Interpellationssvar i abortfrågan. Till svar på en interpellation av herr Franzon i Norrtälje gjorde statsrådet GUSTAV MÖLLER d. 7 april 1943 i första kammaren följande uttalande.
    Det föreligger inga möjligheter att säkert bedöma i vilken utsträckning illegal fosterfördrivning förekommer i vårt land. Interpellanten anför enligt dr GUNNAR INGHE siffran 10,000 och enligt andra källorsiffran 30─40,000. Alla uppskattningar äro mycket osäkra och auktoriteternas uppfattningar skifta starkt. Så torde enligt de beräkningar, som gjordes i början av 1930-talet av byråchefen EDIN, det årliga antalet provocerade aborter ligga mellan gränser, som angivas av talen 10,000 och 20,000. Det förtjänar framhållas, att Edin starkt underströk,

att siffrorna basera sig på antaganden, och att det är omöjligt att med säkerhet säga om ifrågavarande gränsvärden motsvara verkligheten. En del läkare anse, att Edins siffror äro för höga; andra ha antagit betydligt högre frekvenssiffror. Man har vidare beräknat, att av de årliga aborterna hälften skulle falla på ogifta och hälften på gifta kvinnor. Ställer man abortantalet i förhållande till antalet födslar, är enligt 1934 års abortkommittés uppskattning abortfrekvensen 10 gånger så hög bland ogifta som bland gifta kvinnor. Uppgifter, som med säkerhet tyda på en minskning i abortantalet under de senaste åren, ha icke framkommit. De föreliggande beräkningarna, även de mest optimistiska, tillåta inte gärna annan slutsats än att samhället icke lyckats komma till rätta med detta problem.
    Då abortfrågan togs upp 1934, övervägde den straffrättsliga aspekten på problemet. Även om vitt skilda ståndpunkter framträdde vid den etiska bedömningen av fosterfördrivningen, gav frekvensen av aborter vid handen att i stora kretsar den då gällande lagstiftningen icke var i överensstämmelse med rättsuppfattningen. Den då tillsatta abortkommittén fann förhållandena motivera en legalisering av aborten, då vissa förutsättningar förelågo. Utöver medicinska skäl ansåg kommittén att abortframkallning legalt skulle kunna ske på humanitära, eugeniska och sociala indikationer. Ett av de viktigaste skälen för kommittén att föreslå införandet av straffrihet vid dessa indikationer var möjligheten att på denna väg medverka till att kvinnor, som annars skulle gå till kvacksalvare eller själva framkalla abort, efter en lagändring i stället skulle vända sig till läkare, hos vilka deras sak skulle kunna bli föremål för en prövning, som till sin främsta uppgift satte att avhjälpa deras svårigheter utan abortprovokation.
    Vid den diskussion, som utspann sig i anledning av abortkommitténs betänkande, kommo de sociala indikationerna i förgrunden. Det framhölls att sociala svårigheter som indikationsgrund skulle bliva ett mycket vanskligt och svårbestämbart begrepp och att den rätta lösningen av dessa svårigheter vore, att samhället undanröjde dem genom åtgärder, som gåve moder och barn en sådan trygghet att anledning till abort icke förelåge.
    K. M:ts förslag till 1938 års riksdag innebar en modifikation av abortkommitténs förslag och upptog icke den sociala indikationen men väl vad som blivit kallat blandade medicinskt-sociala indikationer. Första lagutskottet fann den gjorda gränsdragningen innebära en med hänsyn till rådande omständigheter lämplig avvägning av området. Härvid utgick emellertid utskottet från att reformarbetet på det sociala området komme att leda till åtgärder från samhällets sida av beskaffenhet att motverka uppkomsten av sådana situationer, i vilka kvinnor av fara för nöd eller ofärd dreves att framkalla abort. Utskottet förutsatte vidare, att frågan om sexualupplysning erhölle en tillfredsställande lösning.
    Under diskussionen på 1930-talet ─ från abortkommitténs tillsättande 1934 till lagstiftningen 1938 ─ försköts tyngdpunkten från den straffrättsliga aspekten till den sociala aspekten. En förutsättning för en

lösning av abortfrågan på den grund, som lades genom 1938 års lagstiftning, var att sociala åtgärder vidtoges, som relativt snabbt skulle undanröja de ekonomiska och sociala svårigheter, vilka föranledde önskemålen om avbrytandet av havandeskap. Den optimism, som präglade uppfattningen härvidlag, kom kanske tydligast till uttryck i befolkningskommissionens yttrande, där det bl. a. framhölls, att ett samhälle med det nutida Sveriges ekonomiska resurser och demokratiska kultur icke behöver ─ och icke får ─ tillåta, att ett barn skall för dess moder innebära en ekonomiskt eller socialt betingad nöd eller ofärd. Kommissionen räknade med att ett snabbt och kraftigt reformarbete i detta syfte skulle genomföras.
    Nu har snart fem år gått sedan denna lag stiftades, och någon förbättring i abortsituationen kan icke iakttagas. Årligen befinner sig fortfarande ett stort antal kvinnor i vårt land i den belägenheten att de hellre ta den fysiska risken av att vända sig till kvacksalvare eller själva framkalla abort i stället för att frambära sitt barn. Någon nämnvärt ökad kontakt med abortklientelet ha läkarna icke förmått skapa utan den stora strömmen av abortsökande vänder sig alltjämt till kvacksalvare eller företaga själva ingrepp.
    Det måste anses ha legat i denna lagstiftnings förutsättning, att den för att kunna åvägabringa en lösning av abortfrågan skulle kompletteras med sociala reformer, som ta syfte på abortklientelets situation. De åtgärder, som hittills vidtagits för att ekonomiskt och socialt stödja mödrarna, ha icke direkt tagit sikte på abortklientelets läge. Jag syftar härvid på bosättningslånen, moderskapspenningen och moderskapshjälpen, mödrahjälpen, barnbidragen, förbud mot avskedande vid havandeskap och barnsbörd o. s. v. Men de ha givetvis kunnat underlätta situationen även för dem, för vilka havandeskapet icke varit önskat. Jag nödgas dock dra den slutsatsen, att hittills vidtagna åtgärder av olika orsaker tydligen icke varit tillräckliga för att föra denna fråga mot sin lösning. Dels ha krisförhållandena begränsat den allmänna sociala reformverksamheten, dels ha av samma orsak stödåtgärder direkt syftande på abortklientelet uteblivit. Jag finner det emellertid självklart, att de tankegångar, som föresvävade lagstiftarna år 1938, böra fullföljas så snart ske kan.
    Vid sidan av de ekonomiska skälen spela andra motiv in hos de kvinnor, som önska framkalla abort. Detta är framför allt fallet hos de ogifta kvinnorna, för vilka de konventionella hänsynen alltid ha en framskjuten plats i motivkretsen. På längre sikt kan upplysningsverksamheten härvidlag tänkas inverka på och ändra den allmänna inställningen till den ensamstående modern. Slutligen torde en förbättrad sexuell undervisning kunna vara ägnad att minska frekvensen av icke önskade havandeskap. Jag erinrar i detta sammanhang, att K. M:t för att möjliggöra sådan undervisning redan inom barnaskolorna genom kungörelsen den 10 april 1942 vidtagit vissa ändringar i kursplanerna för rikets folkskolor. Enligt dessa bestämmelser bör undervisningen i könslivets biologi och hygien ske på sådant sätt, att den främjar lärjungarnas sedliga fostran, varvid bör inskärpas, att sexuell återhåll-

samhet bör iakttagas, till dess individen är i stånd att bilda hem samt vårda och uppfostra sina barn. Vad som vid sidan av undervisningen utan dröjsmål bör kunna åstadkommas är en grundlig upplysningsverksamhet, till att börja med genom utgivandet av en folkskrift, där de personliga riskerna och de samhälleliga vådorna av fosterfördrivningen belysas.
    Vilken vikt man enligt min uppfattning bör fästa vid abortfrågan, framgår därav att den särskilt upptogs i direktiven för den nu arbetande befolkningsutredningen. Den omfattning, som de illegala aborterna ha, och den risk för sterilitet, som de medföra, gör frågan allvarlig ur befolkningspolitisk synpunkt. Under hand har jag erfarit, att befolkningsutredningen ägnat frågan ingående behandling och att ett betänkande jämte vissa förslag är att vänta under innevarande år. Utredningen har verkställt undersökningar rörande de problem, som de abortsökande brottas med och som äro ägnade att framkalla önskan om abort. På grund av att abortklientelet till största delen icke söker kontakt med offentliga organ, ha dessa undersökningar varit tidsödande och resultaten svårkontrollerbara. Utredningen har funnit, att en av förutsättningarna för ett effektivt reformarbete är att ansvariga organ komma i beröring med de abortsökande. Läkarna ha icke lyckats åstadkomma en tillfredsställande kontakt. Utredningen har stannat inför möjligheten att en speciell kuratorsverksamhet för abortklientelet inrättas. En av förutsättningarna för att kuratorerna skola ha framgång i sitt arbete finner utredningen vara, att de kunna erbjuda den abortsökande verklig materiell hjälp. Utredningen är av den uppfattningen, att en effektiv lösning av abortproblemet endast kan ske genom att samhället förmår ge åt de mödrar, som befinna sig i en så ömtålig situation att de frestas att tillgripa abortframkallning, en förnimmelse av trygghet och säkerhet.
    På utredningens nuvarande stadium anser jag mig icke närmare kunna ingå på frågan, huru de åtgärder böra utformas, som enligt min uppfattning måste vidtagas för att föra abortfrågan mot sin lösning. Så vitt jag finner stå de åtgärder, som av interpellanten anförts och som planeras i vissa län, i överensstämmelse med de riktlinjer, som uppdragits i befolkningsutredningens diskussion, och jag finner inget hinder i att lokala lösningar försökas. Om formerna för statens finansiella medverkan härvidlag kan jag, under hänvisning till att frågan ännu befinner sig under utredning i befolkningsutredningen, icke uttala mig.