Domstolarna och ungdomens nykterhet. På begäran av SvJT:s redaktion relateras här nedan i korthet de försök, som gjorts vid Göteborgs polisdomstol att förhindra återfall av unga fyllerister, och anknytes härtill några reflexioner om domstolarnas förhållande till detta klientel.
    Sedan på sista åren det s. k. ungdomsfylleriet alltmer tilltagit, uppstod fråga, om man från domstolens sida kunde göra något för att stävja denna beklagliga företeelse.
    Till en början lämnades namn och adress å en del av de yngre, för fylleri dömda personerna till en nykterhetsorganisation, som åtagit sig att göra hembesök hos de dömda för att därvid tala dem till rätta och söka påverka dem att undvika spritmissbruk. Denna väg visade sig dock mindre lämplig, då därigenom de dömdas föräldrar och grannar fingo reda på saken, vilket de unga önskade undvika. Att nykterhetsnämnden icke anlitades för ändamålet berodde på, att där ej fanns arbetskraft ledig för denna uppgift, varjämte man ansåg, att saken bleve mindre officiell, om frivilliga krafter nyttjades.
    I stället anmodades en äldre nykterhetsman, en pensionerad polis, som förklarade sig därtill villig, att närvara vid domstolens sessioner, i synnerhet en dag i veckan, då fyllerimålen från Lisebergs nöjesplats handlades, för att efter målens avdömande söka komma i kontakt med ungdomarna och om möjligt förmå dem att avstå från spriten. Han lyckades visserligen att komma till tals med en del av klientelet, men det var endast ett fåtal, då de flesta, enligt praxis, icke infunno sig personligen utan svarade genom ombud.
    För att råda bot på detta förhållande började polisdomstolen under våren 1942, då fyllerimålen särskilt bland ungdomen ytterligare ökade, att kalla in ungdomar under 21 år, tilltalade för fylleri, till personlig inställelse för rätten för att få tillfälle att närmare taga reda på deras personliga förhållanden och ge dem en varning för spritmissbruk samt vädja till deras ambition att låta bli spriten. Samtidigt få de mottaga en liten skrift, utgiven av härvarande nykterhetsorganisationer, där upplysning lämnas å i staden arbetande nykterhetsföreningar, platsen och tider för deras verksamhet samt om faran för spritmissbruk.
    Man har från visst håll ifrågasatt lämpligheten av att låta unga personer på detta sätt schavottera inför offentlig myndighet och antytt, att detta skulle kunna skada känsliga naturer. Något fog för dessa farhågor har icke visat sig under tiden systemet här tillämpats. De flesta av de inkallade ha uppträtt lugnt och hövligt samt tydligt lagt i dagen att de beklagat sitt felsteg. Många ha frivilligt förklarat, att en sådan förseeelse aldrig skall upprepas och en hel del ha av eget initiativ lovat att de skulle avstå från fortsatt brukande av spritdrycker och ansluta sig till en nykterhetsorganisation. Intet fall av trots eller hårdhet har förekommit. Huru många som sedan hållit vad de lovat är omöjligt att veta, men att åtskilliga av de dömda och varnade blivit medlemmar i nykterhetsföreningar, det har man kunnat konstatera.
    Och även om intet större resultat kan påvisas av dessa åtgärder, tor-

de det inte vara betydelselöst, att några, färre eller flera, ungdomar undvika att på nytt göra sig skyldiga till fylleriförseelser och vad därmed står i samband. Även om blott ett fåtal av alla de för fylleri dömda ungdomarna genom den varning de få genom domstolen rätta sig och sköta sig, så är ju ändå något vunnet.
    På sin tid föreslog dåvarande landshövding von Sydow att man — för att få bukt med det då vanliga trakasserandet av damer på gatorna om kvällarna i Göteborg — skulle sätta ut de skyldigas namn i tidningarna. Liknande förslag har även nu gjorts beträffande de unga fylleristerna. Men för min del tror jag detta ej vara så lämpligt. Då kunde man kanske tala om »schavotterande» av olyckligt slag. Tills vidare torde det räcka med de personliga inställelserna vid rätten, i synnerhet om vid domens fällande denna åtföljes av några allvarliga maningsord, som sannolikt icke förfela sin verkan på unga sinnen, innan dessa hårdnat. Redan vid andra eller tredje fylleriförseelsen torde vederbörande vara mindre mottaglig för påverkan, varför det är av vikt, att detta sker vid första inställelsen för rätta.
    Lämpligheten av det omnämnda förfarandet kan naturligtvis diskuteras men dess laglighet torde ej kunna bestridas. Bestämmelsen i 15: 1 R. B. gäller alla brottmål, alltså även fylleri och förargelse. Från ett håll har man invänt, att det ligger utanför domstolens uppgift att driva »nykterhetspropaganda» och att det skulle taga för mycket av domstolens tid i anspråk, om alla yngre fyllerister skulle erhålla en personlig varning, samt att det kan vara mindre lämpligt att taga tilltalade personer under arbetstiden från deras arbete, då det endast är fråga om en enkel fylleriförseelse.
    Vad angår den första invändningen så torde ungdomsfylleriet i denna allvarliga tid, som kräver andlig spänst, vara en så betänklig företeelse, att den fordrar särskilda åtgärder, även från domstolarnas sida. Och liksom domare städse sökt varna unga tjuvar för återfall samt genom vissa sociala institut (villkorlig dom, skyddshemsvård och ungdomsfängelse m. m.) sökt upprätta ungdomliga förbrytare, så torde det ligga i samma linje att varna unga fyllerister för återfall och ge dem en impuls åt rätt håll.
    Denna åtgärd kräver ej några långa förhandlingar utan huvudsaken är, att de tilltalade få tillfälle att möta både åklagare och domare och känna att det är fråga om en allvarlig sak och ej blott en penningfråga, att så småningom betala ett mindre bötesbelopp, som man kommer ifrån genom att teckna på en fullmakt och sedan betala. Det är det personliga mötet med domstolen och intrycket man får där som är det väsentliga, något som man ej glömmer i första taget.
    Och vad beträffar hänsynen till arbetet, så bör väl detta komma i andra rummet. Viktigare är att vederbörande får lära sig, att det är ett allmänt intresse, att vårt folk, isynnerhet dess ungdom, tillägnar sig goda och hyfsade levnadsvanor och att en anhållan för fylleri på allmän plats icke är en bagatell, som icke rör någon annan än den tilltalade själv. Både den tilltalades anförvanter och hans arbetsgivare hava

intresse av och äro i hög grad beroende av att våra unga män icke göra sig skyldiga till fylleriförseelser, som kunna medföra både nedsatt försörjningsförmåga och andra ekonomiska vådor. Att på landsbygden långa avstånd stundom kunna lägga hinder i vägen för personlig inställelse, är förklarligt, men då de tilltalade äro bosatta i den ort, där domstolen är belägen, eller i dess närhet, torde det ej erbjuda några större svårigheter att komma tillstädes personligen. Möjligen kunde det ifrågasättas att i de största städerna, efter förebild från Amerika, förlägga domstolssessioner för brottmål till vissa kvällar, då tilltalade lättare kunde komma tillstädes utan att försumma sitt arbete eller väcka uppmärksamhet på arbetsplatsen genom sin bortovaro.
    Av en viss betydelse torde vara, att fyllerimålen mot ungdomar handläggas av den ordinarie domaren i rätten, vilket kunde ske, om de tilltalade instämdes till dag, då denne sitter som ordförande. Ty en varning och tillrättavisning får icke samma tyngd, om den lämnas av en ung notarie, vilken icke har den pondus som i detta fall erfordras för att inverka på det ungdomliga klientelet. Och det är ej heller lätt för en ung notarie att utföra denna i viss mån grannlaga och ömtåliga uppgift gent emot en person, som kanske är obetydligt yngre eller jämnårig med honom själv.
    Som ett allmänt önskemål torde man ha anledning framhålla, att fyllerimålen vid våra domstolar, isynnerhet när det gäller ungdomar, borde handläggas mera individuellt och personligt och icke så summariskt som hittills i allmänhet brukat vara fallet.

C. G. Björck.