Bör tryckfrihets juryn avskaffas? I 1810 års tryckfrihetsförordning förekommer icke någon juryinrättning, ehuru de kommitterade för tryckfrihetens vård enligt denna förordning i viss utsträckning avsetts skola ersätta en jury. Fastän planerna på en juryinrättning kommit till uttryck redan 1810 i ett konstitutionsutskottsmemorial (nr 5) innehöll icke heller 1812 års förordning i sitt ursprungliga skick stadganden om tryckfrihetsjury. Ett av konstitutionsutskottet vid 1812 års riksdag framlagt förslag om införande av jury blev emellertid antaget såsom vilande för fortsatt grundlagsenlig behandling och vid 1815 års riksdag blev förslaget därefter slutligen antaget och införlivades med tryckfrihetsförordningen.
    Gällande rätt. Åtskilliga olägenheter med jurysystemet, som mycket snart trädde i dagen, föranledde skilda ändringsförslag i samband med de planer på en genomgripande reform av tryckfrihetsrätten, som tid efter annan varit aktuella. Slutligen genomfördes efter definitivt riksdagsbeslut 1937 en särskild reform av tryckfrihetsprocessen. Därvid bibehölls juryinstitutionen. Jury skall enligt gällande bestämmelser i tryckfrihetsförordningen § 5 pröva frågan, huruvida åtalad skrifts innehåll är brottsligt, då någon tilltalats för brott som avses i tryckfrihetsförordningen § 3, med undantag för därstädes kriminaliserad inbjudning till deltagande i lotteri, och parterna icke å ömse sidor förklara sig vilja utan sådan prövning hänskjuta målet till rättens avgörande. En viss tendens att i ökad omfattning avstå från jury och låta sig nöja med en prövning av rätten torde kunna anses giva sig tillkänna. Emellertid skall jury komma till användning så snart detta är blott ena partens önskan och f. ö. i princip även i sådana fall, då parterna förhålla sig passiva med avseende å frågan om jury skall träda i funktion eller icke.
    Vid varje rådhusrätt, som har att upptaga tryckfrihetsmål, finnes en lista å jurymän uppgjord. Domstolens ledamöter utse genom val personer till upptagande på denna lista Från listan utser rätten vid varje särskilt tryckfrihetsmål genom lottning sju personer att vara juryledamöter och fem att vara suppleanter. Efter uteslutning från parternas sida kvarstå av de av rätten sålunda utsedda ordinarie juryledamöterna fem stycken. Parterna äga frihet att vid sitt val av jurymän gå utanför domstolens lista, vilket också vanligen sker. De föreslagna måste allenast vara till uppförande å listan »skickade» samt ojäviga. Efter uteslutning från parternas sida kvarstå två ordinarie juryledamöter från vardera parten. Juryn kommer alltså att bestå av nio ledamöter. För den tilltalades fällande erfordras minst två tredjedelar av rösterna. Fäl-

lande dom förutsätter alltså, att sex juryledamöter vilja fälla. Vilja fem fälla och fyra fria blir domen frikännande. Den nämnda regeln kan också uttryckas så, att en tilltalad — som regelmässigt anses kunna förlita sig på de jurymän han själv valt — behöver övertyga två av rättens fem ledamöter för att vinna sin talan. Om man betraktar parternas jurymän såsom i realiteten vardera partens talesmän i juryn — ett betraktelsesätt, som dock icke torde kunna få anläggas i fråga om av allmän åklagare utsedda jurymän — och de av rätten utsedda jurymännen som de verkligt dömande, innebär regeln, att av rättens fem jurymän fyra måste vara för fällande dom, om domen skall bli fällande.
    1937 års lag med vissa bestämmelser om rättegången i tryckfrihetsmål, vilken ej har grundlagskaraktär, reglerar närmare förfarandet i mål, där tryckfrihetsjury medverkar. Principen är att målet efter en förberedande förhandling skall avgöras efter huvudförhandling inför juryn, därvid målet i dess helhet framlägges till jurymännens bedömande. Juryman äger enligt § 8 genom rättens ordförande framställa fråga till part, vittne eller sakkunnig. Sedan förhandlingen inför juryn förts till slut skall rätten skriftligen avfatta frågan till juryn, om skriftens innehåll är brottsligt efter åberopade lagrum (§ 10). Eftersom i tryckfrihetsmål den ifrågavarande skriften i allmänhet åtalas i flera punkter och med åberopande i varje punkt av skilda lagrum, får juryn i de flesta fall en längre lista av frågor till besvarande. Dessa frågor innehålla var och en ungefär detta: är uttalandet X brottsligt enligt lagrummet Y i tryckfrihetsförordningen, jämfört med lagrummet Z i strafflagen? Något särskilt stadgande, som ålägger rättens ordförande att instruera juryledamöterna om innehållet i sålunda åberopade lagrum, finnes icke. Sådana instruktioner givas i allmänhet icke heller, och det har från J. K:s sida satts i fråga, om de ens äro lagligen tillåtliga. Ej heller förekommer någon rådslagning mellan domare och jury. När frågorna slutligen avfattats, skall juryn i enrum överlägga om deras besvarande under en av juryn utsedd ordförande, vartill en jurist ofta utses, om någon sådan tillhör juryn. Framställd fråga skall av juryn besvaras med ja eller nej. Varje juryman måste alltså för sin del komma fram till ett svar av denna kategoriska beskaffenhet. Det heter till sist i § 10, att juryn ej får åtskiljas innan samtliga frågor blivit besvarade. En viss uttröttningstaktik från yngre och mera energiska juryledamöters sida möjliggöres otvivelaktigt genom denna i och för sig nödvändiga bestämmelse. Juryns svar skall enligt § 12, skriftligen avfattat, tillställas rättens ordförande, varefter rätten avkunnar utslag senast påföljande söckendag.
    Fördelen med juryn. En motivering av juryinstitutionen gavs vid 1815 års riksdag av konstitutionsutskottet, som uttalade att »tryckfrihetsmål äro i allmänhet mera moraliska än materiella förbrytelser» och att de »nästan förutsätta omöjligheten att igenom blotta lagformler kunna bestämmas». Då det sålunda var svävande vad som kunde förstås med tryckfrihetsbrott, ansågs det lämpligt att lägga avgörandet i

tryckfrihetsmålen icke i yrkesdomares händer utan hos en medborgerlig jury, vilken ägde »att med avseende å lagens föreskrifter förena det blotta naturliga omdömets anvisning vid prövningen av skrifters syftning». Härigenom skulle vinnas dels ett avskärande av »möjligheterna till undanflykter» t. ex. från den som sökt skydda sig mot att bli ställd till ansvar genom att använda ett ironiskt eller allegoriskt framställningssätt, dels också att den oskyldige, d. v. s. den som icke hade ett brottsligt syfte, skulle vinna »en säkrare tillflykt och ett starkare hopp om ett opartiskt bedömande».
    De skäl som åberopas för juryns bibehållande äro alltjämt desamma som 1815 verkade för dess införande. Härutinnan kan det räcka att återgiva vad de sakkunniga, som framlade 1935 års betänkande om den statsfientliga verksamheten, uttala, nämligen att juryn »med sin intimare kontakt med samhällslivet och de uppfattningar som röra sig däri . . . bättre än yrkesdomaren med sin många gånger av ämbetet betonade inställning kunna bedöma den ämnets och tankens förenlighet med lagen och den skriftens allmänna åsyftning, som lagstiftaren vid bedömningen av brottslighetsfrågan velat tillmäta större betydelse än uttrycket och framställningssättet».
    När det talas om skrifts »åsyftning» såsom enligt lagstiftaren avgörande för dess brottslighet, hänsyftas på ingressen till tryckfrihetsförordningen § 3. Det konstlade ansvarighetssystemet medför, att syftet hos den tilltalade icke direkt kan avses. Det är snarare det syfte, som framträder vid läsningen av själva skriften, som skall vara avgörande.¹ Genom att på detta sätt låta en skrifts syfte vara bestämmande för dess straffbarhet — varav är motiverat 1815 års konstitutionsutskotts tal om tryckfrihetsbrotten såsom »mera moraliska än materiella förbrytelser» — har lagstiftaren, kan man säga, velat konstruera en särskild »kritikrätt» för pressen. Denna tänkes rentav hava rätt att i vissa fall överskrida de formella skrankor straffbuden uppställa. Vilka dessa fall äro skall juryn avgöra. Den från straff befriande lojala »åsyftningen», som ingressen till tryckfrihetsförordningen § 3 nämner, kan icke vara annat än åsyftningen att gagna det allmänna, att utöva den opinionsbildnings- och kritikfunktion som 1809 års grundlagstiftare avsågo att tilldela pressen.
    Juryinrättningen torde alltjämt få anses ha den reala betydelse, att genom dess förevaro i åtskilliga fall avkunnas frikännande domar, där sakens prövning genom yrkesdomare med största sannolikhet skulle lett till motsatt utgång. Bland dessa fall, då sålunda till följd av juryn frikännande i stället för fällande utgång uppnås, finnas otvivelaktigt åtskilliga där enligt de tankegångar, som förestavade tryckfrihetsförordningens skapare, en frikännande utgång varit befogad just med hänsyn till den åtalade skriftens syfte att gagna allmänna intressen.
    Olägenheter med jurysystemet. Emellertid kan det långt ifrån sägas, att juryn utgör någon tillförlitlig garanti av »kritikrätten». Juryavgörandena utmärka sig särskilt för sin oberäknelighet. Allmänheten har,

 

¹ Jfr EEK, Om tryckfriheten s. 115.

som det sades i 1912 års betänkande med förslag till tryckfrihetsordning, kommit att betrakta ett tryckfrihetsmåls utgång som »ett resultat av skicklig taktik och slump i förening». Utgången i det särskilda fallet kan icke med någon säkerhet förutsägas och någon allmän trygghetskänsla skapar jurysystemet icke. Juryns påverkbarhet av politiska och andra ovidkommande omständigheter föranleder till att det icke kan sägas om juryn, särskilt icke i kristider, att den slår vakt om vad den framför allt varit avsedd att skydda, nämligen minoriteternas åsiktsfrihet och rätt att framföra kritiska synpunkter i allmänna ämnen. Ur pressens och överhuvudtaget skribenternas synpunkt kan alltså sägas, att juryn på föga tillfredsställande sätt slår vakt om »kritikrätten». Stundom kan jurysystemet också leda till, att fällande dom avkunnas, ehuru en sådan utgång icke överensstämmer ens med en strängt formalistisk tillämpning av gällande lagregler.
    Bristerna i jurysystemet framträda även, då andra synpunkter än särskilt pressens anläggas. Oberäkneligheten i juryavgörandena innebär bland annat även, att den enskilde, som t. ex. mot en tidnings ansvarige utgivare anställt talan med yrkande om ansvar å utgivaren för ärekränkning, allvarligt riskerar att förlora sin talan, också då denna har mycket starkt sakligt fog för sig. En upprättelse, på vilken enskild person kan ställa befogade anspråk, uteblir med andra ord ofta.
    Press-straffrättens uppgift är att motverka begåendet av tryckfrihetsbrott. Ur allmän synpunkt är det i och för sig önskvärt, att begångna brott här som på andra områden i största möjliga omfattning följas av åtal och straff. Att jurysystemet i många fall medför, att straffbara skrifter icke drabbas av fällande dom eller ens bli åtalade, är ur repressionssynpunkt en allvarlig olägenhet  Det leder till, att respekten för lagen på detta område efterhand avtar, och därigenom till en försämrad anda inom det offentliga livet. Det torde också vara så, att svårigheten för åtalsmakten att uppnå fällande utslag medfört, att konfiskationsvapnet enligt tryckfrihetsförordningen 3: 9 alltmer tagits i bruk. Det är icke obekant, att detta bruk i de vidaste kretsar anses som föga tillfredsställande.
    Anledningen till jurysystemets nu i korthet angivna olägenheter ur skilda synpunkter utgöres av under »Gällande rätt» angivna omständigheter. Försök att genom ändrade bestämmelser om juryns sammansättning och verksamhetsformer komma fram till en mer tillfredsställande ordning torde icke vara ägnade att leda till resultat. Avskaffande av tryckfrihetsjuryn synes vara det enda sätt, varpa sådana kunna nås.
    Verkan av jurysystemets avskaffande. Tryckfrihetsjuryns avskaffande får antas komma att leda till en mera strikt tillämpning av lagens regler än den som f. n. äger rum. Fällande domar få antas komma att uppnås i betydligt större antal fall än för närvarande. Oberäkneligheten i tryckfrihetsmålens avgörande skulle komma att försvinna. Behovet av effektiv repression skulle tillgodoses och enskilda skulle vinna större framgång för sina åtalsaktioner mot pressen.
    Emellertid föreligger risk för att pressens »kritikrätt» skulle bliva in-

skränkt på ett olyckligt sätt. Den ovan berörda »juryinstruktionen» i ingressen till tryckfrihetsförordningen § 3 riktar sig visserligen även till yrkesdomarna, men den har icke den utformningen av en strikt lagregel, att den kan antas ägnad att föranleda yrkesdomaren att med stöd av den modifiera tillämpningen av förekommande straffbud med hänsyn till det särskilda intresset av att pressen anses berättigad att framföra av ett lojalt syfte buren kritik mot såväl den offentliga förvaltningen som enskildas göranden och låtanden av beskaffenhet att beröra en större allmänhets intresse eller eljest äga en betydelsefull social sida. Vad som särskilt är ägnat att göra en strikt lagtillämpning på detta område mindre tillfredsställande är utformningen av ärekränkningsbrotten i gällande strafflag. Det är icke tillåtet för svaranden i ärekränkningsmål att till sitt fredande framlägga bevisning om att en gjord beskyllning är med sanningen överensstämmande annat än i viss ordning i fråga om beskyllning för brott. Svensk rätt intar härutinnan en mot svaranden betydligt strängare hållning än de flesta främmande rättsordningar, där den grundsatsen blivit bättre tillgodosedd, att straff för ärekränkning icke bör utdömas när en beskyllning är sann och dess framställande betingats av ett offentligt intresse, samt sanningsbevisning i konsekvens därmed blivit tillåten.
    Förslag. Ett avskaffande av jurysystemet — vilket i och för sig är önskvärt — torde därför kräva, att garantier av pressens »kritikrätt» samtidigt på ett eller annat sätt uppställas. Härvidlag synes man kunna gå fram på skilda vägar.
    1. Processuella garantier. Enligt nya rättegångsbalken 1:11 skall rådhusrätt bestå av en lagfaren domare samt nämnd i mål, varå kan följa straffarbete i två år eller däröver. Vid meningsskiljaktighet mellan domare och nämnd skall enligt RB 29: 3 nämndens mening gälla, om samtliga nämndemän eller, om nämndemännen äro flera än sju, sju nämndemän förena sig mot domaren. Denna ordning skulle, om tryckfrihetsjuryn avskaffades och en övergång till allmän processrätt, med bibehållande av rådhusrätt som exklusivt forum i tryckfrihetsmål, genomfördes, allenast i få fall bli tillämplig i tryckfrihetsmål. De flesta sådana mål skulle bli handlagda utan nämnd. Rådhusrätt är i sådant fall domför med tre domare. Anses lekmannainflytandet utgöra en garanti av pressens »kritikrätt» måste tydligen för vinnande av denna garanti den ändringen i rättegångsbalken göras, att tryckfrihetsmål alltid skola avgöras av rådhusrätt bestående av en lagfaren domare samt nämnd. Det kan emellertid ifrågasättas, om icke lekmannainflytandet även med en sådan bestämmelse bleve alltför obetydligt. Måhända vore det nödvändigt att i tryckfrihetsmålen tillägga nämndemännen individuell rösträtt, varvid majoriteten av nämndemännens och domarens gemensamma röster skulle bli avgörande. Mot detta sätt att lösa problemet om »kritikrättens» bevarande kan invändas, att det kan synas olyckligt att ytterligare tillkrångla bestämmelserna om rådhusrätts sammansättning i skilda mål samt att lekmannaelementet såsom garant av pressens »kritikrätt» är oberäkneligt.

    2. Revision av ärekränkningsbestämmelserna i strafflagen. Den lyckligaste lösningen vore måhända att låta allmänna processregler vara tilllämpliga men att ändra strafflagen kap. 16 därhän, att sanningsbevisning bleve tillåten i vidgad omfattning och en »kritikrätt» därigenom erkändes. Det vunnes härigenom också, att icke blott pressen tillades sådan kritikrätt utan att även på annat sätt än genom pressen framförd lojal kritik vunne lagstiftningens erkännande. Man skulle på detta sätt närma sig det engelska systemet. Invändas kan emellertid, att tryckfrihetsjuryns avskaffande i och för sig bör ske så snart som möjligt och att det kan vara förenat med olägenheter att avvakta de resultat i fråga om revision av strafflagen kap. 16, som kunna uppnås inom straffrättskommittén, dit denna fråga torde höra.
    3. Ändring i tryckfrihetsförordningen. En tredje utväg, som synes innefatta den bästa lösningen, åtminstone i avvaktan på ändringar i strafflagen, torde vara att i samband med tryckfrihetsjuryns avskaffande i tryckfrihetsförordningen införa särskild bestämmelse, som klarare än f. n. ingressen till tryckfrihetsförordningen § 3 utsäger, att i fråga om tryckfrihetsbrott ett syfte att med framförd kritik gagna det allmänna skall anses som en särskild straffrihetsgrund. En sådan bestämmelse — avfattad med pregnans och efter omsorgsfullt övervägande — skulle vara ägnad att binda även yrkesdomaren. Den skulle även bryta den praxis, enligt vilken förbudet i strafflagen 16: 13 mot sanningsbevisning ansetts gälla även genom tryckt skrift framställd »angripelse» mot ämbetsmän eller enskilda (NJA 1904 s. 317), och därigenom åtminstone för tryckfrihetsmålens del undanröja olägenheterna av gällande strafflagsbestämmelser om ärekränkning. För att vinna utredning om den rättsligt relevanta förevaron av ett lojalt syfte bleve det nödvändigt att tillåta bevisning om sanningen av en framförd beskyllning.

Hilding Eek.