Handräckning enligt lantmäteritaxan. KF angående den gottgörelse lantmätare äger uppbära av sakägare (lantmäteritaxan) den 25 november 1927 innehåller i 59 § följande stadgande:
    »Tredskas sakägare att betala gottgörelse, som i denna förordning avses, njute lantmätaren hos överexekutor skyndsam handräckning till dess utbekommande. Ej må dock sådan handräckning lämnas, utan att lantmätaren styrker, att räkning på sätt i denna förordning stadgas blivit upprättad och till sakägare utgiven ävensom att handlingar, där sådant skall ske, i föreskriven ordning blivit till sakägarna utgivna.»

    Att ett förenklat förfarande utan våda för rättssäkerheten kan tilllämpas vid uttagande av ifrågavarande gottgörelse beror i första hand på att reglerna för gottgörelsens beräknande äro så detaljerade, att deras tillämpande endast i undantagsfall giver anledning till tvist. Dessutom utgör den omständigheten, att lantmätaren handlar under tjänstemannanansvar, ett korrektiv mot att oberättigade anspråk framställas. Motsvarande stadgande fanns i envar av de tidigare lantmäteritaxorna den 10 juni 1881 (23 §), den 23 december 1909 (25 §) och den 22 juni1 920 (65 §).
    Utöver det återgivna stadgandet finnas icke några bestämmelser vare sig om formerna för handräckning, som avses, eller om förutsättningarna för dess meddelande. Av stadgandet framgår emellertid, att lantmätaren, givetvis med undantag för det fall, att sakägaren icke kan betala, genom handräckningen skall erhålla betalning. Detta innebär, att om betalningen icke erlägges frivilligt, indrivning av fordringen d. v. s. utmätning (den andra indrivningsformen, införsel, är ju icke tillämplig) måste ingå som ett led i handräckningen. Emellertid kan utmätning regelmässigt endast äga rum på grund av dom eller utslag, varigenom betalningsskyldighet ålägges gäldenär. Ifrågavarande handräckning är

 

1 Märk även att REUTERSKIÖLD i »Sveriges grundlagar» (2:a uppl.) III s. 234 uttalar, att den nya ordningen av 1937 i fråga om allmänna handlingar, d. v. s. särskilt det nyinförda besvärsförfarandet, principiellt icke minskar betydelsen av JO:s och MO:s övervakande uppgift, utan snarare tvärtom. Reuterskiöld uttalar dock, att övervakningen i fråga avser »skydd mot öfvergrepp från ämbets- och tjänstemän», och utsträcker den sålunda icke att gälla kommunala befattningshavare.

76 ÅKE PAULSSON.icke att hänföra till de fall i vilka enligt 14 § UP utmätning äger rum utan dom eller utslag.1 Följaktligen måste som ett tidigare led i handräckningen ingå ett överexekutors utslag, varigenom sakägaren ålägges betalningsskyldighet.2 I övrigt är man hänvisad att söka ledning i för likartade fall gällande regler. Sådana regler återfinnas huvudsakligen i utsökningslagen.3
    I fråga om vilken överexekutor, som är behörig att upptaga ansökan om handräckning, måste reglerna om forum för tvistemål anses analogiskt tillämpliga. Tvister, som ha avseende å fastighets ägare eller innehavare såsom sådan åliggande skyldigheter, eller, med andra ord, som avse legala skyldigheter, förknippade med ägande eller innehav avfast egendom, anhängiggöras vid forum rei sitae.4 Då gottgörelse, varom här är fråga, jämlikt 4 § lantmäteritaxan skall erläggas av den, som vid viss tid innehade jorden, blir resultatet, att den- överexekutor är behörig inom vars område den ifrågavarande fasta egendomen är belägen. För detta resultat talar även det lämplighetsskälet, att därigenom, för det fall, att ansökningar om handräckning riktas mot olika sakägare vid samma förrättning, samtliga ansökningarna komma att handläggas av samme överexekutor.
    Lantmätaren har att vid ansökan om handräckning foga bevis att räkning på sätt i lantmäteritaxan stadgas blivit upprättad och till sakägare utgiven. Bestämmelserna om räkning och dess utgivande återfinnas i 55—57 §§ lantmäteritaxan. Kravet att ett exemplar av räkningen skall hava utgivits till sakägarna torde vara uppfyllt med att exemplaret utgivits till sakägare eller annan, som utsetts att mottaga förrättningshandlingarna. Vidare skall vid ansökan fogas bevis att förrättningshandlingar, där sådant skall ske, i föreskriven ordning blivit till sakägarna utgivna. Bestämmelser om förrättningshandlingars utgivande till sakägare finnas i 16 kap. 2 och 3 §§, 19 kap. 21 § samt 20 kap. 6 § lagen om delning av jord å landet den 18 juni 1926, 10 § ensittarlagen den 18 juni 1925, 30 § lagen om ägofred den 2 juni 1933 ävensom 36 § lagen om enskilda vägar den 3 september 1939 m. fl. lagrum. Överexekutor torde på grund av allmänna rättsgrundsatser5 vara förhindrad att bifalla en ansökan om handräckning med mindre sakägaren blivit hörd över densamma.2 Överexekutor föranstaltar om erforderliga åtgärder för sakägarens hörande med anlitande av lämplig tjänsteman för delgivning m. m. I samband med förklarings avfordrande beredes sakägaren lämpligen tillfälle att betala till vederbörande tjänsteman. Erlägges betalning, redovisas denna genom överexekutor till lantmätaren.
    I annat fall prövar överexekutor efter utgången av förklaringstiden— som bör sättas kort — frågan om åläggande av betalningsskyldighet. Av förfarandets art följer, att sakägaren endast kan förete skriftlig ut-

 

1 HERSLOW, Utsökningslagen, andra uppl. s. 178—179 och 198—200.

2 SvJT 1935 Rf s. 54.

3 TRYGGER, Kommentar till utsökningslagen s. 562—563.

4 KALLENBERG, Svensk civilprocessrätt II, andra uppl. s. 436—437.5 Jfr 195 § UL.

HANDRÄCKNING ENLIGT LANTMÄTERITAXAN. 77redning. Av ordalagen i 59 § lantmäteritaxan framgår, att överexekutorhar att tillse, huruvida den gottgörelse, som fordras, är sådan, som avses i lantmäteritaxan. Beträffande gottgörelse, som bestämts genom överenskommelse eller myndighets beslut (bestämmelserna härom återfinnas i 9 och 43 §§, 46 § 3 mom. samt 5 kap. lantmäteritaxan), är detta enkelt. Beträffande annan gottgörelse är bl. a. följande att beakta. I den mån gottgörelsen icke utgör arvode för åtgärd, som omförmäles i 2 kap. lantmäteritaxan, dagarvode (3 kap.) eller lösen för i 4 kap. omförmäld karta eller däri omförmälda handlingar, kan betalningsskyldighet icke åläggas. Exempel på gottgörelse för vilken betalningsskyldighet sålunda icke kan åläggas utgör gottgörelse för hantlangningskostnader,1 för förskjutna ersättningar till gode män samt för inbindning av handlingar. Vidare är att beakta, att betalningsskyldighet icke kan åläggas i denmån gottgörelse beräknats till högre belopp än enligt de i lantmäteritaxan angivna grunder. Om den sökte gör sannolikt, att han icke jämlikt 4 § lantmäteritaxan har att svara för den ifrågavarande gottgörelsen, eller att han betalt, torde överexekutor förklara, att ansökningen icke kan handräckningsvis bifallas, i samband varmed lantmätaren lämpligen bör hänvisas att, om han vidhåller kravet, draga tvisten inför domstol. Detsamma torde vara fallet, om sakägaren, innan den i 61 § lantmäteritaxan stadgade tiden för anhängiggörande av klandertalan, som där avses, gått till ända, gör sannolikt, att någon omständighet, som kan medföra bifall till klandertalan, föreligger.2 Om sakägaren visar, att han betalt, avslås givetvis ansökningen. Någon möjlighet för lantmätaren att i handräckningsförfarandet erhålla ersättning för sina kostnader å målet föreligger icke i annan mån än att det kan ifrågasättas att tillerkänna lantmätaren lösen för i målet företedda handlingar enligt bestämmelserna i 4 kap. lantmäteritaxan.3 Det är ovisst, om lantmätaren kan tillerkännas ränta.4 I fråga om fullföljd av talan mot överexekutors utslag, varigenom betalningsskyldighet ålägges eller handräckning vägras, måste bestämmelserna i 11 kap. UL anses tillämpliga. Av 213 och 214 §§ i sistnämnda kapitel framgår, att besvärstiden skall räknas från det klaganden erhöll del av utslaget. Utslaget bör därför bevisligen delgivas lantmätaren och sakägaren.
    Här ovan har framhållits, att om betalning icke frivilligt erlägges utmätning måste ingå som ett led i den handräckning, överexekutor har att meddela. Överexekutor har därför att ombesörja, att utslag, varigenom betalningsskyldighet ålägges, tillställes behörig utmätningsman. På grund av bestämmelsen i 51 § 1 stycket jämfört med 39 § 1 stycket 1 punkten UL äger denne i princip verkställa utmätning, ändå att utslaget överklagas. Fordran å gottgörelse, varom här är fråga, är icke förenad med förmånsrätt vare sig i den av sakägaren ägda eller inne

 

1 Jfr 2 kap. 10 § lagen om delning av jord å landet den 18 juni 1926.

2 Hänvisande till domstol omnämnes i rättsf. NJA 1893 s 341.

3 Bilaga till lantmäteristyrelsens medd. 1929:16 ser. uppsatser m. m. nr 5,häfte c, s. 4.

4 Till stöd för tillerkännande av ränta kan möjligen åberopas utgången i rättsf.NJA 1889 s. 113 och 1893 s. 341.

78 HANDRÄCKNING ENLIGT LANTMÄTERITAXAN.havda fasta egendom, som beröres av den ifrågavarande förrättningen, eller i annan sakägares egendom.1 Enligt bestämmelse i 40 § UL må i princip sålunda utmätt egendom icke utan sakägarens samtycke säljas, innan utslaget vunnit laga kraft. Utmätningsmannen har därför att efter besvärstidens utgång anskaffa bevis huruvida utslaget överklagats. I övrigt äger verkställigheten rum i enlighet med bestämmelserna i 4, 5 och 6 kap. UL. Pengar, som influtit till utmätningsmannen, redovisas genom överexekutor till lantmätaren. Jämlikt 137 § 2 stycket UL må emellertid betalning icke utan pant eller borgen lyftas, innan utslaget pågrund varav utmätningen ägt rum vunnit laga kraft. Denna bestämmelsehar betydelse vid sidan av 40 § UL för det fall, att pengar influtit annorledes än genom försäljning av utmätt egendom, t. ex. genom att pengar omedelbart tagits i mät.
    Av ordalagen i 59 § lantmäteritaxan synes framgå, att lantmätaren skall erhålla ifrågavarande handräckning utan kostnad,2 Lantmätaren behöver ej heller betala t. ex. avgift för stämpel till överexekutors utslag, varigenom betalningsskyldighet ålägges. Ett betydelsefullt undantag från principen om lantmätarens frihet från kostnader föreliggerdock. Kostnaderna för utmätningen — bestämmelserna i KF angående ersättning till förrättningsmän för utmätning i enskilda mål samt till stämningsmän m. m. den 12 juli 1878 äro otvivelaktigt tillämpliga (se SvJT 1941 rättsfall s. 36) — samt den utmätta egendomens vård och försäljning ävensom köpeskillingens fördelning skola visserligen jämlikt 198 § 1 stycket 1 punkten UL gäldas ur köpeskillingen för det utmätta Bestämmelsen i 2 punkten av sistnämnda stycke enligt vilken kostnad.som ej sålunda gulden varder, skall betalas av sökanden, måste emellertid ävenledes anses tillämplig. Medel för kostnadernas bestridande finnas nämligen icke anvisade av staten, och det kan ju icke ifrågasättas att låta utmätningsmannen eller den, som eljest i första hand fått svara för kostnad, slutligt vidkännas densamma. I överensstämmelse härmed måste jämväl 3 stycket i sistnämnda paragraf anses tillämpligt å ifrågavarande handräckning. Detta innebär bl. a., att lantmätaren, om han begär utmätning av fast egendom — enligt 63 § UL må utmätning av fast egendom ej ske med mindre lantmätaren sådant särskilt begär — är pliktig att på anfordran förskjuta erforderligt belopp tillbestridande av förrättningskostnaderna.
Mot stadgandet i 59 § lantmäteritaxan svarande stadganden om handräckning återfinnas i 13 § provinsialläkartaxan den 18 juni 1926, KK angående rätt för sakkunnigt biträde, som tillkallats vid jorddelningsförrättning, att erhålla handräckning för utbekommande av honom tillerkänd ersättning den 25 november 1927 samt 12 § veterinärtaxan den 8 december 1933. Det här ovan sagda gäller i tillämpliga delar om handräckning enligt sistnämnda stadganden.

Åke Paulsson

 

1 NJA 1888 s. 236.2 Jfr förutnämnda Bilaga till lantmäteristyrelsen medd. etc. s. 3.