JURIDISK LITTERATURHISTORIA.1
KOMMENTATORERNA UNDER PERIODEN 1530—1630.
Svensk juridisk doktrin är en relativt sen företeelse. Anledningen härtill ligger i öppen dag. Under medeltiden var behovet vid domstolarna av en dylik vägledning minimalt. Lagarna voro enkla, och den traditionella rättssedvänjan spelade en stor roll. Domstolarnas ledamöter saknade teoretisk utbildning och kunde därför i regel knappast hava tillgodogjort sig någon rättslitteratur, även om en sådan funnits. Läs och skrivkonsten behärskades för övrigt endast av ett fåtal. Inom det andliga ståndet voro visserligen möjligheterna i detta hänseende relativt goda, men prästerna intresserade sig huvudsakligen för den kanoniska rätten, vars inflytande på den nationella bonderätten de med all makt sökte gynna. Ett undantag utgör ärkediakonen i Upsala Ragvald Ingemundsson, som omkring 1480 översatte den äldre landslagen till latin, men översättaren har, som C. J. Schlyter visat i inledningen till sin edition av Magnus Erikssons landslag (1862), s. LVIII, saknat åtskilliga förutsättningar för sitt grannlaga värv. Bl. a. framhålles, att översättningen vimlar »av de grövsta missförstånd, varigenom originalets mening blivit alldeles vanställd». Någon hjälp vid tolkningen av den svenska landslagen kan den under sådana förhållanden näppeligen hava inneburit, ej ens för latinkunniga domare. Någon större spridning torde arbetet icke heller haft före 1614, då det i bearbetat skick trycktes av Johannes Messenius.
Den förste representanten för en svensk juridisk doktrin är reformatorn OLAVUS PETRI. Även han var visserligen i första rummet teolog, men under sin relativt långvariga tjänstgöring som stadsskrivare i Stockholm på 1520-talet hade han förvärvat en ej obetydlig praktisk erfarenhet i judiciella ting, som kom honom till nytta i hans doktrinära verksamhet. Liksom sin lärofader, den tyske humanisten och mångfrestaren Philip Melanchthon, hade Olavus ambitionen att vara en nydanare ej endast inom teologien och historieskrivningen utan även inom juridiken. Hos båda är emellertid bristen på teoretisk juridisk utbildning ganska klart skönjbar; den visar sig bl. a. däri, att de på ett lekmannamässigt sätt utan vidare identifierade rätten med den då rådande moralen. Trots detta har deras betydelse för rättsutvecklingen blivit mycket stor i deras respektive hemländer, delvis beroende på att de
kommo att verka i en tid, som hade starkt behov av nya tankar och idéer. Olavus Petri hade dessutom den fördelen att vara ensam i Sverige om att företräda rättsvetenskapen. Några rättslärda svenska jurister, som kunnat konkurrera med honom om ledarplatsen, saknades sålunda fullständigt.
Det första litterära resultatet av reformatorns verksamhet vid Stockholms 1ådhusrätt blev hans kommentar till stadslagen. Själva lagen, som tillkommit vid mitten av 1300-talet, innehöll bl. a. en mängd ålderdomliga ord, vilkas tolkning erbjöd vissa svårigheter särskilt för nybörjare i domartjänsten. Olavus Petri kom därför på den tanken att giva sina erfarenheter på området form av skriftliga förklaringar. Förmodligen skedde detta någon gång omkring år 1530. Kommentaren spreds sedan i ett otal avskrifter. De hava bevarats till våra dagar huvudsakligen på den grund, att de i stor utsträckning infördes i laghandskrifterna åtminstone från mitten av det sextonde århundradet. I de flesta handskrifterna äro förklaringarna med ett par inledningsord ur lagtexten skrivna vid slutet av de kapitel, dit de höra. I andra äro de med finare stil inskjutna i själva lagtexten omedelbart efter dessa ord, vilka då icke upprepats. Om förklaringarna tillkommit senare än laghandskriften, hava de antingen insatts i brädden eller på särskilda blad eller vid balkarnas slut, om utrymmet så medgivit. Det är tydligt, att kommentaren under sådana förhållanden med tiden måst få en auktoritet, som nära nog kunde jämställas med själva lagens, och detta desto hellre, som inga upplysningar gåvos om vem, som författat förklaringarna. Därom svävade man också länge i okunnighet, tills frågan i våra dagar lösts genom att jämföra deras innehåll med reformatorns övriga litterära alster. Kommentaren trycktes delvis först 1896 av C. G. Björling under titeln »Vår äldsta lagkommentar» och fullständigt 1917 i samband med utgivandet av Olavi Petri samlade skrifter.
Kommentaren var som nämnt i första rummet avsedd att utgöra en förklaring av de föråldrade ord, som ej längre ingingo i talspråket och därför voro svårförståeliga för menige man. Därvid har dess författare haft en relativt god ledning av den större utförligheten hos andra lagar, såsom landslagen, Upplandslagen och Östgötalagen, vilka han ej sällan åberopar till stöd för sina tolkningar. Då han därigenom tvangs att studera även dessa lagar, har han, förmodligen som ett slags förarbete till kommentaren och närmast för eget bruk, utarbetat ett glossarium över föråldrade ord i landslagen och några landskapslagar under titeln: »En liten uttydning på några gamla ord, som finnas i lagböckerna och äro nu icke i daglig brukning.» I sitt ursprungliga skick utgör detta glossarium, som är det första i sitt slag, resultatet av en systematisk genomgång av lagtexterna i den ordning, vari de föråldrade orden förekomma i dessa. Med tiden spreds emellertid även glossariet i avskrifter, varvid ordförklaringarna småningom undergingo smärre förändringar, nya tillkommo o. s. v. Slutligen ansåg en tilltagsen skrivare det lämpligt att ordna förklaringarna efter alfabetisk metod. En dylik redaktion trycktes första gången 1635 av Henrik Keyser såsom bihang till
lands- och stadslagen. År 1937 utgavs glossariet i den form, som det efter allt att döma haft vid sin första tillkomst.
Olavi Petri ordförklaringar kunna numera icke såsom sådana påräkna något större intresse för rättsvetenskapen. De hava nämligen till fullo ersatts av modernare och tillförlitligare tolkningar. Redan på 1600-talet fullföljdes reformatorns uppslag av Johannes Loccenius, som utgav ett »Lexicon juris Sueo-Gothici» i tre alltmera utökade upplagor åren 1651, 1665 och 1674. Detta verk distanserades åter 1877 av C. J. Schlyter, vars fullständiga »Glossarium ad Corpus juris Sueo-Gotorum antiqui» som bekant bildar den monumentala slutstenen till dennes »Samling af Sweriges gamla lagar». Allt detta hindrar dock icke, att Olavi Petri kommentar till stadslagen fortfarande har rättshistorisik betydelse. Den innehåller sålunda icke blott ordförklaringar utan avspeglar också i någon mån hans olika försök att leda den svenska rättsutvecklingen in på nya banor. I det följande skola några exempel anföras, som äro ägnade att stödja riktigheten av detta påstående.
Som jag tidigare i annat sammanhang (SvJT 1937, s. 240 ff.) visat, var det Olavus Petri, som vid Stockholms rådhusrätt införde bruket, att lutheranerna avlade ed inför rätta på lagboken »och icke på korset eller något annat sådant», vilket varit vanligt under den katolska tiden. Kravet härpå bragtes till andra domstolars kännedom bl. a. genom kommentaren. — Ävenledes har reformatorn med framgång ivrat för den kanoniska släktskapsberäkningens ersättande vid arv med den civila komputationen. I detta syfte lät han enligt traditionen i Stockholms rådhus upphänga en arvstavla, som med siffror utvisade, hur släktskapen för framtiden borde uträknas. Denna tavla, som är signerad av Urban målare 1536, finnes f. ö. ännu bevarad i rådhuset och är dessutom avbildad i publikationen »Stockholms rådhus och råd», D. 1 (1915), s. 68. Att Olavus Petri redan före nämnda tid intagit samma ståndpunkt visar kommentaren, där på ett ställe kusiner förklaras vara släkt med varandra i fjärde led. — I MEStL, JB 6 heter det, att stadens skrivare skulle erhålla två öre för varje fastighetsköp, som han inskrev i stadens bok. Men Olavus meddelar i kommentaren, att enligt »nya lagen» skulle skrivaren erhålla en daler för brevet och samma belopp för införandet i tänkeboken. Då lagrummet ännu den 26 september 1520 tillämpades efter sin ordalydelse, måste med uttrycket »nya lagen» åsyftas en förmodligen på 1520-talet av Stockholms stad antagen taxa, som reglerade det dåtida sportelsystemet. Då Olavus även på ett annat ställe i kommentaren visat ett påtagligt intresse för en ökning av stadsskrivarens inkomster, kan härav slutas, att reformatorn ej var alldeles okänslig för detta livets goda. Det kan också, om man så vill, tydas som ett önskemål från hans sida, att även landets övriga stadsskrivare skulle komma i åtnjutande av samma förmåner, som han själv lyckats erhålla i huvudstaden. — F. ö. kan nämnas, att Olavus Petri i kommentaren sökt göra gällande vissa etiska grundsatser, som äro för honom karakteristiska men som endast i viss utsträckning ansetts böra realiseras av samtid eller eftervärld. Han förfäktade sålunda bl. a., att den mosaiska
vedergällningsläran eller jus talionis borde givas en vidgad tillämpning, att en person, som stal på grund av fattigdom, skulle bedömas mildare än en rik, som stal »av vanartighet», och att hänsyn skulle tagas till rusets inverkan vid brotts begående. Som en röd tråd genom hela kommentaren går f. ö. dess författares förvissning om att »lagens uppsåt är mer till att hjälpa än stjälpa, [mer till att] upprätta än nederslå». Med dessa ord slutar också arbetet.
Även i sina berömda domarregler har Olavus Petri på flera ställen kritiserat då gällande lag och framlagt förslag till förbättringar, ej minst på bevisrättens område. Det skulle dock föra för långt att här ingå även på dessa frågor, som på grund av sin vidlyftighet kräva ett särskilt kapitel.1
Om man bortser från Erik Sparre, som 1585 på kunglig befallning skrev ett statsrättsligt-politiskt arbete med titeln »Pro lege, rege et grege» (fullständigt tryckt först 1924 i Historiska handlingar), är Olavus Petri vår enda betydande juridiska författare under 1500-talet. Under det följande århundradets tre första decennier fortsattes hans kommentatoriska verksamhet av tre personer, nämligen Johan Skytte, Hans Olofsson och Benedictus Olai Crusius. Av dessa var JOHAN SKYTTE den, som ägde de största förutsättningarna. Han hade sålunda bl. a. studerat juridik vid universitetet i Marburg under ledning av den namnkunnige juris professorn Herman Vultejus. Skytte fick där en grundlig insikt i den dåtida tysk-romerska rätten, och dessa kunskaper har han utnyttjat i den ofullbordade kommentar till stadslagen, som han författade 1608 efter sin återkomst till hemlandet. Det har påståtts, att kommentaren haft till syfte att åstadkomma en lämplig lärobok i svensk juridik åt hertig Gustaf Adolf, vars undervisning blivit Skytte anförtrodd. Troligare är dock, att skriften tillkommit för att tjäna som förarbete till en föreslagen revision av stadslagen. Blott sex balkar hava kommenterats av Skytte, nämligen KonB, GB, ÄB, JB, BB och RådstB. Vid tolkningen begagnade han i stor utsträckning den justinianska rätten som subsidiär rättskälla, och kommentaren är späckad av latinska sentenser, företrädesvis ur pandekttitlarna »de verborum signiificatione» och »de regulis juris», vilka han i likhet med övriga juris studerande i Marburg fått lära sig utantill, och vilka ingått i hans medvetande såsom varande allmängiltiga regler. Även tysk-romerska författares uttalanden anföras såsom vägledande för svensk rättspraxis. På ett flertal ställen åberopas också Mose lag, som kommentatorn studerat förmodligen i Henrik Jönsson Careells 1607 utgivna arbete »Lex politica Dei, thet är Gudz regementz ordning». Å andra sidan har Skytte flitigt begagnat de inhemska lagarna jämte Olavi Petri domarregler, och hans beundran för vår äldre svenska rätt tager sig flerfaldiga uttryck, såsom då han på tal om erkännande av faderskap utbrister: »Därom läs den härliga 23 flocken i ärvdabalken i konung Birgers lag», d. v. s. den år 1607 utgivna Upplandslagen. Ehuru Skyttes kommentar förblev otryckt ända till år 1905, har den likafullt un-
der större delen av 1600-talet flitigt använts såväl av teoriens målsmän som i praxis, varom de bevarade avskrifterna tydligt bära vittne. Rättshistoriskt sett kommer arbetet alltid att bibehålla ett visst värde, bl. a. därför att det erbjuder intressanta jämförelsepunkter med de förslag till landslag, som nästan samtidigt utarbetades.
Skyttes kommentar fullbordades under åren 1620—21 av HANS OLOFSSON, som vid nämnda tid fungerade som borgmästare i Linköping. I motsats till Olavi Petri och Skyttes levnadsomständigheter är hans liv föga känt. Förmodligen har han ej åtnjutit någon akademisk undervisning i juridik. På 1630-talet tjänstgjorde han emellertid som lagläsare i Östergötland och ägnade sig på lediga stunder åt litterär verksamhet. År 1635 utgav han sålunda »Een lijten andeligh tragoedia om the tree wijse män aff Österlanden», och 1638 författade han med ledning av Hvitfelds danska historia en rimkrönika om konung Kristian II:s »grymma tyranni», som E. Schroderus lät trycka 1644, sedan denne dock först företagit vissa omarbetningar i förbättrande syfte. Båda dessa arbeten giva uttryck åt en även för 1600-talets förhållanden ovanligt stor naivitet, som förträffligt återspeglar mannens psyke. Hans begåvning stod tydligen ej i paritet med hans ambition. Detta visar sig också vid ett studium av hans stadslagskommentar, som i stora delar utgör en sammanställning av andras uttalanden. Sålunda införde han till en början hela Skyttes kommentar i sin egen, varvid han dock strök en mängd av föregångarens latinska stycken och översatte de övriga till svenska. Även Olavi Petri kommentar har han i olikhet mot Skytte överallt grundligt utnyttjat. I kommentaren till ärvdabalken har han så gott som ordagrant intagit en längre utredning, som han hämtat från en av Erik Sparres rättegångsinlagor i den bekanta tvisten om arvet efter fru Görvel Abrahamsdotter Gyllenstierna, o. s. v. Det hart när enda av intresse, som kan uppletas i Hans Olofssons kommentar, är att borgmästaren tydligen haft tillgång till en numera förlorad variant av Bjärköarätten. Denna har sannolikt varit identisk med den, som ursprungligen begagnats i Linköping. Hans Olofsson har tydligen 1628 haft vissa planer på att utgiva sin kommentar genom trycket, men förmodligen lyckades han aldrig erhålla någon förläggare. Av här omförmälda arbeten är borgmästarens av nämnda skäl det enda, som föreligger i form av originalmanuskript. Det är bevarat i Upsala universitetsbiblioteks handskriftssamling, sign. B 190 a. Åtskilliga förekommande avskrifter visa emellertid, att arbetet varit använt vid rådhusrätterna under 1600-talet.
Den sista hithörande kommentatorn var BENEDICTUS OLAI CRUSIUS. Han hade i likhet med Skytte skaffat sig en grundlig juridisk utbildning vid utländska högskolor men saknade dennes lysande begåvning. Han förvärvade emellertid juris utriusque doktorsgraden vid universitetet i Giessen 1624, och efter hemkomsten blev han så gott som omedelbart utnämnd till professor i svensk rätt vid Upsala akademi. Vid sidan av denna tjänst måste han emellertid sköta även den därstädes vakanta lärostolen i romersk rätt och blev på detta sätt under en tid av
fem år ensam lärare i den juridiska fakulteten. I det dåtida Sverige var det emellertid stor brist på lärda jurister, ett förhållande, som märktes ej minst i Svea hovrätt, där de från Reval och Riga överklagade målens behandling fordrade ingående kunskaper i tysk-romersk rätt. Redan under åren 1626 och 1627 inkallades därför Crusius periodvis i hovrätten för att i egenskap av sakkunnig biträda vid avgörandet av dylika mål. Och 1630 togo myndigheterna steget fullt ut, i det att Crusius då erhöll formell fullmakt såsom hovrättsassessor. Sin sista termin i Upsala ägnade Crusius åt föreläsningar, som togo formen av en kommentar till den svenska landslagen, den första i sitt slag. Kommentaren har bevarats genom några studenters anteckningar och utgavs 1927 genom trycket. Som källor har Crusius huvudsakligen begagnat Olavi Petri glossarium samt möjligen även Rag vald Ingemundssons dåmera tryckta latinska översättning av landslagen. Föreläsningarna hava för ovanlighetens skull delvis hållits på svenska, åtminstone att döma av nämnda anteckningar. Eftersom innehållet till största delen består av ordförklaringar, erbjuder det föga av intresse för en nutida läsare. Dock kunna vi härigenom bilda oss en någorlunda god uppfattning rörande karaktären av den akademiska undervisningen i svensk rätt under 1600-talets förra hälft.
Den svenska juridiska doktrinen hade i och med de nu anförda författarna tagit sina första stapplande steg. Det är naturligt, att detta skedde huvudsakligen i form av ordförklaringar och andra kommentarer av mera enkelt slag. En direkt parallell till denna utveckling utgöra de på 1100-talet uppträdande italienska glossatorerna, vilka fått sitt namn därav, att de tolkade den då i Västeuropa nyupptäckta justinianska rätten genom att i lagtextens brädd införa ordförklaringar eller glossor. Deras efterföljare, de s. k. postglossatorerna, tillämpade ett annat system. De sökte på deduktiv väg skapa en ny rätt genom att sammansmälta den inhemska och den justinianska rätten. En liknande tendens i Sverige har i viss mån kunnat spåras redan i Skyttes arbete. Den utvecklades sedermera vidare av Clas Rålamb och framför allt av Johannes Loccenius. En mera självständig svensk linje, från början representerad av Olavus Petri, kom dock även i det följande att äga sina förespråkare. Bland dessa märkes främst Johan Stiernhöök.
J. E. Almquist.