Till skarprättarens historia. Under det sjuttonde seklet befann sig i Danmark-Norge mästermannens sociala nivå i stadigt stigande. Redan det är betecknande har man sagt,¹ att termen bödel ersattes av skarprättare, ett ord med klang av tysk ämbetsmannamässighet. Förändringen sammanhängde med att till befattningen antogos i allt större utsträckning tyska yrkesmän, som i hemlandet vant sig både att njuta särdeles goda inkomster, icke minst från en betydande praktik som kirurger och läkare, och att ej längre anses tillhöra samhällets avskum. Konung Fredrik I av Preussen utnämnde en skarprättare till sin hov- och livmedikus!
    En motsvarande utveckling skedde ej i vårt land. Ännu i k. br. d. 8 aug. 1698 om de delinkventers begravningar som dö i fängelset (Schmedeman s. 1518) föreskrives att vissa missgärningsmän böra genom bödeln nedergrävas, men andra hanteras av ärligt folk. Till sådant folk räknades alltså ej bödeln. Väl utfärdades blott några månader därefter ett nytt k. br. (5/1 99, Schmedeman s. 1532), vari förklarades att skarprättaren bör för ärlig anses lika med annat folk, så länge han sig ärligen och väl förhåller, och att Konungen ville hava tagit skarprättarne med hustrur, barn och tjänstefolk uti sitt hägn och beskydd. Men med rätta anmärker SIGFRID WIESELGREN (Sv. fängelser o. fångv. s. 134) hurusom detta förständigande visar att med skarprättarnas 'ärlighet' icke varit särdeles väl beställt. Och han tillägger: »Det förblev även fortfarande på samma sätt, det kungliga beskyddet till trots.» Wieselgrens ord bekräftas av H. MATTHIESSEN (Bøddel og Galgefugl), som bl. a. skriver att »sikkert er der ingen Tilfældighed, at Sverige, hvor Bødlerne vedblivende vare forhadte og skyede, mig bekendt intet Eksempel har at opvise paa Skarpretteres Lægegerning» (s. 113).
    Några i rådsprotokollen påträffade rättsfall från tiden kring skiftet mellan sjuttonde och adertonde seklet äro av intresse i fråga om skarprättarnas anseende och ställning i samhället.
    De k. råd, som Karl XII förordnat att under hans frånvaro administrera justitien, höllo sin första session d. 16 april 1700, samma dag som kungen lämnade Stockholm för alltid. Då framteddes av revisionssekreteraren i avskrift en lysningssedel, som domprosten i Viborg magister Carstenius uppsatt för skarprättaren därstädes Anders Hindersson Geidel och hans fästekvinna och i vilken sådana äretitlar tillades Geidel som KM:ts trotjänare, manhaftig och välbetrodd. »Detta hölls för mycket eftertänkligt och orimligt, att om-

 

¹ LAKSEN, Bøddelen og hans uærlighet, i Skrifter utg. av Bergens hist. forening nr 39, 1933.

skönt igenom KM:ts förordning skarprättarne äro förklarade för ärlige, dem dock icke därföre är tillagd den förmån att de böra njuta samma äretitlar som de förnäme betjänte under militien tillkomma eller uti andra förnäma äretjänster sitta ─ ─ ─ kunnandes man väl ett medium härutinnan finna». Hovrättspresidenten Falkenberg anförde att »en vaktknekt, bonde och andre dylike äro fuller ärligt folk, men intet givas dem sådana hederstitlar såsom dem vilka bekläda KM:ts förnäma tjänster; och kunde vara nog för skarprättaren om han nämndes ärlig». Det beslöts att konsistorium skulle inkomma med sin berättelse och domprostens förklaring, och dessa handlingar anmäldes i rådet d. 18 juni. Domprosten ville ej tillstå att han vore author till lysningssedeln, men han ansågs dock övertygad därom. Rörande förklaringens innehåll i övrigt yttrade Falkenberg: »han kan ej underlåta uti sin förklaring att gå ej ringa till hans [= skarprättarens] beröm, i det han säger honom vara i Pantzarlax' församling den förnämste och förmögnaste näst prästerskapet och att vara såsom en doktor till öva medicin och kurera oläkliga sjukdomar, så man lätteligen härav kan döma att om domprosten icke är hans kamrat har han åtminstone god kunskap om denne Geijdels villkor». Falkenberg menade till en början att konsistorium borde få rannsaka och döma, men på hovkanslerns förslag nöjde han sig med en reprimande, blott den »vore konform hans facto, i det han sitter uti så förnämt ämbete och skall vara domprost i länet och intet bättre vett och betänkande skall hava». Och det resolverades att konsistoriet skulle kalla domprosten inför sig och med tillbörligt allvar förehålla honom denna hans stora obetänksamhet.¹
    Den avsky, varmed bödeln av gammalt betraktades, och de därav följande rekryteringssvårigheterna inom yrket, gjorde det stundom möjligt för en brottsling att köpa sitt liv eller sin frihet genom att åtaga sig att själv bli bödel (LEVANDER, Brottsling och bödel s. 222, Stockholms stads tänkeböcker från år 1592 I s. 224). En gardessoldat Johan Blomster, som sålt bort sitt liveri och stulit, hade sedan givit sig i sällskap och druckit med bödeln; och emedan han ville till att undvika allt vidare straff bliva vid slikt hantverk, förfrågade sig Krigs R:n hos KM:t, under allegerande av »ett nästan lika exempel i sista danska kriget såsom ett præjudicatum». Men sedan vid föredragningen Gyldenstolpe, lagkommissionens ordförande, anmärkt att det vore en farlig konsekvens om skälmar och tjuvar skulle få taga sitt asylum hos bödeln, yttrade konungen: »det måste man ingalunda tillåta, utan får sättas på honom brännmärke och arbetar sedan i Marstrand, helst efter han har varit så liderlig» (1/12 98).
    Enligt Matthiessen (s. 66) rådde i Tyskland och annorstädes den seden att en dödsdömd förbryterska kunde bli benådad om bödeln på avrättsplatsen »tilbød at række hende sin Haand», och Levander berättar (s. 219) om en på sina håll rådande folklig uppfattning att en barnamörderska kunde bli befriad från straff om hon ginge in på att gifta

 

¹ Carstenius säges ha varit en ofördragsam och äregirig man; han blev en gång suspenderad för olaga sammanvigningar (Herdam. för Wiborgs stift II s. 410).

22─437004. Svensk Juristtidning 1943.

sig med rackarn. I ett underställt mål från Dorpats HovR om en dödsdömd barnamörderska anfördes av föredraganden som mitigans »att skarprättaren [han hette Anthon Friderich Keijdell] begärer henne till sin piga». Men Karl XII yttrade att det vore intet mitigans, fann underställningen opåkallad (»undrade om de intet veta av plakatet») och fastställde dödsdomen (13/2 99).
    Skarprättarnas hustrur och barn voro lika väl som de själva stundom ovärdiga det kungliga hägn och beskydd som genom 1699 års brev tillförsäkrats dem. Vidriga öden hade stockholmsskarprättaren Daniel Aschmans hustru Anna Hindrichsdotter, som upprepade gånger gick till kungs. Båda makarna blevo 1695 för grova förseelser kåkstrukna och sedan förda ur landet. De kommo dock åter, han redan 1696 till Malmö (han dömdes att i tre härader ånyo kåkstrykas och sedan alldeles fördrivas ur riket med dess underliggande provinser) och hon 1697 till Stockholm, där hon fängslades och ställdes under rannsakning. Av skäl, bl. a., att hon »som en kvinnsperson intet vidare är dömd till landsflyktighet än att hon skulle få följa sin man, och hon nu beklagar att han rymt ifrån henne», hemställde Svea HovR huruvida »denna bövelskåna» skulle förvisas riket eller ej, och KM:t lämnade Hov R:n fria händer att resolvera så som den funne bäst och tjänligast vara (11/1 98).¹ Innan året gått till ända ansökte hon själv hos KM:t att få bliva kvar och komma på hospital. Vid föredragningen härav (4/11 98; hon kallas då änka) synes man helt ha glömt att man förut haft med henne att skaffa; ansökningen avslogs utan annan diskussion än att presidenten Wallenstedt yttrade: »hon är en elak människa, begått otroliga skälmstycken och ej värd den nåden att få komma hit igen, ty hon skulle intet gott göra». Tiden gick, och d. 20 augusti 1700 förehades i rådet en ny ansökan vari Anna begärde att få, enligt, rådsprotokollets referat, »den del av sin gård besitta som hon nu i 2 års tid gått till rätta om» eller ock komma på Danviken. Det beslöts att Hov R:n skulle forderligast inkomma med berättelse i vad stånd denna saken nu är. Sådan berättelse inkom dock ej förrän i mars 1701, och då först fick KM:t veta vad bruk HovR:n gjort av det kungl. bemyndigandet från jan. 1698: HovR:n hade (6/2 98) resolverat att Anna skulle släppas på fri fot och för att uträtta sina angelägenheter få förbliva i staden till d. 1 juni 1698, men om hon efter den dagen läte sig finna i riket skulle hon sättas på tukthuset. Emellertid hade HovR:n ytterligare att meddela, att Anna före respittidens utgång blivit häktad för tjuveri, att hon dömts därför med förklaring tillika att hon efter utståndet straff skulle sättas på en farkost och föras ur riket, men att för hennes sjukdoms skull exekution ej kunnat ske. På HovR:ns förfrågan hur nu skulle förfaras med Anna gavs det svar att hon skulle sättas på tukthus att arbeta all sin livstid (15/3 01).

 

¹ Anna, som i en tidigare supplik uppgivit att mannen vore död, hade för sin återkomst flera ursäkter: hon var född här, ej mäktig annat språk än det svenska, kunde således utomlands ej hava någon tröst av Guds ord och predikanterna, var förlamad i vänstra sidan, o. s. v. I en av sina ansökningar till KM:t uppgav hon att hon vore i 50-årsåldern och genom döden mistat sitt barn som följt henne utom riket.

    För Anders Josiæson, som blev för tredje resan stöld dömd att hängas (ett straff som dock mildrades till 9 gatulopp), är »bödelssonen» det enda vitæ genus som rådsprotokollet känner (30/5 00). Andra bödelsbarn, vilkas beteende om än ej brottsligt dock förefaller skäligen misstänkt, omtalas i protokollet för d. 20 aug. 1700, då i rådet föredrogs en ansökan av skarprättaren i Stockholm Jöns Johansson Dunderwald (namnet stavas på flera sätt). Södra förstadens KämnersR hade tillerkänt tullnären Lars Dobb ersättning »för 12 st. svin, som Dunderwalds barn och sällskap utav utmarken och Zinckens haga upphämtat», och slottskansliet hade resolverat att Dunderwalds halva lön skulle avföras till tullnärens betalning. Dunderwald supplicerade att få tillbaka sin halva lön; men det skulle förbliva vid slottskansliets resolution.
    Dunderwald hade uppträtt som rättsökande hos KM:t redan före affären med Lars Dobb. Sålunda hade han 1698 begärt ersättning »för avrättade missgärningsmänniskor i Västernorrlanden för år 1674 och 1675». Över detta efter vad det kunnat synas redan grundligt preskriberade anspråk hördes först landshövding Frölich i Gävle (som då ännu var Dunderwalds hemort), och då Frölich förklarade att intet besked kunnat finnas i landskansliet beslöts att kammarkollegiet skulle låta söka efter handlingarna och sedan giva denna fordrings beskaffenhet tillkänna (24/3 98). Ärendets vidare öden ha ej kunnat utrönas. Dunderwald hade också processat om en jord som tillhört hans morfar och varit pantsatt hos några bönder. Han supplicerade hos KM:t att bönderna »måtte tillhållas att förlika honom, eftersom han ännu vid tinget icke kunnat få någon dom i detta mål» (4/11 98; Dunderwald säges nu vara »här i staden»). Även denna ansökan kommunicerades Frölich, som berättade att tvisten redan 1686 blivit genom laga kraftvunnen dom avgjord så, att jorden gått ifrån Dunderwald. »Det vore svårt om sådana gamla saker, som redan så långesedan avgjorda äro och gått in rem judicatam, skulle igen upptagas», utlät sig Piper; och Karl XII resolverade att det skulle alldeles bliva vid domen (24/11 98).
    Att bödelns »orenhet» ansågs smitta av sig på människor och ting, som hade beröring med honom, är välbekant.
    Tre soldater hade i sällskap med mästermannen i Uppsala Hans Wätterman stulit från en bonde i Vaksala. Alla fyra skulle, emedan de intet ägde att böta med, plikta med kroppen. Emellertid inberättade landshövding Hoghusen till KM:t (26/11 98) att »allmogen håller det för oärligt [i rådsprot.: ärerörigt] att bestraffa bödeln och dem, som givit sig med honom uti kompani, och fördenskull anhåller att bliva därifrån förskont»; och som ej heller någon profoss bestodes i häraderna hemställde Höghusen om icke soldaterna och mästermannen finge slå varandra med spön. I rådet yppades någon betänklighet. »Om de icke på det sättet skona varannan», undrade Piper, och Falkenberg tyckte det kanske vore bäst »om de först slogo bödeln och han sedan dem». Hoghusens hemställan blev dock utan vidare bifallen (2/12 98).¹ En kvinna

 

¹ Om Wätterman och hans öden, se nedan s. 342 not 2 och HERDIN, Uppsala på 1600-talet I s. 44. Att hudstryka horor ansågs vara ett förnedrande värv (Herdin s. 208). Saknaden av profoss i häraderna hade ─ framhöll Hoghusen ─ 

som förgripit sig mot sin matmoder ryttmästaren Henric v. Wulfframsdorffs fru Barbara Sophia v. Essen (bitit henne i fingret, kallat henne Lange Satan m. m.) dömdes av ÖverlantR:n i Estland att bliva av bödeln hudstruken med 80 par ris och sedan förvisas landet. Matmodern intercederade om lindring i domen bl. a. så, att slottsprofossen måtte i st. f. bödeln få förrätta exekutionen, men kungen »fann att denna bittra och elaka kåna väl var värd det straff hon är tilldömd» (25/10 99).
    Matthiessen säger (s. 21) att facklärda tyska mästermän efterhand strömmade in också i Sverige där de slogo sig ned »i de fede Kald», men att likväl ingen minskning märktes i allmogens avsky för skarprättaren. Namnen Aschman och Dunderwald tyda på tysk härstamning; att Aschman, enligt vad Falkenberg uppgav då fråga var om gardessoldaten Blomster, »fuller också varit under gardet» behöver ju ej utesluta hans främmande extraktion. Geidel (Geijdel) och Keijdell, måhända befryndade, voro säkerligen båda tyskar, men hade ej sin verksamhet i det egentliga Sverige. ─ År 1553, då dansken Bo var mästerman i Stockholm, klagade hans härvarande landsmän att de hade stornesa av honom för hans ämbetes skull. Clemet, som 1594 antogs till mästerman där och »höllt sig med sin kläder något prålaktigt», uppgav sig ha tjänat på mästermansämbetet i Wismar och andra tyska städer, men var född i Norrköping.¹

 

    En tysk författare² har i starka ord skildrat med vilket brinnande intresse åskådarhopen följde skarprättaren när han på avrättsplatsen förde bilan eller svärdet. Gränslöst jubel, vansinnig hänförelse och stormande bifall kom honom till del om han med ett raskt, konstmässigt hugg dekapiterade missdådaren. Men ve den som visade sig vara en stympare i yrket! Icke av medlidande med brottslingen, men i förbittring över att ha blivit lurad på ett präktigt skådespel kastade sig folkmassan över skarprättaren, som blev bokstavligen sliten i stycken eller eljest på grymmaste sätt misshandlad till döds.
    Ett känt fall från Norden av sådan folkjustis är efterspelet till avrättningen i nov. 1550 av Jón Arason, Islands siste katolske biskop. Bödeln hade måst giva fem hugg innan huvudet föll: han fasttogs av bönderna, som hällde smält bly i hans hals och pinade honom ihjäl. Ett i

 

även det onda med sig att kvinnor som försett sig med lönskaläge fingo gå ostraffade. Ur diskussionen i rådet härom: presidenten Bonde yttrade att vid vart häradsting borde vara en viss karl som straffade kvinnfolk och andra, »och pläga somligstädes sådane horbasare hållas. Gr. Falkenberg: i Sörmanland hava de alltid sådane karlar, och är nödigt det slike kvinnspersoner strax bleve avstraffade, ty förr än det skett komma de ej att undergå kyrkoplikt och få bruka sina salighetsmedel utan måste på det sättet mången synderska, utan att få dem njuta, dö sin kos oavlöst, som är en samvetssak; och till att intet gravera staten vore gott det landshövdingen förmådde allmogen att sammanskjuta något till en sådan karls underhåll eller ock om de kunde lönas av sakören. KM t agreerade detta.» Jfr SvJT 1943 s. 115 not 5.
¹ Om Bo och Clemet finnas synnerligen läsvärda anteckningar i stadens tryckta tänkeböcker för de nämnda åren; se personregistren.
² KNOBLOCH, Der deutsche Scharfrichter und die Schelmensippe, Naumburg 1921, s. 63.

litteraturen tidigare ej beaktat svenskt motstycke förtjänar uppmärksamhet även därför att det leder oss in i det svenska lagstiftningsarbetets dolda verkstad.
    D. 9 dec. 1699 blev i Karlskrona en båtsman Roos halshuggen av skarprättaren Erik Bengtsson Liten, som omedelbart därpå i sin tur stenades till döds av folkmassan. Förloppet kan, efter rådsprotokollen, korteligen skildras så: L. hade vid exekutionen ej så rätt träffat R. utan måst flera resor hugga innan han fick huvudet av honom. Uppretad härav begynte pöbeln att kasta sten på L. Då stadsvaktmästaren flera gånger ropade och lyste fred över honom, avstannade dock stenkastningen, och L. blev av vaktmästaren förd från bålet¹ ned till spetsgården, en utkommenderad vakt om 50 man under befäl av två arklimästare. Men i stället för att taga L. i försvar jagade vaktmanskapet honom ifrån sig med sina pikar,² allt under det folket skrek »giv på, giv på». L. och vaktmästaren, den senare till häst, skyndade sig då ut på landsvägen fram till den s. k. Borgmästarkrogen. Mängden följde emellertid efter, och då L. tog sin tillflykt in i en stenkoja ropades »bröder kom, vi vilja lyfta upp taket och slå neder den hunden», stenkastningen började på nytt, och banesåret gavs av en volontär som inne i kojan slog L. med en sten i bakhuvudet.
    Enligt beslut av Karl XII i rådet d. 17 jan. 1700 skulle såväl AmiralitetsR:n som RR:n, var i sitt forum, utan förhalande rannsaka över dem som varit delaktiga i gärningen. Redan i mars insände AmiralitetsR:n sin rannsakning, fördelad på flera mål, men föredraganden lät målen ligga i avbidan på RR:ns rannsakning. Innan denna kommit in, fingo emellertid de k. råden ifrån kungen, som för flottans utrustande låg i Karlskrona och där fått veta att AmiralitetsR:n slutfört sitt värv, i brev av d. 28 april befallning att ju förr ju hellre avgöra saken. Ehuru RR:n ännu ej låtit höra av sig företogos därför de från AmiralitetsR:n inkomna målen d. 7 maj. Den som givit banesåret dömdes till döden; de båda arklimästarna suspenderades vardera på 6 månader, dock under hemställan till konungen om en kortvarigare bestraffning; av övriga anklagade blevo några dömda till 9, andra till 7 gatulopp och tolv helt frikända.
    Under diskussionen yttrade Gyldenstolpe: »där är en erronea opinio hos gemene man lika som skulle de, när en skarprättare intet förrättar sitt ämbete rätt, hava fritt att kasta honom med sten, och är nödigt att den meningen dem nu betages». Han torde härvid ej åsyftat annat än att dråpet i Karlskrona måste strängeligen bestraffas. Att även annan åtgärd borde vidtagas kom i rådet på tal först vid justeringen d. 9 maj, då hovkanslern Bergenhielm »tyckte» att det, till att betaga gemena folket den fåkunniga tanken, »intet skulle vara onyttigt om en general KM:ts förordning utginge som förbjöde att skarprättaren intet måtte

 

¹ R. hade inte bara stulit utan också bekänt på sig flera tidelag. Förmodligen skulle därför kroppen brännas; se J. E. Almquist, Tidelagsbrottet 2. uppl. s. 26 f.
² R., som varit mycket avhållen, hade själv hotat med att om L. ej gjorde sitt ämbete väl, skulle R:s kamrater kalfatra ─ eller enligt en annan version: kölhålla ─ honom.

röras, fast han sitt ämbete intet så rätt som han borde förrättat»; och han tillade »att ock kejsar Carolus Quintus låtit utgå sådan förordning». Falkenberg menade att man till ett dylikt påbud »kunde taga anledning därav att skarprättarne nu intet äro mer så föraktliga som de fördetta varit», och det resolverades att till konungen skulle skrivas härom med bifogande av ett projekt till själva plakatet.
    Det är ganska uppenbart att hovkanslern hade sin kunskap om Karl V:s »förordning» från Carpzows Practica nova, som (pars 3 quæstio 137 nota 66) ur CCC art. 97 återger följande: »So der Nachrichter den Armen auf die Richtstatt bringet, soll der Richter öffentlich ausruffen, oder verkündigen lassen, und von Obrigkeit wegen bey Leib und Gute gebieten, dem Nachrichter keine Verhinderung zu thun, auch ob ihme misslünge, nicht Hand anzulegen». Man var tydligen också från början av den mening att det blivande plakatet skulle, liksom art. 97, påbjuda att ett dylikt utropande skulle ske på själva avrättsplatsen, omedelbart före varje exekution. Emellertid blev revisionssekreteraren Lillienstedt, på vilken det ankom att uppsätta projektet, något tveksam. Vid nästa session (11/5) anmälde han sina betänkligheter mot att, såsom förra gången »utav Carpzowi androgs att Caroli 5. plakat blivit uppläst var gång på iättareplatsen»,¹ sålunda oroa den, som skulle undergå exekutionen, med en erinran om att denna kunde falla illa ut (»auch ob ihme missliinge»), och »samtliga tyckte bättre att det upplästes i kyrkorna och på tingsställen».² Brevet till kungen och projektet justerades d. 16 maj (brevet daterades d. 7) och Karl XII gav sitt godkännande av projektet i Göteborg d. 24 maj (KM:ts plakat och förordning ang. dem som ofreda eller bära hand på skarprättare vid deras tjänsts förrättande; Schmedeman s. 1573).
    I plakatet stadgas »det ingen vid livsstraff tillgörandes skall understå sig antingen att kasta sten eller annat på skarprättaren, ej heller eljest bära händer på honom för dess tjänst förrättande skull ehuru han den anbefallte exekutionen har rätteligen gjort eller icke». Frånsett att straffet här ej omfattar även konfiskation är detta, såsom man finner,

 

¹ Till citatet ur art. 97 fogas hos Carpzow denna anmärkning: »Idque etiamnum hodie ad instantiam lictoris sive carnificis practicari solet».
² Kanske erinrade man sig i rådet ett ärende från hösten 1699, i vilket delinkventens ängslan för att avrättningen skulle misslyckas föranlett särskild åtgärd. Pigan Helena Andersdotter hos fröken Catharina Oxenstierna på Beateberg hade, i förtvivlan över att hon förskjutits av prästen Mathias Unander som lovat henne äktenskap, skurit strupen av en 9-årig flicka i syfte att själv härför bliva straffad till livet. Sedan Helena dömts att halshuggas och brännas, sökte hon att av nåd slippa annat straff än halshuggning. Karl XII avslog väl ansökningen men förordnade, i enlighet med bruket när sådana livdömda »råka i samvetskval», att prästerskapet skulle hålla Helena i den tanken som skulle hon slippa annat straff än halshuggningen och att denna skulle ske så långt från bålet att hon det ej kunde se (25/9). I det brev, vari landshövding Hoghusen försäkrade sig skola se till att exekutionen bleve förrättad med all tillbörlig försiktighet såsom KM:ts res. förmådde, berättade han tillika att han på Helenas begäran, »i anseende att hon skall förnummit den här i Uppland antagne skarprättaren vara olyckelig uti sina exekutioner och hon således under dödsångsten kunna råka uti ängslan och tvivelsmål om dess ämbetes tillbörliga förrättning», hos överståthållaren anhållit om order till skarprättaren i Stockholm att för exekutionen inställa sig i Rimbo sn d. 4 okt. (Hoghusens brev 28/9, rådsprot. 5/10). 

även till ordalydelsen nära överensstämmande med art. 97. Men påföljden av livets förlust för en var som kastat sten på skarprättaren innebar ju en stränghet långt utöver domen i Karlskronafallet, där blotten av de sakfällda skulle mista livet. Denna större stränghet sammanhänger med att plakatet tar hänsyn särskilt därtill att vid överfall på skarprättaren dråp och dödsslag tima plägar, »utan att man vid däröver sedermera anställte undersökningar den rätta banemannen kan utleta eller igenfinna». Sådan ovisshet förelåg ej i Karlskronafallet. Falkenberg anförde under föredragningen att en gång, när Nyköpings skarprättare inte huggit rätt, »hade canaillen hanterat honom illa och HovR:n dömt därföre till gatulopp eftersom man intet kunde finna banemannen», och han åberopade detta som ett præjudicatum; men Lillienstedt anmärkte: »här finnes dock att en varit mer vållande än de andra».
    I plakatet anges som motiv till dess utfärdande att KM:t fast ogärna förnimmer huruledes »tid efter annan» händer att när en skarprättare »ej förrättar sin tjänst med ett hugg eller eljest med den färdighet som tillbör, tager sig en hop obetänkt och överdådigt folk det oråd före att antingen med stenar eller annat gevär överfalla skarprättaren». Detta ären ganska trogen översättning från Carpzow: »Temeraria namque consuetudo quibusdam in locis ─ ─ ─ inolevit, ut populus lictorem, si is primo ictu a nece aberret, aliove modo minus rite executionem perficiat, saxis telisque petere soleat.» Carpzow säger att sådan temeritet råder »præsertim in Saxonica». Men kunde plakatets tal om att dylika händelser tilldraga sig tid efter annan, varvid »jämväl dråp och dödsslag tima plägar», äga sitt berättigande redan på grund av erfarenheter inom Sveriges landamären? Vid överläggningen i rådet nämndes ej annat tidigare fall än det som Falkenberg erinrade sig, och ehuru han talar om »banemannen» åsyftade han kanske samma händelse, utan dödlig utgång, om vilken Wieselgren (s. 132) berättar att i Nyköping gavs år 1605 ersättning till en bårdskärare » som läkte mästermannen vilken slagits av ett sällskap för det han illa rättat en missdådare». Ett än äldre fall kan man numera, sedan 1939, läsa om i Stockholms stads tänkeböcker från år 1592, där under d. 20 april 1594 är antecknat att en båtsman anklagas för att han förleden lördag, då mästermannen blev stenad, hade kastat den första stenen. Förutom de nu nämnda känner man blott ett enda svenskt fall som kunnat avses i plakatet, nämligen det flerstädes i litteraturen berörda från år 1681 då bödeln i Stockholm, sedan han gjort tre fåfänga hugg på en dödsdömd soldat, blev slagen till döds ─ dock ej av folkmassan utan av krigsfolket i spetsgården.¹ Men övervåld på skarprättaren för misslyckad exekution

 

¹ Fallet omtalas tidigast hos HAPPEL, Des historischen Kerns ─ ─ Ander Theil (Hamburg 1690) och säges där ha timat d. 16 febr. 1681 (»legte die in Waffen stehende gantze Soldatesca, so den Kreyss beschlosse, Hand an ihn, und schlug ihn jämmerlich zu tode»). Happels notis återges så gott som ordagrant i den av rådmannen Goelgel i Regensburg år 1707 anonymt utgivna skriften Historischpolitisch- und geographische Beschreibung des Königreichs Schweden (II s. 27). I svenskt tryck behandlas fallet första gången av RÜDLING (Det i flor stående Stock- 

kan ju ha förekommit och låtit tala om sig utan att rättegångsprotokollen fått något att förmäla därom. På somliga orter i Tyskland vann, enligt Matthiessen, folkjustisen över skarprättaren ett visst erkännande från myndigheternas sida, och det synes ej oantagligt att även i vårt land åtal någon gång uteblev (se nedan not 2).
    Sedan Carpzow i nota 66 redogjort för det skydd skarprättaren åtnjöte även vid misslyckad exekution, frågar han i nota 67 om den felande skarprättaren då skulle vara »ab omni poena immunis»? Ingalunda. »Etsi enim populo haud liceat vim carnifici propterea inferre; quin tamen ob culpam & negligentiam a judice arbitrarie puniri is queat, ambigendum non est, si quidem & culpa ac imperitia poenam meretur.» På lika sätt anknyter det kungl. plakatet till sitt förbud mot att bära händer på skarprättaren en erinran om att denne för felaktighet vid exekutionen »av Oss och Våre dom- och befallningshavande men icke av gemene man kommer att tilltalas, dömas och avstraffas». Plakatet följer sålunda Carpzow även därutinnan att något bestämt straff ej utsättes (»arbitrarie»), men det överensstämmer så till vida också med ett blott några månader tidigare av KM:t fattat beslut. Då landshövding Hoghusen anmälde sin åtgärd i anledning av Helena Andersdotters misstro till uppsalaskarprättarens kompetens (ovan s. 342 not 2), androg han tillika att »man fuller intet [kunde] neka att skarprättarne några gånger försett sig vid exekutionerna, då man allenast med ordom dem straffa kunnat,¹ och vore fördenskull önskligt att EKM:t, i nådigst anseende därtill att för dem i ty mål mig veterligen ingen viss straffordning stadgad är, täcktes något visst straff determinera för skarprättarne som i deras ämbeten vid exekutionerna förse sig, på det de med så mycket större försiktighet därmed omgå måtte.»² Det resolverades emellertid »att såsom ofta sådana omständigheter torde förefalla, att skarprättarne själva äro till ett slikt förfarande vållande och under tiden att de därtill ej äro orsaken; alltså kan KM:t för denna gången ej till något visst sig härutinnan utlåta, utan när slika förseelser skulle förefalla haver landshövdingen i und. att berätta alla därvid förelupna omständigheter, då KM:t uti var och en sak efter dess beskaffenhet vidare lärer förordna det rättvist vara kan».³

 

holm, 1731, s. 227), som åberopar båda de tyska arbetena. Att bödeln tvivelsutan var drucken är en förmodan av Rüdling som ej finnes hos hans föregångare men upprepas av dem för vilka han själv varit källan: LUNDIN och STRINDBERG (Gamla Stockholm s. 604) och S. Wieselgren (s. 132 där händelsen, utan stöd av Rüdling, förlägges till mars). Enligt Herdin s. 170 kom 1685 till Uppsala änkan efter den bödel i Stockholm »som de stenade ihjäl». Ordalagen hos Happel utesluta ju ej ett sådant dödssätt.
¹ Hoghusen synes sålunda ha förgätit k. br. 3/11 1690, Schmedeman s. 1283.
² I rådsprot. 5/10 99 säges Hoghusen förfråga sig om straffet då skarprättarne förse sig, »alldenstund gemene man då pläga begynna att vilja stena dem». De citerade orden ha dock icke någon som helst motsvarighet i Hoghusens skrivelse.
³ Om judiciellt ålagda straff i Tyskland för skarprättares tjänstefel må nämnas att en skarprättare blev, enligt Carpzow, år 1588 landsförvisad (han hade skött sitt svärd så illa att han måst »die Köpffe vollends abschneiden») och en annan, enligt Knobloch s. 50, levande bränd (under färden till avrättsplatsen med en dödsdömd kvinna hade han dragit av henne kläderna så att hon till största förargelse stod naken inför folket).

    Till omständigheter som kunde ursäkta skarprättaren ¹ var då för tiden att räkna även trollkunniga brottslingars förmåga att göra huggen av bödelsyxan kraftlösa (Levander s. 256). Om ett fall av sådant ursäktligt misslyckande berättas hos Happel (1681 s. 14─15). Då i januari 1681 en kvinna skulle för dubbelt hor avrättas »auff der Königin von Schweden Leibgeding» och skarprättaren med all kraft slog bilan mot hennes hals, studsade bilan tillbaka som om den träffat ett städ. Kvinnan återfördes till häktet och man kunde på hennes hals ej se annat än ett rött streck; huden var svullen men ej det minsta skadad. Händelsen inberättades för senaten och väckte stor förundran, helst bilan vid besiktning i Stockholm befanns vara »so scharff als ein Schermesser».

Birger Wedberg.