Kan cykel vara hittegods? Genom lag d. 22 april 1938 om hittegods ersattes förut gällande från 1734 års lag stammande bestämmelser i 16 § andra punkten strafflagens promulgationsförordning om vad »var som något hittar» skulle iakttaga. Den nya lagen bestämmer sitt tilllämpningsområde i 1 § med orden »var som något hittar skall» etc. eller med samma ord, som förut gällande lag använde. Enligt 7 § skall vad som föreskrivits i särskilda författningar angående det som tillvaratagits å fortskaffningsmedel i allmän trafik eller inom område, som hör till företag för sådan trafik, alltjämt gälla. Härmed åsyftas närmast i administrativ ordning meddelade föreskrifter rörande sådant, som forslats inom järnvägsområde samt å vissa andra fortskaffningsmedel i allmän trafik. I 8 § finnas vidare särskilda föreskrifter angående, huru det skall förfaras, om någon hittar hemdjur och i 9 § göres till slut hänvisning till i särskilda lagar givna regler angående sjöfynd, nedgrävd skatt, bottenfynd eller annat dylikt, vartill ägare ej finnes. Av förarbetena till hittegodslagen framgår, att rättsreglerna om hittegods icke anses tillämpliga med avseende å fynd, vars ägare uppenbarligen icke kan identifieras eller vars värde är så ringa, att en anmälningsskyldighet skulle vara uppenbarligen orimlig. I förarbetena gives vidare en huvudnyckel till tolkning av begreppet hitta i lagens mening, då det där angives såsom en allmän regel, att en förutsättning för rätt att omhändertaga en sak såsom hittad är, att saken överhuvud icke är i någons besittning.¹

 

¹ NJA II 1938 s. 743.

    Vid tillämpningen av hittegodslagen har det visat sig, att olika uppfattning råder i fråga om i vad mån lagen äger tillämpning på omhändertagna cyklar. Hos polismyndigheterna tyckes den meningen vara allmän, att en cykel, som kommit ur ägarens besittning genom stöld, sedermera icke kan såsom »hittad» av tredje man bliva föremål för behandling enligt hittegodslagen. Den som omhändertagit en sådan cykel, kan följaktligen enligt den mening, som polismyndigheterna företräda, icke med stöd av hittegodslagen göra krav på hittelön i det fall att ägaren anmäler sig och vill återfå cykeln och ej heller, om ägaren ej kan uppspåras, göra anspråk på att få tillgodonjuta andra av de förmåner, som hittegodslagen tillförsäkrar en upphittare. Men vissa polismyndigheter hava gått längre och göra gällande, att en cykel aldrig kan hittas. Andra komma praktiskt sett till samma resultat genom att antaga, att flertalet cyklar, som komma ur ägarens besittning, göra detta genom ett tillgreppsbrott och med utgångspunkt från den uppfattningen, att stulna cyklar ej kunna hittas, lägga de bevisbördan för att cykeln icke blivit genom olovligt tillgrepp frånhänd cykelägaren på den som omhändertagit cykeln. Enär förebringandet av en sådan bevisning endast i undantagsfall är möjlig, göres det praktiskt taget så gott som omöjligt att tillämpa hittegodslagen på cyklar. Det är i detta sammanhang av intresse att erfara, huru dessa polismyndigheter förfara med omhändertagna cyklar. Enligt 4 § i hittegodslagen skall medel, som inflyta genom försäljning av hittegods, i sista hand tillfalla kronan. Vissa polismyndigheter, och det gäller kanske flertalet, inleverera vid försäljning influtna medel till statsverket, trots det att hittegodslagens föreskrifter i övrigt icke tillämpas. En del polismyndigheter göra därvid först avdrag för havda kostnader, andra inleverera hela beloppet. En polismyndighet, vars tjänsteområde är ett av de största i riket, lär innehålla samtliga medel för försålda cyklar och medlen tagas i anspråk för täckandet av myndighetens kostnader för cyklarnas magasinering. Sistnämnda polismyndighet tillämpar dock hittegodslagen i de fall, då det kan bevisas, att cykeln kommit ur ägarens besittning annorledes än genom stöld.
    Till belysning av i vilken omfattning cyklar »komma bort» kan nämnas, att under år 1940 efterlystes genom statens kriminaltekniska anstalt 18,694 cyklar och att anstalten beräknar att, om även de fall inräknas, då cyklar bortkommit men ej anmälts till anstalten, man skulle komma upp till ett antal av närmare 50,000 cyklar. Beräknas cyklarnas värde till i medeltal 25 kr. per styck, kommer man till ett sammanlagt värde av 1,250,000 kr. för blott nämnda år. Siffrorna behöva inga kommentarer. Hur stora belopp av nu ifrågavarande slag, som årligen tillföras statskassan, kan här icke uppgivas, men vägledning för en uppskattning kan lämnas genom att omtala, att polismyndigheten i Hälsingborg årligen inlevererar till statsverket c:a 2,500 kr. i cykelmedel.
    Här uppställes nu frågan, om den praxis, för vilken ovan redogjorts, kan vara försvarlig och riktig.¹ Vid en undersökning därav måste det

 

¹ Länsstyrelsen i Malmöhus län har i två utslag den 11 december 1942 företrätt en annan uppfattning. I två särskilda besvärsmål yrkade upphittare av två cyklar, den ene att med äganderätt utbekomma en av honom för mer än ett

vara av intresse att veta, vilka argument de, som tillämpa denna praxis, vilja anföra till stöd för sin tolkning av hittegodslagen. I ett yttrande till länsstyrelsen i Malmöhus län i ett ärende angående en med föreliggande spörsmål närbesläktad fråga anförde helt nyligen en polismyndighet följande:

    Att anse tillvaratagna genom tillgrepp bortkomna cyklar och likartade föremål såsom hittegods låter sig näppeligen göra. Detta torde gälla fortskaffningsmedel över huvudtaget, cyklar likaväl som genom tillgrepp bortkomna och övergivna bilar, segelbåtar etc. beträffande vilka sistnämnda föremål icke någon tvekan härutinnan torde kunna råda. Det under de senare åren enormt ökade antalet cykelstölder med ty åtföljande talrika fall, då tillgripna cyklar tillvaratagas av polismyndigheterna, har medfört, att den otillräckliga rättsliga regleringen av hithörande frågor vållat polismyndigheterna påtagliga besvärligheter.

    Av yttrandet inhämtas således, att den omständigheten att en cykel stulits från ägaren ansetts hava till följd, att cykeln icke skulle kunna hittas i den mening som hittegodslagen avser. Lagens ordalydelse giver emellertid icke stöd för en dylik tolkning och ej heller de sakkunniga lämna någon antydan om, att cyklar av den ena eller andra anledningen icke borde omfattas av lagen. Ett positivt belägg för oriktigheten av den meningen att cyklar helt skulle vara undantagna från hittegodslagens tillämpning utgör ett uttalande av första lagutskottet, som i anslutning till sin behandling av 2 § i lagförslaget bl. a. anförde följande:

    Om allt hittegods som regel skulle överlämnas till polisen, kunde det slutligen uppstå svårigheter att anskaffa tillräckliga lokaler för godsets lagring, särskilt som en del ofta förekommande hittegods, såsom velocipeder, sparkstöttingar och biltillbehör upptar stor plats.¹

    Utskottets uttalande torde kunna anses såsom ett belägg för att intet principiellt hinder finnes för att cyklar skulle kunna vara hittegods.
    Vad är det då, som tillkommer, när cykeln blivit stulen från ägaren och som åstadkommer, att den icke skulle kunna vara hittegods i lagens mening? Har cykeln först genom stöld kommit ur ägarens besittning och därefter på ett eller annat sätt kommit ur tjuvens besittning, är den allmänt vedertagna förutsättningen för tillämpning av hittegodslagen att godset icke skall vara i någons besittning uppfylld. Men kan det mellankommande ledet att cykeln blivit stulen inverka på det rättsliga bedömandet av den situation i vilken cykeln befinner sig, utan att en sådan påföljd angives i lagen eller att en sådan lagtolkning förordats i förarbetena till lagen? Om så vore fallet borde till stöd för lagtolkningen kunna åberopas någon allmän rättsregel. Om vi betrakta fallet med utgångspunkt från besittningsläran, sådan den framställes i rättsdoktrinen,² så kan först konstateras, att genom stölden av cykeln äga-

 

år sedan till landsfiskalen överlämnad cykel, den andre att utfå hittelön för en av honom upphittad från sedermera känd ägare bevisligen stulen cykel. Länsstyrelsen fann att cyklarna voro att anse såsom hittegods och återförvisade ärendena till landsfiskalen för behandling enligt lagen om hittegods.
¹ NJA II 1938 s. 751.
² Se UNDÉN, Svensk sakrätt, del I, och THYRÉN, Kommentar till 20 kap. strafflagen.

ren berövats besittningen till densamma. Om således ägaren har placerat cykeln i en situation, som överensstämmer med »livets regel», t. ex. i ett cykelställ, befinner sig cykeln under vanliga förhållanden fortfarande i ägarens besittning. Den omständigheten, att en tjuv i avsikt att tillgripa cykeln börjar bortföra den, men återför den till den plats där han tagit den eller till en plats alldeles i närheten därav och där ägaren, om han återkommer för att hämta eller se till cykeln, lätt kan anträffa den, gör icke att cykeln efteråt icke är i ägarens besittning. Ägaren vet, att cykeln är på den plats, där han lämnat den, och han vet, att han när som helst kan hämta densamma. Tjuvens åtgärd att förflytta cykeln skulle kunnat medföra, att den stadigvarande kommit ur ägarens besittning, men genom att den återförts till den förutvarandeplatsen eller dess omedelbara närhet är den åter i ägarens besittning och kan följaktligen icke hittas. Men det bör understrykas att den omständigheten att cykeln på detta stadium icke kan hittas icke beror på att cykeln varit stulen utan på att den alltjämt är i ägarens besittning. Vi antaga nu, att tjuven icke återför cykeln utan bortför densamma och slutligen efter kortare eller längre tids brukande lämnar den i ett dike vid landsvägen eller ställer den vid en husvägg el. dyl. och å sådan plats att ägaren icke vet var den är. Vi antaga, att tjuven, då han nu ställer cykeln från sig, icke ämnar åter använda den eller underrätta ägaren om var den befinner sig och att hans avsikt således är att helt skilja sig från densamma. Situationen är då den, att ägarens vilja visserligen är inriktad på att äga cykeln, men ägaren vet inte var den finnes och saknar därför möjlighet att hämta eller se till den eller att bruka den eller med andra ord, den är icke längre i hans besittning. Då även tjuven skilt sig från cykem, enär han t. ex. insett, att den i hans innehav skulle kunna bliva ett bevis för tillgreppet, är den följaktligen icke längre i någon persons besittning. Den är vad man kallar herrelös. Finnes det nu något antagbart skäl, varför cykeln, om den påträffas av tredje man, icke skulle betraktas såsom hittegods i lagens mening? Ett blankt påstående, att stulen cykel ej kan »hittas», kan givetvis icke godtagas. Rättsdoktrinen giver såvitt utrönas kunnat icke något stöd för en sådan uppfattning. Thyrén diskuterar däremot ett närliggande spörsmål, nämligen huruvida en tjuv åtnjuter besittningsskydd beträffande stulna föremål och kommer till den slutsatsen, att en tjuv som tages på bar gärning saknar sådant skydd. När så lång tid förflutit efter stölden, att man icke längre kan säga, att tjuven kan tagas på bar gärning, skulle han således däremot åtnjuta besittningsskydd. Härav följer också, att efter den tidpunkt, då rätt till besittningsskydd för tjuven inträder, man icke kan hitta i hans besittning varande stulna föremål. Men detta följer av huvudregeln, att en sak endast kan hittas om den icke är i någons besittning och någon som helst slutsats beträffande stulna saker, som icke äro i någons besittning, kan icke dragas härav.
    Vi skola granska några av de argument, som av polismyndigheter andragits till stöd för deras ståndpunkt. Det har framhållits, att det i polisens arbetsuppgifter ingår bl. a. att, om stöld skett, efterspana och gripa tju-

ven och tillrättaskaffa det stulna. Om med stulet gods skulle förfaras i den ordning, som hittegodslagen föreskriver, skulle detta, säges det, kunna medföra svårigheter vid utredningen av brottet. Häremot kan anföras, att om ägaren till en omhändertagen cykel giver sig tillkänna inom ett år efter det fyndet anmälts till polismyndigheten, det icke gärna kan hava varit till nackdel för utredningen, om cykeln skall betraktas såsom hittegods. Anmäler sig ägaren icke inom sagda tid, förefaller det mindre troligt att han någonsin blir känd och i så fall torde det höra till de sällsynta undantagen, att det blir känt huruvida cykeln kommit ur ägarens besittning genom stöld eller annorledes. Presumtionen att alla cyklar som anträffas utan att vara i ägarens besittning skulle vara stulna förefaller godtycklig och därmed förlorar också den fordran, som uppställes på att upphittaren skall bevisa, att en tillvaratagen cykel icke blivit frånstulen ägaren, sitt berättigande. Det har även gjorts gällande, att om stulna cyklar kunde räknas såsom hittegods, fara vore att det skulle förekomma att en tjuv efter det han tillgripit en cykel skulle frestas överlämna densamma till någon polismyndighet, gärna å ort avlägsen från den plats där cykeln stulits och, under sken av att han vore en rättsinnig upphittare, försöka att tillskansa sig hittelön eller annan förmån enligt 4 § i hittegodslagen. Det förefaller dock mindre sannolikt att sådant förfarande skulle bliva mera vanligt, bl. a. av det skäl, att tjuvar som regel torde finna det väl riskfyllt att frivilligt söka kontakt med polismyndigheterna.

    De skäl, som åberopas till stöd för rådande praxis beträffande tillvaratagna cyklar, synas med hänsyn till vad nu anförts icke vara övertygande och tillräckligt bärande för att motivera underlåtenhet att tillämpa hittegodslagen i den utsträckning lagens egna ord angiva vara dess tillämplighetsområde.

Sven Ernberg.