Fråga vid tillämpning av SL 4:4 om rätt begynnelsedag för straffverkställigheten. Denna fråga har behandlats i rättsfall refererade i SvJT 1941 s. 41 och 1943 s. 23 samt i NJA 1942 s. 439. HD:s majoritet kom, såsom sistnämnda referat visar, till annat resultat än Svea HovR i det 1943 s. 23 refererade rättsfallet. Att den uppfattning, som sålunda får anses vara den av rättspraxis godkända, ej är oomtvistlig torde framgå av de i HD yppade skiljaktiga meningarna.
I anledning av Svea HovR:s i referatet SvJT 1943 omförmälda utslag, däri undertecknad deltog, infordrade JK yttrande från de i beslutet deltagande ledamöterna. Som mitt yttrande, vilket avgavs d. 20 juni 1941, blev mest utförligt och möjligen kan vara av intresse såsom ett diskussionsinlägg i detta spörsmål, som mig veterligt icke gjorts till föremål för uttömmande teoretisk behandling inom vår rättslitteratur, tillåter jag mig att här återgiva det väsentliga innehållet i yttrandet.
Som bekant saknas uttryckliga och detaljerade föreskrifter, huru vid straffverkställighet under olika förhållanden, då förut ådömt straff förändras, förvandlas eller förenas med annat straff, strafftidens början och slut skall beräknas, utan hava myndigheterna i stor utsträckning blivit hänvisade att i valet mellan olika tänkbara metoder söka sig fram till en rättvis och såvitt möjligt praktisk lösning, som samtidigt överensstämmer med riktlinjerna i de få allmänna stadganden, som finnas på området. Olika teorier om rättstillämpningen hava därvidlag framkommit och funnit förespråkare.
Vid mitt bedömande av nu föreliggande fråga har jag sökt ernå en lösning, som från naturlig synpunkt ter sig som den enklaste och riktigaste och samtidigt väl låter förena sig med förefintliga författningsbestämmelser. Mitt resonemang har i huvudsak varit följande.
Då med tillämpning av 4 kap. 3 eller 4 § strafflagen en straffdom A — eller enligt 4 § två straffdomar — efterföljes av en ny straffdom B med gemensamt straff för hela brottsligheten, så är sistnämnda dom i förhållande till den gamla ny endast i det avseendet, att den gamla straffbestämningen göres om och undergår en mer eller mindre omfattande justering. A-domen står likväl i det väsentliga kvar, nämligen i vad den åtalade därigenom bundits till den gärning, för vilken det första straffet utmätts; jfr ock vad härom sägs i justitiedepartementets promemoria betr. 1938 års lagstiftning om sammanträffande av brotts. 16 och 21.
I övrigt vill jag vad angår straffverkställigheten göra åtskillnad på
1) enkla fall, då straffarten i domarna är densamma, och 2) fall, då detta icke är förhållandet.
1) I det enkla, okomplicerade fallet, då domen A och domen B i sitt slutresultat upptaga samma straffart, fängelse eller straffarbete — vilket blir förhållandet även om brottet A förskyllt straffarbete men brottet B fängelse och straffbestämningen i domen B således kommer att lyda på straffarbete — så ter sig inför ett naturligt betraktelsesätt, icke minst för den dömde själv, domen B med det längre frihetsstraffet såsom endast en förlängning av det första ådömda straffet, som exempelvis ökas från 1 år till 1 år 2 mån. Även orden »gemensamt» straff och »förening» av straff i 3 och 4 §§ kunna med fog sägas antyda, att B-straffet till väsentlig del inkluderar A-straffet, ej utesluter detta. För överskådlighetens skull bortses här ifrån, att enligt 4 § föreligga två A-domar och en tredje dom med gemensamt straff, B-dom, vars innehåll motsvarar den andra domen sådan denna skulle hava utformats, därest vid dess avkunnande det första straffet varit känt och fastslaget. I det följande avses med B-dom den vederbörligen omvandlade sista domen med gemensamt straff.
Ankommer sålunda i det anförda exemplet domen B för verkställighet till KB medan den dömde avtjänar A-straffet, så förefaller det lika naturligt, att den redan påbörjade straffverkställigheten, från den förut bestämda faktiska begynnelsedagen för straffet, förlänges med 2 mån. utan att man börjar räkna med ny verkställighet av det gemensamma straffet från den dag domen B ankommer till KB. Den påbörjade verkställigheten kan på goda grunder betraktas såsom avseende en del av det gemensamma straffet. Detta tillvägagångssätt giver även det rättvisaste resultatet, och inga som helst ojämnheter, beroende på straffets tillfälliga placering i kalendern, kunna uppstå; den sakfällde får avtjäna ådömda 1 år 2 mån. i följd, varken mer eller mindre.
Enligt mitt förmenande står detta förfarande icke heller i strid mot några på området givna författningsföreskrifter utan torde tvärtom bäst överensstämma med lagstiftarens intentioner för ifrågavarande fall. Den omständigheten att, såsom i rättsfallet SvJT 1943 s. 23 är förhållandet, frihetsstraffet skall förenas med ett av ÖÄ:t till straffarbete omräknat förvandlingsstraff för böter bör icke rimligen i och för sig framtvinga en omkonstruktion av straffverkställigheten med införande av ny begynnelsedag för straffet — här med en sakligt sett omotiverad ökning av den ådömda strafftiden med 4 dagar såsom följd.
Enligt nämnda förfarande uppfylles tydligen jämväl utan svårighet, så att säga helt automatiskt, den till sitt innehåll egentligen självklara föreskriften eller erinran i 4 kap. 3 § sista st. strafflagen — vars allmänt hållna formulering i allmänhet plägar ordagrant återgivas i straffdom B — att från det gemensamma straffet B skall avräknas vad den dömde kan hava utstått av A-straffet. Sistnämnda föreskrift utsäger ej huru eller på vilket stadium avräkning skall ske; snarast ligger väl i själva avfattningen tanken, att det endast är återstoden av straffet, som skall bliva föremål för verkställighetsåtgärd, och att icke verk-
ställigheten av hela straffet skall anses taga sin början på nytt. Denna synpunkt vinner stöd i det förhållandet, att domstolen själv är formellt behörig att, i händelse den äger kännedom om huru verkställigheten av det första straffet fortskridit, redan i sin dom verkställa avräkningen, i vilket fall med all tydlighet framgår, att endast den utsatta återstoden av straffet kan bliva föremål för exekutiv myndighets verkställighetsåtgärd och att ett utsättande av ny begynnelsedag för hela det gemensamma straffet då icke kan ifrågakomma. Det kan knappast antagas hava varit lagstiftarens mening, att resultatet av avräkningen skulle utfalla olika, om den verkställes av domstol eller av exekutiv myndighet, men detta lärer ofta kunna bliva förhållandet vid konsekvent tillämpning av den av ÖÄ:t hävdade metoden. Dylika inadvertenser, som måhända ej helt kunna undvikas, ehuru de förmodligen icke förutsetts av lagstiftaren, borde dock inskränkas till det minsta möjliga, och här förordade avräkningsmetod leder uppenbarligen till att största möjliga överensstämmelse ernås mellan avräkning på domstolsstadiet och i exekutiv väg. Därtill kommer, att 1898 års lag innefattande vissa bestämmelser om beräkning av strafftid väl snarast är att betrakta såsom en följdförfattning till strafflagens hithörande bestämmelser i deras ursprungliga avfattning, och då det äldre begreppet ny lagföring, närmast i gamla 4 kap. 9 § strafflagen, icke vad beträffar verkställighetsfrågan lärer hava undergått någon principiell förändring genom senare ändringar i lagrummen, kunde det ur angivna synpunkt finnas viss anledning att låta resultatet av en tänkt avräkning av domstol verka vägledande för strafftidens rätta beräkning åtminstone i enkla typfall. — En annan sak är, vad beträffar domstols behörighet att verkställa avräkning, att denna torde sakna praktisk betydelse i andra fall än då A-straffet redan är tillfullo verkställt, då B-domen meddelas; jfr HAGSTRÖMER, Svensk straffrätt s. 776. Lagrummets avfattning och teoretiska innehåll synes mig dock stödja här hävdade uppfattning om avräkningens verkställande i nu omhandlade enkla fall.
Även stadgandet i sista punkten av 4 kap. 4 § strafflagen kan anses giva visst belägg för åsikten, att en del av ett blivande gemensamt straff kan, innan lagakraftvunnet beslut därom föreligger, med laga verkan börja avtjänas och att det icke under alla förhållanden är nödvändigt att efter straffens förening, oavsett huru verkställigheten fortskridit — B-straffet kanske ej ens medför någon höjning av redan avtjänat A-straff — utsätta ny begynnelsedag för verkställigheten av hela B-straffet.
Dessutom kan framhållas, att stadgandena i 4 kap. 3 och 4 §§ ju hava till syfte att förhindra, att oliktidig lagföring för flera brott skall medföra en försämring av den dömdes ställning i straffhänseende mot vad som skulle blivit fallet, om han på en gång lagförts för brotten. Detta syfte borde såvitt möjligt beaktas även vid straffverkställigheten.
Ett spörsmål som bör särskilt besvaras är, huruvida avfattningen av 1898 års lag innefattande vissa bestämmelser om beräkning av strafftid förhindrar ovannämnda lösning under angivna förhållanden. Detta
anser jag icke vara fallet. Såsom förut antytts giver denna författning inga detaljbestämmelser beträffande straffverkställigheten under olika omständigheter bl. a. ej rörande verkställighet av ny dom, då verkställighet av en annan redan börjat — utan lagstiftaren har tydligen här haft de vanliga normalfallen för ögonen samt överlåtit åt rättstillämpningen att lösa de mera komplicerade fallen. 1 § avhandlar sålunda efter orden normalfallet, då någon skall intagas i straffanstalt för undergående av frihetsstraff; har den dömde redan börjat avtjäna honom ådömt straff, då ny straffdom ankommer för verkställighet, så är författningstexten ej efter orden tillämplig, och den bör således icke heller i och för sig under alla omständigheter framtvinga fastställande av helt ny begynnelsedag för det »gemensamma» straffet, om det är ensartat med det först ådömda.
Att den av ÖÄ:t tillämpade avräkningsmetoden i fallet SvJT 1943 leder till ett materiellt sett föga tilltalande resultat, nämligen en omotiverad ökning av den sammanlagda ådömda strafftiden, räknat från dess faktiska början, med 4 dagar, torde knappast kunna bestridas. Under andra förhållanden kan ÖÄ:ts metod leda till en lika omotiverad minskning av den ådömda strafftiden.
Det synes mig, att man icke utan tvingande skäl eller bindande föreskrift bör göra en enkel fråga mera invecklad, än den behöver vara och tillgripa en konstruerad begynnelsedag för straffet, när en faktisk sådan redan förefinnes och är användbar. ÖÄ:ts metod innebär i själva verket en dubbel konstruktion; först bortser man från att verkställighet börjat och därpå avräknas den verkställighet, som faktiskt ägt rum. Enligt min uppfattning bör den icke användas annat än där förhållandena göra det nödvändigt.
För att ytterligare exemplifiera, hur onaturligt ovannämnda metod kan verka, må nämnas ett extremt fall då — sedan en person, i A-dom dömd till 2 års straffarbete, avtjänat 1 år 11 mån. 29 dagar — för verkställighet ankommer en B-dom, som innebär förlängning av straffarbetet till 2 år 1 mån. Enligt sagda beräkningssätt skulle icke, såsom eljest förefaller naturligt, den pågående straffverkställigheten utan vidare kunna förlängas med en månad, utan nya dagar för straffets början och slut framåt i tiden skulle framkonstrueras och därefter avräkning ske med 1 år 11 mån. 29 dagar. Jag kan icke finna denna omräkning lagligen påkallad, helst som resultatet därav kan medföra annan strafftid än den enkla förlängningen.
Att en konsekvent och formalistisk tillämpning av ÖÄ:ts strafftidsberäkning kan leda till otillfredsställande resultat framgår ändå tydligare, om man beaktar vad som påpekas i justitiedepartementets promemoria s. 16, nämligen att det gemensamma straffet icke behöver medföra en höjning av det först ådömda straffet. Skulle detta vara helt avtjänat, då den nya domen med oförändrat straff ankommer till exekutiv myndighet för verkställighet, måste sagda metod med utsättande av ny begynnelsedag för straffet åtminstone leda till att straffet anses verkställt på en senare, helt fingerad tidsperiod eller ock, beroende på den-
na nya tidrymds placering i kalendern, föranleda, att den dömde måste intagas på nytt i straffanstalten för att avtjäna ytterligare en eller flera dagars frihetsstraff. Under andra förhållanden kan den dömde till och med befinnas hava förut avtjänat för högt frihetsstraff, om den med ÖÄ:ts metod uträknade begynnelsedagen skall vara den rätta.
Lika litet tilltalande bleve resultatet, om den dömde, då B-domen med lika straff som A-straffet ankommer till fängelsemyndigheten, ännu avtjänar sistnämnda straff. Med ÖÄ:ts strafftidsberäkning skall verkställigheten då anses taga sin början på nytt, och fången får kanske avtjäna en eller flera dagar mer än han eljest skulle behövt göra. Om man i detta fall finner det riktigt och möjligt att räkna straffverkställigheten från dess faktiska början, så torde det vara lika motiverat att göra det även då straffet undergår någon förlängning.
Till ytterligare stöd för min ståndpunkt torde också kunna åberopas vissa allmänna reflexioner om straffverkställigheten av professor STJERNBERG i Straffrättsliga studier 114—116. Den omständigheten att den av Stjernberg berörda speciella frågan, huru avräkning av häktningstid från ådömt straff skall försiggå, i rättstillämpningen, väl närmast av praktiska skäl (NJA 1938 s. 554), fått en annan lösning än Stjernberg förordat, lärer icke kunna verka prejudicierande på bedömandetav de allmänna verkställighetsfall, varom nu är fråga, vilka principiellt sett ligga på ett annat plan. Spörsmålet om avräkning av häktningstid är nämligen av säregen beskaffenhet och utmärkes ju bland annat av att det här icke kan bliva tal om någon formlig verkställighet från viss av myndighet på förhand bestämd begynnelsedag för straffs undergående.
I detta sammanhang må för konsekvensens skull, ehuru det icke nu är aktuellt, även beaktas det fall — fortfarande med samma straffart i A- och B-domen — att den brottslige redan avtjänat A-straffet, då B-domen, i vilken domstolen ej redan avräknat A-straffet, skall verkställas. Här påbörjas dock en verkställighet mot någon, som vistas på fri fot, och då finnes onekligen formellt fog för tillämpning av regeln i 1 § i 1898 års lag om dagen för straffets början samt avräkning enligt ÖÄ:ts metod. I detta fall är ju ej fråga om fortlöpande ensartad straffverkställighet, som kan förenkla proceduren. Alldeles självklar förefaller metoden likväl icke vara, och i varje fall borde, såsom förut antytts, ny begynnelsedag för B-straffet icke framkonstrueras, om detta är lika med det verkställda A-straffet.
2) Vad ovan sagts om de enkla fallen kan tydligen icke utan vidare tillämpas på de komplicerade fall, då straffarten är olika i A- och B-domarna, fängelse i den första och straffarbete i den andra. Genom en B-dom, som omvandlar hela straffet till straffarbete, tillkommer uppenbarligen, vilket även för den dömde måste framstå såsom fullt klart, en helt och hållet ny straffbestämning med straff av annan natur än A-straffet, ej endast en förlängning av detta. En omräkning från början är då ofrånkomlig ooh kan icke för någon synas onaturlig. För att lösa verkställighetsfrågan här, då fängelsestraffet redan börjat
verkställas eller kanske helt verkställts, faller det sig sålunda enligt min uppfattning naturligt, såvitt domstolen icke verkställt avräkning, att fastställa en ny begynnelsedag för hela straffarbetsstraffet — vilket ju, väl att märka, ej heller i realiteten tager sin början förrän nämnda dag — och från därvid framkommen slutdag efter vederbörlig förvandling avräkna den avtjänade fängelsetiden. Antages att den dömde avtjänar fängelsestraffet, då straffarbetsdomen ankommer till KB, så är en analogisk tillämpning av regeln i 1 § 1898 års lag, att nämnda doms ankomstdag skall vara begynnelsedag för fångens undergående av straffarbetet, således väl motiverad och ansluter sig i detta fall till de verkliga förhållandena. Den omständigheten, att beräkningen av strafftiden i fallen 2) blir en annan än i fallen 1), innebär följaktligen, såvitt jag kan finna, ingen inkonsekvens utan det torde tvärtom vara fullt logiskt.
Min slutsats av vad ovan anförts blir således, att man även på straffverkställighetens område, där såsom framhållits detaljerade föreskrifter i stor utsträckning saknas, bör såvitt möjligt eftersträva materiellt rättvisa avgöranden och att man i detta syfte bör tillämpa naturliga lösningar på de olika kategorierna av verkställighetsfall samt därvid spara de mera konstruktiva tillvägagångssätten för de komplicerade fallen, som icke erbjuda annan möjlighet. Önskvärt vore måhända, att omhandlade frågor uttryckligen reglerades genom lagstiftning efter rationella grunder.
Tage Boye.