SVENSK RÄTTSPRAXIS.
IMMATERIELLT RÄTTSSKYDD 1936—1941.
I.
FÖRFATTAR- OCH KONSTNÄRSRÄTT SAMT RÄTT TILL FOTOGRAFISK BILD.
AV
PROFESSOR GÖSTA EBERSTEIN.
Under nu ifrågavarande sexårsperiod ha icke på konstnärsrättens eller fotografrättens område träffats några avgöranden i sista instans, men däremot föreligga flera rättsfall avseende lagen d. 30 maj 1919 om rätt till litterära och musikaliska verk.
I NJA 1937 s. 219 är fråga om tolkningen av ersättningsbestämmelsen i nämnda lag 27 a §, enligt vilken bl. a. den som gjort sig förfallen till ansvar för olovligt utförande av musikaliskt verk, har att gälda ersättning för skada som tillfogats målsäganden. I fråga om beloppet av sådant skadestånd föreskrives: »Ej må i något fall ersättningen understiga 15 kronor.» I målet hade svaranden gjort sig skyldig till ej mindre än 123 olovliga utföranden av 51 särskilda musikaliska verk, som uppförts somliga en gång och andra två eller flera gånger. Käranden (föreningen Stim) yrkade, att ersättning skulle utdömas med 15 kr. för vart och ett av de 123 olovliga utförandena (15 × 123 = 1,845 kr.), varemot svaranden gjorde gällande, att stadgandet om en minimiersättning av 15 kr. borde tolkas såsom avseende varje verk för sig och icke varje utförande av ett och samma verk. Underrätterna biföllo kärandens ersättningsyrkande, varemot HD anslöt sig till svarandens lagtolkning: »Enär föreningen vore berättigad till ersättning med 15 kr. för ett vart av de 20 verk som utförts en gång, samt ersättning skäligen borde utgå med 20 kr. för ett vart av de 20 verk som utförts två eller tre gånger och med 25 kr. för ett vart av de 11 verk som utförts fyra eller flera gånger», fastställdes skadeståndet till 975 kr. Detta står ock i överensstämmelse med att föremålet för svarandens kränkning är kompositörens rätt till det musikaliska verket. Om det olovliga utfö-
randet av ett verk skett en eller flera gånger bör i överensstämmelse härmed få inflytande endast på ersättningsbeloppets storlek.
NJA 1938 s. 497 avser tillämpning på ett speciellt fall av den i 1919 års lag 3 § verkställda gränsdragningen mellan å ena sidan bearbetning av ett originalverk, som är liktydigt med ett återgivande i annan form av originalverket självt och fördenskull är originalförfattaren förbehållen, samt å andra sidan sådan användning av verket, som i fri anslutning till detta framställer »ett nytt, i det väsentliga självständigt» alster. Käranden i målet hade år 1923 författat ett manuskript till en stumfilm med titeln »Ett vad», varefter en regissör år 1934 skrivit ett manuskript till en ljudfilm med titeln: »På huv'et in i societén». Författarrätten till detta senare hade övergått till ett bolag, som på grundval därav framställt och även låtit offentligen framföra ljudfilmen »Kanske en gentleman». Käranden instämde regissören och bolaget samt dess verkställande direktör med yrkande om ansvar och skadestånd, enär ljudfilmen endast vore en bearbetning av hans arbete. Underrätten ansåg bearbetning föreligga och biföll fördenskull nämnda yrkanden. Svea HovR däremot ansåg väl, att de olika verken »vore uppbyggda på samma grundidé», vilken av käranden angivits sålunda, »att uppslaget berörde frågan, huruvida en sjåare kunde på en kortare tid fostras till gentleman och att handlingen utvisade icke blott att detta vore möjligt utan också att sjåaren själv kunde uppträda såsom uppfostrare i den överklassmiljö i vilken han sattes», men själva grundidén vore icke föremål för författarrättt och finge anses hämtad från Shaws teaterpjäs »Pygmalion»; vid uppbyggandet av handlingen på denna grundidé företedde visserligen de konkurrerande filmverken åtskilliga likheter, »men dessa likhetsmoment vore nästan uteslutande dels att återföra på Shaws nyssnämnda pjäs och dels nödvändigt betingade av det använda uppslaget eller tämligen självfallna vid utförande av detsamma, såsom sjåarens hämtande från hans tidigare miljö i Stockholms hamn, hans införande i ett förmöget hem jämte den förvåning eller det motstånd detta uppväckte där, hans uppsnyggning och förseende med bättre kläder, hans uppskattande av en god säng, hans deltagande i sport och sällskapsliv samt hans tillrättavisande av eller goda exempel för personer i hans omgivning», och i övrigt vore skiljaktigheterna mellan de olika verken så stora, att någon bearbetning icke kunde anses föreligga, varför käromålet ogillades. HD, som efter föredragningens avslutande bevistade ljudfilmens framförande å biograf, fann ej skäl göra ändring i HovR:s utslag.
I NJA 1939 s. 592 hade författare och förläggare i samförstånd på de särskilda exemplaren av en utgiven bok — på andra titelbladets baksida — tryckt orden: »Utlåning i förvärvssyfte förbjuden», och frågan gällde, om ett dylikt förbud mot utlåning i och för sig utgjorde hinder för köpare av bokexemplar att mot vederlag utlåna desamma till allmänheten. Samtliga domstolar avvisade detta krav. RR i Göteborg yttrade, att den omständigheten att omförmälda förbehåll funnes tryckt i boken »icke i och för sig» berättigade författare och förläggare att
göra förbehållet gällande mot den, som förvärvat exemplar av boken, och att såvitt i målet visats vid inköpet av omstämda bokexemplar »förbehållets iakttagande icke gjorts till förutsättning för köpet», varför köparen av ifrågavarande bokexemplar icke kunde anses pliktig att iakttaga förbehållet. Såväl domstolar som parter voro eniga om att ett dylikt förbud mot uthyrning av boken icke kunde grundas på bestämmelserna i 2 och 3 §§ i 1919 års lag och att sålunda icke från författarrätten kunde hämtas något stöd för att förhindra köpare av sådana bökexmplar att uthyra desamma till allmänheten. Frågan vore sålunda uteslutande att bedöma enligt de av domstolarna tillämpade allmänna civilrättsliga reglerna om köp av lös egendom.
NJA 1941 s. 76 avser överlåtelse av filmatiseringsrätt. En fransk författare Jacques Deval hade först (1934) till en person A överlåtit »uteslutanderätt att framställa och exploatera i hela världen en kinematografisk ljud- och talfilm i fransk version» av sitt skådespel Tovaritch, vilken överlåtelse förklarades icke innebära annat än »rätt till en kinematografisk framställning på franska språket», varför allt annat förfogande över verket vore författaren förbehållet. Sedemera hade Deval till en annan person B överlåtit (1935) all sin rätt att använda skådespelet Tovaritch för filmframställning »på alla språk utom det franska». Frågan i målet gällde, huruvida innehavaren av A:s rätt, på grundvalen varav en fransk film hade framställts, kunde förhindra B och hans rättsinnehavare att i Sverige framföra en engelskspråkig film (här kallad »Kamrater i Paris»), som var inspelad efter annat manuskript och av andra personer än den franskspråkiga. Underrätten fann på grund av likheten mellan de båda filmerna sådant hinder föreligga. Detta skulle innebära att upplåtelse av filmatiseringsrätt till ett skådespel måste anses innefatta ensamrätt att överhuvud inom det område, som vore i fråga, använda skådespelet för filmatisering. Överrätterna däremot ansågo hinder icke finnas att för samma land åt olika personer inrymma rätt till självständig filmatisering av samma skådespel på olika språk. Detta står ock i överensstämmelse med att olika filmframställningar grunda särskilda författarrätter (jfr översättning av samma litterära verk till olika språk).
NJA 1941 s. 144 rör vissa rättsverkningar av en överlåtelse av förlagsrätt — till kartor — då den ursprungliga förläggaren på ett nytt förlagsföretag överlåtit sin rätt på grund av avtalet med författaren. Till en dylik överlåtelse ägde förläggaren rätt redan enligt förlagsavtalet, som gav honom befogenhet att överlåta kontraktet på annat företag, under förutsättning att detta övertog förläggarens förbindelser gentemot författaren. I dessa ingick bland annat skyldighet att såsom honorar till författaren utgiva tantiem av 5 % å kartornas försäljningspris. I målet ansågo samtliga domstolar, att den nye förläggaren på grund av överlåtelseavtalet vore gentemot författaren omedelbart ansvarig för den kontraherade tantiemen och att denna skulle beräknas efter kartornas utförsäljningspris i motsats till det vid överlåtelsen förläggarna emellan stipulerade priset.
NJA 1941 s. 203 avser visserligen icke i första hand auktorrätten
men rör en fråga, som för omfattningen av auktorernas befogenheter är av avgörande betydelse, nämligen i vad mån ett framförande — i föreliggande fall av biograffilm — är att anse såsom offentligt eller därmed jämförligt. KF angående biografföreställningar den 22 juni 1911, som anger de administrativrättsliga förutsättningarna för att få »offentligen förevisa rörliga fotografiska bilder (biograffilm)», föreskriver i § 1 mom. 2, att såsom offentlig föreställning »skall anses jämväl föreställning, till vilken tillträde är beroende av medlemskap i viss förening eller av inbjudning, därest föreställningen uppenbarligen utgör en del av en uteslutande eller väsentligen för anordnande av dylika föreställningar driven rörelse eller föreställningen eljest, såsom med avseende å sin omfattning eller de villkor, varunder tillträde lämnas, är att jämställa med förening, till vilken allmänheten har tillträde». Jfr härmed Ordningsstadgan för rikets städer den 24 mars 1868 § 13 och KF den 10 juni 1932 angående utsträckt tillämpning av vissa bestämmelser i nämnda lagrum samt KF om nöjesskatt den 14 juni 19401 och 4 §§. Det ligger nära att så långt möjligt lägga samma offentlighetsbegrepp till grund för bestämmande av auktorrättens omfattning. I det föreliggande fallet hade tillställningar anordnats av Tyska föreningen i Borås, men tillträde till föreställningarna, som var fritt fastän frivilliga bidrag till kostnaderna upptogos, hade stått öppet icke blott för föreningsmedlemmarna — till antalet omkring 60, medan lokalen som rymde 271 platser var så gott som fullsatt — utan även för andra. Sålunda hade föreningsmedlemmar och även deras barn lämnat ut inträdeskort till bekanta, som i sin tur lämnat dem vidare till sina bekanta, och det hade icke mött någon svårighet att erhålla inträdeskort, enär intet förbehåll gjordes vid utlämnande av korten, vilka sedan kunde givas till vem som helst. RR, i vars utslag Göta HovR icke gjorde ändring, ansåg föreställningarna »icke vara att anse såsom offentliga eller jämställda med föreställningar, till vilka allmänheten har tillträde», men HD yttrade, att de »måste, även om de ej varit i egentlig mening offentliga, i allt fall med hänsyn till de villkor varunder tillträde lämnats anses hava varit att jämställa med föreställningar till vilka allmänheten har tillträde».