Finlands lagstiftning 1942. Under år 1942 har Finlands lagstiftning i ännu större utsträckning än under närmast föregående år (se SvJT 1941 s. 259) präglats av krigsförhållandena. Författningssamlingen uppvisar visserligen ett osedvanligt högt antal nummer, men i ett mycket stort antal fall utgör innehållet ren statsförvaltning. Och även flertalet av de lagstiftningsakter, vilka falla inom den allmänna lagens råmärken, äro betingade av krigstillståndet i landet och förty av temporär natur. En del av dem äro dessutom av lokal karaktär. Så den lagstiftning, som avser att återställa rättsskipningen på de områden, som genom 1940 års fred avträddes till Sovjet, men under pågående krig återerövrats. Det är ju klart, att härutinnan vidtagna åtgärder tillsvidare rättsligt äro provisoriska. Detta icke allenast därför att dessa landsdelars återförening med Finland ännu icke genom något fredsslut bekräftats, utan även emedan de nödiga rättsskipningsorganen och dessas regelmässiga funktion ej omedelbart kunnat i full utsträckning återupprättas. Så är fallet t. ex. med den lagstiftning, som rör domstolarnas befattning med äganderätten och besittningen till fast egendom belägen inom de återtagna landsdelarna. Bestämmelser ha därför utfärdats rörande fullföljandet av dylika mål och ärenden anhängiga vid tiden för den ryska ockupationen. Så även angående lagfart och inteckning i egendom å dessa områden. Forumregler hava befunnits nödiga för mål om arv efter den, som stadigvarande bott i någon ort, vilken Finland på grund av 1940 års fredsfördrag nödgats avträda. Genom 1940 års fred berövades många — såväl fysiska som juridiska personer — den egendom, som utgjorde grunden för deras ekonomiska stabilitet, och denna egendomsförlust orsakade insolvens och konkurs. Sedan ägaren nu återbekommit sin egendom, har det ansetts riktigt, att för honom skapades möjlighet att få konkursen med dess påföljder att återgå. Också härom ha lagar utfärdats. En vidare räckvidd hava de förordningar, vilka avse att återgiva genom kriget försuttna fatalier med preklusiv eller preskriptiv konsekvens. Ävenså de upprepat utfärdade bestämmelserna om betalningsanstånd beträffande hyres- och annan gäld till förmån för dem, som till följd av krigstjänst eller evakuering varit eller äro förhindrade att regelrätt fullgöra sina ekonomiska förpliktelser, samt angående förlängning av de frister, varom stadgas i gällande växel- och checklagar. Av de beviljade betalningsanstånden ha ock betingats påbud om avbrott eller uppskov i mål och exekutiva ärenden innefattande utsökning för fordran av angivet slag ävensom förbud mot inledande av konkurs på grund av sådan. Inom området för den speciella civilrätten falla de undantagsbestämmelser, som avse att upprätthålla ömsesidig-

het emellan finländsk medborgares rätt att ansöka och ernå patent eller inregistrering av varumärke i krigförande stat tillhörande unionen för skydd av den industriella äganderätten och medborgares i dylik stat motsvarande rätt i Finland.
    Krigs- och kristiden har jämväl föranlett en långt gående kriminallagstiftning innefattande ej mindre kriminalisering av handlingar, vilka ansetts äventyra allmän ordning eller befolkningens utkomst, än ock skärpning av straff beträffande både förbrytelser, som allt fortfarande bestraffas enligt den allmänna strafflagen, och sådana, vilka bedömas jämlikt den militära strafflagen; en straffskärpning som också skett därigenom att lagöverträdelser begångna på orter som förklarats för krigsoperationsområde, fastän förövade av personer vilka ej tillhöra försvarsmakten, underlagts den militära straffjustisen. Vidkommande det straffprocessuella förfarandet inför krigsdomstol hava särskilda förändringar påbjudits avsedda att gälla ännu 1943. Underkrigsdomstol har tillerkänts domsrätt även i mål rörande hög-, lands- och krigsförräderi. Besvärsrätt till krigsöverdomstolen är visserligen som regel bibehållen. Likvisst har underdomstol fått befogenhet att i förenämnda mål, såsom ock eljest då disciplinära eller andra viktiga militära skäl prövas påkalla detta, in casu genom enhälligt beslut ge ett motsatt förordnande jämte order om omedelbar straffverkställighet, förutsatt dock att den dömde ertappats å bar gärning och att meningsolikhet inom rätten försports varken angående dennes skuld eller straff. I avseende å andra exigibla straff har åter vederbörande befälhavare givits makt att besluta exekutionsanstånd i högst ett år, ifall militära skäl kräva detta. Ställning av högsta överrätt såsom besvärs- och hemställningsinstans har tillagts krigsöverdomstolen. Också i fråga om de brott, vilka handläggas av civil domstol, har rådande krigstillstånd ansetts motivera en snabbare rättegångsordning och straffexekution än den vanliga. Genom en lag, som förklarats gälla intill utgången av år 1943, har sålunda bestämts, att brottmål få avgöras utan målsägarens hörande, med honom dock förbehållen rätt att efteråt särskilt föra ersättningstalan; att ett slutligt avgörande enligt domstols prövning kan ske i betydligt större utsträckning än vad fallet är under fredstid, ehuru den åtalade svarat allenast genom ombud; att brottmål skola avgöras efter fri bevisuppskattning; och att hovrätt har domsrätt i sista instans. Därhos är domstols rätt att häkta utsträckt till alla, som stå under åtal för brott, varå in abstracto följer frihetsstraff. Underdomstols skyldighet att underställa sin rannsakning och dom hovrätts prövning har avsevärt inskränkts. Exekution av dödsdom har förklarats böra ske genom arkebusering. Till den kriminella krigstidslagstiftningen kan jämväl räknas den lag — gällande ännu år 1943 — som ger inrikesministeriet makt att förordna att brottsling över 18 år, som avtjänar för vissa egendomsbrott ådömt ovillkorligt frihetsstraff, då det kan befaras att han efter strafftiden komme att fortsätta med brottslig verksamhet eller eljest bli en fara för den allmänna ordningen, skall, i stället för att efter utståndet straff lössläppas, hållas i tvångsarbete så länge kriget varar,

dock med för honom bibehållen möjlighet till tidigare villkorlig frigivning (se SvJT 1942 s. 647). Omnämnas förtjänar slutligen ännu riksdagens upprepade beslut om rätt för republikens president att bevilja amnesti för vissa jämförelsevis ofarliga kategorier av sakfällda och straffångar, en befogenhet varav presidenten jämväl begagnat sig.
    Natur av krigstidslagstiftning ha även den lag och de förordningar, som bemyndiga regeringen att, så länge det av kriget framkallade undantagstillståndet råder, taga i statens besittning och förvaltning utländsk egendom i Finland. Interimistisk — gällande med undantag för några särfall till utgången av 1944 — är jämväl lagen om inskränkning i rätten att förvärva fast egendom och aktier i fastighetsbolag, för vilken tidigare redogjorts i denna tidskrift (SvJT 1942 s. 645 ff.).
    En bestående karaktär har däremot det tillägg, som d. 20 nov. fogats till 1939 års lag om utlänningars och vissa »farliga» inhemska sammanslutningars rätt att inneha fast egendom och aktier (se SvJT 1940s. 371). Tillägget begränsar den rösträtt, vilken får utövas av den utlänning och »farliga» inhemska sammanslutning, som har aktier i ett bolag, vilket under krigstid kan bedriva rustningsindustri. Inskränkningen gäller likvisst icke i den händelse att inlänningarnas och de »ofarliga» inhemska sammanslutningarnas aktieinnehav är mindre än 1/5 av hela aktiestocken.
    En lagnyhet utgör lagen om expropriation av torvmosse, given d. 7 augusti.
    I den redogörelse för Finlands lagstiftning år 1940, vilken influtit i denna tidskrift, berördes även den viktiga nya lagen om unga förbrytare (SvJT 1941 s. 580 f.). Såsom där påpekades skulle lagen likväl icke omedelbart vinna tillämpning. Lagen har trätt i kraft från början av innevarande år, 1943. Dess genomförande förutsatte en verkställighetsförordning och närmare bestämmelser angående såväl den straffanstalt, benämnd ungdomsfängelse, där unga förbrytare i regel komme att undergå dem ådömt frihetsstraff, som rörande själva fångbehandlingen. Härom utfärdade förordningar äro givna d. 18 dec. 1942. Samma dag hava också några ändringar vidtagits i gällande förordning om fångvårdsväsendet. Av särskilt intresse är verkställighetsförordningens föreskrift, att vid fångarnas progressiva behandling dessa skola fördelas på tre huvudklasser: läroklassen, prövoklassen och förtroendeklassen. Därjämte skall en disciplinklass finnas. Fångarna i prövo- och förtroendeklassen borde i avseende å boningsrum, storleken av spar och flitpenning samt rätten att förfoga över densamma, tillbringandet av fritid ävensom annat sådant beviljas förmåner, ägnade att låta uppflyttning till högre klass framstå såsom eftersträvansvärd. Innan uppflyttning till prövoklass finge ske, borde emellertid den fånge, som ådömts en strafftid över två år, tillbringa i läroklassen minst sex månader och ifall straffet är kortare, åtminstone fyra månader. Beträffande fånge, som överflyttats till disciplinklassen för obestämd tid, gäller, att fängelsedirektionen en gång i månaden bör överväga, huruvida han kan överföras till annan klass. Enär frågan därom, huruvida ung

förbrytare må avtjäna sitt straff i ungdomsfängelse eller i vanlig straffanstalt, förutsätter en ingående utredning om hans person, tidigare levnadsöden och den omgivning vari han levat, har justitieministeriet genom beslut av d. 18 dec. 1942 givit närmare direktiv vidkommande förundersökningen i antydda hänseende.
    Omtalas må till sist ännu statsrådets beslut av d. 12 nov. 1942, att å myndighets skrivelse, beslut eller expedition, som icke jämte underskriften tryckes eller annorlunda mångfaldigas, skall undertecknarens namn, därest detta icke är nämnt i själva skriften, antecknas textat eller maskinskrivet under den egenhändiga namnteckningen.

O. Hj. Granfelt.