Sekretess och vittnesplikt. I anslutning till en artikel i Svensk juristtidning 1942 s. 725 må följande synpunkter anföras rörande förhållandet mellan sekretess och vittnesplikt.
    Enligt 36 kap. 5 § nya rättegångsbalken må tjänsteman ej höras som vittne angående något, varom han på grund av sin ställning har att iakttaga tystnad. Detta förbud mot vittnesförhör gäller för domstolen såväl som för vederbörande tjänsteman. Denne har ej rätt att vägra att avlägga vittnesed, men han är skyldig att i sin utsaga utelämna allt sådant som omfattas av hans tystnadsplikt. Det torde icke finnas någon rätt för vittnet att tiga, vilken går längre än plikten att iakttaga tystnad. När en tystnadsplikt av beskaffenhet att medföra inskränkning i vittnesplikten föreligger, utsäges icke i rättegångsbalken, utan svaret på den frågan får sökas i särskilda författningar, som reglera olika tjänstemäns ställning, eller i de grundsatser, som eljest kunna anses gälla.¹ Det kan i förbigående anmärkas, att tjänstemans tystnadsplikt är, jämlikt 38 kap. 2 § nya rättegångsbalken, normerande jämväl för den honom åvilande processuella editionsplikten i fråga om skriftliga bevis. Förbudet mot vittnesmål av tjänstemän är, då tystnadsplikt föreligger, generellt; något undantag för vissa grövre brottmål är ej medgivet.
    Alkoholistlagen innehåller i 15 § en uttrycklig bestämmelse om tystnadsplikt: vad hos nykterhetsnämnd förekommit rörande personer, som äro föremål för nämndens behandling, må ej yppas för obehöriga. Denna tystnadsplikt synes likaledes kunna betecknas såsom generell. Det enda undantaget gäller i förhållande till dem som icke kunna betraktas såsom obehöriga. Detta undantag torde ligga i sakens egen natur och dess upptagande i lagtexten torde därför icke böra inverka på bedömningen av om hinder mot vittnesförhör föreligger. Motsvarande undantag göres i 8 kap. 10 § strafflagen, men processlagberedningen anser dock att förbud torde gälla för vittne att yppa vad som bör hållas hemligt för främmande makt. I 25 § lex veneris finnes likaledes ett sådant undantag; tystnadsplikten gäller endast i förhållande till obehöriga. Denna sistnämnda bestämmelse är av särskilt intresse såtillvida som föreskriften i 15 § alkoholistlagen kan antagas ha tillkommit med lä-

 

¹ SOU 1938:44 s. 392.

kares tystnadsplikt som förebild. Goda skäl torde tala för att en till nykterhetsnämnd anmäld alkoholmissbrukare ofta bör anses såsom obehörig i detta sammanhang.¹ Man torde därför böra antaga att en person, som icke är berättigad att utom rättegång erhålla upplysningar från en tjänsteman hos nykterhetsnämnden, icke heller äger skaffa sig dessa upplysningar i en rättegång genom att inkalla tjänstemannen och få honom hörd som vittne. Observeras bör att om vittnesförhör tillätes så skulle utsagan ofta bli offentlig. Enligt 36 § i den s. k. sekretesslagen kunna ju domstolsprotokoll, sedan målet blivit skilt från domstolens handläggning, hemlighållas allenast om målet handlagts inom stängda dörrar. Hemlighållandet kräver dessutom ett särskilt förordnande från domstolen, då denna skiljer målet från sig. Vid den tidpunkt då vittnesförhöret hålles kan man således icke med säkerhet veta, huruvida protokollet framdeles kommer att bli offentligt eller hemligt, och vittnet har ju icke något egentligt inflytande på huruvida handläggningen skall ske inom stängda dörrar eller icke. Under alla förhållanden torde part äga fri tillgång till protokollet, med endast de undantag som uttryckligen stadgats. (Jfr 39 § sekretesslagen.) Man torde böra antaga att tystnadsplikten enligt alkoholistlagen är stadgad icke endast till förmån för vissa enskilda utan även i samhällets eget intresse för att underlätta och främja nykterhetsnämndernas arbete.² Denna plikt torde därför icke kunna upphävas genom samtycke av vissa enskilda, som äro nära berörda därav.
    Det nära sambandet mellan tystnadsplikten och begränsningarna i rätten att utbekomma allmänna handlingar är påtagligt. De sakkunniga, vilka framlade 1929 års förslag till lag om behandling av alkoholister, föreslogo sålunda att undantag från offentlighet skulle genom ändringar i tryckfrihetsförordningen införas beträffande till nykterhetsnämnd inkomna handlingar i ärenden som avsåges i den föreslagna lagen.³ På denna punkt har sekretessbehovet sedermera tillgodosetts genom 14 § sekretesslagen. Man kan säga att tystnadsplikten samt handlingssekretessen komplettera varandra, men det torde dock icke vara tillåtet att av reglerna om hemlighållande av vissa allmänna handlingar draga några bestämda slutsatser om tystnadspliktens omfattning. Redan i 1912 års förslag till ny tryckfrihetsordning framhölls sålunda, att sekretesslagstiftningen icke meddelade något omedelbart skydd mot det brytande av sekretessen, som ägde rum därigenom att en tjänsteman yppade innehållet i en hemlig handling för obehöriga utan att utlämna själva handlingen. Vad beträffade möjligheten av ett yppande från tjänstemans sida av sekreta saker, varom han på grund av sin tjänst vore underkunnig, bleve allmänna eller speciella straffbestämmelser inom annan lagstiftning tillämpliga, såsom de generella stadgandena om ämbetsförbrytelser i 25 kap. 16 och 17 §§ strafflagen.⁴ Samma synpunkter kommo till uttryck i 1927 års utredning om ändrade bestäm-

 

¹ Tidskrift för nykterhetsnämnderna 1941 s. 156.
² SOU 1929: 29 s. 72.
³ SOU 1929: 29 s. 115.
⁴ Betänkandet s. 209.

melser rörande allmänna handlingars offentlighet. I 1927 års betänkande anfördes bland annat följande. Vid avfattandet av nya bestämmelser om allmänna handlingars offentlighet hade iakttagits, att bestämmelserna endast borde avse upplysningars tillhandahållande och offentliggörande genom handlingar. Huruvida eljest skyldighet att upplysa eller förpliktelse att hemlighålla borde statueras, vore ett spörsmål som ansetts böra besvaras i annat sammanhang. Reglerna hade alltså avfattats så, att de icke ålade myndigheterna att annorledes än genom handlingars utlämnande yppa deras innehåll och å andra sidan ej heller omedelbarligen förpliktade dem att hemlighålla upplysningar, som återfunnes i hemliga handlingar.¹ Dessa uttalanden äro så tydliga att de knappast fordra någon utläggning.
    Bestämmelserna i 14 § sekretesslagen äro också av sådant innehåll, att de icke lämpa sig som ledning vid bedömande av frågan om vittnesförhör skall tillåtas eller icke. Huruvida viss allmän handling må utlämnas eller ej kan bero på sådana omständigheter som om trygghet mot obehörigt användande av handlingen är för handen eller om genom utlämnande ändamålet med viss vård eller behandling skulle motverkas eller någons personliga säkerhet sättas i fara. Frågan om en viss handling skall utlämnas eller hemlighållas prövas i regel av den myndighet, hos vilken handlingen finnes. I särskilda fall kan prövningen åvila speciell tjänsteman. Även i dessa fall har dock myndigheten stort inflytande på avgörandet; närmare föreskrifter härom äro upptagna i § 2 mom. 4:o i tryckfrihetsförordningen. För tjänsteman hos (eller ledamot av) nykterhetsnämnd torde det därför ofta icke vara möjligt att slutgiltigt avgöra om en viss handling må utlämnas eller icke. Vid ett vittnesförhör måste tjänstemannen däremot regelmässigt själv avgöra vad han skall säga och vad han skall förtiga. Därvid torde han ha att hålla sig till vad som stadgas i 15 § alkoholistlagen samt 25 kap. strafflagen. Ytterligare må anmärkas att vid utlämnande av allmän handling kunna enligt 14 § sekretesslagen erforderliga förbehåll göras. Brytande av sådana förbehåll är straffbelagt. Något liknande gäller icke för den händelse att någon vid vittnesförhör lämnat muntliga uppgifter rörande sådant som han bort förtiga.
    I den mån nykterhetsnämnds handlingar äro offentliga föreligger icke något behov av vittnesförhör; part kan ju skaffa sig nödiga upplysningar direkt ur handlingarna och han har ej anledning att gå omvägen över ett vittnesförhör med enskilda tjänstemän. Till den del åter en tjänsteman sitter inne med kännedom om sådant som ej kan inhämtas ur några handlingar eller som framkommit i hemliga handlingar, synes det vara riktigt att en ovillkorlig tystnadsplikt skall gälla. I överensstämmelse härmed bör det vara förbjudet att härom höra honom såsom vittne.
    Om part således är avstängd från vissa kunskapskällor, så är läget i fråga om domstolen ett helt annat. Sekretesslagstiftningen utgår från att domstolar och andra myndigheter skola äga vidare tillgång till allmänna handlingar, även hemliga sådana, än den som tillkommer medbor-

 

¹ SOU 1927: 2 s. 26.

garna i allmänhet. Uttrycklig erinran härom fanns intagen i 1935 års förslag (§ 2 mom. 6:o tryckfrihetsförordningen). Den utgick emellertid såsom obehövlig.¹ Frågan i vilken utsträckning myndigheter skola äga tillgång till hemliga handlingar regleras icke i sekretesslagstiftningen; ännu mindre spörsmålet om myndigheters plikt att i övrigt tillhandagå varandra med råd och upplysningar. Svaret på dessa spörsmål måste i stället sökas i särskild lagstiftning eller administrativa föreskrifter, där icke sedvana eller förhållandenas egen natur är bestämmande. I utlåtande till domstol torde nykterhetsnämnd äga göra uttalanden och lämna upplysningar, vilka skulle drabbas av förbudet mot vittnesmål i 36 kap. 5 § nya rättegångsbalken. Det torde vara helt naturligt att en myndighet härvidlag har en annan ställning än ett vittne. Vittnet skall ju enligt vittneseden berätta allt vad vittnet vet i saken. Nykterhetsnämnden torde däremot äga fria händer att sovra och bearbeta materialet på sådant sätt att domstolen erhåller ett sakkunnigt råd utan att nykterhetsnämnden dock röjer sina källor och utan att enskilda personers anspråk på diskretion trädes för nära. Parten torde visserligen äga rätt att få tillgång till nykterhetsnämndens utlåtande likaväl som annat processmaterial, men det är dock i denna del en väsentlig skillnad mellan att inhämta yttrande från nykterhetsnämnden och att tillåta vittnesförhör. Domstolen äger ju avgörandet i fråga om inhämtande av yttrande under det att parten, om tystnadsplikten ej godtages, kan framtvinga vittnesmål.
    Därest de nu diskuterade begränsningarna i rätten att höra vittnen skulle leda till icke önskvärda resultat torde man, för att vinna rättelse, böra beträda den väg som anvisats vid förarbetena till nya rättegångsbalken eller att jämka de speciella föreskrifterna om tystnadsplikt.²

Carl Svennegård.