Utomprocessuell rättshjälp i England. Den ampra kritik, som Sveriges advokatsamfund — visserligen så gott som ensamt bland remissinstanserna —ägnat den Elliotska utredningens (SOU 1940: 11)¹ varma förord för den fria rättshjälpens utbyggnad enbart genom nya anstalter, gör det intressant att taga del av utländska vittnesbörd på området. I England publicerades under krigets första år av en i Cambridge verksam jurist, MERVYN JONES, en utförlig redogörelse för den i England och Wales rådande ordningen för »free legal advice».² Redogörelsen förtjänar ett kort omnämnande inför svensk läsekrets också på grund av den belysning, som däri skänkes den processuella rättshjälpen, ett hos oss likaledes aktuellt ämnesområde.³
    Mervyn Jones' översikt ger vid handen, att den kostnadsfria juridiska rådgivningen liksom så mycken annan socialhjälp i England ombesörjes genom det enskilda initiativet. Inga som helst vägledande författningar för verksamhetens bedrivande finnas, och hjälpbehovet har därför på olika håll kommit att tillgodoses i mycket olika ordning, väl också med ganska skiftande effektivitet.
    I England och Wales funnos vid krigsutbrottet omkring 125 rättshjälpsbyråer, varav 55 i London. Vissa av dessa drivas av advokatståndet på respektive orter, så t. ex. byråerna i Manchester och Birmingham. Några äro organiserade såsom en sektion bland andra inom större välfärdsanstalter, s. k. settlements eller liknande inrättningar. Så är fallet med den juridiska rådgivning som från Cambridge-universitetets settlement i Camberwell i London lämnas de mindre bemedlade i södra London. En tredje grupp av rättshjälpsbyråer bilda de, som omhänderhavas av någon lokal socialvårdsförening. I dessa fall lägges mycken vikt på den sociala sidan av förekommande ärenden, och fastän byrån har jurister till sitt förfogande, koncentreras arbetet icke nödvändigtvis på sakens juridiska aspekter. Ytterligare en grupp av byråer utgöres av sådana som arbeta under samverkan med någon kyrka eller religiös eller filantropisk sammanslutning.⁴ Slutligen ha också vissa politiska organisationer träffat anordningar för fri rättshjälp åt behövande medlemmar eller närstående. Denna form av rättshjälpsverksamhet har emellertid lämnats utanför Jones' redogörelse.
    I fråga om sättet för verksamhetens bedrivande synes det vara ett gemensamt drag, att rådgivningen utan egentligt arvode från vare sig organisationen eller de rättssökande ombesörjes av socialt ansvarskännande solicitors eller barristers. På många håll sker rådgivningen vid regelbundna mottagningar i lämplig lokal (ej vederbörandes vanliga kontor), vanligen dock endast en

 

¹ SvJT 1940 s. 659 samt Tidskrift för Sveriges Advokatsamfund 1941 s. 45, jämför s. 20.
² MERVYN JONES, Free legal advice in England and Wales. Oxford 1940. Slatter & Rose. 80 s.
³ SvJT 1943 s. 53.
⁴ I detta hänseende nämner Jones en katolsk rättshjälpsbyrå, upprättad av en sammanslutning med det ur flera synpunkter välfunna namnet »The Society of Our Lady of Good Counsel».

gång i veckan och då blott några kvällstimmar. På andra håll förmedlas den första kontakten av vederbörande sammanslutnings icke-juridiska tjänstemän, som sedan ev. skicka de rättssökande vidare till någon med organisationen samarbetande solicitor. I flertalet fall lämnas hjälp enbart i form av muntligt råd. Erfordras ytterligare biträde — ej nödvändigt av processuell art (då reglerna för fri rättegång, poor persons procedure, kunna bringas i tillämpning) utan exempelvis för efterforskningar, underhandlingar, uppsättande av legala handlingar eller blott brevskrivning — hänvisas den sökande till en vanlig advokat, vilken som regel icke är beredd att utan ersättning lämna bistånd. En del av rättshjälpsbyråerna hava medel till sitt förfogande för att i särskilt ömmande fall bestrida uppkommande kostnader av nu antydd beskaffenhet. På de flesta håll saknas däremot medel för sådana syften. De rättssökandes frågor avse i främsta rummet hyressaker, familjerättsliga angelägenheter, trafikolycksfall, avbetalningsköp, småkrav och småskulder, löne- och pensionstvister samt olycksfall i arbete. I fråga om klientelets inkomstvillkor hålles flerstädes ungefär samma övre gräns som enligt poor persons procedure (i London 250—300 kr. i månaden).
    Det måste väcka beundran att man i England kunnat på grundval av frivilliga insatser uppehålla ett så rikt förgrenat system av utomprocessuell rättshjälp som det beskrivna. Den som tagit kännedom om de svenska rättshjälpsanstalternas verksamhet är emellertid benägen undra, huruvida de träffade anordningarna verkligen fylla det faktiska behovet av juridisk rådgivning och annan utomprocessuell assistans för medellösa. Att i halvmiljonstäder möta önskemålet om utomrättslig rådgivning genom mottagningar på en eller två ställen blott en kväll i veckan ter sig för den främmande betraktaren en smula fåvitskt. Jones avstår från något bestämt uttalande på denna punkt, men en svensk läsare kan erhålla material till ett omdöme genom att sammanställa Jones' siffror över antalet handlagda ärenden i vissa större engelska städer 1938 med det Elliotska betänkandets motsvarande tal för Stockholm och Göteborg samma år. Medan Stockholms (600,000 invånare) och Göteborgs (285,000 invånare) rättshjälpsanstalter år 1938 handlade omkring 13,000 resp. 6,000 ärenden, uppvisa de frivilliga byråerna i Liverpool (855,000 invånare), Manchester (765,000 invånare), Leeds (470,000 invånare) och Hull (290,000 invånare) omkring 1,400, 4,000, 1,330 och 100 (sic!) fall.
    Frågan om den engelska rättshjälpsverksamhetens utbyggnad var i slutet av 1920-talet föremål för utredning genom en kommitté. Dennas majoritet synes närmast ha rekommenderat ett fortsättande på redan inslagna vägar och avböjt både kommunalt ingripande på området och statligt bistånd till de privata institutionerna. Minoriteten förordade emellertid, att de kommunala myndigheterna genom avlönade jurister skulle sörja för juridisk rådgivning åt obemedlade. Jones har för sin del åtskilliga reformförslag att framföra. Bl. a. pläderar han för statsanslag till de olika rättshjälpsbyråerna och framhåller, att den juridiska rådgivningen åt obemedlade måste anses som en art av socialhjälp och i princip lika mycket värd det allmännas ekonomiska bistånd som annan socialvård. Jones avböjer däremot tanken på kommunala rättshjälpsanstalter och anför i denna del väsentligen blott den för advokatståndets stora inflytande i England karakteristiska synpunkten att

en kommunal konkurrens med de enskilda advokaterna skulle möta »allvarliga invändningar». Han berör vidare ett förhållande, som i det Elliotska betänkandet i viss mån åberopas som ett argument mot den utomprocessuella rättshjälpens överlämnande åt de enskilda advokaterna, nämligen vissa privata advokaters obekantskap med en del för fattigklientelets omhändertagande väsentliga ämnen, såsom socialvårdens funktion och den rena småfolksjuridiken (»Poor Man's Lawyers Law», which is not the same thing as ordinary law»). Jones rekommenderar härvidlag utarbetandet av olika småskrifter, berörande praktiska sociala och juridiska ämnen; dessa skrifter kunde tjäna de volonterande juristerna till orientering på områden, som de i sin övriga gärning ej så ofta beträdde.
    Jones' skrift är försedd med ett företal av lord MAUGHAM, för några år sedan innehavare av den vårt justitieministerämbete i viss mån motsvarande lordkanslersposten. Förordet är rappt och spirituellt skrivet men egentligen märkligast i så måtto, att Maugham där avslöjar sig såsom utpräglat skeptisk mot åtskilligt inom den fria rättshjälpen och tydligen är mycket rädd för missbruk av densamma.

K. H.