B. W. 163Syskonbarn. Då lagkommissionen i 1694 års förslag till ÄB betecknade den dödes kusiner som hans syskonbarn, innebar detta ett godkännande av den betydelse som ordet då för tiden ägde i dagligt tal. För en rättshistoriskt skolad uppfattning sådan som LUNDIUS' var ordets betydelse en annan: med den dödes syskonbarn vore att förstå ej barnen till hans föräldrars syskon utan barnen till hans egna syskon. I 1734 års lag fick lagkommissionen sin vilja igenom, men under seklerna efter lagens tillkomst har språkutvecklingen fullbordat en kretsgång. Både i tal och i skrift brukas numera populärt — på sina håll även av lagfaret folk — syskonbarn i den mening som enligt Lundius var den rätta.
    Den som år 1936 skrev några misslynta rader om detta ämne i SvJT (s. 642 f) trodde då att lagterminologien, som ju i gällande lag lever kvar blott beträffande domarjäv, knappast kunde anses livskraftig.Under de år, som sedan dess förflutit, har han blivit allt mer övertygad om hopplösheten hos varje försök att vänja den bildade allmänheten av med att bruka uttrycket någons syskonbarn i betydelsen av hans syskons barn. Mot detta bruk har varken WELLANDER (Riktig svenska, 1939) eller RISBERG (Bockar i kanten, 1942) känt sig manad att reagera, ehuru de båda särskilt uppehålla sig vid missbrukade eller missuppfattade ord (Wellander s. 751—780, Risberg s. 23—34). Och det är ingalunda endast i tidningarnas dödsannonser som bruket nu följes. I ELIN WÄGNERS till sista julen utkomna bok om Selma Lagerlöf läses s. 190: »Selma brukade ibland berätta sagor vid syskonbarnens sjuksängar och längre fram även vid deras barns.» Ja, på Svenska Akademiens senaste högtidsdag hörde man Silfverstolpes efterträdare tala om den bortgångnes syskonbarn, otvivelaktigt därmed åsyftande hans syskons barn (se GUSTAF HELLSTRÖM, Gunnar Mascoll Silfverstolpe s. 15:» Hans tankar och omsorger kretsade ständigt kring mor, syskon och syskonbarn, kring husets folk» o. s. v.)
    Ingen lärer vilja förneka att Nya RB är ett även i formellt avseende gott verk. Men icke kunna alla vara fullt belåtna med alla §§:na. Det kan sålunda förmodas att prof. KALLENBERG är mindre nöjd med 4: 13, ty denna § har i 5 samma avfattning som den ägde i processlagberedningens förslag och som Kallenberg fann språkligt otillfredsställande (se SvJT 1940 s. 3 not. 2, där »första stycket» bör utgå). Samma § är även i 2 oförändrat lik sig sådan den skrevs av beredningen: domare är jävig »om han med part är eller varit gift eller är trolovad eller är i rätt upp- eller nedstigande släktskap eller svågerlag eller är syskon eller är i den släktskap, att den ene är avkomling till den andres syskon eller att de äro syskonbarn, eller i det svågerlag» o. s. v. De torde vara lätt räknade som kunna gilla uttrycket »vara syskon med någon»; jfr svalget mellan »vara bror med» och »vara bror till». Frasen »är i den släktskap, att — — — syskonbarn» är hållen i full överensstämmelse med hittills godtaget svenskt lagspråk. Men i betraktande av vad som sagts om betydelseförskjutningen hos »syskonbarn» kan man likväl fråga sig om frasen är rätt lycklig. När 1734 års lag i 3:8 ÄB gjorde den eftergift åt då gängse talesätt att den införde »syskonbarn» som beteckning för kusiner, skedde det så, att först de gamla kusintermerna bryl-

164 B. W.lingar och sysslingar definierades (»faders hel- eller halvbroders och faders hel- eller halvsysters barn» o. s. v.), varpå tillades: »de kallas syskonbarn». Det synes icke vara alldeles uteslutet att också den nu förevarande frasen i 4: 13 kan bli uppfattad så, som ville den med sitt tal om syskonbarn bjuda icke något materiellt nytt, utan blott en kort och bekväm med nutida allmänneliga språkbruk enlig beteckning för det närmast förut mera ordrikt beskrivna skyldskapsförhållandet. Eller annorlunda uttryckt: den icke rättshistoriskt bildade läsaren kan frestas att tro sig stå inför ett redaktionsfel, att tro det lagens rätta mening borde uttryckts ungefärligen så här: »i den släktskap, att den ene är avkomling till den andres syskon eller, såsom det plägar kallas, är hans syskonbarn».
    Såväl nu antydda fälla som det språkvidriga »syskon med» skulle undvikits om lagtexten fått efter »släktskap eller svågerlag» fortsätta så: »eller är i den släktskap, att de äro syskon eller kusiner eller att den ene är avkomling till den andres syskon».
    En sådan redaktion skulle ställa sig helt neutral till tolkningstvisten om ordet syskonbarn; de olika meningarna finge söka bekämpa varann bäst de gitte. Men det kan undras om inte lagstiftaren borde, efter det höga föredömet från den stora lagkommissionens tid, avblåsa striden genom att till den föreslagna nya texten foga, efter »den andres syskon», inom parentes och kursiverat syskonbarn och sålunda oförbehållsamt acceptera lekmannauppfattningen. Näppeligen kunde han sägas därigenom öva våld mot vare sig språket eller tanken. Upplöser man de flerfaldiga sammansättningarna med »syskon» som första led, skall man finna att förbindelsen mellan lederna blir än att för (-säng), än ett av (-ring), än ett mellan (-kärlek) och någon gång ej kan uttryckas med mindre än en hel sats (--hakar). Vad syskonbyte (se Sv. Ak:s ordlista) angår, har undertecknad vid experiment på olika försöksobjekt funnit att ordet tolkas på skilda sätt; för egen del förstår han därmed att inom kretsen av två syskonringar slutas (minst) två trolovningar eller äktenskap (se Justitiematrikeln, Eberstein och Montelius). Med syskonbarn måste otvivelaktigt menas barn av eller till syskon, men inom ramen härav yppa sig flera möjligheter. Barn i äktenskap, som en egyptisk härskare efter gammalt faraoniskt bruk ingått med sin syster, var för visso i eminentaste grad ett syskonbarn. Och då Svenska Akademiens ordlista godtager mitt brorbarn i betydelsen av min broders barn, varför skulle då icke mitt syskonbarn kunna få beteckna mitt syskons barn? Redan för ett kvart sekel sedan var rättshistorikern och civilrättsläraren C. GBJÖRLING så försonligt stämd att han, i Nordisk Familjebok, stämplade ej som oriktigt utan blott som »mindre riktigt» att använda ordet syskonbarn »om ens broders eller systers barn». Gamla juridiska formkarlar — sådana som irriteras av t. ex. moderniteten att nyttja »boskillnad» i olämpliga sammanhang (man har t. o. m. fått se »oöverstiglig boskillnad») — skulle genom lagstiftarens resoluta vidhjärtenhet att göra det parentetiska tillägget befrias från en anledning till förargelse. Och den rättshistoriskt intresserade skulle kunna öka sitt kuriosakabinett med ännu en lagterm som under 1900-talets omstöpande

SYSKONBARN. 165legislativa arbete fått, i likhet med kungsådra och giftorätt, behålla livet men till priset av ändrad innebörd.
    Det är knappast troligt att dessa välmenta anvisningar de lege ferenda skola inom överskådlig tid föranleda någon lagändring. Men antagligt nog förefaller att utgivaren av en framtida lagbok skall finna det mer av nöden att kommentera 2 i 4: 13 RB än att modernisera eller förklara domarreglerna (jfr SvJT 1940 s. 813 och 1941 s. 519).

B. W.