Strafflagberedningens betänkande. Strafflagberedningens d. 31 dec. 1942 avgivna betänkande angående strafflagens tillräknelighetsbestämmelser, sinnesundersökning i brottmål m. m. (SOU 1942:59)1 innehåller utöver de i titeln angivna huvudavdelningarna ett kapitel om straffrättslig särbehandling av vissa psykiskt abnorma brottslingar och ett om behandlingen av straffriförklarade. Vid betänkandet är fogade dels en av sekreteraren Torgny Lindberg upprättad redogörelse för reglerna om abnormbrottslighet i vissa utländska lagar och lagförslag och dels en P. M. angående kostnaderna för det rättspsykiatriska undersökningsväsendet.
För beredningens synpunkter i fråga om tillräknelighetsbestämmelserna och sinnesundersökningarna har redogörelse lämnats å annan plats i detta häfte (s. 97 ff.). Beredningen föreslår att SL 5:6 upphäves och att SL 5:5 får denna lydelse: »Ej må någon fällas till ansvar för gärning, som han begått under inflytande av sinnessjukdom eller sinnesslöhet». Då 1937 års lag om förvaring och internering i säkerhetsanstalt i 1, 2 och 3 §§ hänvisar till SL 5: 6 (»prövas någon vid brotts begående hava varit och fortfarande vara av sinnesbeskaffenhet, varom i 5 kap. 6 § strafflagen sägs» etc.), måste efter upphävandet av 5:6 denna hänvisning ersättas med en beskrivning av den åsyftade sinnesbeskaffenheten. Beredningen föreslår:
1 §. Prövas någon vid brotts begående hava lidit av varaktig själslig eller sexuell abnormitet som ej är att hänföra till sinnessjukdom eller sinnesslöhet, må domstolen i stället för straff ådöma förvaring i säkerhetsanstalt etc.
Motsvarande ändringar föreslås i 2 och 3 §§.
Särbehandling av vissa psykiskt abnorma brottslingar. Efter upphävandet av den irrationella straffnedsättningsregeln i SL 5:6 samt ikraftträdandet av 1937 års förvaringslag och 1939 års lag om villkorlig dom kommer följande straffrättsliga behandlingsmöjligheter att stå till buds för sådana psykiskt abnorma som icke falla under 5: 5 i dess föreslagna nya lydelse (Vad i det följande sägs om psykopater äger tillämpning jämväl å sådana intellektuellt undermåliga som icke är att betrakta som sinnesslöa.)
1. Äger lagen om villkorlig dom tillämpning, kan domstolen (8 §) »i den mån det med hänsyn till den dömdes... sinnesbeskaffenhet...finnes påkallat... ålägga honom att... underkasta sig behandling å sjukhus, alkoholistanstalt eller annan anstalt». Ett lindrigare ingripande är att domstolen, i samband med förordnande om hans övervakning, ålägger honom att »ställa sig till efterrättelse särskilda bestämmelser beträffande hans utbildning, arbetsanställning, vistelseort, bostad eller användande av fritid».
Enligt beredningens uppfattning kommer den nya lagen om villkorlig dom att få stor betydelse för en rationell behandling av lindrigare psykopatfall. En olägenhet är att den villkorliga domen — utom beträffande föreskrift om den dömdes omhändertagande för skyddsuppfostran — förutsätter att den dömde frivilligt underkastar sig av domstolen beslutade åtgärder. Beredningen har emellertid icke gjort något uttalande om behovet av lagstiftningens komplettering på denna punkt, varigenom behandling av nyss angiven art kunde genomföras även mot den dömdes vilja. Det viktigaste torde nu vara att 1939 års lag om villkorlig dom äntligen får träda i kraft utan komplikationer. Beträffande psykopater under 21 år erbjuder skyddsuppfostringsvägen till Lövstaanstalten en god lösning.
2. Beträffande ett mycket stort antal psykopater står alltjämt de allmänna straffen, inkl. ungdomsfängelse, liksom tvångsuppfostran öppna.
a. Det är allmänt känt att just erfarenheterna från ungdomsfängelselagens tillämpning kunnat åberopas för lämpligheten av att domstolarna vid de normala brottsfallen i allmänhet ej gör någon skillnad mellan psykopater och andra brottslingar utan överlåter differentieringen till verkställighetsstadiet.1 I fråga om brottslingar i åldern 18—21 år synes därför psykopatproblemet ej påkalla några omedelbara lagstiftningsåtgärder. Anslagsökningar erfordras emellertid för utbyggande av yrkesutbildningen och den eftervårdande verksamheten. På de mera svårartade fallen äger 1937 års förvaringslag tillämpning. Verkställigheten av ådömd tvångsuppfostran är för närvarande icke tillfredsställande differentierad. Frågan är föremål för utredning av 1942 års skyddshemsutredning i samråd med strafflagberedningen.
b. De tidsbestämda frihetsstraffen kan i regel icke sägas vara någon ändamålsenlig behandlingsform för mera utpräglade psykopater och andra konstitutionellt abnorma. Tidsbestämda straff av kort varaktighet tillgodoser icke abnormbrottslingens behov av pedagogisk fostran och en efter hans bristfälliga själsliga utrustning avpassad yrkesutbildning. Ej heller kan de förenas med den effektiva eftervård som är av särskild betydelse för abnormklientelet. Vid de mera långvariga tidsbestämda straffen är situationen något fördelaktigare i nämnda hänseenden. Det lämpliga omhändertagandet av psykopater dömda till tidsbestämt frihetsstraff är en verkställighetsfråga som tills vidare bör kunna lösas utan lagstiftning.
När den psykiska abnormiteten är av övergående natur, erbjuder däremot de tidsbestämda frihetsstraffen (liksom bötesstraffet) genom sina vida strafframar rik möjlighet att taga hänsyn till det individuella fallets egenart, om undantagsvis en markerad straffnedsättning skulle vara påkallad med hänsyn till den tilltalades sinnesbeskaffenhet vid brottets begående. De mycket sällsynta fall, då det med tillämpning av nuvarande 5: 6 kan vara motiverat att gå under straffminimum, får efter detta lagrums upphävande lösas nådevägen.
3. Beträffande de allvarligare fallen — då brottslingen är att anse såsom vådlig för annans säkerhet till person eller egendom — avsåg redan 1937 års lagstiftning om förvaring i säkerhetsanstalt att lösa frågan om psykopaternas behandling. Utom den redan refererade omredigeringen av hänvisningen till SL 5: 6 föreslår strafflagberedningen huvudsakligen två ändringar i lagen.
a. I 9 § andra stycket föreslås följande bestämmelse införd:
Har minsta tiden för förvaring bestämts till ett år, skall den förvarade dock utskrivas på prov senast inom fyra år från förvaringens början, såframt ej särskilda skäl däremot äro.
Utan avsikt att vidga förvaringslagens tillämpningsområde har beredningen genom detta förslag velat införa en lindrigare förvaringsform, som ter sig något mindre skrämmande för den förvarade än en i princip helt obestämd förvaringstid. Regeln, vilken tillgodoser önskemålet att strängare påföljder för brott ej bör stadgas än som av förhållandena påkallas, synes också ägnad att medföra ökad säkerhet för att förvaringen blir tillämpad i önskvärd utsträckning.
b. Enligt 1937 års lag om förvaring och internering i säkerhetsanstalt kan minsta tiden högst bestämmas vid förvaring till tolv år och vid internering till femton år. Då beredningen utgått ifrån att framdeles även mycket farliga psykopater, sådana som nu ofta straffriförklaras och intagas på sinnessjukhusens s. k. fasta paviljonger, skall kunna dömas till förvaring — något som möjliggöres därigenom att fångvården i anknytning till den nya förvaringsanstalten å Hall förfogar över lika goda säkerhetsanordningar som de fasta paviljongerna — har det synts olämpligt att för dessa fall i domen utsätta en så kort minsta tid som tolv år. Beredningen föreslår därför sådan ändring i 7 §, att minsta tiden, lika för förvaring och för internering, högst må sättas till femton år. Denna tidrymd torde ungefärligen svara mot den tid efter vars förlopp en livtidsfånge, som kan antagas förhålla sig väl i framtiden, ifrågakommer till benådning. Det torde icke vara någon risk för att interneringsnämnden begagnar sig av denna minimitid, när hänsyn till den allmänna rättssäkerheten kräver längre internering. Denna kan ju vid behov － liksom å de fasta paviljongerna — bli livsvarig.
c. Då det kan förväntas att förvaringsklientelet efter ikraftträdandet av 1937 års lag och genomförandet av förslaget om ändrade tillräknelighetsbestämmelser blir mindre enhetligt och kommer att omfatta brottslingstyper, som med hänsyn till den psykiska abnormitetens art, brottens svårhet, brottslingarnas ålder och tidigare asocialitet m. m. företer
stora inbördes skiljaktigheter, understryker beredningen den synnerliga vikten av att en ändamålsenlig differentiering av klientelet kommer tillstånd och att detta önskemål beaktas vid det fortsatta utbyggandet av anstallsväsendet för de förvarade.
4. Strafflagberedningen har endast haft i uppdrag att verkställa en förberedande utredning angående frågan om samhällets skilda reaktionsformer mot brottslingar som lider av rubbad själsverksamhet. Därför framlägges icke något förslag till slutlig utformning av straff- och skyddsåtgärdssystemet. De tidsbestämda frihetsstraffens bristande ändamålsenlighet i fråga om mera utpräglade psykopater gör det emellertid påkallat, att lagstiftaren ser sig om efter ett till tiden relativt obestämt straff avsett för sådana brottsfall, som är för grova för villkorlig dom men icke manifesterar sådan vådlighet hos brottslingen att han bör dömas till förvaring. Beredningen har stannat för, att detta spörsmål bör lösas i samband med frågan om särbehandling av arbetsskygga brottslingar och alkoholistbrottslingar, och ifrågasätter införandet av en inom vissa gränser tidsobestämd strafform, förslagsvis benämnd arbetsfängelse — efter förebild av ungdomsfängelse — som när behov därav föreligger skulle tillämpas i stället för tidsbestämt straff och vars klientel väsentligen skulle hämtas från de nämnda tre brottslingskategorierna.1 Det synes sannolikt att arbetsfängelse skulle komma att draga till sig, förutom åtskilliga av de fall där tidsbestämda frihetsstraff för närvarande måste tillgripas, en del relativt lindriga fall där förvaring enligt 1937 års lag kan ifrågakomma, måhända större delen av den grupp, beträffande vilken enligt beredningens förslag utskrivning regelmässigt skulle ske inom fyra år från förvaringens början. På detta sätt kan den nämnda lindrigare förvaringsformen betraktas som en förelöpare till arbetsfängelset. I sin praktiska utformning kan de båda behandlingssätten icke komma att väsentligen skilja sig från varandra. Beredningen anser att spörsmålet om den sålunda ifrågasatta kriminalpolitiska nybildningen bör närmare övervägas i samband med den förestående utredningen om det straffrättsliga reaktionssystemet i dess helhet.
Behandlingen av straffriförklarade regleras i 15—19 §§ av förslaget till lag om sinnesundersökning i brottmål (SUL). Beredningen avvisar tanken att, på sätt strafflagskommissionen (1923) föreslog i 1 § av sitt 8 kap. om skyddsåtgärder, domstol skulle kunna förordna att sinnessjuk eller sinnesslö, som begått straffbar gärning, skulle förvaras i allmän vårdanstalt under särskilda villkor i fråga om utskrivningen. Behandlingen av de straffriförklarade överlåtes liksom nu helt åt sinnessjukvården, med bibehållande av viss förtursrätt till intagning å sinnessjukhus (SUL 17 §) och vissa särskilda regler angående utskrivning därifrån.
Vårdbehovet fastslås på det sätt, att när domstolen med stöd av avgivet läkarutlåtande jämlikt SL 5: 5 förklarar tilltalad från ansvar fri, i utslaget skall återgivas vad utlåtandet innehåller angående den vård som
bör beredas honom (SUL 15 §). Utslaget översändes till chefen för vederbörande rättspsykiatriska anstalt (vare sig fråga är om häktad eller tilltalad på fri fot), och från denna stund åvilar ansvaret för att behörig vård kommer till stånd anstaltschefen. Denne har sålunda att i enlighet med det i utslaget citerade utlåtandets innehåll draga försorg om den straffriförklarades intagande å sinnessjukhus, resp. alkoholistanstalt, det senare genom anmälan till vederbörande länsstyrelse, vilken enligt föreslagen ändring i 25 § alkoholistlagen utan särskild prövning har att förordna om intagning, när den straffriförklarade enligt det i utslaget åberopade utlåtandet är hemfallen åt alkoholmissbruk såsom i 1 § alkoholistlagen sägs och i behov av vård å alkoholistanstalt. Erfordras enligt utlåtandet annan vård eller tillsyn, har anstaltschefen något friare händer; anmälan om fallet skall dock alltid göras hos vederbörande hjälpverksamhetsläkare resp. styresmannen vid kommunalt sinnessjukhus (SUL 16 §).
Viktiga ändringar föreslås i fråga om utskrivning från sinnessjukhus av straffriförklarad (sinnessjuklagen 20 §). Den nuvarande på sinnessjuknämnden ankommande utskrivningsbefogenheten decentraliseras till lokala nämnder vid varje sinnessjukhus, bestående av sjukvårdsläkaren och två av konungen utsedda personer, en domare och en i allmänna värv erfaren. Dessa skola före prövningen hava skaffat sig personlig kännedom om den som skall utskrivas. Överinspektören för sinnessjukvården kan förbehålla sig att bliva hörd innan beslut om utskrivning fattas. Sinnessjuknämnden behålles som högsta klagoinstans, den uppgift som ursprungligen motiverade dess tillkomst.
Beträffande genomförandet av beredningens förslag understrykes till sist, att den föreslagna ändrade lydelsen av SL 5: 5 för sitt ikraftträdande förutsätter att möjligheter finns för ett ur kriminalpolitisk synpunkt tillfredsställande omhändertagande av de psykiskt abnorma brottslingar som ej är sinnessjuka eller sinnesslöa. För detta ändamål är det nödvändigt att såväl 1939 års lagstiftning om villkorlig dom som 1937 års förvaringslag får träda i kraft.
Förslaget till omorganisation av det rättspsykiatriska undersökningsväsendet är för sitt genomförande icke beroende av att de nya tillräknelighetsbestämmelserna trätt i kraft. Behovet av reformer på undersökningsväsendets område är också så trängande att varje dröjsmål med sådana åtgärder bör undvikas.
K. Schlyter.