NÅGRA ERFARENHETER FRÅN DEN INTERNATIONELLA LAGSTIFTNINGS- OCH SKILJEDOMSVERKSAMHETEN.

 

AV

 

JUSTITIERÅDET ALGOT BAGGE.

 

II.

 

De personliga erfarenheter från delar av den internationella lagstiftningens vida fält, som jag berört i en föregående artikel, har jag haft förmånen att komplettera med erfarenheter även från den internationella skiljedomarverksamheten.
    Främst stå därvid de år jag tillbragte i London som ordförande i en år 1924 nyinrättad avdelning av Versaillestraktatens engelsk-tyska skiljedomstol.
    Enligt Versaillestraktaten skulle denna domstol handlägga och avdöma dels ersättningskrav, som brittiska undersåtar på grund av traktatens bestämmelser kunde göra gällande mot tyska regeringen för skada uppkommen genom tyska »exceptional war measures» ─ någon motsvarande rätt fanns ej för tyskarna ─ dels fordringar tyskar och engelsmän emellan, som uppkommit före krigsutbrottet på grund av kontrakt och andra privata rättshandlingar.
    Mål av det sistnämnda slaget voro ojämförligt de mest talrika och de från juridisk synpunkt mest intressanta. De voro från domaresynpunkt tillfredsställande även därför att med vissa undantag, som för de av oss handlagda målen saknade betydelse, tyskar och engelsmän här voro fullt jämställda. Min avdelning hade så gott som uteslutande sådana mål.
    Anledningen till att avdömandet av dessa sistnämnda tvister, som ursprungligen voro av rent privat natur, kommo att hän-

 

Den första avdelningen av denna uppsats finnes införd i innevarande årgång s. 1.

skjutas till en av England och Tyskland gemensamt tillsatt domstol var den, att vardera staten enligt traktaten svarade för att dess undersåtars skulder till det andra landets undersåtar blevo behörigen guldna. Denna statsansvarighet medförde att rättmätigheten av samtliga före kriget på grund av kontrakt eller andra rättshandlingar uppkomna, före eller under kriget förfallna fordringar ─ vare sig de medgivits eller bestritts av den enskilda parten ─ måste prövas av representanter för de båda staterna. Denna gigantiska uppgift anförtroddes åt ett tyskt och ett engelskt clearingoffice, som vartdera först prövade de mot dess lands undersåtar framställda kraven och, ifall de ej kunde utan vidare godkännas, tillsammans med det andra landets clearingoffice sökte utreda kravets rättmätighet. Kunde enighet ej nås, blev tvisten hänskjuten till skiljedomstolen.
    Dessa clearingoffices ha haft att behandla omkring 500,000 fall. Till skiljedomstolen hänvisades omkring 10,000 tvister.
    När jag hösten 1924 av de båda regeringarna kallades att bli ordförande i den avdelning, som man hade för avsikt att ytterligare inrätta inom skiljedomstolen, blev jag anmodad att söka åstadkomma ett snabbare och billigare förfarande än det som hittills tillämpats. Detta skedde på det sättet att inom min avdelning de tidsödande och kostbara muntliga förhandlingarna inskränktes så långt det lät sig göra. Detta var möjligt därför att de båda clearingoffices under sin behandling av kraven undangjort en god del av den erforderliga utredningen. På grund av målens beskaffenhet bestod dessutom denna utredning vanligen i företeende och tolkning av skriftliga kontrakt och andra handlingar. Detta material kunde i stor utsträckning framläggas och diskuteras under den förberedande skriftväxling, som enligt domstolens regler skulle äga rum parterna emellan. Krävdes ytterligare upplysning och bevisning stod det enligt den för avdelningen tillskapade nya ordningen domstolen fritt att genom hänvändelse till parterna på angivna punkter komplettera materialet med den skriftliga bevisning och utredning, som domstolen ansåg erforderlig. Domstolen kunde därför ej sällan komma till det resultatet att muntlig förhandling var obehövlig.
    Detta förfarande var ju helt olika både den engelska och den tyska processen med deras utpräglat muntliga karaktär, men väckte inom det begränsade område, där det kom till användning, såvitt jag kunde finna, ej någon opposition och slog i prak-

tiken väl ut. Ansåg domstolen att sakkunniga eller vittnen borde höras eller att målet var av sådan beskaffenhet att tvistefrågorna ej lämpligen kunde utredas utan att parterna fått tillfälle att muntligen framföra sina synpunkter, beslöt domstolen att muntlig förhandling skulle äga rum.
    Denna muntliga förhandling företedde dock även den stora olikheter särskilt mot den vid engelska domstolar vanliga. Domarens inställning i den engelska processen är, vad angår målets utredning, i regel helt passiv. Allt är därvidlag lagt på advokaterna. Skulle en part ta sig det orådet före att själv utan biträde av advokat föra sin talan i High Court of Justice ─ något som hände en enda gång i de många fall då jag åhörde förhandlingarna därstädes ─ kan han ej påräkna något avsevärt ingripande från domarens sida, även om så skulle behövas för målets behöriga utredning. Han kan därför lätt bli ett värnlöst offer för motsidans skickliga »barrister». Lika utmärkt som denna världens förnämsta ─ och mest kostbara ─ processföring är, när de förnämliga advokaterna i High Court of Justice inför en framstående men principiellt passiv domare »do battle with their peers» och vända ut och in på varandras vittnen, utredning och argumentering, lika litet passar under mera blygsamma förhållanden en sådan domarens passivitet. I skiljedomstolen hade vi visserligen under den muntliga förhandlingen alltid tillgång till de mycket dugliga »Government Agents» ─ jurister som företrädde de båda regeringarna ─ och även parterna läto understundom representera sig av verkligt framstående advokater, men jag fann snart att ingen tog anstöt av att jag ingrep på de punkter, där domstolen ansåg att utredningen borde fullständigas. Den skriftliga förberedelsen var så utförlig, att den muntliga förhandlingen ofta blev mera ett komplement till förberedelsen än en verklig huvudförhandling. Det tedde sig då naturligt att domstolen, som efter noggrant studium av akterna väl kände till de luckor i utredningen, som behövde fyllas, gjorde vad den kunde för att få en tillfredsställande grundval för domen.
    Ett sådant förfarande är ju från muntlighets- och förhandlingsivrarnas synpunkt en ren styggelse och naturligtvis kan det ej rekommenderas till allmänt bruk. Men jag måste säga att i mål av den beskaffenhet, som förekommo i skiljedomstolen, förfarandet erbjöd betydande fördelar.
    Var och en av skiljedomstolens tre avdelningar bestod av ord-

förande ─ alla tre från neutrala länder, Holland, Schweiz och Sverige ─ med en brittisk och en tysk domare såsom bisittare. Domsluten voro försedda med motiver och finnas publicerade i »Recueil des décisions de tribunaux arbitraux mixtes».
    Varje avdelning hade en engelsk och en tysk sekreterare. Den engelska sekreteraren på min avdelning tillhörde en gammal framstående engelsk släkt och var mycket angelägen att allt skulle gå fullt korrekt till. Genast vid min ankomst tog han upp frågan, vilken dräkt jag skulle bära, då jag satt som ordförande vid de muntliga förhandlingarna, och antydde att en domareperuk inte skulle vara ur vägen. De engelska advokaterna uppträdde ju vid våra förhandlingar i peruk och »gown» och de tyska i »talár». Jag vägrade under påpekande att skiljedomstolėn var en internationell institution och icke en engelsk domstol. Efter något funderande klarnade hans ansikte och han sade att det gick nog bra ändå, ty Lawlords i House of Lords, som tillsammans med lordkanslern utgöra den högsta instansen i Storbritannien, sitta alltid i vanliga kläder, och vår domstol var ju också för de där anhängiggjorda målen högsta instans. Vid ett annat tillfälle blev jag dock tacksam för hans bekymmer om min kostymering. Vid presentationen på engelska hovet voro knäbyxor och svarta silkesstrumpor föreskrivna. Min sekreterare upplyste mig om att två par silkesstrumpor voro nödvändiga. Då jag något förvånad frågade honom om orsaken förklarade han att detta blivit bestämt i ett Court Circular från den viktorianska tiden. En herre med mycket stark hårväxt på benen hade nämligen då uppträtt i alltför tunna silkesstrumpor och därmed föranlett cirkuläret.
    I en internationell skiljedomstol, vilken, som vår, hade att handlägga understundom ganska ömtåliga fall, berodde framgången och trevnaden i samarbetet i mycket hög grad på bisittarnas personliga egenskaper. Det kunde ju tänkas att de, trots sin domareställning, havt böjelse för att främst uppmärksamma det som talade för den egna landsmannens sak. Detta var hos oss icke fallet, lika litet som i de övriga avdelningarna i den engelsk-tyska domstolen, och att vi verkligen ansågos ha utfört ett opartiskt arbete framgick av de skrivelser jag vid min avgång mottog från såväl den tyska som den brittiska regeringen, däri de i varma ordalag gåvo uttryck åt sin uppskattning.
    Ibland hade vi naturligtvis mål av ganska säregen beskaffenhet. Bland dem var ett krav av den mångomtalade Aga Khan mot

tyska staten. Tyska trupper hade vid utrymningen av tyska Ostafrika tagit med sig som krigskassa hela den tribut, som Aga Khan just låtit indriva hos därvarande anhängare av den stora muhammedanska sekt, vars överhuvud han är. Beloppet var högst ansenligt men den tyska domaren var ögonblickligen med på dess utdömande och svarade på min skämtsamma förvåning däröver endast att man vet ju ej om vi ej någon gång komma tillbaka till Aga Khans trosförvanter.
    Det ständiga samarbetet med två domare av annan nationalitet och utbildning var ej blott angenämt utan även i hög grad lärorikt. Jag erinrar mig en episod, som fäste sig i mitt minne därför, att den så påfallande visade skillnaden i engelsk och tysk domareuppfattning. Vi hade en kinkig rättsfråga att avgöra och den tyska domaren åberopade ett berömt tyskt arbete, som han lade fram på bordet. Den engelska domaren kastade en blick på den stora volymen och frågade om författaren var domare. Nej, svarade tysken, men han är den stora auktoriteten i Tyskland på området. Well, well, sa' engelsmannen, men tillade förhoppningsfullt: kanske han är advokat? Den tyska domaren blev då något förgrymmad och svarade: han är inte domare och han är inte advokat, men han är professor och har skrivit det ojämförligt bästa arbetet på området. Jaså, sa' engelsmannen, han är inte domare och inte är han advokat, utan bara professor ─ då tycker jag vi kan avgöra den här saken lika bra själva!
    Av de rättsliga problem, som skiljedomstolen hade att lösa, intogo självfallet de internationellt privaträttsliga en framskjuten plats. För avgörande av frågan, vilken nationell lag som skulle tillämpas på de avtal ─ särskilt köpeavtal ─ som voro föremål för tvist, fanns ej, såsom fallet skulle ha varit om tvisten anhängiggjorts vid en nationell domstol, någon nationell lex fori tillgänglig. Skiljedomstolens lex fori var Versaillestraktaten, men där fanns varken någon avtals- eller köprätt eller, utom i ett par undantagsfall, några regler rörande vilken nationell lag som skulle tillämpas. Någon annan internationell europeisk överenskommelse, som reglerar den internationella privaträtten på avtalsområdet, finnes tyvärr ej heller. Det återstod då för skiljedomstolen ej annat än att, i kraft av Versaillestraktaten, som ju måste anses ha avsett att till skiljedomstolarna lämna den nödvändiga befogenheten härutinnan, själv skapa de regler som erfordrades.

    Fredstraktaternas skiljedomstolar hade här kunnat göra en betydelsefull insats i den internationella privaträttens utveckling. Hade enighet kunnat nås mellan skiljedomstolarna om tillämpning av vissa internationellt privaträttsliga regler på avtalsrättens område, skulle en hållbar grund måhända ha lagts för fredstidens domstolspraxis och för internationella konventioner. Något sådant skedde dock ej och var också svårt att åstadkomma på grund av den fullständiga bristen på någon organisation för samarbete domstolarna emellan. Skulle efter det nuvarande krigets slut internationella domstolar med liknande uppgifter komma att inrättas, får man hoppas att det påpekade stora behovet av samarbete blir behörigen tillgodosett.
    Bristen på tillämpliga internationellt privaträttsliga regler föranledde ledamöterna av Versaillestraktatens skiljedomstolar att söka komma ifrån därav föranledda svårigheter genom, såsom en kommentator av skiljedomstolarnas praxis säger, die Verfälschung des wirklichen Parteiwillens durch die bekannte, auf »objektive Mass-stäbe» und die »Natur der Sache» gegründete Entdeckung eines »vermutlichen» Parteiwillens. (GUTZWILLER, Internationalprivatrecht der Gemischten Schiedsgerichtshöfe i NUSSBAUM: Int. Jahrb. für Schiedsgerichtswesen III, 1931 s. 134). År 1924 gjorde dock den rumänsk-tyska skiljedomstolen under ordförandeskap av Bundesrichter Fazy ett försök att få fram en regel som icke vid avgörandet av tillämplig lag uteslutande hänvisade till mer eller mindre fiktiva partsöverenskommelser. I första rummet skulle man visserligen söka utreda parternas presumerade vilja men domstolen reserverade sig mot förfaringssättet att tillskriva parterna en sådan vilja på grund av fakta, som säkerligen icke för parten framstått såsom betydelsefulla i nämnda hänseende. Kunde man ej draga någon slutsats rörande parternas vilja, borde man beträffande avtalets form och dess verkan i allmänhet tillämpa lagen i det land, där avtalet slutits, men i fråga om varje kontrahents egna förpliktelser kontrahentens nationella lag.
    Den engelsk-tyska skiljedomstolen använde vid tiden för den nya avdelningens inrättande alltjämt den utvägen att vid bestämmandet av tillämplig nationell lag presumera en partsvilja, som säkerligen så gott som aldrig fanns i verkligheten.
    Den nya avdelningen fann å ena sidan, att den icke kunde följa denna praxis, men ansåg å andra sidan omöjligt att god-

känna de av den rumänsk-tyska skiljedomstolen uppställda internationellt privaträttsliga reglerna. Snarare hade vi då ansett möjligt att med beaktande av samtliga anknytningsfakta tillämpa lagen i det land, till vilket avtalet och dess verkningar hade den starkaste anknytningen. Men vi funno det alltför äventyrligt att utan stöd av en gemensam överenskommelse mellan skiljedomstolarna för vår avdelning införa internationellt privaträttsliga regler av nu nämnd art, vilka för övrigt i fråga om den för praxis önskvärda bestämdheten icke inneburo något större framsteg i förhållande till regeln om parternas presumerade »vilja». Vi nöjde oss därför med att skapa en lex fori, som allenast bestämde vilket lands internationella privaträtt, som skulle tillämpas. Med stöd av vissa bestämmelser i Versaillestraktaten stannade vi för den internationella privaträtten i den instämda gäldenärens land. Vi leddes dit även av den synpunkten att, om skiljedomstolarna ej funnits, gäldenären antagligen skulle ha blivit instämd till sitt eget lands domstol och därmed hade dennas internationella privaträtt kommit att tillämpas. Engelsk eller tysk internationell privaträtt blev således, beroende på om gäldenären var engelsman eller tysk, av domstolen tillämpad. Detta ledde sedan i regel till tysk eller engelsk nationell avtals- och köprätt.
    Allehanda intrikata rättsliga spörsmål i engelsk och tysk rätt kommo på detta sätt under domstolens prövning. Särskilt frågan huruvida, vid olika slag av leveransavtal, äganderätten övergått före krigsutbrottet kom ofta upp. Likaså därmed sammanhängande frågor om platsen för avtalets fullgörande, besittningsöverförandet, faran för godset m. m., liksom även verkningarna av avtals återgång på grund av kriget, preskription m. m. För en redogörelse av dessa domstolens avgöranden är dock självfallet platsen icke här.
    Fredstraktaternas skiljedomstolar ha blivit föremål för åtskilligt klander från tysk sida. Det har påståtts, att vissa av dessa domstolar låtit sig påverkas därav, att fredstraktaterna voro resultatet av ett segrarmakternas diktat och att de därför ansett att, i tvivelaktiga fall, traktatbestämmelserna principiellt borde tolkas till segrarmakternas fördel. En sådan tanke var alldeles främmande för den engelsk-tyska skiljedomstolen. Detta fick också ett klart uttryck redan i en av domstolens tidigaste domsmotiveringar. Ej endast domstolens neutrala ordförande och de tyska

domarna, utan även de brittiska domarna, som enligt min erfarenhet voro mönstergilla i sin opartiskhet, anslöto sig utan tvekan till denna uppfattning. Ett annat ställningstagande från brittisk sida skulle ju också ha stått i strid mot en huvudprincip i engelska tolkningsregler, att lag skall tolkas enligt den mening, som kan framläsas enbart ur lagen själv, och att icke ens lagens motiver, om sådana skulle finnas, därvid få beaktas.

 

    Några år efter det jag återkommit till Sverige blev jag tillfrågad av de brittiska och finska regeringarna, om jag ville åtaga mig att vara ensam skiljedomare mellan England och Finland i en fråga, som behandlats av Nationernas förbund och som på förbundsrådets förslag och enligt de nämnda staternas därefter träffade överenskommelse skulle avgöras genom skiljedom.
    Under åren 1916 och 1917 hade tretton fartyg, som ägdes av finska redare, begagnats av engelska staten i de allierades tjänst, huvudsakligen för fart på Vita havet och Frankrike. Fyra av fartygen gingo därvid förlorade. De finska redarna begärde ersättning av brittiska regeringen för fartygens nyttjande och för förlusten av de fyra fartygen, men fingo avslag. Redarna anhängiggjorde då talan vid Admiralty Transport Arbitration Board. Deras yrkanden ogillades med den motiveringen att icke Storbritannien utan Ryssland rekvirerat fartygen. Redarna överklagade icke domen. Finska regeringen föreslog därefter internationell skiljedom men den brittiska avböjde på den grund att redarna, som kunnat överklaga domen i Court of Appeal, underlåtit detta.
    År 1931 hänsköt då finska regeringen frågan om ersättning till Nationernas förbund under åberopande av stadgandet i förbundsakten, att förbundsrådet kunde vidtaga lämpliga åtgärder för lösande av tvister, som hotade att störa det goda förhållandet stater emellan. Brittiska regeringens representant i rådet, Lord Cecil, förklarade att brittiska regeringen icke ville bestrida förbundets teoretiska befogenhet att upptaga saken, men framhöll, att förbundsrådet alltid intagit den ståndpunkten att Art 11, som åberopades, avsåge verkliga internationella tvister, som gällde ett helt lands intressen eller politik. Dessutom invände brittiska regeringen att, enligt stadig internationell rätt och praxis, en stat ej är berättigad att på diplomatisk väg framställa krav å undersåtes vägnar mot annan stat, därest denna stats nationella lag tillåter

anhängiggörande av talan därom vid statens domstolar. Detta rättsmedel hade ej blivit till fullo begagnat.
    En av förbundsrådet tillsatt kommitté föreslog, att frågan huruvida de finska redarna uttömt de rättsmedel, som brittisk lag ställde till deras förfogande, skulle först avgöras. Regeringarna enades därefter om att hänskjuta denna fråga till mig såsom skiljedomare, under uttalande att dess besvarande förutsatte utredning av de »complicated questions of English law» som voro bestämmande för frågan om den utsträckning i vilken rättsmedel i England stodo öppna för de finska redarna och blivit av dem begagnade.
    Frågorna visade sig verkligen vara långt mera komplicerade än jag någonsin kunnat drömma om och deras besvarande krävde en dom på 136 trycksidor.
    Den viktigaste av de i detta sammanhang uppkomna frågorna var spörsmålet huruvida Admiralty Transport Arbitration Boards dom hade kunnat överklagas av de finska redarna. Frågans juridiska intresse bestod däri att klagan till högre instans var tillåten i den mån avgörandet avsåg rättsfrågor men icke vad angick faktiska frågor, således samma regel som gäller i England beträffande rätten att överklaga domar, där jury medverkat.
    Det visade sig ganska besvärligt att klargöra, var enligt dessa grunder gränsen går mellan domsavgöranden som kunna och som icke kunna överklagas. Då denna svårighet har en betydelse som sträcker sig utanför den engelska rätten ─ den har ju diskuterats under arbetet på vår rättegångsreform i samband med frågan om lämpliga inskränkningar i fullföljdsrätten ─ kanske några ord om skiljedomen i denna del kunna vara av intresse.
    En betydelsefull fråga i detta sammanhang var den, i vilken utsträckning tolkning av dokument är en rättsfråga (point of law).
    Den finska regeringens engelska advokater gjorde gällande att tolkningen av en skriftlig handling är en »point of law» endast försåvitt handlingen eller en grupp av handlingar (t. ex. en korrespondens) dels påstås innebära en viljeyttring, lagligen inriktad på skapande, överlåtelse eller upphävande av en rätt, dels också måste av utfärdaren ha avsetts att uttömmande uttrycka denna hans vilja. Kräves annan bevisning för tolkningen av vad utfärdaren menat ─ t. ex. samtal mellan parterna o. a. ─ då är vad härutinnan skall anses utrett icke en point of law utan en fråga

för juryn. Tolkning av tekniska uttryck eller tvetydiga uttryck såsom om Tom Smith avser Tom Smith den äldre eller Tom Smith den yngre är alltid en sak för juryn. Den finska regeringen åberopade till stöd för sina påståenden en rad av prejudikat från förra århundradet.
    Den engelska regeringens advokater inläto sig ej på någon diskussion av prejudikaten men anmärkte att frågan huruvida en given samling av fakta konstituera ett rättsligt förhållande är, generellt taget, en »point of law».
    Jag förklarade i min dom, att vad engelska regeringen sålunda framhållit naturligtvis är riktigt, men att detta icke ger oss något svar på frågan, när tolkning av ett dokument är en »point of law». Jag kom efter en analys av de åberopade prejudikaten till samma mening som gjorts gällande av den finska regeringen.
    En annan fråga var den huruvida, när slutsatser av fakta innebära även ett rättsligt bedömande, sådana slutsatser äro appellabla eller ej.
    Detta spörsmål, eller rättare sagt spörsmålet när »mixed fact and law» skall anses föreligga, var märkligt nog föremål för skiljaktiga meningar hos de båda regeringarnas engelska advokater.
    Den engelska regeringens representanter gjorde gällande att, så snart vid dragandet av slutsatser ur fakta det kommer in även ett rättsligt bedömande, »mixed law and fact» föreligger och därmed även rätt att överklaga avgörandet i fråga om såväl »fact» som »law» i högre instans.
    Till stöd härför åberopades åtskilliga prejudikat. Ett av dem gällde frågan huruvida ett olycksfall inträffat i klagandens arbete. Court of Appeal ansåg, att underdomarens avgörande, enligt vilket så icke var fallet, avsåg en question of fact, som appelldomstolen ej kunde ingå på. Lord Russel of Killowen däremot, i House of Lords, förklarade att underdomaren ej träffat avgörande i fråga om något faktum. Han hade endast uppräknat ostridiga fakta och sedan av dessa fakta och bestämmelserna i lagen dragit den slutsatsen att olycksfallet icke inträffat i arbetet. Detta är, sade Lord Russel, »a question of law» och kunde bli föremål för appell till Court of Appeal och House of Lords.
    Ett annat fall var en dom av Court of Appeal år 1876 i ett mål där en herre krävde en engelsk järnväg på betalning för ett extra tåg, som han tagit därför att han ej hunnit med det ordinarie tåget. Hans tåg hade nämligen kommit fram för sent till den station

där han skulle byta tåg. Hade han väntat till nästa tåg, hade han kommit fram till sin bestämmelseort endast en och en halv timme senare. Han hade inte alls bråttom hem men han tog extra tåg för att se, om han ej kunde få järnvägen att betala för tåget. Denna originella herre fick verkligen ersättning av underrätten och järnvägen klagade i Court of Appeal. Fråga uppstod om ett överklagande var tillåtet. Court of Appeal yttrade att underrätten hade som grund för sin dom åberopat ett »dictum» av en överrättsdomare i ett äldre rättsfall av innebörd att, om en kontrahent i ett avtal underlåter fullgöra avtalet, den andra parten kan fullgöra avtalet för honom, så långt det går, och sedan kräva ersättning för kostnaden. Detta var, sade Court of Appeal, ett felaktigt rättsligt bedömande, vilket underdomaren infört i den slutsats, som han dragit av fakta. Vad underdomaren borde ha frågat sig var allenast, huruvida »according to the ordinary habits of society» en person, som blir uppehållen i sin resa under omständigheter, för vilka järnvägen ej är ansvarig, skulle ha kostat på sig en sådan utgift. Fullföljd av talan var därför tillåten.
    Jag konstaterade i min dom att uppenbarligen »questions of mixed fact and law» anses enligt engelsk lag vara appellabla. Men jag erinrade, att i de åberopade fallen det icke varit fråga om ett vägande av bevisningen, utan att i ena fallet tolkningen av vad lagen menar med olycksfall i arbetet och i andra fallet användandet, låt vara felaktigt, av en rättslig grundsats i och för sig utan någon föregående prövning av stridiga fakta definitivt ledde till ett visst slut. Möjligen kan man i det sist omnämda fallet dock komma fram till en »mixed fact and law», där både »question of fact» och »point of law» äro appellabla, ty underdomarens förfarande att felaktigt tillämpa lagen medförde att han underlät att pröva den stridiga faktiska fråga, som han rätteligen bort avgöra, nämligen frågan huruvida utgiften var, såsom Court of Appeal uttryckte det, »reasonable according to the ordinary habits of society».
    Som synes är det inte alltid så lätt att avgöra vad som är en faktisk fråga och vad som är en rättsfråga; och kan man, såsom skett i vår nya rättegångslag, bespara domaren det huvudbry och den tidsförlust ett sådant avgörande ej sällan förorsakar måste det anses såsom en bestämd fördel.

    Utom de nu refererade frågorna förekommo en hel del andra spörsmål av större eller mindre räckvidd, som dock här måste lämnas åsido.
    Skiljemannaförfarandet var från processuell synpunkt sett synnerligen intressant. Det fick formen av en typisk engelsk process inför High Court of Justice, med tre advokater på vardera sidan. »Leading Counsel» var för engelska regeringen dess Solicitor General, sir Boyd Merriman, och för finska regeringen Sir Maurice Amos. De övriga advokaterna voro på engelska sidan Professor H. C. Gutteridge, Kings Counsel, och W. S. Morrison, M. P. och sedermera medlem av engelska regeringen, samt å finska sidan Professor Friedmann och A. P. Fachiri.
    Från den vanliga engelska processen skilde sig dock förfarandet i två hänseenden. Det var föregånget av en synnerligen omsorgsfull skriftlig förberedelse och den muntliga förhandlingen ägde rum under en för engelska förhållanden ovanlig, mycket ingående processledning från skiljedomarens sida. Jag hade haft tillfälle att med hjälp av det förberedande materialet klargöra för mig, vilka frågor jag önskade belysta, och båda sidornas advokater biträdde mig därvid på det mest lojala och effektiva sätt, som önskas kunde. Förhandlingarna, som varade under sju dagar, voro ansträngande men utomordentligt angenäma, inmängda som de voro på engelska juristers sätt med humoristiska vändningar och repliker. Ingen skrift ingavs eller upplästes; allt försiggick under strängaste muntlighet. Anförandena ─ skiljedomarens liksom advokaternas ─ stenograferades och voro följande dag tillgängliga i hektograferad utskrift för granskning, trots att varje dags protokoll utgjorde en ordentlig volym i folio. Jag måste säga att ett mera idealiskt rättegångsförfarande kan jag ej tänka mig ─ men kostnaderna voro säkerligen därefter.
    Den skiljedomaren underställda frågan besvarade jag sålunda att jag förklarade, att de finska redarna uttömt de rättsmedel, som brittisk lag ställer till deras förfogande.
    Det från engelsk sida påstådda hindret för Nationernas förbund att upptaga finska regeringens ersättningskrav förelåg alltså icke längre och finska regeringen dröjde icke att åter bringa ersättningsfrågan inför förbundsrådet. Den brittiska regeringens representant i rådet förklarade emellertid att den brittiska regeringen vidhöll invändningen att här icke var fråga om tvist, som hotade att störa det goda förhållandet stater emellan. Art. 11 i

pakten vore därför icke tillämplig och brittiska regeringen bestred förbundsrådets befogenhet att befatta sig med saken.
    Finlands ombud påpekade, att förbundsrådet ej borde göra skillnad mellan det fall då ett litet land framställer ersättningskrav mot ett stort land och det fall då rollerna äro ombytta, i vilket senare fall följderna av en vägran att betala möjligen bleve andra än i det förra fallet. Och Spaniens representant i rådet ansåg det ytterst farligt att intaga den ståndpunkten att argsinta människor skola höras av rådet men icke lugna, därför att i det senare fallet det ej kan bli fråga om en brytning. Han föreslog att utlåtande skulle inhämtas av Haagdomstolen.
    Storbritanniens representant motsatte sig detta men accepterade ett förslag att en kommitté tillsatt av rådet skulle utreda frågan.
    Denna kommitté kom till det resultatet att rådet väl hade befogenhet att till behandling upptaga finska regeringens begäran och att undersöka, möjligheterna för en medling men att förhandlingarna visat, att någon basis för en möjlighet att föreslå en lösning av tvisten ej förelåg.
    Frågans slutliga öde är som synes ej utan sitt intresse.

 

    De fall av min internationella skiljedomsverksamhet jag nyss skildrat, emedan de synts mig erbjuda mera av allmänt intresse än övriga, däri jag deltagit, tillhöra en förgången period; det jag nu skall med några ord beröra tillhör, så egendomligt det än kan låta, nutiden.
    Internationella handelskammarens skiljedomstol, där jag är ordförande, funktionerar nämligen alltjämt trots kriget och har till och med i så måtto utvidgats att den numera arbetar på två avdelningar, en i Paris och en i Stockholm. Domstolens ordförande bestämmer vilka tvister som böra gå till den ena eller andra avdelningen. Därvid skall hänsyn tagas till parternas nationalitet, de postala förbindelserna, parternas egna önskningar m. m. I domstolen tjänstgöra som bisittare alltjämt representanter för de olika länderna, krigförande lika så väl som icke krigförande. Dessa domstolsmedlemmar äro dock icke officiella representanter för sina länder utan äro utsedda av den Internationella handelskammarens styrelse efter hörande av handelskammarens nationalkommissioner.
    Domstolen kan efter krigsutbrottet icke till behandling upptaga

tvister mellan personer som tillhöra motsatta krigförande läger ─ förbuden i de krigförande länderna mot förbindelser med fienden medföra att avgörandet av sådana tvister måste anstå till efter krigets slut ─ men det är ingenting som hindrar att på grund av Internationella handelskammarens skiljedomsklausul, vare sig den intagits i kontraktet före eller efter världskrigets utbrott, tvister prövas mellan neutrala, mellan neutrala och krigförande samt mellan krigförande, som båda tillhöra samma sida, eller mellan vilka vapenstillestånd råder, vare sig på grund av fördrag eller till följd av fullt genomförd ockupation.
    Internationella handelskammarens skiljedomstol skall enligt sitt reglemente genom skiljedom lösa handelstvister av internationell karaktär d. v. s. främst sådana, där parterna i tvisten tillhöra skilda länder. Dess skiljedomsklausul lyder på följande sätt: »Alla tvister, som uppkomma i sammanhang med förevarande kontrakt, skola slutligen avgöras enligt handelskammarens förliknings- och skiljedomsreglemente genom en eller flera skiljedomare, utsedda i enlighet med detta reglemente».

    Skiljedomsförfarandet börjar med att parterna få skriftligen framställa sina yrkanden och synpunkter med bifogande av kontrakt, korrespondens och annan skriftlig bevisning. Tredskas svaranden och underlåter avge svaromål fortgår ändock förfarandet. Skiljedomstolen utser därpå en tekniskt eller juridiskt kompetent person ─ eller, om så erfordras eller parterna det önska, flera ─ att avgöra tvisten i egenskap av skiljeman. Till ledning för skiljemannen och parterna gör skiljedomstolen en skriftlig sammanfattning av de gjorda yrkandena och det i övrigt framkomna materialet och underställer parterna denna s. k. compromis för godkännande. Därmed åsyftas att få en säker och klar grundval för tvistefrågans bedömande.
    I denna »compromis» intages också en bestämmelse att skiljeman har rätt att avgöra tvisten såsom »amiable compositeur» d. v. s. utan att vara strikt bunden av stadgandena i tillämplig lag. I »le compromis» anges även var, enligt skiljedomstolens beslut, skiljemannaförfarandet skall äga rum.
    Vägrar någon av parterna att underteckna denna »compromis» hindrar detta ej att skiljedomsförfarandet fortgår i föreskriven ordning, varvid innehållet i »le compromis» alltjämt tjänar som grundval. Om part vägrar att underteckna »le compromis» anses han dock, om han ej ger annat till känna, ha motsatt sig att skiljemannen får de fria händer i fråga om tvistens avgörade, som nyss omtalats. Skiljemannen måste då följa sedvänja och tillämplig lag. Detsamma är förhållandet, om parten väl undertecknar »le compromis», men samtidigt motsätter sig bestämmelsen däri om »amiable compositeur».

 

21─ 437004. Svensk Juristtidning 1943. 

    Skiljemannen kan anordna vittnesförhör och anskaffa expertis. Om skiljemannen finner det erforderligt eller part så begär utsättes tvisten till muntlig förhandling. Eljest avgör skiljemannen tvisten på det skriftliga materialet.
    Skiljemannen uppgör ett förslag till dom, som skall underställas skiljedomstolen för dess granskning och godkännande i formellt avseende. Skiljedomstolen kan fästa skiljemannens uppmärksamhet på punkter, som angå själva sakfrågan, men skiljemannen har här beslutanderätten. Skiljemannens honorar bestämmes av skiljedomstolen. Beslutet härom samt skiljemannens beslut om kostnaderna i övrigt och vem som skall betala dem införes i domen.
    Skiljedomsförfarandet har i stort sett slagit väl ut.
    Förfarandet är i regel billigt. Enligt meddelande till Internationella handelskammarens konferens i Köpenhamn sommaren 1939 uppgingo kostnaderna i dittills av skiljedomstolen avgjorda tvister i genomsnitt till 1.1 % av tvisteföremålets värde. Självfallet är dock att den sålunda angivna procenten endast är genomsnittlig och icke gäller för fall, där tvisteföremålets värde är särskilt lågt eller kostnaderna för utredning och skiljeman ovanligt stora.
    Förfarandet är tillförlitligt. För erhållande av förslag å lämplig skiljeman, skall enligt reglementet skiljedomstolen vända sig till någon av Internationella handelskammarens nationalkommissioner. I dessa kommissioner sitta, som bekant, synnerligen framstående representanter för handel och industri i de olika länderna. Häri ligger den bästa garantien för att förslag erhålles på opartiska, tillförlitliga och kunniga skiljemän.
    I olikhet mot de skiljedomstolar som, trots att de befatta sig med handelstvister av internationell karaktär, ofta bestå av landsmän till ena parten och därför måhända ha lättare att förstå dennes synpunkter och att ta hänsyn till hans lands lag och sedvänja än till motsidans, söker Internationella handelskammarens skiljedomstol att helt utesluta denna risk genom att alltid till skiljeman utse en person, som icke är landsman med någon av parterna. En garanti för att hela förfarandet inför skiljemannen förlöper korrekt ligger ju ock i den granskningsskyldighet, som enligt reglementet åligger skiljedomstolen, vars internationella sammansättning medför att den icke kan misstänkas för partiskhet åt något håll.
    Att det slutliga avgörandet kommer relativt snabbt sammanhänger därmed att skiljedomen ej får överklagas. Själva förfarandet kan i viss mån fördröjas av parterna själva, om de icke inkomma med det erforderliga materialet inom skälig tid, men reglementet ålägger skiljedomstol och skiljeman att häröver utöva en noggrann tillsyn, och reglementet ger möjlighet att effektivt inskrida mot förhalningar.
    Vad slutligen angår den synnerligen viktiga verkställighetsfrågan skall enligt reglementet skiljedomstol och skiljemän så förfara att skiljedomen får rättslig kraft.
    I regel utsättes skiljemannaförfarandet att äga rum i svarandens land. Därmed vinnes den fördelen att, om svaranden finnes betalningsskyldig,

skiljedomen blir verkställbar i samma utsträckning som andra skiljedomar i samma land under förutsättning att tvingande formella bestämmelser i landets lag iakttagits under hela skiljedomsförfarandet, något varöver skiljedomstolen har att vaka.
    Skulle av någon anledning det ej anses lämpligt att förlägga skiljemannaförfarandet i svarandens land, är skiljedomen dock verkställbar i alla de länder, som äro anslutna till de internationella konventionerna angående verkställighet av skiljedom ─ och detta är fallet med de flesta av de civiliserade staterna ─ under förutsättning att de härför i konventionerna givna jämförelsevis enkla bestämmelserna iakttas. I motsats till vad fallet är med domar meddelade av statliga domstolar, vilka domar endast i undantagsfall äro exigibla utomlands, föreligger alltså praktiskt taget intet hinder att få en av Internationella handelskammarens skiljedomstol meddelad skiljedom verkställd.
    Härtill kommer att enligt reglementet skiljedomstolen skall, i händelse den dömde ej fullgör vad domen ålägger honom, anmäla detta för handelskammaren i den dömdes land med anmodan om vidtagande av lämpliga åtgärder mot den dömde, en bestämmelse, som i stort sett visat sig effektiv.

    Det ovanstående är hämtat från ett av Internationella handelskammaren i början av detta år utsänt meddelande rörande skiljedomstolen. Jag har medtagit det här i förhoppning att genom detsamma väcka intresse för skiljedomstolens verksamhet inom Svensk Juristtidnings stora läsekrets.
    Till det ovan sagda torde böra läggas att naturligtvis sedan krigets början svårigheterna att upprätthålla förbindelsen med parterna ibland äro betydande. Vi ha som part en holländsk firma, vars ledande man enligt firmans uppgifter tillsammans med dokumenten i målet begivit sig till Brasilien. Firman har gång på gång begärt långa uppskov för att komma i förbindelse med honom, vilket naturligtvis på ett ledsamt sätt fördröjt målets avgörande. I annat fall är parten en fransman, som har flytt till Casablanca, därifrån han en tid stod i förbindelse med oss. För närvarande tycks förbindelsen vara avbruten. En annan part har på grund av krigsoperationerna på Balkan växlat hemvist så många gånger att han nu helt försvunnit ur sikte. Förbindelserna med Storbritannien och U. S. A. äro ju vad angår domstolens avdelning i Paris helt avbrutna. Stockholmsavdelningen står däremot självfallet öppen för tvister, där engelsmän och amerikaner äro parter ─ representanter även för dessa länder sitta ju i domstolen här i Stockholm ─ men sedan krigsutbrottet har någon sådan tvist icke anhängiggjorts. Engelsmännen ha sedan gammalt varit

tämligen ointresserade av icke-engelska skiljedomstolar ─ de föredraga att få internationella tvister där engelsman är part avgjorda i England av engelsmän och ha under gångna tider i stor utsträckning lyckats trygga åt sig denna förmån. Med U. S. A:s ledande organisation på skiljedomsområdet, »American Arbitration Association», har Internationella handelskammaren inlett ett samarbete, som resulterat i en av båda organisationerna anbefalld skiljedomsklausul. Denna innehåller, att Internationella handelskammarens skiljedomsreglemente skall tillämpas, om icke skiljedomsförfarandet skall äga rum i U. S. A., i vilket fall American Arbitration Associations reglemente skall gälla. Om parterna ej enat sig om platsen för skiljedomsförfarandet, bestämmes denna av Internationella handelskammarens skiljedomstol. Med kommunikationssvårigheterna har emellertid följt, att något mål, där nordamerikanare är part, icke inkommit till vår skiljedomstol.
    Naturligt är att skiljedomstolens verksamhet överhuvud taget krympt ihop på grund av krigstillståndet. Men huvudsaken är dock, att trots världskriget det finnes en internationell institution, som icke måst förpuppas utan alltjämt är verksam på samma sätt som före kriget. Jag känner ej till något annat liknande fall än den internationella banken i Basel. En sådan ställning förpliktar att göra vad göras kan för verksamhetens fortsatta upprätthållande, i väntan på de bättre tider, som måste komma, om vi icke skola återgå till grottmänniskans uppfattning att folket i nästa håla är ett dåligt folk, med vilket man ingenting vill ha att skaffa.
    Den som haft den oskattbara förmånen att före de stora världskrigen leva studentliv i Jena, umgås med goda och kloka människor under domstolsstudier i Tyskland, Österrike och Schweiz, vistas långa tider i »la douce France» och sedan, under mellankrigstiden, i åratal vara bosatt och trivas utomordentligt i England samt slutligen, nästan bäst av allt, år efter år för internationellt arbete få komma till Italien, den har orimligt svårt att icke se varje folk i en helt annan dager än deras styresmäns politik understundom föranleder. Ansvaret för det fruktansvärda barbari, som med det totala kriget brutit in över världen, får icke skiftas så att det även bland de neutrala leder till hat folken emellan. Vrede och harm över stormakters övergrepp mot små nationer är förvisso helt på sin plats, icke minst när nor-

disk och särskilt svensk kultur och statsbildning därmed sättes i fara, men detta bör icke hindra att ett folk som vårt ─ som hittills kunnat hålla sig utanför maktkampen och fått vara fritt från det oundvikliga och bittra hatet mot inkräktare och våldsverkare i det egna landet ─ bereder sinnesstämning och krafter på det värv som vi, om de segrande makterna icke lägga hinder i vägen, efter förmåga ha att fylla: ett av förlikningens anda genomsyrat mellanfolkligt arbete till allas väl.