CARL JACOB ARNHOLM. Panteretten. Oslo 1942. Johan Grundt Tanum. 469 s. Kr. 29.40.

 

    Nyligen upprepade Kjs i denna tidskrift (1942 s. 681) det gamla klagomålet, att Sverige i fråga om juridiska läroböcker alltid kommit efter sina nordiska grannländer, »vilkas professorer haft en förunderligt mycket större talang eller ambition såsom läroboksförfattare». Det är nog obestridligt, att Sverige alltjämt ligger efter på detta område, även om beståndet av tryckta läroböcker undan för undan ökats — jag erinrar här endast om ett sådant tillskott som UNDÉNS Svensk sakrätt — och undervisningens behov därutöver tillgodosetts genom stencilerade kompendier av god, delvis hög kvalitet.
    Huru härmed än må vara, bäres i varje fall den förnämliga läro- och handbokstraditionen alltfort vidare i våra nordiska grannländer väster om Sundet och Kölen, och det sker på ett sätt, som fyller högt ställda vetenskapliga anspråk. Vad Norge beträffar, är ett av de senaste bevisen härför prof. ARNHOLMS omfångsrika och synnerligen givande framställning av panträttsinstitutet. Till det intresse, med vilket man självfallet tar del av ett verk av denna karaktär, fogar sig en känsla av tacksamhet över att trots de nu rådande förhållandena den norska rättsvetenskapens arbete oförtrutet pågår och att därigenom resultat och impulser förmedlas också till Nordens övriga länder. När på grund av omständigheternas makt Norge tyvärr icke för närvarande kan deltaga i officiellt nordiskt rättsligt samarbete, bör det vara oss desto mera angeläget att med litteraturens hjälp upprätthålla kontakten med norskt juridiskt tänkande.
    I fråga om norska pantregler ha vi väl här i Sverige i allmänhet tidigare rådfrågat HAGERUPS Den norske panteret, som Arnholm också nämner i främsta rummet bland föregångarna; såsom särskilt betydelsefulla för sin egen undersökning nämner han i övrigt särskilt ERNST MØLLERS, ROSS', VINDING KRUSES och UNDÉNS arbeten. Arnholm går emellertid till verket med utpräglad självständighet och påtaglig önskan att sätta gängse läror under debatt. Resultatet har blivit en monografi av högt värde för nordisk rättsvetenskap. Stilen är lättflytande, och det konverserande och diskuterande draget hos framställningen ger den-

262 ÅKE MALMSTRÖM.samma en ganska bred karaktär. I kap. 1: »Alminnelig orientering» ges en översikt över panträtten och dess ekonomiska funktion, panträtt och pantkrav, panträtten som speciell täckningsrätt, panträttens olika former m. m., drag ur rättsutvecklingen samt panträtten i det nutida samhället. Efter en omsorgsfull genomgång av de olika specialproblemen (panträttens föremål och omfång, stiftande, rättsskydd o. s. v.) återkommer Arnholm i kap. 12: »Sammenfatning og refleksjoner» till de allmänna linjerna, varefter såsom avslutning följer kap. 13: »Noen beslektede forhold» (retentionsrätt, ägareförbehåll i säkerhetssyfte m. m.).
    Olikheterna mellan svensk och norsk panträtt äro många; i fråga om fastighetspanträtten äro de genomgripande. Det är ju överhuvud påfallande, huru stora skiljaktigheterna äro inom det nordiska rättsområdet, så snart man kommer in på sakrättens fält och särskilt fastighetssakrättens. En olikhet, som i förstone kan synas vara blott terminologisk, är den, att man i norsk rätt tänker sig panträtten såsom konstituerad genom det privata avtalet; vad som skapas genom tinglysningen är, som det heter, endast »rettsvernet» mot tredje man (se t. ex. Arnholm s. 115 f.). I svensk rätt tänkes däremot panträtten uppkomma först i och med inskrivningsdomarens beslut om beviljande av inteckning (i vissa fall dock med prioritet räknad från tidigare vilandeförklaring). Bakom differensen i uttryckssätt ligga emellertid även materiella skillnader. I Norge medför i princip även den otinglysta panträtten realisationsmöjlighet, och sådan panträtt anses också gälla gentemot senare överlåtelser eller upplåtelser, i den mån tredje man, som gjort dylikt senare rättsförvärv, varit i ond tro (känt till eller bort känna till panträtten). Hos oss åter har den privata pantutfästelsen (inteckningsmedgivandet) endast den verkan, att en förutsättning skapas för ett senare beviljande (jfr SvJT 1942 s. 594 f.). Medgivandet skänker ingen kravmöjlighet eller realisationsrätt, och en senare tillkommen tredje man — köpare, inteckningshavare o. s. v. — behöver icke respektera medgivandet, även om han känner till det.
    Genom hela sin konstruktion får det svenska systemet en mera formell och i viss mån stel prägel. Tyngdpunkten ligger i myndighetsbeslutet, och det blir icke samma fria spelrum som i Norge för hänsyn till tolkningen av det privata pantavtalet, när det gäller de sakrättsliga verkningarna. Svensk rätt har ytterligare utvecklat detta drag genom reglerna om ägarehypoteket, genom vilka en inteckning vid exekutiv auktion gjorts effektiv för hela sitt formella belopp, oberoende av om den alls belånats eller belånats till lägre summa än den lyder på. För oss ter det sig därför som något främmande med den genomgående panträttsliga vikt, som det privata avtalets tolkning har i norsk rätt. De grundläggande olikheterna göra, att diskussionen om »akkomodasjonsobligasjoner» (Arnholm s. 362 ff.) i norsk rätt rör sig med helt andra förutsättningar än våra. Jag nödgas här förbigå denna diskussion och likaså skildringen av den speciella dansk-norska företeelse, som kallas »skadesløsbrev» (s. 321 ff.).
    Pantavtalets betydelse, som på många sätt visar sig i Arnholms fram-

ANM. AV CARL JACOB ARNHOLM: PANTERETTEN. 263ställning, hänger samman med att man i Norge icke har utförliga lagbestämmelser på panträttens område. Det kan då — såsom Arnholm också konstaterar — icke undgås, att det uppstår en viss osäkerhet. »Men alt i alt», heter det i det inledande avsnittet (s. 33), »har vår rett neppe tapt på det; til gjengjeld har man fått større smidighet. En ublandet fordel er det at man er ubundet av legaldefinisjoner.» I en sammanfattande värdering längre fram (s. 397 ff.) betonas dock rätt starkt behovet av tvingande regler, och det säges vara en genomgående svaghet beträffande kontraktspant, att reglerna för ensidigt hålla sig på det deklaratoriska planet.
    För en svensk iakttagare vill det onekligen förefalla, som om osäkerheten i vissa avseenden vore väl stor. Beträffande det viktigaste pantobjektet, fastigheter, är det dock en viktig förutsättning för en välordnad realkredit, att reglerna äro tämligen fasta. Smidigheten i norsk rätt synes delvis vara av tvivelaktigt värde. Man blir t. ex. rätt överraskad av framställningen i § 9 om hus på pantsatt grund, där man finner, att enligt Arnholm någon allmän regel om nödvändig gemenskap mellan hus och grund icke kan uppställas. »Forholdet till husene representerer», förklarar han (s. 75), »et helt særskilt spørsmål, og man må løse det ved å gå like på dette tilfelle. Analogislutninger har vist seg farlige på dette område. Løsningen må finnes ved tolking av den enkelte pantstiftelsesakt under hensyn til hva der økonomisk er den rimelige ordning. Men disse tilfelle kan forekomme i så mange avskygninger at man ikke kan oppstille en generell løsning. Først og fremst må man sondre etter som huset var oppført allerede da panteretten ble stiftet eller er kommet til senere.» Man kan icke underlåta att hoppas, att de antydda »mange avskygninger» äro flera i teorien än i praktiken.
    Nyss berördes det svenska ägarehypoteket. Motsvarighet till detta saknas i Norge, där tvärtom normalt finnes uppryckningsrätt — i regel direkt avtalad — för sekundärpanthavare. »En sekundærpanterett uten opptrinsrett står», säger Arnholm (s. 224), »for den alminnelige bevissthet som noe usedvanlig.» Uppryckningsrätten modifieras emellertid sedan länge av en rätt för fastighetens ägare att byta ut en bättre prioriterad pantskuld mot en annan på samma belopp. Denna konverteringsrätt vilar på den s. k. ombytningsläran, på grundval av äldre ansatser uppbyggd av ØRSTED — härom se t ex. VINDING KRUSE, Ejendomsretten IV s. 1788 ff., och jfr Code civil art. 1250 — ungefär vid samma tid som svensk rättspraxis slutgiltigt godtog bruket, att en inlöst inteckning sattes ut på nytt med oförändrad förmånsrätt, något som skedde i varje fall i och med K. M:ts dom 19/12 1831, SJA III s. 254, jfr HOLMBÄCK, Ägarehypoteket s. 30 f. Den norska uppryckningsrätten, som i viss utsträckning också den beror på tolkning av parternas avtal, måste antagas komplicera tillämpningen av täckningsgrundsatsen, som även norsk rätt känner vid exekutiv försäljning av fastighet (Arnholm s. 265). Den gräns för uppryckningsrätten, som ombytningsläran medför, är icke fullt klar; Arnholm yttrar, att man »ikke kan peke på

264 ÅKE MALMSTRÖM.sikre løsninger av alle enkeltspørsmål» (s. 231). Han medger (s. 235), att »den uvisshet som hviler over reglene, er en ulempe», och han tillfogar, att de verka »temmelig vilkårlig». Danmark har numera ett annat system (se Vinding Kruse, a. a.).
    Stadgandena i NL 5—7—6 ff. om att fastighetspant kan tagas »til brukelighet» bilda ett säreget och intressant institut, som lång tid spelade liten roll men numera ter sig som fullt livskraftigt (Arnholm s. 49, 285 ff.). Nyare förslag om »tvangsbestyrelse» av fastighet ha sett dagens ljus men icke föranlett lagstiftning, utan den gamla lagboken bildar alltjämt grundvalen.
    Lösörepanträtten grundas liksom hos oss på traditionsprincipen. I en liten detalj har Arnholm här misstagit sig rörande svensk rätt (s. 125 med not 14): vid pantsättning av lös egendom, som innehaves av tredje man, fordras numera (lag 27/3 1936) endast, att denne underrättas om pantsättningen (det fordras icke längre utfästelse från tredje man att tillhandahålla panten). Beträffande förlagspant (s. 315 ff.) — motsvarande vår förlagsinteckning och härstammande från liknande äldre former, avsedda för bergsnäringen — må antecknas, att de nya stadganden, som infördes av administrationsrådet 4/7 1940, i flera detaljer synas vara påverkade av de regler, som i Sverige tillkommo vid revisionen av förlagsinteckningsförordningen 1932.
    I fråga om panträtt i fordringar skiljer sig norsk rätt från både svensk och dansk. Under hänvisning till traditionskravet i panteloven av 1857 anser man, att det överhuvud icke går att etablera en mot tredje man verksam konventionell panträtt i vanliga fordringar. Samtidigt anses det emellertid möjligt att uppnå samma ekonomiska effekt genom cession i säkerhetssyfte, »sikringscession», vilket leder till problemet, hur man skall skilja mellan ogiltig pantsättning och tillåten sikringscession. Man möter här den från skilda tider och rättsordningar välkända men ofruktbara frågeställningen: när föreligger juridiskt sett pantsättning och när »sann eiendomsoverdragelse», låt vara i säkerhetssyfte (jfr diskussionen kring våra lösöreköp). Arnholm är förklarligt nog icke entusiastisk för systemet (s. 343): »Når man ser på de praktiske resultater man på denne måte er kommet til, må man ha lov til å bli noe forbauset. Hensikten med panteloven skulle ikke være å hindre formen pant — og aller minst å forby ordet pant — men å ramme en viss økonomisk realitet. Vil man først tillate at fordringer brukes i sikringshensikt, er det bakvendt at man må la denne økonomiske realitet opptre forkledd som eiendomsoverføring.» De lege ferenda ställer han sig emellertid tvivlande till nyttan av en obegränsad möjlighet att utnyttja fordringar i allmänhet som kreditsäkerhet.
    I Norge räknas under panträttsinstitutet in även den rätt, som utlegg (utmätning) ger borgenären. Betraktelsesättet är den norska lagens eget; borgenärens rätt kallas i lagen panterett och är rättstekniskt »bygget over den vanlige panterett» (Arnholm s. 404). Hos oss har man visserligen stundom i motsvarande fall talat om tvångspanträtt, men beteckningen är främmande för vår lagstiftning och avvisas numera i doktrinen; se t. ex. UNDÉN, Svensk sakrätt I s. 270, HASSLER,

ANM. AV CARL JACOB ARNHOLM: PANTERETTEN. 265Svensk exekutionsrätt s. 305. Utmätning bildar ett fristående institut, helt fallande utanför panträttsreglernas rayon. Arnholm framhåller, att panträtten rymmer ganska avsevärda inre motsättningar, även om man håller sig endast till kontraktspant, och att bilden blir ännu mera sammansatt, när man tar med också utleggspant (s. 404). Han antyder också vissa nackdelar med den norska »enhetsordningen».
    Till sist må nämnas, att det föreligger ett misstag, när Arnholm (s. 455) uppger, att det i Sverige skulle finnas regler, som reserverade ägareförbehåll vid försäljning av lösöre till fall, då priset uppginge till en viss storlek.

Åke Malmström.