II.

 

PATENT-, MÖNSTER-, FIRMA- OCH VARUMÄRKESRÄTT, ILLOJAL KONKURRENS.

 

AV

 

BYRÅCHEF ÅKE v. ZWEIGBERGK.

 

    Bland de patenträttsliga mål, som under åren 1936-1941 avgjorts av HD, må särskilt nämnas en serie mål om patent å det radiotekniska området. I dessa mål uppkomna spörsmål av rättslig natur, t. ex. om patentanspråkens och de ursprungliga ansökningshandlingarnas betydelse för patentskyddet och i vad mån detta skydd

SVENSK RÄTTSPRAXIS. IMMATERIELLT RÄTTSSKYDD 1936—1941. 211kan omgestaltas vid domstolsbehandlingen samt om möjligheten att ingripa mot delaktighet i patentintrång och indirekt patentintrång, ha dock i allmänhet varit sammanvävda med de rent tekniska frågorna, så att avgörandena icke fått mer principiell karaktär. Målen äro fylligast refererade i tidskriften Nordiskt Industriellt Rättsskydd (NIR), se t. ex. NIR 1938 s. 180, 1939 s. 114, 1940 s. 66, 70 och 73 samt 1941 s. 75, 136, 141 och 145.
    I några fall har dock HD i mål angående patentintrång avgjort frågor av mer allmänt rättslig betydelse. För straffbart intrång i produktpatent fordras enligt 22 § patentförordningen bl. a. att det gäller här patenterat föremål, som åstadkommits utan patenthavarens tillstånd. I NJA 1938 s. 642 var fråga om varor, som tillverkats i främmande land, där patenthavaren i Sverige ägde förfoganderätt till uppfinningen, med stöd av licens från denne. Med hänsyn till att licensen icke avsåg tillverkning till avsalu i Sverige ansågo överrätterna, att varorna icke åstadkommits med patenthavarens tillstånd. HD dömde för intrång, medan hovrätten friat av subjektiva skäl. — I 22 § patentförordningen är stadgat, att endast patenthavaren äger föra intrångstalan. Vid patentöverlåtelse skall enligt 12 § patentförordningen den i patentavseende betraktas såsom patenthavare, som senast finnes i denna egenskap antecknad hos patentmyndigheten. I NJA 1941s. 363 har den som överlåtit patentet ansetts berättigad att föra intrångstalan även för tid därefter, intill dess förvärvaren blivit antecknad i patentregistret. Dock har i NJA 1940 B 854 och 855 medgivits den som förvärvat patent att föra intrångstalan även för tid efter överlåtelsen men innan denna blivit registrerad.
    I mål om tvångslicens enligt 15 § patentförordningen har HD i NJA 1937 s. 90 ansett hänsyn ej kunna tagas till patenthavarens utövning av den patenterade uppfinningen efter stämningens delgivning och ej heller till en efter målets anhängiggörande ikraftträdd, för patenthavaren fördelaktigare lydelse av nämnda lagrum. Hovrätten intog i båda hänseendena motsatt ståndpunkt.
    Frågan om varning för patentintrång förelåg i NJA 1940 s. 739. Sedan patent beviljats, anmodade patenthavarens representant en återförsäljare av konkurrents tillverkning att icke taga befattning därmed, enär tillverkningen utgjorde patentintrång. I senare intrångsprocess frikändes konkurrenten, ehuru under förklaring att patentet i och för sig omfattade dennes tillverkning; patentet ansågs nämligen icke giltigt i denna del. Domstolarna ogillade emellertid därefter konkurrentens ansvars- och ersättningstalan mot patenthavarens representant för varningen. Denne ansågs ha varit berättigad att framställa varningen då han saknat anledning antaga, att patentet icke vore fullt giltigt. — I NIR 1938 s. 188 har hovrätt dömt den som utsänt en reklambroschyr för illojal reklam, i huvudsak under åberopande att i broschyren viss metod oriktigt uppgavs vara patentskyddad.
    Regeringsrättens avgöranden under här ifrågavarande period gälla i än högre grad tekniska frågor utan principiell betydelse. Frågor om patenterbarhet av mer allmän räckvidd ha emellertid i några fall av

212 ÅKE V. ZWEIGBERGK.gjorts. I RÅ 1936 s. 75 ansågs användande av ett inom visst industriområde känt förfaringssätt för lösande av ett inom annat industriområde förekommande, olikartat tekniskt problem innebära en patenterbar uppfinning. Regeringsrätten ansåg i NIR 1939 s. 154 — i motsats till patent- och registreringsverket — en teknisk dimensioneringsregel, byggd på en förut känd teori, vara patenterbar. Patentansökningar ha avslagits under åberopande av att det endast vore fråga om en teoretisk förklaring till känd effekt (NIR 1936 s. 131) resp. blott om systematiserade beräkningsmetoder (NIR 1938 s. 79).
    I 3 § patentförordningen stadgas, att uppfinning ej kan anses ny, om den före patentansökningen beskrivits i allmänt tillgänglig tryckt skrift. En maskinellt mångfaldigad, synbarligen medelst stencil åstadkommen skrift har i RÅ 1940 s. 167 ansetts jämställd med tryckt skrift och sålunda utgöra nyhetshinder.
    Tidigare har rått viss tvekan, huruvida skriftligt intyg om öppen utövning av patentsökt uppfinning skulle kunna anses såsom tillräckligt bevis om sådan utövning och alltså medföra avslag å patentansökningen, ehuru intyget ej beedigats vid domstol. I anslutning bl. a. till regeringsrättens i NIR 1938 s. 183 refererade utslag har praxis numera stadgat sig därhän, att öppen utövning ej anses styrkt genom dylikt obeedigat intyg, om dess riktighet icke godtagits av patentsökanden.
    I praxis har medgivits, att patentansökning, som angives vara utbruten ur en sökandens tidigare, alltjämt anhängiga patentansökning, får räkna giltighet från denna ansöknings ingivande. Regeringsrätten har i RÅ 1940 s. 14 lämnat utan avseende yrkande att på detta sätt få räkna giltighet i ett fall där utbrytningen skedde efter det att den första ansökningen (stamansökningen) avslagits av anmälningsavdelning i patent- och registreringsverket genom beslut, som vann laga kraft på grund av att anförda besvär ej kunde upptagas till prövning. I detta fall hade sökanden redan vid tiden för utbrytningen förlorat sin rätt till talan mot anmälningsavdelningens beslut rörande stamansökningen, men avgörandet torde få anses innebära, att detsamma gäller, även om det först efter utbrytningen klarlägges, att stamansökningen ej kan bli föremål för materiell prövning, t. ex. om utbrytning sker medan tiden för besvär över beslutet att avslå stamansökningen ännu löper men sådana besvär icke sedermera vederbörligen anföras. Att räkna giltighet från stamansökningen har även vägrats i ett fall (RÅ 1940 s.99), där den utbrutna ansökningen inlämnats till patentverket, medan stamansökningen var anhängig i regeringsrätten, och stamansökningen sedan avgjorts därstädes, »utan att densamma i den del varom nu vore fråga hänvisats till fortsatt behandling av patent- och registreringsverket». Avgörandet torde få anses innebära, att i ett dylikt fall sådana åtgärder böra vidtagas, att regeringsrätten får kännedom om utbrytningen och kan taga ståndpunkt till denna, exempelvis genom återförvisning.
    I RÅ 1938 s. 102 förelåg frågan, om beslut av patentverkets besvärsavdelning fick överklagas, då besvärsavdelningen lämnat utan avse-

SVENSK RÄTTSPRAXIS. IMMATERIELLT RÄTTSSKYDD 1936—1941. 213ende patentsökandens yrkande, att patentärendet måtte förklaras icke ha bort underställas dess prövning, och med hänvisning till ifrågasatt nyhetshinder överlämnat målet till vederbörande anmälningsavdelning för fortsatt handläggning. Regeringsrätten fann besvären icke kunna upptagas till prövning, enär besvärsavdelningens överklagade beslut icke till någon del innefattade slutlig prövning av patentansökningen. — Tidigare har regeringsrätten uttalat, att besvärsavdelningen ej äger till stöd för avslag å patentansökning åberopa grund, varöver sökanden icke haft tillfälle att yttra sig. I NIR 1940 s. 82 har emellertid icke ansetts erforderligt, att avslagsgrunden åberopats i föreläggande från patentverket, då den framdragits i en från invändare inkommen skrift, som delgivits sökanden.
    Från mönsterrätten föreligger icke något avgörande av principiell betydelse under perioden 1936—1941.
    Firmarätten och varumärkesrätten behandlas här liksom i motsvarande redogörelse för åren 1931—1935 på grund av de många beröringspunkterna i viss mån jämsides. Först skola dock här beröras några avgöranden, som icke direkt gälla firma eller varumärke utan andra närliggande kännetecken.
    Redan tidigare har i praxis erkänts en ensamrätt till adligt egenartat släktnamn. Sådan rätt har i NJA 1940 s. 648 utan meningsskiljaktighet ansetts föreligga beträffande ättenamnet Lagercrantz, och svarandena, vilkas förfäder sedan 1860 använt släktnamnet Lagerkrans, förklarades oberättigade att bruka detta namn. I NJA 1936 s. 221 gällde tvisten släktnamnet Pauli. HD kom icke här att taga ställning till huvudfrågan, enär käranden — som tillhörde adliga ätten Pauli — efter att ha överklagat hovrättens dom avled utan att såsom dödsbodelägare efterlämna någon som från honom härledde rätt till namnet, vid vilket förhållande hans fullföljda talan ansågs ha förfallit. I underinstanserna uppkom frågan, om svarandenas rätt till namnet Pauli skulle anses ha blivit slutligen avgjord genom att K. M:t år 1933 på ansökan av svarandena godkänt detta namn såsom släktnamn för dem. Övervägande ansågs dock, att svarandenas rätt till namnet icke därmed var avgjord.1 I båda instanserna stannade man för att ogilla kärandens talan på grund av att namnet Pauli icke ansågs vara av tillräckligt egenartad beskaffenhet. I hovrätten förekommo dock olika meningar på denna punkt. En ledamot ville vidare icke erkänna någon särställning för adliga släktnamn men ansåg tillvaron av en rätt till släktnamn i allmänhet av egenartad beskaffenhet numera erkännas av allmänna rättsmedvetandet. — Sistnämnda spörsmål torde hittills icke ha avgjorts i högsta instans.
    Frågan om ensamrätt till pseudonym har varit föremål för prövning i RÅ 1941 s. 60. Under åberopande av att ordet »Gwen» sedan länge utgjorde den allmänt kända pseudonymen för en, bl. a. som modekåsör verksam, journalist avslogs ansökning om varumärkesregistre-

 

1 Jfr EBERSTEIN, Om skydd för individualiteten, Stockholm 1940, s. 136.

214 ÅKE V. ZWEIGBERGK.ring av ordet »Gwenn» för textilvaror och beklädnadsartiklar. Det torde här ha spelat en roll, att pseudonymen blivit välbekant just inom den bransch, som registreringsansökningen avsåg.
    Någon ensamrätt till ideell förenings namn föreligger icke enligt den mening, som bestämde utgången i NJA 1938 s. 232. Mycket delade meningar i frågan visade sig dock föreligga, och i HD stodo rösterna 3 mot 3. Minoriteten ville på talan av den äldre föreningen förbjuda den yngre föreningen — båda föreningarna hade liknande verksamhet och samma verksamhetsort — att använda sitt namn, som ej ansågs tydligt skilja sig från den äldre föreningens namn. — Måhända är ej sista ordet ännu sagt i denna fråga.1
    I NJA 1937 s. 453 prövades yrkande om skadestånd på grund av intrång i rätt till titel å periodisk skrift. Yrkandet ogillades i alla instanser, därvid den omständigheten, att käranden sedan länge innehade s. k. hinderslöshetsbevis, icke ansågs avgörande; när svaranden började utgiva sin publikation, var det många år sedan käranden utgivit något nummer av sin tidskrift. HD:s motivering torde emellertid få anses innebära, att skadestånd under andra förhållanden kunnat utdömas, men det är måhända tveksamt, om man därur kan utläsa ett indirekt erkännande av en privaträtt till här ifrågavarande kännetecken.2
    Frågan om rättsskydd för en såsom firmaförkortning använd bokstavskombination har i olika sammanhang varit föremål för bedömande.3 Varumärkeslagen innehåller i 4 § 1) uttryckligt förbud mot registrering av varumärke, om det består endast av bokstäver, som icke utmärka sig genom så egendomlig form, att märket kan såsom figurmärke anses.4 I praxis har man även ställt sig avvisande mot registrering av sådan firma, som utom ordet aktiebolag endast består av bokstäver. Sålunda har ansökan om registrering av firman Aktiebolaget K. F. avslagits; se RÅ 1929 s. 308. K. F. har emellertid sedan länge i stor utsträckning använts såsom förkortning av firman Kooperativa förbundet, förening u. p. a. En person vid namn Karl Emil Fredriksson sökte registrering av ett figurmärke, innehållande orden »K. F:s kaffemölla»; han erhöll, medan detta ärende var anhängigt, registrering av handelsfirman K. F:s kaffemölla, Karl Fredriksson. Patent- och registreringsverket avslog ansökningen om varumärkesregistrering under åberopande bl. a. av att i märket intagits, i allmänt känd förkortning, annan firma än sökandens, men regeringsrätten återförvisade målet, enär det åberopade skälet ej ansågs utgöra hinder mot registreringen (NIR 1938 s. 187). Varumärket registrerades därefter, men i NJA 1941 s. 672 blev registreringen upphävd, med stöd av varumärkeslagen 10 § andra stycket jämfört med 4 § 2), varjämte Fredriksson enligt grunderna för 6 § första stycket lagen ang. handelsregister, firma och prokura förbjöds att använda sin firma. HD uttalade enhälligt, att

 

1 Se EBERSTEIN a. a. s. 32.
2 Så dock EBERSTEIN a. a. s. 42.
3 Se härom och om firmaförkortningar i allmänhet EBERSTEIN a. a. s. 19 ff.
4 Inarbetade sådana bokstavsmärken kunna dock på grund av den internationella Pariskonventionen registreras, se SvJT 1938 s. 127.

SVENSK RÄTTSPRAXIS. IMMATERIELLT RÄTTSSKYDD 1936—1941. 215bokstavsförbindelsen K. F. vid tiden för registreringen av Fredrikssons firma och varumärke var en av förbundet sedan längre tid tillbaka inarbetad, såväl bland näringsidkare som eljest inom stora delar av befolkningen i riket allmänt brukad förkortning av förbundets firma, och att registreringarna måste anses ha länt till förfång för förbundet. Genom detta avgörande har alltså medgivits rättsskydd för en såsom firmaförkortning inarbetad bokstavskombination. Det har gjorts gällande, att man — med ändring av hittillsvarande praxis — borde kunna registrera sådan bokstavskombination såsom firma, ja t. o. m. att man trots varumärkeslagens uttryckliga förbud borde kunna medgiva varumärkesregistrering.1 Framtiden får utvisa, om man verkligen utan lagändring skall kunna komma därhän.
    I flera rättsfall har fråga förelegat om rätten för ett företag att använda delägares släktnamn i firma, när därmed uppstått likhet med äldre firmaregistrering. I NJA 1937 s. 504 fördes talan mot S. G. Bolinders motoraktiebolag, där en person vid namn S. G. Bolinder innehade aktiemajoriteten, av flera tidigare registrerade aktiebolag, i vilkas firmor ordet Bolinder ingick; det äldsta av dessa registrerades 1897. Kärandena åberopade särskilt, att detta bolag sedan lång tid drivit stor tillverkning och försäljning av motorer, som under beteckningen Bolindermotorer blivit välkända över hela världen. Det vore i första hand ordkombinationen Bolinders motor i svarandens firma som vore obehörig. Underdomstolarna ogillade kärandenas talan, men inom HD 1ådde enighet om att svaranden skulle förbjudas att använda sin firma. Majoriteten ansåg tillräckligt att uttala, att svarandens firma på grund av det däri upptagna personnamnet företedde sådan likhet med kärandenas firmor, att med hänsyn till den å ömse sidor bedrivna verksamheten i motorbranschen förväxling lätteligen kunde uppkomma till förfång för kärandena. Minoriteten underströk särskilt, att benämningen Bolindermotorer blivit såväl inom som utom riket allmänt känd såsom beteckning för motorer härrörande från kärandena, alltså att ett inarbetande förelåg. I NJA 1936 s. 518 förbjöds i alla instanser på talan av Gust. Almqvist & C:o aktiebolag användande av handelsfirman Almqvist & C:o handelsbolag; båda företagen drevo skeppsmäkleri- och speditionsrörelse i Malmö. Här torde ha spelat in, att en person vid namn Gustaf Almqvist var en av aktiebolagets stiftare och till en början tog ledande del i dess verksamhet men sedan på grund av oenighet inom aktiebolaget jämte annan person bildade handelsbolaget. I NJA 1938 s. 8 voro parterna Axel Sjögren, som 1931 registrerat firman Axel Sjögrens kem.-tekn. fabrik men i sin rörelse endast använt firmanamnet Axel Sjögren, tekn. fabrik, vilket han fått registrerat 1935, å ena sidan, samt ett aktiebolag, vari Axel Sjögrens broder Hugo Sjögren var huvudintressent och för vilket 1934 registrerats firman Aktiebolaget Sjögrens tekniska fabrik, å andra sidan. Båda parterna yrkade förbud för motparten att använda sin firma. Underinstanserna ville förbjuda Axel Sjögren att använda sin firma; han

 

1 EBERSTEIN a. a. s. 27 ff.

216 ÅKE V. ZWEIGBERGK.ansågs icke kunna bygga på den 1931 erhållna registreringen, enär han icke använt den då registrerade firman. HD ansåg däremot Axel Sjögren med hänsyn till omständigheterna i målet berättigad att emot aktiebolaget åberopa såväl 1931 som 1935 års registrering, och aktiebolaget förbjöds att använda sin firma samt förpliktades att utgiva skadestånd. I NJA 1941 s. 328 ogillades däremot i alla instanser yrkande av Boréns aktiebolag med säte i Borås om förbud mot användande av den därstädes för Ingvald Borén registrerade firman Boréns elektriska, Ingvald Borén. I underrättens motivering, som ej ändrades av överrätterna, erkändes visserligen, att förväxling förekommit på grund av likheten mellan firmorna, men denna likhet ansågs grunda sig uteslutande på att i båda firmorna inginge namnet Borén, och firmorna i övrigt innehölle sådana benämningar, att de tydligt skilde sig från varandra. En minoritet i HD ansåg firmorna icke förete förväxlingsbar likhet. Det må nämnas, att svaranden gjorde gällande, att företagens rörelser ej vore likartade; käranden dreve icke detaljhandel med elektriska installationsartiklar.
    I det ovannämnda Sjögrenska rättsfallet förelåg frågan, huruvida man vid firmakollision kunde taga hänsyn till användande av icke registrerad firma. I ett par andra fall har förelegat kollision mellan registrerad firma och äldre rätt av närliggande slag. I NJA 1938 s. 235 förbjöds användande av firman Umeå tjärexportaktiebolag. Ett aktiebolag med denna firma hade funnits under åren 1893—1927 och gjort sin tjära känd under beteckningen UTAB (tydligen en förkortning av firmanamnet), vilken även registrerats såsom varumärke. Detta bolag upphörde 1927, och dess rörelse jämte varumärket övertogs av käranden, som jämte egen firma använde beteckningen »f. d. Umeå tjärexportaktiebolag» och d. 4 dec. 1934 fick firman Umeå nya tjärexportbolag, f. d. Åström & C:o registrerad. Emellertid hade ett annat aktiebolag, som tidigare köpt tjära från det gamla Umeåbolaget, redan d. 1 dec. 1934 anmält firmaändring till Umeå tjärexportaktiebolag, vilket även sedermera beviljades. I underdomstolens avgörande, som ej ändrades i högre instans, framhölls särskilt, att UTAB-tjära i allmänna marknaden ansetts och ansåges utgöra tjära från det gamla Umeåbolaget resp. från företag som fortsatt dess rörelse. Förväxling måste anses lätt kunna uppkomma mellan UTAB-tjära och tjära från svaranden, och svarandens firmaändring, för vilken annat intresse än konkurrenssyfte icke visats, lände förty käranden till förfång. — I NJA 1936 s.311 förbjöds den 1911 registrerade firman Aktiebolaget Fläkta Örns parfymeri på talan av en person, som 1932 erhållit personligt privilegium å det 1731 grundade apoteket Fläkta Örn. Apoteket och bolaget drevos i samma stad, och bolaget synes ha tillkommit under medverkan av en tidigare föreståndare för apoteket. Överrätterna ansågo, att apoteksinnehavaren måste anses ensam äga rätt att för apoteksrörelsen och vad därmed ägde samband använda namnet Fläkta Örn samt att av utredningen framginge, att i apoteksrörelsen sedan gammalt inginge handel med varor av samma eller liknande slag som de av bolaget salu-

SVENSK RÄTTSPRAXIS. IMMATERIELLT RÄTTSSKYDD 1936—1941. 217förda. Underdomstolen, som byggde på att privilegiet endast innefattade rätt att driva apoteksrörelse, hade däremot ogillat apoteksinnehavarens talan.
    Stundom har förelegat frågan om betydelsen av medgivande till firmaregistrering eller av att registreringen åtminstone skett med vetskap av och utan protest från den som sedermera vänder sig mot densamma. I NJA 1936 s. 513 stod som svarande ett svensk aktiebolag, som under lång tid varit ensamförsäljare i Sverige av ett amerikanskt bolags produkter och i sin registrerade firma — kanske utan direkt medgivande — upptagit detta bolags namn. Det svenska bolaget hade emellertid upphört att vara ensamförsäljare och börjat konkurrens med det amerikanska bolaget. Inom HD rådde enighet om att det svenska bolaget skulle förbjudas använda sin firma. Majoriteten framhöll, att det amerikanska bolaget redan före registreringen drivit rörelse även i Sverige. Den omständigheten att, så länge det svenska bolaget arbetade för det amerikanska bolagets räkning, det senare icke kunde anses lida förfång av registreringen, kunde icke föranleda att det amerikanska bolaget efter samarbetets upphörande skulle vara förhindrat att föra talan i anledning av det förfång, som uppkommit. Från annat håll inom HD uttalades, att det svenska bolagets registrering i och för sig innebar förfång för det amerikanska bolaget. En ledamot ansåg det kunna antagas, att det överenskommits, att det svenska bolaget ägde använda sin firma så länge det dreve rörelse såsom ensamförsäljare i Sverige för det amerikanska bolaget, men ej för tiden därefter. I ett slutligen av HD avgjort mål (NIR 1937 s. 66) fördes talan av Guldsmedsaktiebolaget i Stockholm, registrerat 1897, mot Guldsmedsbolagets i Stockholm Försäljningsaktiebolag, registrerat 1913. Sistnämnda bolag hade tillkommit under medverkan av det förstnämnda, men så småningom hade bolagen blivit konkurrenter. Käromålet ogillades i alla instanser. Det framhölls, att svarandens registrering skett med samtycke av käranden. I målet hade icke ådagalagts något förhållande, på grund varav käranden det oaktat skulle äga rätt att nu utverka förbud för svaranden att använda sin firma. Man har sålunda icke ansett svarandefirmans fortbestånd stå i strid med sanningsgrundsatsen inom firmarätten.1
    I de ovannämnda rättsfallen angående Borén- och Fläkta Örn-bolagen har måhända spelat in, att det gällde rörelse av samma eller liknande slag. Denna fråga har även spelat en roll i NJA 1936 s. 331. Tvisten stod här mellan två personer, som i samma hus drevo, den ena biografrörelse och den andra frukt- och konfektaffär, båda underfirma med samma slagord. Biografinnehavaren, vars firmaregistrering var äldre, åberopade särskilt förekomsten av konfektförsäljning i biografen. Underinstanserna biföllo käromålet; de ansågo, att förfång förelåge, därvid hovrätten anförde, att firmalikheten med hänsyn till i målet upplysta omständigheter lätteligen kunde leda till förväxling. HD ogillade däremot käromålet under åberopande att svaranden, så-

 

1 Härom och om omständigheterna i målet se EBERSTEIN a. a. s. 149 ff.

218 ÅKE V. ZWEIGBERGK.som ock hennes firma angåve, bedreve konfektförsäljning i öppen bod, varemot av käranden bedriven konfektförsäljning skedde allenast till besökande å kärandens biograf. Med hänsyn härtill och till övriga omständigheter i målet kunde icke antagas, att likheten mellan parternas firmor lände käranden till förfång. Man synes här ha lagt vikt vid att käranden icke drev någon självständig handelsrörelse.1 Detta avgörande giver uttryck för en begränsning av firmaskyddets omfattning, som går anmärkningsvärt långt, inte minst när man betänker, att firmalagstiftningen ursprungligen torde ha avsett att giva firmainnehavaren en beträffande olika slag av rörelse generell ensamrätt till firman. Detta betraktelsesätt torde för övrigt icke kunna anses vara helt övergivet i praxis, åtminstone såvitt gäller företag, där firman eller något däri ingående slagord blivit mera allmänt bekant. Sålunda framgår av NIR 1941 s. 85, att patentverket, i vars beslut regeringsrätten ej gjort ändring, avslagit ansökning om registrering av ordet Fyffes för en del toalettartiklar m. m. under åberopande att detta ord utgjorde en väsentlig del av den engelska firman Elders & Fyffes Limited; firman torde endast ha blivit känd härstädes i samband med bananer.
    Vid kollision mellan varumärken är direkt i varumärkeslagen angivet, att registreringshinder endast föreligger, om det gäller varor av samma eller liknande slag. I fråga om när varuslag skola anses vara av liknande slag har patentverket under senare tid skärpt sin praxis. Så framgår av NIR 1939 s. 119, att ämbetsverket med stöd av handelskamrarna i Stockholm, Göteborg och Malmö ansett konfektyrer och »mejeriprodukt i form av glass» utgöra liknande varuslag,2 men regeringsrätten ansåg i detta fall icke hinder mot registrering föreligga. NIR 1941 s. 86 synes utvisa, att även regeringsrätten ansett farmaceutiska droger och läkemedel i vissa angivna former utgöra varuslag av liknande slag i förhållande till bl. a. hudkrämer, hårmedel, oljor och antiseptiskt pulver. Patentverket framhöll i detta ärende, att skäl kunde tala för särskild stränghet inom den farmeceutiska branschen, på grund av vådan för allmänheten av snarlikt benämnda läkemedel, och ifrågasatte, om icke inom denna bransch registrering av inbördes lika märken borde förhindras, oavsett huruvida det ena märket önskas skyddat för produkter för andra ändamål eller av annan sammansättning än det andra.
    Här har varit fråga om likhet mellan varuslag inom varumärkesrätten. Vad beträffar likhet mellan varumärkesord skola här endast framdragas några fall, som prövats av HD. Sålunda har i NJA 1938s. 501 förväxling av HD:s majoritet ansetts föreligga mellan orden Nirvana och Iwana (båda för tvål m. m.); underinstanserna och ett justitieråd voro av annan mening. Däremot har Wella ej ansetts förväxlingsbart med Stella (för permanentondulerings- och hårtorkningsapparater) i NJA 1939 s. 141. Avgörandet dikterades av tre justitieråd, medan två justitieråd i likhet med underdomstolarna ansågo

 

1 Se om detta rättsfall EBERSTEIN a. a. s. 60 f.
2 Så även EBERSTEIN a. a. s. 67 f.

SVENSK RÄTTSPRAXIS. IMMATERIELLT RÄTTSSKYDD 1936—1941. 219orden förväxlingsbara. I NJA 1940 s. 161 ansågos i alla instanser (ett justitieråd dock av annan mening) orden Pix och Trix icke förväxlingsbara (för tabletter m. m.). Det synes tyvärr svårt att i dessa avgöranden i domstolspraxis finna någon ledning vid bedömande av frågor om likhet mellan ordmärken.
    Inom varumärkesrätten uppkommer ofta frågan om deskriptiva ord, d. v. s. ord som enligt 4 § 1) varumärkeslagen icke äro registrerbara såsom angivande varans beskaffenhet, bestämmelse o. s. v. Här må nämnas, att registrerbarhet ansetts icke föreligga av HD beträffande Påskbitar för sillkonserver (NJA 1938 s. 48) och Stigluft för rensningsoch sorteringsmaskiner för spannmål och frö (NIR 1936 s. 182) samt av regeringsrätten beträffande Sötlupiner för utsäde m. m. (NIR 1937 s. 109; det gällde särskilt lupiner, varur bitterämnet borttagits), Fruit Salt för medicinskt preparat (NIR 1937 s. 110), Champis för läskedrycker m. m. (NIR 1939 s. 62), Coca- Cola för läskedrycker (NIR 1939 s. 159), Calcibrom för farmaceutiska preparat (NIR 1939 s. 158), Tuggmint för tuggummi m. m. (NIR 1940 s. 85), Lotta för ur m. m. (NIR 1940 s. 86), och Gangränol (gangrän = brand) för läkemedel m. m. (NIR 1941 s. 152). I sistnämnda ärende framhöll patentverket, att tillägg av en sådan ändelse som »ol» till ett i och för sig oregistrerbart ord icke vore tillräckligt för att förläna detta karaktär av särskilt uppfunnen varubenämning. Tidigare hade visserligen registrerats ett flertal på liknande sätt bildade varumärken, men skäl talade för att frångå denna praxis. — Det må nämnas, att i flera av de ovannämnda fallen företetts utredning om att det sökta ordet inarbetats, utan att detta ansetts böra påverka utgången. Såsom registrerbara har regeringsrätten, i motsats till patentverket, däremot ansett Pärlemor för strumpor och damunderkläder (NIR 1936 s. 138) samt Polyfoto för fotografiska artiklar m. m. (NIR 1936 s. 183); även HD har i firmatvist ansett ordet Polyfoto egenartat (se NIR 1937s. 67). — Deskriptiva äro även ord, som äro ägnade att angiva varas geografiska ursprung. Domstolarna ha i SvJT 1940 ref. s. 5 i princip vidhållit detta betraktelsesätt, ehuru det gällt ett ord (Ramlösa för mineralvatten), som blivit starkt inarbetat för produkter från visst företag å orten. Men man har ansett sig kunna döma en konkurrent från samma ort, som på ett iögonenfallande sätt använt ordet Ramlösa på sina etiketter, för illojal reklam. Hovrätten uttalade, att den genom sagda ord lämnade uppgiften måste anses så vilseledande, att den vore att betrakta såsom oriktig.1
    Sedan 1934 är i 4 § 6) varumärkeslagen stadgat, att registreringshinder föreligger, om märket är förväxlingsbart med tidigare för annan inarbetat oregistrerat varumärke för liknande varuslag; beträffande ordmärken hade praxis redan före lagändringen kommit fram till denna ståndpunkt. Genom inarbetandet uppkommer emellertid icke någon varumärkesrätt eller eljest något företräde till registrering. I ett

 

1 EBERSTEIN a. a. s. 94 ff. anser i stället intrång i kärandens firma (Aktiebolaget Ramlösa Hälsobrunn) föreligga.

220 ÅKE V. ZWEIGBERGK.fall, där tidigare på talan av A en av B vunnen varumärkesregistrering upphävts på grund av kollision med A:s inarbetade märke (se NJA 1934 s. 646), avslogs därför sedermera av A gjord ansökning om registrering av det för honom inarbetade märket, enär även B:s märke ansågs ha hunnit bli inarbetat före A:s registreringsansökning, se RÅ 1937 s. 14. B:s märke hade vid sistnämnda tidpunkt icke varit i handeln mer än 8 månader, men det hade använts i stor utsträckning. I stort sett får man säga, att domstolarna ställt stränga krav för att anse ett märke inarbetat. Så har HD underkänt inarbetande i NJA 1936 s. 492 (där dock speciella omständigheter kunna ha spelat in), NJA 1937 s. 207 (där den beteckning, som uppgavs vara inarbetad, dock ursprungligen var endast en bokstavskombination), NIR 1937 s. 68 och NIR 1938 s. 87. I sistnämnda mål gällde det ett figurmärke för konserver, för vilket svaranden sökt registrering d. 22 juni 1935. I underdomstolens dom, som ej ändrades av överrätterna, uttalades, att det vore upplyst, ej mindre att det registrerade märket utgjorde efterbildning av en etikett som käranden låtit framställa och i slutet av maj 1935 i ett större antal exemplar trycka för att användas såsom kärandens varukännetecken å burkar med konserverade ärter än även att käranden i syfte att göra etiketten känd bl. a. låtit i mitten av juni 1935 tillställa ett stort antal grosshandelsfirmor här i landet exemplar av densamma. Registrering i syfte att utnyttja av annan använt varumärke kan sålunda ej i och för sig förhindras.
    Detta torde även indirekt framgå av HD:s avgörande i NIR 1939s. 61. Där hade ett svenskt aktiebolag erhållit registrering av en firma, innehållande ordet Ipana. Detta var då redan använt av ett amerikanskt bolag såsom varumärke för en tandkräm, som uppgavs vara en av de mest spridda i världen. Det svenska bolaget medgav, att det varit en i en utländsk tidskrift införd annons om det amerikanska bolagets tandkräm, som fäst det svenska bolagets uppmärksamhet på ordet Ipana. Detta ord var emellertid ej vid ansökan om firmaregistrering inarbetat i Sverige, vilket erfordras enligt varumärkeslagen.
    I föregående fall var fråga om ett utomlands inarbetat varumärke. När det gäller utländsk firma, skyddas däremot denna utan inarbetande här i riket. Däremot anses det erforderligt, att det utländska företaget vidtagit åtgärder för att utsträcka sin verksamhet till Sverige, innan kolliderande registreringsansökning inkommit här i landet. I NJA 1939 s. 389 fördes talan av ett utländskt bolag om upphävande av ett svenskt bolags registrering av ett ordmärke, som utgjorde den väsentliga delen av den utländska firman. Käromålet bifölls av underdomstolarna samt av en minoritet av tre justitieråd i HD. Man ansåg varumärkesregistreringen ha länt det utländska bolaget till förfång och åberopade bl. a., att ordet av detta bolag sedan flera år använts i ett stort antal länder för just samma medicinska preparat som det svenska bolaget saluförde (varvid f. ö. även det utländska bolagets förpackning och bruksanvisning i stort sett kopierats) samt att det svenska bolaget medgivit, att det tagit varumärket ur det utländska

SVENSK RÄTTSPPAXIS. IMMATERIELLT RÄTTSSKYDD 1936—1941. 221bolagets firmanamn, enär man funnit namnet utgöra en lämplig benämning på preparatet. HD:s majoritet (4 justitieråd) ogillade emellertid käromålet. Registreringen ansågs icke ha länt det utländska bolaget till förfång, enär detta bolag, ehuru det sedan flera år salufört preparatet i andra länder, icke vid tiden för varumärkets registrering vidtagit någon som helst åtgärd för att utsträcka sin verksamhet till Sverige. — I RÅ 1940 s. 33 avslogs däremot ansökning om registrering av ordmärke, enär det ansågs utgöra en väsentlig del av utländskt bolags firma, ehuru det synes ha varit så att det utländska bolaget icke vid tiden för registreringsansökningen utövade någon verksamhet i Sverige. Så hade emellertid skett tidigare, och det utländska bolaget hade alltjämt giltiga varumärkesregistreringar härstädes, ehuru för andra varuslag än registreringsansökningen avsåg. För övrigt behöver ju icke frågan om förfång undersökas vid prövning av registreringsansökningar, såsom när det gäller upphävande av vunnen registrering.
    I mål om varumärkesintrång har stundom uppkommit frågan, om det verkligen gäller användande såsom varumärke. Av NJA 1936 s. 118 framgår, att när ett ord är varumärkesskyddat för t. ex. maskiner av visst slag, få försäljare av reservdelar, avpassade till maskinerna men tillverkade av annan än märkeshavaren, hänföra sig till märket för att angiva denna egenskap hos varan. Därvid måste emellertid klargöras, att det ej gäller originaldelar från varumärkeshavaren, och av rättsfallet framgår, att ganska stränga krav härvidlag uppställas. — I NJA 1937 s. 209 hade såsom varumärke registrerats för en juvelerare ett visst emblem, som brukade användas å ringar för att utmärka, att ringens bärare avlagt viss examen. Annan juvelerares användande av emblemet å ringar i nämnda syfte ansågs icke utgöra varumärkesanvändning och sålunda ej innebära varumärkesintrång
    I tidigare rättsfall har ansvar för varumärkesintrång ådömts den som använt registrerat ordmärke, ehuru registreringen av detta märke samtidigt upphävts. Så också i NJA 1938 s. 48, där det gällde användande av ett ordmärke, vars registrering upphävdes, enär ordet ansågs angiva beskaffenheten. I NJA 1938 s. 501 frikändes däremot A, ehuru han utan registrering använt ett figurmärke, lätt förväxlingsbart med B:s registrerade figurmärke. I HD åberopades till stöd härför, att A:s märke väsentligen var bildat av tidigare för A registrerade märken eller delar av sådana samt att B:s registrering samtidigt upphävdes på grund av likhet med dessa A:s tidigare registreringar. Frikännandet torde alltså ha motiverats av att A kunde åberopa en egen bättre rätt till märket. — Tidigare torde stundom ha ansetts, att ansvar för varumärkesintrång icke kunde ådömas den som endast använt ett för honom registrerat varumärke (se sålunda Svea hovrätt i NIR 1933 s. 59). I NJA 1939 s. 141 ansågs emellertid detta av underdomstolarna och en minoritet i HD icke fria från ansvar; HD:s majoritet ansåg förväxlingsbarhet icke föreligga och hade därför ej anledning att taga ståndpunkt till den här föreliggande frågan.

222 ÅKE V. ZWEIGBERGK.    Det må framhållas, att den nu lämnade redogörelsen för rättsfall från firma- och varumärkesrätten samt angränsande rättsområden avser en period, som ligger före ikraftträdandet av den 1942 genomförda ändring i 1931 års lag med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens, varigenom mer generella bestämmelser mot illojal användning av kännetecken införts i denna lag. Genom denna lagändring har sambandet mellan lagstiftningen mot illojal konkurrens och det industriella rättsskyddet i övrigt starkare markerats. För övrigt har redan på ett par ställen i det föregående omnämnts avgöranden, som närmast gällt lagen mot illojal konkurrens. Beträffande tillämpningen av denna lag i övrigt kan såsom allmänt omdöme uttalas, att domstolarna under denna period haft ett större antal fall under prövning än tidigare och att man i stort sett synes ha visat ökad stränghet. I allmänhet ha förelegat speciella omständigheter, för vilka icke här kan närmare redogöras. I korthet må emellertid nämnas följande.
    Illojal reklam har ansetts föreligga i SvJT 1937 ref. s. 42 vid försäljning av leverpastej, tillsatt med fårticka, under beteckningen »tryfferad leverpastej», i NJA 1940 s. 145 för olika, delvis mera svävande uppgifter i reklambroschyr, vilka ansetts oriktiga, i NJA 1940 s. 158 (liksom tidigare i SvJT 1936 ref. s. 58) för skyltning, vari personer, som icke varit legitimerade tandläkare, använt ord såsom »tandklinik»eller »plomberingar» och »guldbryggor», samt i NJA 1941 s. 580 för uppgifter om gratisutdelning av en uppslagsbok, vilka ansetts oriktiga. I detta sammanhang må nämnas, att i NJA 1937 s. 131 ådömts ansvar för försäljning av semlor, fyllda med fettemulsion, under beteckningen gräddsemlor, dock icke såsom illojal reklam utan enligt 1917 års förordning ang. förbud i vissa fall mot användande av vilseledande varubeteckningar vid handel med födoämnen. För att straffbar illojal reklam skall föreligga fordras bl. a., att det gäller ett för ett större antal personer avsett meddelande. I anledning härav har i NJA 1938 s. 193 ansvar icke ansetts kunna ådömas försäljare av separatorer, vilken vid besök hos olika kunder muntligen lämnat dem var för sig medvetet oriktiga uppgifter om de utbjudna separatorerna, ehuru förfarandet var i uppenbar strid mot god affärssed.
    I NJA 1937 s. 154 har ansvar enligt straffbudet mot det s. k. presentsystemet ådömts, när vara sålts tillsammans med vara av annat slag för gemensamt pris, ehuru kunderna i detta fall (jfr mot samma person riktad talan i NJA 1935 s. 686) upplysts om att priset gällde varorna tillsammans och särskilt — fastän synnerligen lågt — pris var angivet för den medföljande varan.
    Fråga om röjande av yrkeshemlighet och därmed jämförligt brott har förelegat i NJA 1936 s. 75 och NJA 1939 s. 36.