I sin synnerligen intressanta och av förhållandena i hög grad påkallade artikel om domstolskarriären har presidenten SCHLYTER bl. a. förordat en rad åtgärder med syfte att minska anlitandet av hovrättsjurister för departements- och kommittéuppdrag. Enligt Schlyter bör administrationen själv inrätta erforderliga tjänster för att tillgodose sitt behov av arbetskrafter.
    I artikeln framhålles, att befattningarna såsom rättsavdelningschef eller lagbyråchef i departementen böra göras till fullmaktstjänster. Sedan detta skett, blir det enligt Schlyter naturligt, att dessa befattningshavare vinna den ytterligare befordran, som kan ifrågakomma, inom administrationen. Om de fylla de minimikrav i fråga om domstolsarbete, som böra uppställas såsom villkor för befordran till hovrättsråd eller häradshövding, skulle emellertid hinder inte möta att de utnämndes härtill för att då också sköta den befattning de sålunda erhålla. Däremot skulle de icke kunna befordras till hovrättsråd eller häradshövding för att sedan uppehålla lagstiftningsbefattningen på förordnande.
    För utnämning till hovrättsråd, revisionssekreterare eller häradshövding bör enligt Schlyter krävas minst ett års tjänstgöring som revisionssekreterare. Föredragning i lagrådet bör icke kunna ersätta denna minimitjänstgöring.
    Schlyter anser det vidare böra övervägas, huruvida icke på rättsavdelningarna och lagbyråerna inom departementen bör inrättas ett antal sekreterarbefattningar för administrationens behov utan anknytning till hovrätterna. Fiskal, som erhåller sådan tjänst, skulle vara tvungen att lämna hovrätten.
    Enligt Schlyter böra hovrätterna iakttaga största möjliga återhållsamhet i fråga om personalens disponerande för uppgifter, som äro främmande för domarverksamheten. De fiskaler i e. o. ställning, som enligt beslut av 1942 års riksdag skola anställas i hovrätterna, borde förbehållas domstolstjänstgöring. Beträffande assessorernas tjänstgöring utanför domstolarna anser Schlyter det nuvarande systemet med de olika presidenterna såsom arbetsförmedlare efter hänvändelse från de skilda departementen, kommittéerna och kommissionerna framdeles icke kunna bibehållas. I stället borde förmedlingen centraliseras hos justitiedepartementet samt för tjänstgöring, annat än i riksdagen, erfordras medgivande av K. M:t.
    De sålunda föreslagna åtgärderna skulle enligt Schlyter medföra en uppdelning av nuvarande aspirantklientel på domstolarna och administrationen och därmed en önskvärd nedgång i antalet personer aspirerande på befordran vid domstolarna.

 

16—437004. Svensk Juristtidning 1943.

242 G. DANIELSON.    Växelverkan mellan hovrätterna och förvaltningen har säkerligen för båda parter varit synnerligen värdefull. Schlyter synes nu vilja genomföra en ganska sträng åtskillnad.
    Det problem, som här föreligger, får uppenbarligen icke ses enbart ur domstolssynpunkt. Det har givetvis ej heller varit Schlyters mening. Här som eljest måste samhällsintresset sättas främst.
    För de unga hovrättsjuristerna måste det vara synnerligen värdefullt och utvecklande att komma ut i mera praktiskt betonat arbete än hovrätten erbjuder och lära känna nya sidor av samhällsapparaten. En tjänstgöring på betydelsefulla poster eller med kvalificerade uppdrag inom förvaltningen kan icke betraktas som värdelös för en hovrättsjurist. För samhället har det, icke minst i nuvarande läge, varit en styrka att det för viktiga lagstiftnings- och kommissionsuppdrag kunnat utnyttja denna kategori av jurister, vilka på dessa poster i allmänhet torde göra goda och i vissa fall utomordentligt goda insatser. Det skulle säkerligen i åtskilliga fall ha visat sig svårt att i annan ordning anskaffa den erforderliga kompetenta arbetskraften.
    Det är emellertid, såsom Schlyter framhållit, ett faktum, att unga hovrättsjurister tagits i anspråk för tjänster och uppdrag utanför domstolsväsendet i en långt större utsträckning än som varit av förhållandena påkallat. Orsakerna härtill äro säkerligen flera. Dessa jurister ha av departementen ansetts lämpliga, och hovrättspresidenterna ha tidigare, utan att kanske närmare överväga konsekvenserna på längre sikt, visat sig ganska villiga att ställa arbetskraft till förfogande. Härigenom och även på grund av den i och för sig motiverade sekreterarreformen, som jag här icke skall närmare ingå på, ha hovrätterna tvingats till en överproduktion av fiskaler och assessorer, vilken katastrofalt försämrat utsikterna på domarbanan. Särskilt betänkligt är att unga fiskaler tagits från hovrätterna och sedan varit borta i åratal, utan att de sålunda ha haft tillfälle att skaffa sig en tillfredsställande domarutbildning.
    Att snara åtgärder erfordras för att i görligaste mån råda bot på nuvarande missförhållanden ligger i öppen dag. Ur domstolssynpunkt framstår en sträng återhållsamhet i fråga om hovrättsjuristers användning utanför domstolsväsendet såsom nödvändig. Å andra sidan måste beaktas, att särskilt departementen och riksdagen ha behov av hovrättsskolade arbetskrafter. Slutligen är det nödvändigt att taga skälig hänsyn till de unga jurister, som alltjämt komma att erfordras för offentliga tjänster och uppdrag, så att ej deras berättigade intressen trädas för nära. Man får inte tappa bort den enskilde för det allmänna, vilket tyvärr lätt kan ske då man anlägger pricipiella synpunkter på ett problem.
    I första hand bör tillses, att hovrättsjuristerna icke för tidigt skickas ut på uppdrag, i all synnerhet om dessa kunna beräknas taga avsevärd tid i anspråk. En rimlig lösning synes mig vara, att i regel en hovrättsman efter utnämning till assessor skall ha tjänstgjort ett år som ledamot innan han kommer i fråga för ett offentligt uppdrag av längre varaktighet. På denna punkt kan emellertid en konflikt uppstå mellan dom-

DOMSTOLSKARRIÄREN. 243stolsintresset och samhällets behov att taga en duktig ung jurist i anspråk. För många uppdrag krävas icke endast goda juridiska kvalifikationer utan även idérikedom och organisationsförmåga. Den för uppgiften lämpligaste av dem, som kunna ifrågakomma, kan vara en yngre assessor, en adjungerad ledamot eller en fiskal. Endast undantagsvis och på grund av särskilda skäl synes emellertid avsteg få göras från den nämnda regeln.

 

    Från nu angivna utgångspunkter vill jag försöka taga ställning till vissa av de förslag Schlyter framför.
    Det är uppenbarligen ur domstolssynpunkt mindre tillfredsställande, att hovrättsrådsämbeten i stor utsträckning innehavas av personer, som under lång tid ägna sig åt annat arbete. Detta gäller bl. a. statssekreterare, expeditionschefer samt rättsavdelnings- och lagbyråchefer. För att i någon mån råda bot härpå har Schlyter föreslagit, att rättsavdelnings och lagbyråchefer, vilka för närvarande som bekant äro tillsatta på förordnande, skola erhålla fullmakt på sina tjänster. Det torde emellertid möta betänkligheter att göra dessa departementstjänster till ordinarie befattningar. Det har sålunda, då frågan tidigare varit på tal, framhållits, att en departementschef bör ha fria händer vid val av de personer, som skola utarbeta departementets lagförslag. Jag vågar antaga, att även Schlyter under sin långa tid som justitieminister känt detta behov. Vidare är det av mycket stort värde för departementsjuristerna att få behålla sin ställning inom domstolsväsendet. Många av dem sikta mot ett häradshövdingämbete som sluttjänst. Härtill kommer bl. a., att dessa lagstiftningstjänster äro så pressande, att de med nuvarande organisation knappast kunna innehavas av samme person under en lång följd av år. Den tanken har framförts, senast av tjänsteförteckningssakkunniga i ett år 1942 avgivet betänkande (SOU 1942: 30), att i här berörda fall föra den ordinarie domstolstjänsten över stat och återbesätta den på stat befintliga tjänsten. Vid avgång från departementsbefattningen skulle vederbörande ha rättighet att inträda å första lediga hovrättsråds- resp. revisionssekreterarämbete. En lösning efter dessa linjer, som givetvis bör avse även statssekreterare och expeditionschefer, synes mig tillbörligt beakta såväl departementschefernas och domstolarnas som de närmast berörda juristernas intressen. En dylik möjlighet bör finnas även beträffande andra domstolsjurister, vilka, utan att inneha verkliga befattningar inom departementen, där anlitas på ett stadigvarande sätt. En av de här åsyftade har sysselsatts inom justitiedepartementet under en följd av sex år. För övrigt kan ifrågasättas, huruvida icke en ökning av antalet lagbyråchefstjänster är påkallad.
    Schlyter framhåller vidare, att rättsavdelnings- och lagbyråchefer, sedan de blivit ordinarie, böra erhålla den ytterligare befordran, som kan ifrågakomma, inom administrationen.
    Denna fråga om befordringsgången synes mig vara av ganska komplicerad natur. Endast för några år sedan brukade de främsta befattningarna i K. M:ts kansli, d. v. s. statssekreterar- och expeditionschefstjänsterna, besättas med hovrättsjurister. Härutinnan har emellertid en full-

244 G. DANIELSON.komlig omvälvning ägt rum. Av de personer, som för närvarande tjänstgöra på dylika poster, inneha endast fyra domarämbete. Medan tidigare den uppfattningen synes ha varit rådande, att i stort sett endast hovrättsjurister passade för dessa höga tjänster, synes nu den meningen gälla, att hovrättsjuristerna i allmänhet icke äro de mest kvalificerade.
    Det enda rimliga synes mig böra vara att frågan om lämplighet för en statssekreterar- eller expeditionschefspost bedömes från fall till fall. Uppenbarligen kan det icke vara riktigt att från dessa tjänster utesluta förtjänta och lämpliga personer inom K. M:ts kansli vilka icke gått hovrättsvägen. Vidare må framhållas att goda juridiska kvalifikationer icke ensamma böra få meritera till tjänster såsom statssekreterare eller expeditionschef. Av en sådan hög befattningshavare måste såsom oundgängliga egenskaper fordras, att han besitter framsynthet, praktisk blick samt en avsevärd organisationsförmåga, särskilt under nuvarande förhållanden. Vidare äro vissa andra personliga kvalifikationer i hög grad önskvärda såsom förmåga att på ett fast och älskvärt sätt umgås med allmänheten och med departementens personal. Vad nu sagts gäller i stort sett även andra administrativa chefsposter.
    Dessa chefsegenskaper torde vara mera sällsynta än de juridiska kvalifikationerna. De departementsjurister, som besitta de erforderliga egenskaperna, böra ifrågakomma för befordran inom administrationen, de övriga däremot icke.
    Det synes mig följaktligen helt naturligt, att åtskilliga hovrättsjurister, vilka inneha tjänster i departementen, återgå till domarkarriären.
    Såsom framgår av vad som inledningsvis anförts anser Schlyter att villkoren för utnämning till hovrättsråd och häradshövding böra skärpas. Sålunda skulle bl. a. krävas minst ett års tjänstgöring i revisionen. Meningen synes vidare vara, att en jurist, som stadigvarande anlitas av departement, icke skall kunna befordras till hovrättsråd under annan förutsättning än att han omedelbart återgår till hovrätten för att sköta sitt ämbete.
    Schlyters förslag härutinnan synes mig innebära mera våld än nöden kräver. Skälig hänsyn till departementsjuristerna fordrar, att de efter sin tur befordras till hovrättsråd. Det är helt naturligt, att de sätta stort värde på den ökade trygghet och säkerhet, som en fullmaktstjänst innebär. Om möjlighet tillskapas att föra departementsjuristernas ordinarie domstolsbefattningar över stat, torde väl knappast några olägenheter uppkomma. Ett accepterande av Schlyters förslag skulle för övrigt sannolikt försvåra en lämplig rekrytering i departementen.
    Jag är ense med Schlyter om att tjänstgöring i justitierevisionen bör ingå som ett normalt led i domarutbildningen. Om minimitiden bör bestämmas till ett år eller kortare tid kan vara tveksamt. K. M:t synes emellertid böra kunna i särskilda fall åtminstone delvis eftergiva kravet på viss tids tjänstgöring i revisionen såsom förutsättning för utnämning till hovrättsråd. Jag tänker härvid på vissa departementsjurister och innehavare av kvalificerade uppdrag, vilka icke utan olägenheter för det allmänna kunna lösgöras från sitt arbete.

DOMSTOLSKARRIÄREN. 245    Utnämning till revisionssekreterare bör däremot förbehållas dem som tjänstgöra i revisionen. Att till revisionssekreterare utnämna departementstjänstemän som äro hovrättsråd, vilket stundom skett, synes mig knappast motiverat. Ett revisionssekreterarämbete bör väl inte rimligen anses mera värdefullt än ett hovrättsrådsämbete.
    Beträffande häradshövdingtjänsterna kan man ibland få höra den meningen uttalas, att den som efter ett långt lagstiftnings- eller utredningsarbete tillträder en domsaga blir en sämre domare än den som får en domsaga enbart efter domartjänstgöring. Någon saklig grund för ett dylikt påstående torde knappast finnas. Här liksom i andra förhållanden kommer det i första hand an på individen, och det är som bekant icke de sämsta juristerna som tas i anspråk för viktiga offentliga uppdrag. För att en person skall vara en god domare kräves ej endast, att han har författningskännedom och rent juridiska kvalifikationer i övrigt. Han måste för att fylla kraven även besitta mänsklig bredd, praktisk blick samt helst en smula social vidsynthet. Den som efter ett längre utredningsarbete, omfattande ett flertal år, kommer till en domsaga är givetvis till en början handikappad såtillvida att han icke besitter den erforderliga rutinen. Däremot kan han i övrigt ha fullgoda egenskaper för domarkallet. Detta handikap kan säkerligen inhämtas på ganska kort tid.
    Emot Schlyters förslag att vid lagbyråerna i departementen inrätta ett antal sekreterarbefattningar har jag i princip intet att erinra. Jag tvivlar emellertid på möjligheten att för dessa tjänster kunna förvärva verkligt kvalificerade personer. De skulle ju på ett tidigt stadium nödgas avstå från en domarkarriär utan att kunna räkna med några större befordringsmöjligheter inom administrationen.
    Enligt Schlyters mening böra hovrättsjurister i allmänhet få anlitas för uppdrag utanför domstolsväsendet först efter medgivande av K. M:t efter föredragning av chefen för justitiedepartementet. Enligt min mening torde syftet härmed bliva lika väl tillgodosett om beslutanderätten tillägges justitieministern.

 

    Man får vara Schlyter tacksam för att han med sådan utförlighet, klarhet och skärpa presenterat en rad viktiga problem berörande domstolskarriären. Syftet har han själv angivit vara domarkårens bästa möjliga rekrytering och utbildning. För att tillgodose detta syfte är det icke tillräckligt att söka få fram goda domare bland dem som sökt inträde i hovrätt. Det är minst lika viktigt att vidtaga åtgärder för att stimulera verkligt duktigt folk att ägna sig åt domarbanan. I en tidigare artikel i denna tidskrift (1942 s. 467) om demokratien och juristutbildningen, till vilken jag tillåter mig hänvisa, har jag närmare ingått på sistnämnda fråga. Enligt min mening bör hela problemkomplexet om domarkårens rekrytering och utbildning upptagas till utredning genom några intresserade, vidsynta och sakkunniga personer. Och utredningen bör ske snart, ty saken brådskar.

G. Danielson.