Nykterhetsnämndssekre-tess och vittnesplikt. I Tidskrift för nykterhetsnämnderna, novemberhäftet 1941, behandlar professor KINBERG läkarnas anmälningsskyldighet och kommer därvid in på nykterhetsnämndernas sekretessplikt, frågan om utlämnande av nämndernas handlingar etc. Härvid konstateras, att bestämmelserna om handlingarnas offentlighet analogivis måste gälla även myndigheternas rätt att lämna muntliga upplysningar angående i handlingarna avsedda personer. Vad som beträffande tystnadsplikten är stadgat angående myndighet måste självfallet även gälla myndighetens tjänstemän, ehuru ingenting härom blivit särskilt utsagt. Tjänstemännen hos exempelvis nykterhetsnämnderna ha också med verkligt allvar gått in för tystnadplikten, vilket följande exempel visar.
    En advokat i Malmö begärde nyligen i ett skilsmässomål vissa upplysningar av en tjänsteman i nykterhetsnämnden men vägrades uppgifter un-

der hänvisning till lagen om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar samt till för nämndens tjänstemän sedan länge gällande praxis. Då önskade upplysningar sålunda ej kunde erhållas, lät advokaten instämma tjänstemannen såsom vittne i målet. Under hänvisning till sekretessplikten förklarade sig emellertid tjänstemannen förhindrad att yttra sig inför domstolen och anförde som stöd härför bland annat, att käranden i målet anmält svaranden hos nykterhetsnämnden och att käranden härigenom skulle kunna ernå, att bevismaterialet mot svaranden införskaffades, vilket käranden skulle kunna utnyttja till svarandens nackdel i ett familjerättsligt mål, att förhållandet mellan nykterhetsnämnden och dess klientel måste bygga på ett förtroendefullt samarbete, innebärande garantier för att klientens förhållanden icke bringades till offentlighetens kännedom och av utomstående kunde utnyttjas mot honom eller henne, samt att vittnet icke hade någon personlig kännedom av svaranden utan endast verkställt en utredning byggd på andrahandsuppgifter, som meddelats utan edlig förpliktelse.
    Vittnet, en kvinnlig tjänsteman, hemställde att rådhusrätten måtte avvisa yrkandet om hennes hörande och hänvisa käranden att i målet instämma de vittnen, vilkas hörande låge lika nära till hands för käranden som för nykterhetsnämnden. Därest denna hemställan icke kunde bifallas, anhöll vittnet om ett rådhusrättens direkta föreläggande att avlägga vittnesmålet.
    Mot advokatens yrkande förklarade rådhusrätten, att tjänstemannen icke skulle höras som vittne i målet. Rådhusrätten beslöt i stället inhämta nykterhetsnämndens yttrande. Nykterhetsnämnden, som ansåg sig böra medverka till att utredningen i målet blev så fullständig som möjligt (det var frågan om en alkoholiserad, sinnesslö kvinna med flera barn samt en i nykterhetshänseende icke alldeles anmärkningsfri och tillika övernervös man), beslöt att till rådhusrätten överlämna avskrift av i ärendet upprättad undersökningsrapport, dock med förbehåll att rapporten icke måtte intagas i rättens protokoll, varvid nämnden åberopade 14 § i lagen om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar.
    En närmare utredning angående förhållandet mellan nykterhetsnämndernas sekretesskyldighet, å ena sidan, och de enskilda ledamöternas eller tjänstemännens vittnesplikt, å andra sidan, synes önskvärd, enär rådande osäkerhetstillstånd medfört, att olika praxis i detta avseende håller på att utbilda sig inom olika nykterhetsnämnder.
    I lagen om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar liksom annorstädes knäsättes den principen, att nykterhetsnämndernas verksamhet måste kräva en ovanligt hög grad av diskretion. Det gäller ju för nykterhetsnämnden att om möjligt vinna alkoholmissbrukarens förtroende och att bibringa honom den uppfattningen, att varje nykterhetsvårdande åtgärd gent emot honom sker till hanseget bästa. Det gäller vidare att skydda farliga missbrukares anhöriga eller andra närstående för omedelbart överhängande eller mera avlägset hotande risker till personlig säkerhet. Nämnda hänsyn ha med nödvändighet framtvungit en långt gående sekretess såsom värn dels för, dels mot missbrukaren.

    I alkoholistlagen ha ovan berörda synpunkter legat till grund fördess 14 §, som är av följande lydelse:
    »Då undersökning eller annan åtgärd på nykterhetsnämndens för anstaltande vidtages, bör noga tillses, att den, som åtgärden avser, icke utsättes för allmän uppmärksamhet eller onödigtvis störes i lovlig verksamhet.
    Vad som hos nykterhetsnämnden förekommit rörande personer, som äro föremål för nämndens behandling, må ej yppas för obehöriga.
    Alla handlingar i förekommande ärenden skola så förvaras, att de icke åtkommas av obehöriga.»

 

    Vi finna här föreskrifter om hänsynsfullt tillvägagångssätt i tjänsten, om tystnadsplikt och om sekretess beträffande handlingar. Föreskrifterna i sistnämnda fall ha närmare utförts i 1937 års lag om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar. Huvudregeln finnes i lagens 14 § 1 st., som bl. a. innehåller att handlingar i ärenden rörande behandling av alkoholister eller eljest nykterhetsnämnds verksamhet, i vad angår enskilds personliga förhållanden, icke utan hans samtycke må utlämnas tidigare än 70 år efter handlingens datum. Utlämnande må dock även utan den enskildes samtycke medgivas, om med hänsyn till de ändamål för vilka utlämnandet åstundas och omständigheterna för övrigt trygghet kan anses vara för handen, att de ej komma att missbrukas till skada eller förklenande för den, vilkens personliga förhållanden i handlingen avses, eller för hans nära anhöriga, i vilket fall vid utlämnandet erforderliga förbehåll böragöras. I samma paragrafs andra stycke stipuleras ett par undantag,enligt vilka sekretessen under inga förhållanden får åsidosättas. Dettagäller utbekommande av handlingar, som angå någons intagning, vård eller behandling å anstalt eller inrättning eller någons vård eller behandling av läkare annorstädes än å anstalt, när det finnes grundad anledning antaga, att genom handlingens utlämnande ändamålet med vården eller behandlingen skulle motverkas eller någons personliga säkerhet sättas i fara, liksom beträffande handlingar som utvisa, vem som gjort anmälan i ärende rörande behandling av alkoholister ellervem som eljest lämnat upplysningar i sådant ärende, om grundad anledning finnes att antaga, att den om vilken anmälan gjorts eller upplysningar lämnats skulle missbruka kännedom i berörda hänseende till skada för annan person. I dessa undantagsfall äger icke ens parträtt att i mål och ärende hos domstol eller annan myndighet utbekomma ifrågavarande handlingar (39 §).
    Det förefaller som om handlingssekretessen genom föreskrifterna i 1937 års lag fått på en gång de fasta gränser och den smidighet, som möjliggöra bestämmelsernas effektuerande i praktiska livet. Beträffande tystnadsplikten föreligger icke någon motsvarande detaljnormering, men det ligger i sakens natur att härvidlag samma hänsyn böra tagas som beträffande handlingarnas offentlighet, varför det finnes anledning till en analog lagtillämpning.
    En tillämpning i denna anda torde också vara på sin plats vid intressekollisioner mellan tystnadsplikt och vittnesplikt.

    Det är en allmän medborgerlig skyldighet att som vittne vid domstol medverka till att sanningen bringas i dagen, att under edsansvaromtala allt man vet i saken hänt och sant vara, att ingenting förtiga, tillägga eller förändra. Denna vittnesplikt, som inskärpes i 17 kap. 5 §nu gällande rättegångbalk, är emellertid lika litet som andra skyldigheter absolut. Den får, med hänsyn till ännu mera dominerande intressen än sanningskravet i rättskipningen, träda tillbaka för dels en rätt, dels en plikt att i vissa fall bevara tystnad. Sålunda förbjuder ett till innebörden omstritt kungligt brev från 1754 domstol att i brottmål beakta, vad mellan fyra ögon blivit sagt; sådant bör varken berättelsevis eller som skäl i dom eller utslag anföras. Vidare föreskrives, förutom i alkoholistlagen, flerstädes i lag och författningar skyldighet att hemlighålla vissa upplysningar (se anmärkningar i SKARSTEDTS lagedition vid 17 kap. 5 § RB).
    I den nya rättegångsbalken kap. 36 § 5 stadgas, att ämbets- eller tjänsteman eller den som är förordnad eller vald att förrätta offentligt tjänsteärende eller utöva annan allmän befattning ej må hörassom vittne angående något, varom han på grund av sin ställning har att iakttaga tystnad, vilket innebär att det allmännas intressen här skyddas. Den enskildes intressen gentemot en allt omfattande vittnesplikt skyddas genom inskränkningar i följande yrkesgruppers vittnesplikt. Advokat, läkare, barnmorska eller deras biträden få ej höras angående något, som på grund av denna deras ställning förtrotts dem eller de i samband därmed erfarit, med mindre det är i lag medgivet eller den, till vilkens förmån tystnadsplikten gäller, samtycker därtill; ej heller får rättegångsombud, biträde eller försvarare höras som vittne om vad för uppdragets fullgörande anförtrotts honom. För annan än försvarare upphäves tystnadsplikten i mål angående brott, varå icke kan följa lindrigare straff än straffarbete i två år. För präst skola alltjämt gälla de särskilda och ovillkorliga bestämmelserna i kyrkolagen angående tystnadplikt rörande vad som anförtros under hemligt skriftermål.
    Tystnadsplikten för ovan berörda yrkesgrupper godtages sålunda såsom ett intresse högre än vittnesplikten, beroende på att förhållandet mellan den enskilde och yrkesutövaren måste grundas på ett om möjligt absolut förtroende. Vid en jämförelse mellan dessa gruppers förtroendeställning till sitt klientel och tjänstemannens i en nykterhetsnämnd, synes emellertid kravet på den sistnämndes tystnadsplikt varalika odiskutabelt som advokatens, läkarens eller barnmorskans och ivissa fall t. o. m. jämförbar med försvararens. Ty rätt nykterhetsvård innebär givetvis icke i första hand de ur missbrukarens synpunkt negativa tvångsåtgärder, som en nykterhetsnämnd successivt kan tvingas att vidtaga, utan något vida mera, nämligen de impulser till ändrad livsföring, som kunna väckas genom tjänstemannen eller nämndledamoten.
    Förutsättningarna härför äro givetvis, att klienten kan hysa ett oförbehållsamt förtroende för vederbörande. Ofta blottas också inför nykterhetsnämnden så interna, intimt personliga eller andra privata

förhållanden, att en präst, läkare eller försvarsadvokat i motsvarande fall svårligen kan komma den som hänvänt sig till honom närmare in på livet. Med hänsyn härtill synes det också rimligt, att detta förtroendeförhållande erhåller det rättsskydd — i praxis eller i nu aktuell lagstiftning — som garanterar grundvalen för det förtroendefulla samarbetet mellan nykterhetsnämnd och klient, nämligen att enskild person inom nämnden eller i tjänsteställning hos denne icke kan tvingasatt såsom vittne blotta samma omständigheter, vilkas utlämnande iskriftlig form kringgärdas av detaljerade lagstadganden.
    Därest tjänstemannen i en nykterhetsnämnd av någon anledning icke kan tillerkännas samma rätt och plikt till tystnad när han inkallas såsom vittne som advokaten, läkaren eller prästen, synes i varje fall omfattningen av tystnadskravet böra bestämmas med ledning av stadgandena i lagen om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar.
    Huvudregeln bör sålunda vara, att vittnet icke får yttra sig om enskilds personliga förhållanden utan dennes samtycke, men vittnet får ej heller med sådant medgivande eller på yrkande av alkoholmissbrukaren förråda något angående någons intagning, vård eller behandling å anstalt eller inrättning eller någons vård eller behandling av läkare annorstädes än å anstalt, ej heller yppa vem som gjort anmälan i ärende rörande behandling av alkoholister eller vem som eljest lämnat upplysningar i sådant ärende. Vad angår nämnda två fall av skärpt tystnadsplikt kan vid vittnesförhör icke ifrågakomma den begränsning av sekretessen, som stipulerats rörande utbekommande av allmänna handlingar, bestående däri att det skall finnas grundad anledning antaga, antingen att genom handlingens utlämnande ändamålet med vården eller behandlingen skulle motverkas eller ock att den, som handlingen avser, skulle missbruka vad han fått veta genom handlingen till skada för annan person. Att åt vederbörande vittne överlåta att efter eget omdöme begränsa omfattningen av sitt vittnesmål torde icke vara tillrådligt med hänsyn till att vittnet dels på grund av edens bokstavliga innehåll känner sig förpliktad omtala vad han får yppa och överlämna prövningen av materialet åt domstolen, dels vid ett mera omedelbart och koncentrerat processförfarande kan överrumplas och sålunda yppa vad han bort förtiga. Vid ett rättegångsförfarande inför lyckta dörrar kan det synas som om de lämnade upplysningarna icke skulle komma till obehörigas kännedom; dock utgör detta ingen absolut garanti, enär parterna och deras ombud alltid torde vara tillstädes, varvid alkoholmissbrukaren ofta står i mindre gott personligt förhållande till motparten.
    Den som skriver dessa rader är sålunda icke av den uppfattningen, att nykterhetsnämndernas ledamöter eller deras tjänstemän,om de bliva inkallade som vittnen, kategoriskt skola vägra att avgivasitt vittnesmål. I brottmål och eljest där samhällsintresset så fordrar, kan givetvis ingen tvekan råda om att vittnesplikt föreligger. I äktenskapsmål och andra mål, där det åligger vederbörande domstol att tillse att utredningen i målet blir så fullständig som möjligt, synes det

emellertid icke vara riktigt, att enskild ledamot eller tjänsteman i nykterhetsnämnden uppträder som vittne. I dylika mål bör domstolen hänvisas att införskaffa nykterhetsnämndens yttrande, d. v. s. det förfaringssätt som inledningsvis relaterats. I övriga mål, som avse privata intressen, måste självfallet varje äskande om vittnesmål avvisas.

Axel Sjöhagen.