Nya direktiv för strafflagberedningen. I statsråd den 31 december 1942 anförde justitieministern, statsrådet K. G. Westman:
    »I anförande till statsrådsprotokollet den 6 oktober 1938 redogjorde jag för de huvudsakliga lagstiftnings- och organisationsfrågor som borde upptagas till behandling av strafflagberedningen. Sammanfattningsvis angav jag beredningens uppgift vara att verkställa utredning och framlägga förslag om straffsystemets och anstaltsväsendets reformering.
    Jag erinrade vid nämnda tillfälle om att lagstiftningsarbetet på straffsystemets område numera präglas av strävan att anpassa samhällets reaktion mot

brottsligheten icke blott efter brottets art utan även efter den brottsliges personliga egenskaper och förhållanden. Härigenom har åstadkommits en differentiering av reaktionsformerna, så att vid sidan av de ordinära frihetsstraffen skapats ett system av straffrättsliga skyddsåtgärder av olika slag. Dessa skyddsåtgärder ha omdanats och kompletterats genom de under åren 1935—1937 utfärdade lagarna om tvångsuppfostran, ungdomsfängelse samt förvaring och internering i säkerhetsanstalt. År 1939 utfärdades ny lag om villkorlig dom, vilken skulle möjliggöra att frihetsstraff i ökad utsträckning ersattes med fostrande och vägledande åtgärder för de brottsligas tillrättaförande. Sedan år 1938 föreligger därjämte sakkunnigbetänkande med förslag till reformerad lagstiftning om villkorlig frigivning, vilket åsyftar att förbättra möjligheterna att genom lämpliga eftervårdande åtgärder återföra de från frihetsstraff frigivna till samhällsnyttigt arbete. Även frågan om behandlingen av arbetsskygga förbrytare har varit föremål för utredning.
    Med stöd av K. M:ts bemyndigande den 6 oktober 1938 förordnade jag den 8 påföljande december, att strafflagberedningen omedelbart skulle till särskild behandling upptaga frågan om den rättsliga behandlingen av förbrytare, vilka begått brott under inflytande av rubbad själsverksamhet, samt om revision av strafflagens tillräknelighetsbestämmelser. I samband därmed skulle beredningen även behandla frågan om de reformer i organisatoriskt hänseende, som kunde finnas lämpliga med avseende å sinnesundersökningar av för brott tilltalade samt vård av sinnessjuka brottslingar. Dessa utredningar ha nu slutförts av beredningen, som denna dag avgivit betänkande rörande de nämnda spörsmålen (statens offentl. utredn. 1942:59). Tidigare har beredningen på grund av särskilda förordnanden verkställt utredning och avgivit förslag till lagstiftning om kastrering (statens offentl. utredn. 1941:25), om åtgärder mot homosexualitetens samhällsfarliga yttringar (statens offentl. utredn. 1941:32) och om eftergift av åtal mot minderåriga (statens offentl. utredn. 1942:28).
    Det synes nu vara lämpligt, att de i direktiven för strafflagberedningen angivna spörsmål, som röra de ordinära frihetsstraffen, upptagas till omprövning. Härvid kommer bland annat i betraktande frågan huruvida den gällande systematiska anordningen av frihetsstraffet — med dess uppdelning på två, i viss utsträckning parallella straffarter — kan anses ändamålsenlig. Utredningen bör på detta område, såsom angavs i direktiven för strafflagberedningen, avse frågan om en sammansmältning av straffarbete och fängelse eller erforderlig jämkning av gränserna mellan de båda straffarterna, liksom även möjliga utvägar att inskränka användningen av korta frihetsstraff samt förutsättningarna för inrättande av ett särskilt mildare frihetsstraff. I detta sammanhang inställer sig bland annat även spörsmålet om ändrad gränsdragning för användningen av bötesstraffet.
    Även inom gränserna för det ordinära frihetsstraffet finnes utrymme för en viss differentiering i behandlingen av de till sådant straff dömda, och det är uppenbarligen av betydelse att man vid utredningen på detta område tillbörligen beaktar de möjligheter som i sådant hänseende kunna stå till buds. Överhuvud synes det vara lämpligt och önskvärt, att den på strafflagberedningen ankommande fortsatta utredningen rörande straffsystemets reformering även tager sikte på de spörsmål som röra verkställigheten av de tids-

bestämda ordinära frihetsstraffen. Sambandet mellan straffsystem och straffverkställighet har särskilt understrukits i det av första lagutskottet vid 1942 års riksdag avgivna utlåtandet (nr 61) i anledning av väckta motioner om en översyn av straffverkställigheten vid frihetsstraff. Jämte frågan om en mera tillfredsställande differentiering genom klientelets uppdelning på anstalter av olika typer berördes i utskottets utlåtande jämväl spörsmålen om cellstraffet och gemensamhetsstraffet, om organisationen av fångarbetet och ersättningen för sådant arbete samt om fångvårdspersonalens utbildning och rekrytering.
    I samtliga dessa hänseenden synes en närmare utredning påkallad.
    Vad angår den sistnämnda, i viss mån fristående frågan beträffande fångvårdspersonalen må emellertid erinras, att K. M:t genom beslut den 6 november 1942 uppdragit åt fångvårdsstyrelsen att i samråd med särskilda för ändamålet utsedda sakkunniga verkställa utredning och framlägga förslag rörande fångvårdspersonalens utbildning och rekrytering.
    Likaledes må erinras om att fångvårdsstyrelsen i skrivelse till K. M:t den 19 november 1942 framlagt förslag till vissa jämkningar i 1916 års lag angående verkställighet av straffarbete och fängelsestraff, vilket avser att vid straffverkställigheten möjliggöra större hänsynstagande till individuella förhållanden. Förslaget torde efter vederbörlig remissbehandling och eventuell överarbetning kunna föreläggas 1943 års riksdag. Emellertid åsyftas med detta förslag givetvis icke att vinna en slutgiltig lösning av frågan om enrums- och gemensamhetsstraffen.
    Uppenbart är att förändringar beträffande straffsystemet och straffverkställigheten återverka på fångvårdens organisation. Till strafflagberedningens arbetsuppgifter hör därför också enligt de år 1938 meddelade direktiven att verkställa utredning rörande organisationsspörsmålen, varvid särskilt anstaltsväsendets byggnadsfrågor skola beaktas. De efter beredningens tillsättande ändrade tidsförhållandena komma med all sannolikhet att för några år framåt utgöra hinder för reformer, vilka kräva mera omfattande nybyggnader eller andra större ändringar i fråga om anstaltsväsendet. Med hänsyn härtill torde det vara lämpligt att i första hand söka tillvarataga möjligheterna att även på de nu ifrågavarande områdena genomföra partiella reformer. Det synes sålunda vara ändamålsenligt, att strafflagberedningen genom förberedande undersökningar förskaffar sig en överblick över de problem som föreligga ifråga om straffsystemet, straffverkställigheten och anstaltsväsendet samt det inbördes sammanhanget mellan dem och att beredningen, enligt chefens för justitiedepartementet bestämmande, till närmare utredning upptager sådana spörsmål rörande vilka en särskild behandling befinnes möjlig  Hänsyn bör härvid givetvis tagas såväl till reformbehovets styrka som till de av tidsläget betingade omständigheter, vilka bestämma möjligheten att i praktiken genomföra reformerna. Vid utredningen bör beaktas huruvida reformer av straffverkställigheten kunna ske inom det bestående straffsystemets ram.»
    På grund av det anförda hemställde justitieministern, att åt strafflagberedningen överlämnas att, jämte den på beredningen ankommande fortsatta utredningen rörande straffsystemets och anstaltsväsendets reformering, till behandling upptaga de frågor om verkställighet av frihetsstraff, som i det före-

gående berörts eller som eljest under utredningen finnas förtjänta av beaktande.
    Angående strafflagberedningens sammansättning vid det fortsatta arbetet, se nedan s. 190.