Utredning angående ungdomsbrottsligheten. På uppdrag av K. M:t har fångvårdsstyrelsen verkställt en utredning angående ungdomsbrottslighetens omfattning, dess orsaker samt utvecklingen under senare år, vilken utredning nu föreligger i tryck.1 Styrelsen har vid utredningen biträtts av förste aktuarien Sverker Groth.
    Undersökningen bygger på uppgifter från domstolarna angående sakfällda personer. Styrelsen betonar, att den genom sakfällningar konstaterade brottsligheten icke ger en fullständig bild av den verkliga kriminaliteten, vilken icke är i sin helhet åtkomlig för statistiken. Detta förhållande medför emellertid icke — lika litet som andra felkällor, t. ex. polis- och åklagarväsendets större eller mindre effektivitet under olika tider och inom olika områden — att statistiken i sina huvuddrag är missvisande. Vid jämförelser mellan olika tidsperioder och olika åldersgrupper har vederbörlig hänsyn tagits till storleken av befolkningen under dessa perioder och inom dessa grupper.
    Särskild vikt har vid undersökningen lagts vid den jämförelsevis svårartade, i regel med frihetsstraff belagda brottslighet, som registreras i det hos styrelsen förda straffregistret. Att det beträffande denna försiggått en utveckling till det sämre för den yngsta åldersgruppen, omfattande dem som fyllt 15 men ej 18 år, är uppenbart. Den andel i hela straffregisterbrottsligheten, som kommer på denna åldersgrupp och som år 1920 uppgick till inemot 9 % för männen och över 10 % för kvinnorna, stegrades efter hand så att den år 1939 nära nog fördubblats för männen och mer än fördubblats för kvinnorna. För år 1940 redovisas en obetydlig minskning i andelstalen. Frågan, huruvida denna minskning utgör begynnelsen till en gynnsammare utveckling eller allenast en måhända av de extraordinära tidsförhållandena orsakad tillfällighet, beröres icke i utredningen. Denna fråga måste uppenbarligen ställas på framtiden. — Till de unga brottslingarna ha i utredningenräknats jämväl de som fyllt 18 men ej 21 år. För denna grupp ter sig motsvarande utveckling annorlunda med, för männen, minskning från cirka 20 % år 1920 till cirka 13 % år 1935 och därefter ökning till 15 % år 1940

 

1 Fångvårdsstyrelsens utredning angående ungdomsbrottsligheten. Sthm 1942. 119 s.

748 NOTISER.samt, för kvinnorna, en upprepade gånger avbruten stegring från cirka 17 % år 1920 till 23 % år 1940.
    Försämringen i kriminalitetshänseende inom den yngsta åldersgruppen (15—18 år) framträder ännu tydligare, då man tager del av de siffror som ange antalet för straffregisterbrott sakfällda i förhållande till folkmängden inom gruppen. Detta antal stegrades för männens vidkommande från cirka 2 ‰ under perioden 1921—1925 till inemot det tredubbla under perioden 1936—1940. För kvinnorna, vilkas officiellt konstaterade brottslighet städse utgör allenast en bråkdel av männens, var stegringen icke fullt så stor (från 26 till 71 på 100,000 av folkmängden). — Jämväl gruppen 18—21 år visar ökning i dessa relativtal, nämligen från mindre än 4 ‰ åren 1921—1925 till mer än 5 °/oo åren 1936—1940 för männen och proportionsvis nästan dubbelt starkare för kvinnorna. — Utvecklingen har lett därhän, att under perioden 1936—1940 den kriminella belastningen stod i omvänt förhållande till åldersgruppens höjd; brottsligheten var sålunda störst i gruppen 15—18 år, näst störst i gruppen 18—21 år o. s. v. Tilläggas bör, att skillnaden mellan brottsligheten i de båda lägsta åldersgrupperna samt brottsligheten i de övriga grupperna var högst betydande.
    Huruvida ungdomsbrottsligheten tilltagit i svårhet jämsides med ökningen i omfattning har icke med säkerhet kunnat konstateras med stöd av det statistiska materialet. Utredningen ger snarast vid handen, att svårheten icke ökats.
    Redogörelser ha lämnats jämväl för utvecklingen beträffande särskilda brottstyper, bland vilka särskilt tjuvnadsbrotten tilldraga sig intresse, och vidare bl. a. för brottslighetens fördelning efter de sakfälldas födelseort, kyrkobokföringsort, födsel inom eller utom äktenskap, bildningsgrad och yrke.
    Såsom orsaker till ökningen i ungdomsbrottsligheten anger fångvårdsstyrelsen särskilt befolkningens större rörlighet i våra dagar, arbetslösheten, det abnormt uppdrivna nöjeslivet samt först och sist bristande övervakning från hemmens sida och ett försummande av barnens etiska fostran.

 

S. G.