Fångvården år 1941. Av Kungl. Fångvårdsstyrelsen. Sveriges officiella statistik. Sthm 1942. Norstedt. 63 s.

 

    Till den långa, för tiden fr. o. m. år 1835 obrutna serien av årsberättelser över rikets fångvård har fogats ännu en årgång, 1941. Samtidigt som de redogöra för straffverkställighetens handhavande lämna dessa berättelser värdefulla bidrag till belysande av brottslighetens utveckling. Enligt den uppställning, som tillämpas för tiden fr. o. m. år 1938 och som i fråga om reda och klarhet betecknar ett stort framsteg i förhållande till tidigare redigering, behandlas i särskilda huvudavdelningar fångvårdens organisation m. m., de i olika anstalter intagna personerna, de sistnämndas vård och behandling m. m., de ekonomiska förhållandena, verksamheten vid straffregistret samt särskilda undersökningar.
    I första avdelningen redogöres för den under redogörelseåret fortsatta omorganisation, som åsyftar att centralisera vården av de till frihetsstraff dömda till de större anstalterna, att fylla det behov av specialanstalter, som uppstått till följd av de allt mer differentierade straffrättsliga reaktionsformerna, samt först och sist att ernå besparingar i förvaltningsutgifterna. — Antalet platser

å statens fångvårdsanstalter den 31/12 1941 var 2,754, vartill kommo ett trettiotal, som av fångvårdsstyrelsen disponerades för verkställighet av ungdomsfängelse å de Svenska diakoniss-sällskapet tillhöriga öppna anstalterna å Viebäck och Sjöliden. Att, såsom i berättelsen framhållits, utrymmena i vissa fall visat sig knappa motsäges icke av uppgiften att medelbeläggningen vid statens anstalter under år 1941 var 2,111 personer och således ganska mycket understeg antalet platser vid årets slut.
    Under redogörelseåret nyintogos i samtliga anstalter, inräknat Stockholmsstads rannsakningsfängelse, tillhopa 6,990 personer. Denna siffra betecknar en minskning med 60 % i jämförelse med år 1932, vilken minskning beror framför allt på nedgången i antalet bötesfångar (se denna tidskrift 1942 s. 38, 169). Jämför man återigen med de närmast föregående åren, så framträder en med de extraordinära tidsförhållandena uppenbarligen sammanhängande ökning. Sålunda steg antalet nyintagna från år 1939 till år 1941 med nära 30 %; medelbeläggningen ökades samtidigt med inemot 25 %. Att döma av en i berättelsen återgiven tablå med uppgifter för varje månad, äro nyintagningarna tämligen jämnt fördelade över året.
    Antalet nykomna för brott häktade personer, vilket för år 1939 är lägre än för något annat år under 1900-talets fyra första decennier, ökades därefter från år till år med cirka 5 resp. cirka 36 %. För lösdriveri häktades år 1941 endast 155 personer, vilken årssiffra är den lägsta för perioden 1900/41. Samma år blevo 517 för brott eller lösdriveri häktade personer föremål för sinnesundersökning. Om man för att få ett ungefärligt mått på sinnesundersökningsfrekvensen bland de häktade sätter antalet utlåtanden rörande häktades sinnesbeskaffenhet i förhållande till hela antalet under året häktade personer, erhålles för år 1941 procenttalet 20.5; motsvarande tal för åren 1938—1940 äro resp. 17.4, 17.9 och 20.0 %. Antalet utlåtanden enligt vilka exploranden ansetts böra hänföras under SL 5: 5 och 5: 6 utgör för år 1938 resp. 54.7 och 33.1 % samt för år 1941 resp. 50.4 och 38.9 % av samtliga utlåtanden.
    För år 1941 ha redovisats 1,715 nykomna straffångar mot 1,307 år 1940, varav inemot 85 resp. 80 % dömts för vinningsbrott samt 6 resp. nära 7 % för våldsbrott. Mot 2,674 nykomna fängelsefångar år 1940 svara 1,831 dylika år 1941; den starka nedgången tillskrives huvudsakligen inskränkningarna i motortrafiken med åtföljande minskning i rattfyllerifrekvensen. För 50 % av de under år 1941 nykomna straffångarna understeg den ådömda strafftiden 6 månader, och för 57 % av de under året nykomna fängelsefångarna understeg den 2 månader. Bland de nykomna straffångarna märkes 1, som dömts till straffarbete på livstid; antalet vid årets slut kvarvarande livstidsfångar var allenast 13, samtliga män. Till jämförelse må nämnas, att enligt berättelsen för åren 1841 och 1842 antalet av »sådane, som för lifstiden blifvit dömde till arbete å Fästningarne eller Arbets- och Corrections-Inrättningarne» vid 1841 års slut — då rikets folkmängd ej var hälften så stor som vid årsskiftet 1941/42 — utgjorde 766, varav 111 kvinnor. — Särskilda mer eller mindre utförliga redogörelser lämnas för fångvårdens övriga klientel, såsom bötesfångar, förvarade, internerade samt de till ungdomsfängelse dömda. Under rubriken »särskilda undersökningar» har redogjorts för resultatet av en intressant jämförelse mellan sistnämnda kategori samt

de unga straffångarna i fråga om återfallsfrekvensen. Enligt denna jämförelse kan man räkna med större återfallsrisk för straffångarna. För såväl ungdomsfängelseklientelet som straffångarna är återfallsfrekvensen högst bland tjuvarna.
    Stora äro de krav som nu för tiden ur humanitär synpunkt ställas på straffverkställighetens handhavande. Därom vittnar den redogörelse, som i berättelsen lämnas rörande de intagnas vård och behandling m. m. dels å anstalterna, dels efter frigivandet. Av intresse är bl. a., att systemet med fängelsebesökare, som praktiserades inom den svenska fångvården under ett tjugutal år omkring sekelskiftet, under år 1941 ånyo införts; erfarenheterna redovisas såsom gynnsamma. Även den mest kritiskt inställde måste vid en jämförelse mellan å ena sidan de moderna välfärdsanordningarna för fångvårdens klientel och å andra sidan de i gamla årgångar av fångvårdsberättelsen skildrade dåtida förhållandena inom fängelserna erkänna, att utvecklingen på detta område under de senaste hundra åren gjort mycket stora framsteg. Huru det tedde sig i fängelserna för tvåhundra år sedan kan man göra sig någon föreställning om, då man tager del av ett i 1835 års fångvårdsberättelse återgivit yttrande av NEHRMAN-EHRENSTRÅHLE, enligt vilket ett fängelse icke borde vara »faseligt», det ville säga, att delinkventen borde kunna stå däri, att det ej finge vara alldeles mörkt och ej heller fullt av ond stank, att det borde vara torrt och att där ej borde finnas ormar, ödlor eller döda kroppar.

Sverker Groth.