WERNER WALENSKY. Den nya rattfyllerilagen. Sambandet mellan promillevärden i blodet och alkoholförtäring. Stockholm 1942. Natur och kultur. 56 s. Kr. 2.25.

 

    Före inträdet av den nu rådande krisen utgjorde rattfylleribrotten som bekant en jämförelsevis stor del av domstolarnas och åklagarmyndigheternas arbetsbörda. De nuvarande långt gående trafikrestriktionerna ha emellertid medfört, att antalet rattfylleribrott i hög grad nedgått. Belysande härför är, att statens rättskemiska laboratorium, som år 1939 analyserade blodprov från nära 2,000 motorförare, under år 1941 undersökte allenast omkring 400 och under år 1942 omkring 650 sådana prov.
    Den nya lagstiftningen angående rattfylleri, vilken trädde i kraft den 1 juli 1941, har sålunda haft en efter förhållandena stillsam premiär. De anförda siffrorna få väl dock anses visa, att rattfylleribrottet även under nuvarande tider är en icke oviktig samhällsföreteelse.
    I den nya lagstiftningen angående rattfylleri har ju alkoholhalten i förarens blod givits en central ställning. Särskilt för motorförarna blir det då av stor betydelse att få närmare kännedom om sambandet mellan alkoholförtäring och blodets alkoholhalt. Dithörande frågor ha i en för lekmän lättillgänglig form belysts i ett av professor E. WIDMARK kort efter lagens ikraftträdande utgivet arbete med titeln » Alkoholblodprovet» (Se SvJT 1941 s. 798). I en förra året utkommen bok har en emigrerad tysk kriminalist, WERNER WALENSKY, givit sig i kast med samma problem.
    De mest intressanta delarna av såväl Widmarks som Walenskys arbeten äro vissa tabeller, som belysa alkoholförtäringens inverkan i olika fall på alkoholhalten i blodet m. m. En av Walenskys tabeller angiver sålunda alkoholom-

sättningen i kroppen per timme, uttryckt i centiliter starksprit. En annan tabell visar den starkspritkonsumtion, som vid förtäring på fastande mage motsvarar en blodalkoholhalt av 0.8 ‰. Ytterligare andra tabeller ge svar på frågan, hur lång tid efter en viss alkoholförtäring blodalkoholhalten har nedgått under 0.8 ‰, samt frågan, vilken högsta starkspritkonsumtion, som efter 1 1/2 timme med säkerhet ej leder till högre blodalkoholvärde än 0.8 ‰. I samtliga tabeller tages hänsyn till olika kroppsvikter.
    Några exempel på de upplysningar, som kunna inhämtas ur tabellerna, äro följande. En person, som väger 70 kg, kan räkna med att han får en blodalkoholhalt av 0.8 ‰ om han på fastande mage förtär en mängd 40-volymprocentig starksprit utgörande minst 9 1/2 och genomsnittligt 12 cl. Har han intagit 15 cl kan han efter 5 timmar vara säker på att ej längre ha 0.8 ‰ alkohol i blodet. Vet han, att han skall köra efter 1 1/2 timme, kan han utan risk att nå gränsen 0.8 ‰ förtära 11 cl starksprit.
    Widmarks och Walenskys tabeller äro uppsatta efter i vissa avseenden olika system. Tabellerna kunna därför sägas komplettera varandra. I vissa fall kunna Widmarks tabeller vara mera praktiska att använda, under det att i andra fall Walenskys tabeller lättare ge resultat.
    Utom tabellerna innehåller Walenskys bok även en redogörelse för den nya lagstiftningen om rattfylleri, vissa synpunkter på problemet alkohol och motortrafik samt en redogörelse för blodanalysmetodens teoretiska grundvalar m. m. Framställningen är ledig och lättillgänglig. Någon tvekan känner man emellertid inför författarens påstående, att den nya rattfyllerilagstiftningen följer »den gamla svenska rättsprincipen, att ej allting nödvändigtvis bör straffbeläggas, som i och för sig är samhällsfarligt» (s. 9). Man kan antaga, att förf. åsyftar den princip, som uttryckts i elfte domarregeln: »Lagen gillar icke allt det han icke straffar; förty all misshandel kan icke uppräknas i lagboken». Denna grundsats, som väl endast i viss mån låter sig förena med den långt yngre sentensen nulla poena sine lege, kan dock knappast anses vara särskilt väl exemplifierad i en lagstiftning, där det grundläggande brottsrekvisitet är så vidsträckt som att »det kan antagas», att föraren icke på ett betryggande sätt kunnat föra sitt fordon. Däremot vill man gärna instämma i författarens råd (å s. 14) till den motorförare, som efter alkoholförtäring känner den minsta tvekan angående sin körförmåga, att han icke minst för andra människors skull bör avstå från att köra.

B. P.