Allmänt åtal för misshandel i hemmen. Enligt 14 kap. 45 § strafflagen har misshandel, som icke medfört döden eller svår kroppsskada, hittills i regel icke kunnat åtalas av allmän åklagare annat än efter angivelse eller om den skett på allmän plats. Vid flera tillfällen ha framställningar om lagändring gjorts för att åstadkomma bättre skydd mot misshandel i hemmen. Såsom skäl för att lägga sådan misshandel under allmänt åtal oberoende av angivelse har anförts, att en hustru eller annan familjemedlem, som blir utsatt för upprepad misshandel, ofta av rädsla för repressalier från mannens sida icke vågar ange misshandeln till åtal. Vid 1938 års riksdag, då motioner i ämnet (I: 170 och II: 208) blivit väckta, framhöll emellertid första lagutskottet i sitt utlåtande (nr 52), att försiktighet måste iakttagas då det gällde det allmännas ingripande i hemlivets förhållanden. Även om i vissa fall all-

män åklagares åtalsrätt skulle vara av värde, säger utskottet, kan det dock befaras att i åtskilliga andra fall ett polisingripande med åtföljande straffförfarande efter anmälan från utomstående — måhända i direkt strid mot hustruns vilja — skulle leda till resultat som ur ingen synpunkt kunna anses tillfredsställande. Frågan föll vid 1938 års riksdag i följd av att kamrarna fattade skiljaktiga beslut. Man kunde då icke finna någon utväg att möjliggöra allmänt åtal utan angivelse i sådana fall där detta kunde vara av värde utan att tillika införa strafförfaranden i andra fall där det icke var lämpligt.
    Genom 1942 års lagstiftning om förmögenhetsbrott har emellertid en nyanordning i åtalshänseende införts i vår rätt, nämligen att allmänt åtal i vissafall (se strafflagen 20: 12, 21: 11 och 22: 10) får ske endast om överåklagare,d. v. s. landsfogden eller i Stockholm förste stadsfiskalen, finner åtal påkallat ur allmän synpunkt. Nu har dylik möjlighet till allmänt åtal efter diskretionär överåklagarprövning införts även beträffande sådan misshandel, som allmän åklagare hittills icke fått åtala annat än efter angivelse. Riksdagen har nyligen (se prop. 1943: 81 samt första lagutskottets av riksdagen godkända utlåtande nr 36) antagit en lag om ändrad lydelse av 14 kap. 45 § strafflagen. Genom denna lag, som träder i kraft den 1 juli 1943, erhåller sista punkten i paragrafens första stycke följande lydelse: Utan hinder av vad nu är sagt må brottet åtalas av allmän åklagare, där det medfört döden, eller ock landsfogden eller, i Stockholm, förste stadsfiskalen finner åtal vara ur allmän synpunkt påkallat.
    Vid tillämpning av den nya ålalsregeln behöva, enligt vad departementschefen framhållit, polisrapporter med fullständig utredning normalt icke upprättas annat än i sådana fall, där den lokala myndigheten själv finner åtal vara påkallat ur allmän synpunkt. Vid bedömande av frågan huruvida åtal är påkallat böra möjligheterna till ett ingripande enligt alkoholistlagstiftningen beaktas, varför samarbete med nykterhetsnämnderna bör äga rum.
    Den nya åtalsregeln gäller ej blott hustrumisshandel. Misshandel mot barn från föräldrars eller förmyndares sida kan visserligen åtalas av allmän åklagare på angivelse av barnavårdsnämnd, men vid sidan därom öppnas nu möjlighet för överåklagaren att förordna om åtal utan angivelse från barnavårdsnämnden. Även i andra fall kan förordnande om åtal vara påkallat ur allmän synpunkt, exempelvis då besättningsmän på fartyg eller för sjukdom, sinnesslöhet eller ålderdom på anstalt intagna bliva misshandlade men icke våga eller icke kunna angiva brottet till åtal.
    Till grund för den nya lagstiftningen ligger en av straffrättskommitténs sekreterare hovrättsrådet Nils Beckman upprättad promemoria. Tankegången i lagstiftningen är i stort sett densamma som i den nyligen införda åtalsbegränsningen för förmögenhetsbrott mot närstående. Vad straffrättskommittén därom uttalat kan därför tjäna till ledning vid tillämpningen; se SOU 1940: 20 s. 39 samt EKEBERG, STRAHL och BECKMAN, Strafflagen jämte förklaringar till den nya lagstiftningen om förmögenhetsbrott, s. 184.

N. B.