Beträffande en del av de frågor som beröras av rådman LUNDGREN föranleder hans artikel följande erinringar från min sida.
    Om böter ådömts såsom gemensamt straff för upprepat fylleri och för annat brott, synes det stå bäst i överensstämmelse med lagbestämmelsernas syfte att förvandling äger rum, oaktat det andra brottet ensamt skulle föranlett så lågt bötesstraff att förvandling därav enligt 8 § andra st. bötesverkställighetslagen ej skolat ske. Den i lagrummet upptagna bestämmelsen, enligt vilken böter för fylleri i vissa fall skola förvandlas, sammanhänger med föreskrifterna i 11 § samma lag, vari uttryckligen förutsättes att bötesstraff kan avse fylleri jämte annat brott. Jämlikt dessa föreskrifter skall en undersökning ske, huruvida den bötfällde bör underkastas behandling enligt alkoholistlagen. Meddelas förordnande om internering på alkoholistanstalt, förfaller förvandlingsfrågan; ställes den bötfällde under uppsikt, torde i regel förvandlingsstraffet böra bli villkorligt. Uppenbarligen vore det föga ändamålsenligt om sådan undersökning skulle utebli därför, att bötesstraffet omfattar även annat än fylleri. Ifrågavarande bestämmelse i 8 § andra stycket, som tillkom före de nya stadgandena om gemensamt straff, synes därför numera böra läsas som om den avsåge fall, då bötesstraffet helt eller delvis ådömts för fylleri. För övrigt må erinras att om —såsom tydligen kan ske — särskilt bötesstraff ådömts för det andra brottet, förvandling därav i regel lärer vara motiverad med hänsyn till att den bötfällde i det avsedda fallet under två år dömts för minst tre fylleriförseelser.
    I fråga om 11 § i lagen uppställer Lundgren frågan huruvida, sedan nykterhetsnämnd anmält att den ej ansåge sig böra göra ansökan om internering, åklagaren likväl måste avvakta utgången av den angivna tiden av två månader. I likhet med Lundgren anser jag de sakliga skälen avgjort tala för att åklagaren omedelbart bör anhängiggöra talan om förvandling. Formuleringen synes ej heller utgöra hinder för denna tolkning: föreskriften i sista punkten av första stycket avser att angivadels att, om nämnden gjort interneringsansökan, utgången av detta ärende skall avvaktas, dels att åklagaren ej behöver dröja mer än två månader. Om nämnden, sedan den svarat att interneringsansökan ej komme att göras och åklagaren anhängiggjort mål om förvandling, ändrar mening och — vare sig före eller efter utgången av de två månaderna —inger ansökan om internering, synes med målets avgörande böra anstå till dess interneringsfrågan avgjorts.
    Om domstol enligt 12 § i lagen hänskjutit en sak till indrivningsmyndigheten för ny behandling, erfordras enligt min mening ny stämning för att domstolen skall kunna upptaga målet på nytt. Domstolen måste genom »återförvisningen» anses ha skilt sig från målet, låt vara att saken kan föranleda ny process därest böterna förbli oguldna. För att undgå olägenheten med ny stämning kan domstolen understundom istället för att tillämpa 12 § medgiva uppskov (jfr SvJT 1939 s. 53).
    Beträffande 14 § i lagen anför Lundgren att, om åklagaren stämt om förvandling av småböter men domstolen anser förutsättning för förvandling icke vara för handen, åklagarens talan genast bör ogillas även

om den bötfällde skulle häfta för andra böter. Detta synes vara riktigt under förutsättning att icke beträffande dessa andra böter anhängiggjorts talan om förvandling, vilket även kan ske genom muntligt yrkande (se 16 § i lagen och RB 11:34). Vidare gör Lundgren gällande att, om det i förvandlingsmål upplyses att svaranden häftar för andra böter samt han ej är personligen tillstädes, domstolen bör ex officio uppskjuta målet för att bereda åklagaren tillfälle att instämma talan om förvandling av de senare böterna. Denna mening kan jag icke dela. Beträffande såväl de förra som de senare böterna bliva regelmässigt samma omständigheter av betydelse för domstolens avgörande, och formellt synes ett avgörande utan uppskov överensstämma med 14 §, som utan villkor föreskriver att, om den bötfällde häftar för andra böter, som må förvandlas, samtliga böter skola förvandlas. Skyldighet för domstolen att uppskjuta målet lärer därför ej föreligga (liksom ej heller skyldighet för åklagaren att rörande de senare böterna förete sådan redogörelse som avses i 3 och 4 §§ i tillämpningskungörelsen). Vad nu sagts utesluter naturligtvis icke att det i särskilda fall kan anses skäligt att höra svaranden om det nya yrkandet. Bötesbeslut som ej vunnit laga kraft får ej medtagas vid förvandling; synbarligen kan det ofta befinnas ändamålsenligt att genom uppskov undanröja detta hinder mot gemensam förvandling av alla böterna.
    Vad angår avräkning av avbetalning å flera bötesstraff med olika dagsbotsbelopp påpekas, att det av Lundgren nämnda lagrådsyttrandet föranledde att avräkningsbestämmelsen i 14 § första stycket andra punkten preciserades att gälla »vid bestämmande av förvandlingsstraffet».
    Om en bötfälld senare befinnes vara sinnessjuk, torde mot verkställigheten (d. v. s. bland annat anhängiggörande av mål om förvandling) få anses föreligga ett hinder som kan berättiga vederbörande myndighet att låta anstå med verkställighetsåtgärd. Sedan böterna efter tre år preskriberats, kunna de avkortas (§ 13 mom. 2 bötesindrivningsförordningen). Då en bötfälld är utskriven på prov från ungdomsfängelse, torde vid förvandling av böterna särskild anledning böra anses föreligga att meddela villkorlig dom.

 

Nils Regner.