Krav på hovrättskompetens för stadsdomartjänster. I de uti föregående notis omtalade motionerna till årets riksdag påyrkas även ett uttalande av riksdagen rörande frågan om hovrättskompetens för erhållande av rådmanstjänst. Detta krav motiveras på följande sätt.
Genom en kungl. kungörelse den 4 maj 1934 (SFS nr 117) meddelades bestämmelser angående kompetenskraven för befattning såsom assessor vid
FRÅN YNGRE JURISTERS ARBETSFÄLT. 399rådhusrätt och såsom stadsnotarie. Dessa innebar, att till innehavare av sådan befattning finge, där ej K. M:t för särskilt fall annat medgåve, utses allenast den som innehaft förordnande såsom fiskal i hovrätt och som av hovrätten funnits skickad att erhålla fortsatt domarförordnande. Däremot finns inga bestämmelser om motsvarande kompetens för erhållande av borgmästare- eller rådmanstjänst. I åtskilliga arbetsordningar för rådhusrätter ha de emellertid successivt införts beträffande rådmanstjänsterna. 1934 års kungörelse har redan medfört goda verkningar beträffande stadsdomstolarnas rekrytering. Det utbyte av arbetskrafter, som länge ägt rum mellan hovrätter och häradsrätter, har vunnit efterföljd beträffande rådhusrätterna. Kompetenskravens generella utvidgning till att avse jämväl de ordinarie rådmanstjänsterna — i fråga om borgmästartjänsterna torde någon begränsning av städernas valfrihet ej böra göras — skulle otvivelaktigt lända rättsskipningen till båtnad. Frågan äger intimt samband med andra bestämmelser angående hovrättsaspiranternas tjänstgöring i stadsdomstolar, som berörs i den kungl. propositionen.
I motionerna anföres till sist, att ett uttalande av riksdagen i nu antydd riktning skulle möjliggöra för K. M:t att verkställa den komplettering av 1934 års kungörelse i ämnet, vilken länge framstått såsom önskvärd.
Kjs.