytande», d. v. s. vägledande lagstiftning eller praxis saknats eller eljest tolkning av rättsläget å olika sätt varit ursäktligt. B.har i dylikt fall icke behövt till A. återbetala de mottagna medlen. Åtminstone har han det icke, då A. på grund av sin ställning haft lika möjligheter som B. själv att bedöma rättsläget och i särskild väg fått uttryckligt tillfälle att pröva frågan om den förmenta förpliktelsens existens eller omfattning, eller själv genom sina åtgärder bibragt B. uppfattningen om A:s förmenta förpliktelse.
    NJA 1935 s. 507. På grundval av ett K. M:ts brev den 4 okt. 1900 hade mellan Kronan och Stockholms stad träffats avtal varigenom staden åtagit sig att övertaga gaturenhållningen för Kronans fastigheter. Ersättning härför hade debiterats Kronan efter felaktig grund alltifrån debiteringens bör-

 

1 Till jämförelse kan nämnas att enligt romerskrättsliga regler rättsvillfarelse uteslöt A. från varje möjlighet till återbäring av B.

jan år 1905. I årliga räkningarna hade angivits efter vilken grund debitering skett, utan att Kronan riktat någon anmärkning häremot. Kronan yrkade, att staden skulle återbetala det åren 1916—1927 för mycket debiterade beloppet. Rådhusrätten och Svea hovrätt ansågo det icke styrkt, att stadens debitering vilade å oriktig grund. Högsta domstolen ansåg, att så visserligen var fallet, men biföll det oaktat icke Kronans krav på återbetalning från stadens sida.
    NJA 1941 s. 4. En privat fond hade på grund av testamente bildats för avlönande av läkare i vissa socknar, vilka eljest saknade möjlighet att erhålla läkarhjälp. Härnösands drätselkammare skulle äga utanordna fondens medel. Sedan extra provinsialläkare utsetts till tjänstgöring i socknen och härför uppburit lön av staten, hade drätselkammaren några år efter det de extra provinsialläkarna utsetts, icke längre till honom ur fondens medel utbetalat tidigare utgående avlöning. I detta sammanhang hade drätselkammaren hänvänt sig till K. M:t med begäran om tolkning av testamentet mot bakgrund av de ändrade förhållandena, men K. M:t hade icke ansett sig böra, i denna ordning, ingå i prövning av huru testamentsreglerna för fonden borde tolkas. Sedan läkaren instämt fonden med yrkande om fortsatt utanordnande av lönemedel, hade Svea hovrätt, vars dom vann laga kraft, förklarat läkaren icke äga utbekomma medel från fonden. Fonden anhängiggjorde efter Svea hovrätts dom talan mot läkaren och yrkade återbekommande av tidigare till läkaren utbetalade medel. Fondens talan avvisades, då dels riktigheten av drätselkammarens förfarande i fråga om de gjorda utbetalningarna icke ifrågasatts förrän efter utgången av den tidsperiod för vilken återbetalning krävts, dels först av hovrätten fastslagits, att läkaren icke ägt utfå lön, dels läkaren måste ansetts hava varit i god tro vid lönens mottagande, dels ock drätselkammaren måste anses själv hava bidragit till läkarens uppfattning.

 

    När å andra sidan lagen ansetts klar har B. dömts återbetalningsskyldig till A.
    NJA 1939 s. 209. Den 16 juni 1927 hade Hälsingborgs drätselkammare beslutat att för parkering av omnibus å annan plats än vid spårvagnens ändstation skulle erläggas särskild avgift. Fastställelse hos K. M:t av beslutet, jämlikt 74 § kungl. förordningen den 21 mars 1862, söktes icke. Jansson och med parter — innehavare av tillstånd att driva linjetrafik med omnibusarna — betalade avgifterna men anhöllo sedermera år 1932 att återfå dem, då de ifrågasatte om staden verkligen lagligen kunde ålägga dem dessa avgifter. Genom Högsta domstolens dom dömdes staden att till Jansson med medparter återbetala de guldna avgifterna, då det icke kunde antagas att Jansson och medparter skulle erlagt avgifterna om de avvetat ogiltigheten av staden Hälsingborgs beslut.
    Jfr även NJA 1907 s. 203. Arrendator hade erlagt husröteersättning till jordägaren på grundval av viss syneförrättning. Sedermera förklarades synen såsom icke i laga ordning tillkommen icke giltig gentemot arrendatorn. Jordägaren dömdes återbetala medlen.

 

    IV. Slutligen återstår att i denna artikel nämna tre rättsfall, som icke ingå i förut behandlade kategorier.

    NJA 1918 s. 413. En arméleverantör B. hade förbundit sig att till Gotlands artilleriregemente leverera halm för regementets behov. Under förmenande att han tvungits leverera mera halm än som tarvades för regementet, vilket styrktes därav att regementet i sin tur sålt halm vidare, yrkade han ersättning med visst belopp, då han på grund av resor för sökande av halm, tvungits till utgifter, vilka han icke behövt därest leveransen endast omfattat mindre kvantitet. Det fordare ersättningsbeloppet upptogs såsom andra post i en räkning, vilken tillställdes Gotlands artillerikårs regementsintendent. Räkningen omfattade endast två poster. Intendenten utbetalade efter granskning av räkningen i denna angivna belopp. Emellertid förklarades senare intendenten av Arméförvaltningen återbetalningsskyldig för det sålunda till B. utanordnade ersättningsbeloppet. Intendenten återbetalade beloppet till Arméförvaltningen och stämde sedan B. med yrkande om återbäring av beloppet. Intendenten framförde under rättegången bl. a. såsom argument, att intendenten icke ägt utanordna beloppet då i hans instruktion föreskriven form för beslut om utan ordnande av belopp icke följts ochhan icke ensam varit behörig fatta beslut i betalningsfrågor. B. genmälde, att det vore orimligt om leverantörer till Kronan skulle vara tvungna att undersöka huruvida den, som utanordnade Kronans belopp, i vart särskilt fall vore därtill behörig eller icke. Högsta domstolen förklarade att regementsintendenten icke ägde återbekomma beloppet då han icke visat att leverantören varit oberättigad att debitera beloppet i fråga.

 

    Denna dom grundades därpå, att, som leverantören framhållit, leverantörer till Kronan icke äro skyldiga undersöka Kronans kassaförvaltares kompetens utan äga förutsätta att dessa personer kunna självständigt fatta beslut om utanordnande av medel.
    NJA 1920 s. 500. I danskt certeparti hade för frakt från utlandet till Danmark bestämts skola utgå ett visst belopp i »kroner». Med ändring av destinationsorten fördes lasten till svensk hamn. Av mottagaren A. utanordnades i svenska kronor till rederiets mäklare å platsen 100,000 kr., medan återstoden av frakten skickades direkt till rederiet B. i danskt mynt. Påpekas bör, att kursen vid tidpunkten för betalningen utgjorde 103 kr. till nackdel för danskt mynt. Rättegång uppkom mellan rederiet och lastmottagaren. Rederiet yrkade, att även det belopp, som skickats i danskt mynt, skulle utgå i svenskt mynt, varvid det skulle anses att överenskommelse träffats att hela lasten skulle utgå i svenska kronor men med det nominella belopp som angivits i certepartiet. Lastmottagaren stämde i sin tur rederiet med yrkande att återbekomma skillnaden enligt valutakurs mellan 100,000kr. i svenskt mynt och 100,000 kr. i danskt mynt. Högsta domstolen förklarade såväl att rederiet icke ägde rätt påyrka betalning annat än i danskt mynt som att lastmottagaren icke ägde bekomma den kursdifferens varå han stämt.

 

    Högsta domstolens avgörande synes ha bestämts därav, att lastmottagarens ombud måste anses ha medgivit utbetalning i svenska kronor — betalningen i danskt och svenskt mynt skedde ju i ett sammanhang — och att mottagaren icke kunde äga rätt att återkalla det så-

lunda gjorda medgivandet på grund av att sedermera tvist uppkommit mellan parterna.
    NJA 1938 s. 30. Genom utslag den 21 juni 1880 hade KB bl. a. förpliktat Luleå stad att — mot avgift — underhålla färjningen över Luleälv. Luleå stad hade jämväl underhållit vinterväg över älven, ehuru 1880 års utslag ej innehöll någon föreskrift härom. Sedan staden i nov. 1935 gjort anmälan till KB därom, att staden för framtiden icke vidare ämnade bidraga till underhållet av vinterväg över älven, hade KB genom utslag den 10 dec. 1935, som vunnit laga kraft, ålagt väghållningsdistriktet att ombesörja, att den inom distriktet fallande delen av vintervägen underhölls. Staden instämde de väghållningsskyldiga med yrkande, att av de väghållningsskyldiga erhålla vad staden utgivit fr. o. m. vintern 1925c1926 t. o. m. vintern 1934—1935 för underhåll av vinterväg över älven. Stadens talan avvisades i samtliga instanser.

 

    Rättsläget i detta rättsfall erbjuder ingen likhet med läget i övriga fall. Någon plikt för de väghållningsskyldiga att underhålla vintervägen förelåg icke, innan KB givit föreskrift därom. Därför övertog heller icke staden gentemot de väghållningsskyldiga en de väghållningsskyldiga åvilande betalningsplikt. För den situation, som för detta fall föreligger, gäller i motsats till övriga här ovan refererade fall fortfarande den gamla regeln; »Den som går obedd till, går otackad från.»

Gunnar Gentele.