OLOF KINBERG 70 ÅR.
Ien diger »Festskrift tillägnad Olof Kinberg på 65-årsdagen 23. 9. 1938 av vänner och lärjungar» bidrog prof. emeritusIsrael Holmgren med en liten artikel under rubriken »Varför ärtypus Kinberg så värdefull för samhället? » Kinberg tillhör ensärskild och mycket ovanlig människotyp, skrev han. Hos denna typ är den intellektuella lidelsen ett av de drag, som betraktaren först märker. Dessa individer äro högintelligenta, de älska intellektuell penetration, för dem är tänkandet, inträngandet i ett problem, icke en stånkande vedermöda utan en njutning, en njutning med finaste bouquet. Människor av typus Kinberg äro logiker. För dem är det självklart, att om man är överens om utgångspunkten, och ingenting kan invändas mot tankeföljden,man också skall acceptera den slutsats till vilken tankeföljden leder. Kinbergarna äro på grund av sin anatomiska och fysiologiska beskaffenhet under vanliga förhållanden minoritetsmänniskor. Eftersom de ej kunna frigöra sig från det logiska tänkandets resultat och icke förstå hur man kan motsätta sig detta, vilja de icke överge sin ståndpunkt utan kämpa för den med stor seghet. Vägran till »Gleichschaltung», vägran att underkasta sig en mening som ens egen tankeapparat icke kan godkänna, är ofta ett frö till tragik i dessa människors liv. Denna självständighet och envishet har för samhället den allra största betydelse.Det är dessa särpräglade individer, intelligentare än sin omgivning, självständiga, med respekt för forskningens, förnuftets och logikens resultat, modiga och envisa sanningssägare, det är de som omvandla världen, slutade Holmgren.
Kinbergs livsgärning och de betydande praktiska resultat han uppnått förklaras inte bara av hans skarpa intellekt och stora ihärdighet. Den som känner dessa drag från hans författarskap blir i själva verket överraskad av den utomordentliga koncilians som är utmärkande för hans samarbete med andra, exempelvis i
en kommitté. Kinberg var under några år i mitten av 30-talet en ledande kraft i det inom justitiedepartementet igångsatta arbetet på partiella strafflagsreformer på straffsystemets och straffverkställighetens områden. Han medverkade då bl. a. till lagenom ungdomsfängelse (1935) utan att ens bry sig om att vid betänkandet foga någon reservation angående vissa för honom själv utan tvivel mycket betydelsefulla principiella invändningar mot den nya behandlingsformens gestaltande såsom lagtekniskt ett straff, som han måste hava gjort gällande under arbetets gångi betraktande av den skärpa varmed han senare framfört dem. Ännu längre i kompromissande — längre än han säkerligen nugillar — gick han vid avlämnandet (1936) av lagförslaget omalkoholistfängelse. Här skulle det inte ha skadat, om vid betänkandet varit fogad en reservation av typus Kinberg, som angivit hur enligt hans innersta mening alkoholistbrottslingar av olika grader borde behandlas. Från arbetet på betänkandet om den nya förvaringslagen (1937) minns jag mycket väl att Kinberg(liksom jag) hade önskat sammansmälta förvaring och internering till ett institut; kompromissen motiverades här som annars av en önskan om ett snart praktiskt resultat av ens arbete. I vad mån Kinberg vid förarbetena till de betydelsefulla och nu lyckligen genomförda lagförslagen om villkorlig dom (1937, lag 1939) och villkorlig frigivning (1938, lag 1943) gjorde gällande särmeningar, kan man tyvärr ej av betänkandena inhämta. Det förefaller emellertid i hög grad sannolikt att hans goda vilja till samarbete utgör en viktig faktor till förklaringen av den utomordentliga framgång det straffrättsliga reformarbetet på den blivande straffbalkens område haft under det sista decenniet. Det är därför beklagligt att Kinberg icke på det område, till vilket hans livsverk väsentligen hänför sig, abnormbrottslighetens, fått tillfälle att i den inre kretsen medverka till reformfrågans lösning. Såsom den ensamme kritikern tar han en helt annan ton — men framför allt, reformarbetet har gått miste om hans eminenta sakkunskap.
Med Kinbergs temperament måste han bli en omstridd man. Bland jurister uppfattas han nog allmänt såsom representanten för de mest ytterliggående psykiatriska kraven inom kriminalpolitiken. Under en mansålder, alltifrån gradualavhandlingen för 35 år sedan, »Brottslighet och sinnnessjukdom, En kritisk studie över det rättsliga förfaringssättet i Sverige rörande för brott till-
talade personer av tvivelaktig sinnesbeskaffenhet samt över behandlingen av kriminella sinnessjuka» (Sthm 1908, 311 s.), har det ständigt duggat avhandlingar och tidskriftsartiklar från hans hand. Hans stora kriminalpolitiska arbete »Basic problems of criminology» (Copenhagen 1935, 436 s.), vilket renderade honom en internationell utmärkelse, Lombrosopriset, har gjort hans forskningsresultat lättare tillgängliga i utlandet. På sin 70-årsdag den 23 september 1943 står han som den nordiska kriminologins obestridde mästare.
De jurister som vid seklets början trädde ut i domstolsarbete och advokatverksamhet såg mycket snart i Kinberg banérföraren för de nya kriminalpolitiska strävandena. De som gjort sina lärospån i Lund hade under en serie föreläsningar av Thyrén fått en ytterst fängslande bild av den moderna kriminalpolitiken. Dessa utarbetades sedermera av Thyrén till hans »Principerna för en strafflagsreform, I. Straffets sociala uppgift, Straffsystemet» (Lund 1910). Men Thyrén var mera den lugne akademiske läraren, Kinberg den stridsglade agitatorn. De båda stora kunde inte heller riktigt komma överens. Belysande är den ampra kritik Kinberg i SvJT:s festskrift för Thyrén till dennes 70-årsdag (1931) i sin uppsats »Reformtankar rörande behandlingen av abnorm och vanebrottsligheten» ägnar festföremålets egen reform pådetta område. Svenska Kriminalistföreningens förhandlingar, från föreningens start vid den stora kriminalkongressen 1911, då Kinberg talade »Om obestämda straffdomar», till dags dato, bär vittnesbörd om hans oavlåtliga intresse för aktuella kriminalitetsproblem. Och SvJT har haft förmånen hedras med ett flitigt medarbetarskap (se årg. 1925, 1929, 1930, 1931, 1933, 1934, 1935, 1936, 1937, 1938, 1939, 1940, 1941, 1942). Utöver redan nämndaböcker av Kinberg bör här erinras om följande arbeten: Om dens. k. tillräkneligheten (1917), Aktuella kriminalitetsproblem i psykologisk belysning (1930), Varför bli människor brottsliga? (1935), Alkoholisten sådan läkaren ser honom (1939), Alkohol och trafikfarlighet (1941), Socialläkarens uppgifter i samhället(1941). En »Index operum Olavi Kinberg ii» i 1938 års festskrift(s. 5—14) ger uttömmande besked om hans omfattande författarskap intill uppnådd 65 års ålder. Här nedan (s. 560) följer en kompletterande förteckning över de sista fem årens arbeten och uppsatser, vilken skarpt belyser författarens obrutna arbetskraft. Inför en produktion sådan som denna, vilken i stor utsträckning
gått ut på bestämda reformkrav, är det av särskilt intresse att tillse, i vad mån dessa krav realiserats.
Kinberg själv brukar säga att en reformtanke behöver 25—30 år från det den framlagts innan den hinner mogna till praktiskt förverkligande.1 Hans egna framgångar visar att denna sats är alldeles för pessimistisk. Med nämnda utgångspunkt bör han emellertid själv finna förklarligt, att hans så sent som 1937 (i SvJT) framförda krav på en centralisation av kriminalpolitiken ännu icke blivit verklighet.
Enligt denna plan skulle hela kriminalpolitiken samordnas till ett enda helt under en särskild styrelse. Denna skulle inte vara den nuvarande fångvårdsstyrelsen, utan ett nytt organ, fritt från den ideologiska och byråkratiska belastning som enligt Kinberg vilar på fångvårdsstyrelsen. Den skulle vara utrustad med särskilda organ för pedagogik, psykologi, medicin och psykiatri, anstaltsteknik (industri, jordbruk etc.), öppen kriminalpolitik, brottsstatistik och kriminalpolitisk organisation över huvud taget. Vad som nu är egentlig fångvård (skötsel av verkliga straffverkställighetsanstalter, vartill Kinberg ej räknar skyddsanstalterna) skulle utgöra endast en obetydlig del av hela förvaltningen, i synnerhet som detta arbetsområde vid en förnuftig kriminalpolitik skulle i hög grad skrumpna. Slutligen skulle det finnas en särskild verkställighetsdomstol med befogenhet att göra förändringar i tidigare men mindre lämpliga beslut, att bestämma om permission, villkorlig och definitiv utskrivning m. m. Såsom detta förvaltningsorgan skisserats skulle det utgöra ett trappsteg till den organisation av kriminalpolitiken där domstolens roll skulle begränsas till att fastställa brottsligheten, varefter den brottslige skulle överlämnas till det kriminalpolitiska behandlingsorganet (detta har icke direkt utsagts i uppsatsen, men det torde vara Kinbergs framtidstanke).
Centralisationen av kriminalpolitiken innebär enligt Kinberg inte att kriminalvården icke behöver ske på olika anstalter. Tvärtom förutsätter det hela en mycket långt driven individualisering. Men denna skulle inte ske på provisoriskt tillkomna små tillfällighetsinrättningar, ofta uppförda för helt andra ändamål. Vidare skulle all behandling läggas i händerna på en högt utbildad personal, med sociologisk, psykologisk och erforderlig medicinsk skolning. Det av Kinberg föreslagna, mycket omdiskuterade
centralhospitalet var inte tänkt som ett jättesinnessjukhus utan som en central observationsanstalt med vetenskaplig och teknisk utrustning, bl. a. för vanlig sjukvård. Under denna skulle ett stort antal olika specialavdelningar sortera, belägna på olika platser.
År 1934 grundade Kinberg med bistånd av Socialvetenskapliga forskningsnämnden vid Stockholms Högskola och ett anslag från Rockefeller Foundation Kriminologiska centralarkivet, som har till uppgift att verkställa kriminologiska utredningar angående olika brottsformer m. m. Från arkivet har publicerats ett stort antal skrifter. I höst väntas därifrån utkomma monografien »Incestproblemet i Sverige» (av KINBERG, G. INGHE och S. RIEMER).
Kinbergs centraliseringstankar kom också till uttryck i ett 1939 (Nordisk Medicin 3: 2473) framlagt förslag till centralisering av kriminologisk, antropologisk och psykologisk forskning och undervisning. Detta avsåg att ställa Rättspsykiatriska klinikens och Kriminologiska centralarkivets material till förfogande för sociologisk, antropologisk (i vidsträcktaste mening, alltså inte bara kriminalantropologi i Lombrosos mening) och psykologisk forskning och undervisning genom ett institut där arbetslokaler för samtliga dessa olika vetenskapsgrenar skulle finnas.
Bortser man från dessa sent framkomna förslag — av vilka kravet på ett kriminalhospital dock går långt tillbaka — har Kinberg haft en förunderlig framgång i sin reformatoriska verksamhet, fastän han naturligtvis som andra fått finna sig i jämkningar och avprutningar.
Det i hans gradualavhandling (1908) framförda kravet på obligatorisk undersökning av sinnesbeskaffenhet vid en mängd olika brottsformer eller vid förhandenvaron av vissa andra objektiva omständigheter ledde 1929 till att i sinnessjuklagen infördes dylika bestämmelser, låt vara i en mycket begränsad omfattning. Så mycket större framgång har kravet rönt i praktiken, i det att det faktiska antalet sinnesundersökningar efter lagens ikraftträdande stigit från mindre än hundra om året till över 1,200 år 1942. Kinberg betraktar det nu själv som en motgång att strafflagberedningen i sitt betänkande icke ansett erforderligt att upptaga några fall av obligatorisk undersökning, sedan det ögonskenligen gått upp för domstolarna att den kunskapskälla som undersökningsförfarandet utgör svårligen kan undvaras vid rannsakning och bedömning av grövre brott. Insikten härom förekommer emellertid inte hos alla domare, menar Kinberg, och
även relativt få undantag kan här göra mycket skada. Därför är enligt hans mening obligatoriska föreskrifter på denna punkt ännu så länge nödvändiga, inte minst beträffande recidivisterna som samhället ju alltjämt envisas med att döma till straff, trots den uppenbara gagnlösheten av denna behandling och trots att erfarenheten enligt Kinberg visat att flertalet recidivister är mer eller mindre djupt abnorma eller sjuka människor.
Försöker man kronologiskt följa Kinbergs reformverksamhet, kan man inte undgå att konstatera de många resultat den medfört, naturligtvis med stöd även från andra håll.
År 1907 vid Psykiatriska föreningens årsmöte i Uppsala höll Kinberg ett föredrag om behandlingen av kriminella sinnessjuka, vari han yrkade på att kriminella sinnessjuka skulle behandlas enligt allmänna psykiatriska principer. Detta innebar att vid straffanstalter skulle finnas sinnessjukavdelningar under ledning av läkare med rättspsykiatrisk utbildning. Kroniska och obotliga sinnessjuka fångar skulle överföras till hospital. Vid större hospital skulle inrättas smärre avdelningar för särskilt farliga patienter oavsett om de vore kriminalpatienter eller inte. Det stora flertalet kriminella sinnessjuka skulle såsom från anstalts synpunkt ofarliga vårdas å vanliga hospitalsavdelningar.
Med anledning härav skrev Psykiatriska föreningen till fångvårdsstyrelsen och yrkade att vid något eller några av de större centralfängelserna måtte inrättas avdelningar för sinnessjuka fångar och framhöll att det första fängelsehospitalet lämpligen borde förläggas till Långholmens centralfängelse och att vid denna anstalt borde anställas en läkare som icke endast vore skolad hospitalsläkare utan därjämte förskaffat sig en speciell rättspsykiatrisk utbildning, så att i händelse så önskligt vore Karolinska institutet kunde utverka anslag till undervisning i rättspsykiatri för blivande fängelseläkare. Innehavaren av denna plats, som ju finge det bästa materialet för en dylik undervisning, borde vara väl kompetent för sin uppgift.
Denna framställning ledde till att sinnessjukavdelningar inrättades först i Västervik (1913) och senare i Stockholm (1921), varvid också en lärartjänst i rättspsykiatri vid Karolinska institutet kom till stånd. Därjämte inrättades två fasta paviljonger (vid Säters och Västervikshospital) för farliga sinnessjuka, oavsett om de i teknisk mening var kriminalpatienter.
År 1909 föreslog Kinberg tillsammans med Thure och Alfred Petrén i »Kriminalpolitiska riktlinjer och förslag»: omorganisation av fängelseläkarkåren; inrättande av en särskild rättspsykiatrisk högsta instans; utfärdande av allmänna bestämmelser angående behandling av brottslingar som straffri förklarats samt särskilda bestämmelser angående behandling av psykiskt abnorma brottslingar.
Dessa uppslag ha vunnit sitt förverkligande i rättspsykiatriska nämnden i medicinalstyrelsen, sinnessjuklagens bestämmelser angående behandlingen av straffriförklarade samt en omorganisation av fängelse-
läkarkåren, som befriats från uppgiften att avge rättspsykiatriska utlåtanden. I 1927 års förvarngslag sammanlöpte de Kinbergska idéerna och Thyréns kriminalpolitiska initiativ.
År 1910 framlade Kinberg i föredrag vid allmänna svenska läkarmötet i Linköping samt i en uppsats i Tidsskrift for Retsvidenskab »Om den (rättsliga handlingsförmågan från psykiatrisk synpunkt» de principer för bedömningen av sinnessjukas och vissa psykiskt abnormas civilrättsliga kapacitet resp. inkapacitet, som återfinns i 1924 års lag om verkan av avtal som slutits under inflytande av rubbad själsverksamhet.
Samma år (1910) framlade Kinberg vid ett fattigvårdsmöte i Malmö i ett föredrag »Om statsersättning åt kommuner för vård av sinnessjuka» ett förslag att större kommuner själva skulle övertaga hela sin sinnessjukvård medan smärre kommuner genom sammanslutning i lämpliga grupper skulle gemensamt ordna sinnessjukvården för en del av de vårdbehövande, förslag som i olika avseenden vid långt skilda tidpunkter vunnit beaktande vid dessa frågors lösning. År 1914 föreslog Kinberg att det för den öppna sinnessjukvården och för att tillvarataga på sinnessjukhus vårdade sinnessjukas personliga och praktiska intressen ute i samhället, skulle inrättas en kurator för de sinnessjuka. Efter en första början på frivillighetens väg har kuratorsverksamheten efter Kinbergs linjer sedermera blivit en fast institution. Såsom chef för Långbro sjukhus från dess öppnande 1909 genomförde Kinberg interna sjukhusreformer, syftande till humanisering och förbättring av vanlottade och värnlösa sinnessjukas vård och behandling. Här som annorstädes kom Kinberg lätt i konflikt med intressen som inte förstod hans reformiver.
År 1916 föreslog Kinberg i föredrag vid Svenska kriminalistföreningens årsmöte att SL 5: 5 skulle tillämpas bl. a. vid »sinnestillstånd som är uttryck för sinnessjukdom eller ifråga om sitt inflytande på handlandet därmed likvärdiga». En härom påminnande formulering har via 1917 års danska strafflagsförslag influtit i den danska strafflagen (16 §). Strafflagberedningen har i sitt förslag av 1942 däremot icke utsträckt straffriheten till de »likvärdiga» fallen.
I samband med tillkomsten av 1929 års sinnessjuklag tog Kinberg initiativet till inrättande av en rättspsykiatrisk klinik i stället för det otillfredsställande provisorium som förut funnits på Långholmen. Kinberg torde även ha medverkat vid tillkomsten av den i samband härmed inrättade särskilda avdelningen för kvinnliga undersökningsfall på kronohäktet på Långholmen vari även inhystes kvinnliga fängelse- och straffångar, vilka förut vårdats inom samma avdelning som manliga fångar.
Sedan sinnessjuklagen trätt i kraft (1/1 1931) och antalet undersökningsfall vid Rättspykiatriska kliniken därmed starkt ökats, utvecklades det psykologiska och sociala undersökningsförfarandet genom anställandet av socialassistenter, som bidrog med psykologisk testning och sociala utredningar. Under inflytande av de impulser som utgick från
kliniken och den förbättrade undersökningstekniken stegrades snabbt domstolarnas behov av att erhålla rättsläkarens medverkan vid brottmålsutredningar, vilket framgår av den förut omnämnda snabba ökningen av undersökningsfallens antal.
Kinbergs deltagande i det straffrättsliga reformarbetet under 30-talet har ovan omtalats. Ytterligare följande kommittéförslag i vilka Kinberg medverkat har lett till lagstiftning, nämligen 1935 års förslag till lagom tvångsuppfostran, samma års banbrytande förslag till nya bestämmelser angående förvandling av böter (SOU 1935: 56) samt ett den 30 mars 1935 avgivet (ej tryckt) förslag till förordning angående vård och behandling av personer intagna å statens fångvårdsanstalter m. m., vilket bl. a. lett till den 1937 genomförda möjligheten till permission från straffanstalt och 1938 års nya fångvårdsstadga. För visso accepterar Kinberg i detta som andra fall icke utan vidare det resultat vartill hans utredningsarbete lett. I detta ärende hade Kinberg också avgivit reservation på vissa punkter. Samma sakkunnigberedning som avgav förslaget om ny förvarings- och interneringslagstiftning, vari Kinberg deltog, utarbetade preliminärt utkast till nya tillräknelighetsbestämmelser (se bil. till första lagutskottets utlåtande 1938 nr 46), en fråga som sedermera återupptagits av strafflagberedningen. Långt tidigare, 1915 och därefter, hade Kinberg tagit verksam del i utarbetandet av stadgar och reglementen för den organiserade alkoholistvården och jämväl bidragit att ge anstaltsorganisationen dess struktur. Därunder torde han hava lärt känna en sida av psykopatproblemet som varit ägnad att komplettera hans syn på de kriminella psykopaterna. Under Kinbergs medverkan har vidare tillkommit bestämmelser om s. k. summarisk läkarundersökning för att upptäcka defekter och sjukdomar hos den tilltalade av betydelse för hans kriminalpolitiska behandling.
Kinbergs syn på kriminalpolitiken bär i hög grad prägeln av läkarens djupa misstro mot allt vad straff heter. Ju mera en vetenskaplig sociologisk syn på brottslighetsproblemet kommer att göra sig gällande, dess mer klart blir det enligt Kinberg att »strafflidande» såsom behandlingsmedel är avvita. Men strafflidande såsom självändamål är för honom det utmärkande för straffet. Från behandlingssynpunkt är enligt Kinberg strafflidandet ett ont. Att ett visst mått av lidande inte kan skiljas från sådana former av kriminalpolitik som innebär frihetsföriust är beklagligt men tyvärr oundvikligt. Dock skulle dess kvantum kunna väsentligen minskas, om behandlingen på anstalterna i största möjliga utsträckning frigjordes från allt som ger en yttre likhet med straff (fängelselokaler eller fängelseliknande lokaler, fångvårdspersonal som meddelare av behandlingen, fångvårdsanda vid betraktandet av brottslingen o. s. v.). För att strafflidandet skall urkopplas måste därför enligt Kinberg alla skydds
åtgärder (skyddsuppfostran, tvångsuppfostran, förvaring och vad de nya formerna kan komma att heta) vara helt frikopplade från fångvården och ställda under psykologisk-pedagogisk resp. medicinsk ledning. Om förvaring och övriga skyddsåtgärder verkligen organiserades såsom socialvårdsformer utan straffinslag av någon sort, så skulle det enligt Kinberg vara likgiltigt om exempelvis Thurneman (Salaligan) placerades på en förvaringsanstalt eller på en fast paviljong vid ett hospital. Förutsättningen är emellertid att ledningens och personalens syn på klienten är densamma på forvaringsanstalten som på hospitalet. Så länge detta inte är förhållandet, är det enligt Kinberg angeläget att icke blott sinnessjuka utan även andra djupt abnorma (som kanske i många fall också egentligen är sjuka människor) kommer påhospitalet och inte på förvaringsanstalten.
Psykiatrerna kritiserar inte generellt att förvaring användes för vissa psykopater, säger Kinberg. Förvaring skall ju principiellt inte vara något straff. Kritiken riktar sig mot den nuvarande organisationen av förvaringsbehandlingen. Vårdfrågangäller ju inte bara arbetsterapi och dyl. »Psykopat» är en provisorisk benämning på ännu till sin natur delvis okända tillstånd. Det synes mer och mer sannolikt att många psykopater är hjärnsjuka, och att andra är neurotiker. Det är då ett medicinskt problem att närmare utforska deras symtom för att lära känna tillståndens verkliga natur och lämpliga behandling. Detta sker inte genom någon aldrig så god arbetsterapi, utan genom medicinskt forskningsarbete. För att detta skall kunna ske måste psykopater vårdas på anstalter med medicinsk personal och medicinska tekniska resurser.
Emellertid betraktar Kinberg frågan om straffrihetsbestämmelsernas allt för stora eller otillräckligt stora tillämpning såsom en fråga på avskrivning. Ju mer vi kommer att veta om orsakerna till brott, dess mera kommer det att bli klart för alla, att vad som behövs för att bekämpa brott framför allt är en verkligt aktiv social och medicinsk profylax. Kinberg påpekar den ofantliga åsiktsförskjutning som ägt rum under de sista två decennierna, särskilt under 1930-talet. Den ene mördaren efter den andre undersöks och straffriförklaras utan att man hör något mummel från »allmänna rättsmedvetandet». Ifall den nuvarande utvecklingen fortsätter och man får mer och mer veta om hur brott kommer till stånd och vilka människor det är som begår brott,
så vet ingen i närvarande stund till vilken ståndpunkt upplysta människor hunnit om 20 år. Frågan om straffriförklaringarnas frekvens är därför, tror Kinberg, ett skenproblem.
Kinberg har ingenting emot att vissa ofarliga imbecilla får villkorlig dom — eller ännu hellre åtalseftergift. Men det är tillståndet + vissa sociala kännetecken som bör bestämma behandlingen. Kinberg berättar att han en gång under samverkan med vederbörande domare förklarat en djupt imbecill (intelligensålder 7 år) men högst social, känslomässigt väl utrustad sedlighetsförbrytare för 5: 6, under förutsättning att domstolen beviljade villkorlig dom, vilket också skedde och hade till följd att mannen omedelbart kunde återtagas i sitt arbete vid ett sågverk.
Obestämda straff var länge en punkt på framstegsprogrammet. Vid kriminalkongressen 1911 inleddes debatten i detta ämne av Eliel Löfgren och Olof Kinberg. Vid den tiden fanns knappast några skyddsåtgärder, säger Kinberg; distinktionen mellan straff och skyddsåtgärd var inte så medveten som nu. Ungdomsfängelset är enligt Kinberg ett gott exempel på en olycklig sammanblandning. Behandlingen skall enligt programmet vara en skyddsåtgärd, men den skall kallas straff. Det är enligt Kinberg olyckligt att denna amfibieform kommit till stånd, och opponenterna i riksdagen, till vilka även Eliel Löfgren hörde, hade enligt Kinberg rätt. Enligt ett tidigare förslag av 1922, till vilket jämväl Kinberg medverkat, var all behandling av 15—21-åringar även formellt betecknad som skyddsåtgärd. Kinberg beklagar att detta förslag fick förfalla.
Nu hävdar Kinberg att i samma mån som man bättre förstår att grova brottslingar synnerligen ofta är sjuka eller på olika sätt biologiskt, psykologiskt och socialt skadade människor, är det klart att behandlingen bör vara verkligt terapeutisk i medicinsk, psykologisk och pedagogisk mening. Tanken på att förknippa en dylik behandling med strafflidande såsom självändamål är enligt Kinberg förnuftsvidrig, då detta måste framkalla en attityd från klientelets sida gentemot personalen som motverkar behandlingens syfte. Den som utövar behandlingen bör för klienten te sig såsom en vän och inte såsom en fiende. I motsatt fallreser man en oöverstiglig barriär av trots, egensinne, ouppriktighet o. s. v., som omöjliggör åtminstone all gynnsam psykologisk påverkan, även om den inte omöjliggör en direkt medicinskterapi, vilken dock ännu så länge inte ligger inom räckhåll annat
än i relativt få fall (sinnessjukdomar i egentlig mening, dyskrina rubbningar o. s. v.). Man måste av dessa uttalanden sluta att Kinberg numera övergivit 1911 års sympatier för de obestämda straffen.
Jag hoppas att Kinberg inte anser det alltför olämpligt att i en hyllningsartikel som denna framkasta frågan, huruvida han 1911 själv ansåg det strafflidande, de av honom då förordade obestämda straffen medförde, såsom självändamål eller, om självändamål betyder att lidandet avsiktligt tillfogas, hur han då kunde förorda ett dylikt medel för ett kriminalpolitiskt syfte? Enligt Kinberg behöver som redan antytts en reformtanke i regel åtminstone 25 år för att »tränga genom skinnet på människor så djupt att de verkligen förstår vad den innebär». Denna sats bekräftas av att de obestämda straffen blivit aktuella, fastän Kinberg nu betraktar dem som ett föråldrat institut. Våra dagars anhängare av obestämda straff i form av ungdomsfängelse, »arbetsfängelse» o. dyl. — alltså lärjungarna till 1911 års Kinberg — önskar emellertid gärna fritaga sig från misstanken att de skulle betrakta strafflidandet som självändamål. I den mån de nödgas acceptera tillfogandet av något lidande såsom en åtgärd från samhällets sida för att skydda sig mot brottsligheten, torde de betrakta detta lidande antingen såsom en ofrånkomlig följd företeelse till skyddsåtgärden eller såsom ett pedagogiskt medel att påverka såväl brottslingen själv (individualprevention) som andra för dylik påverkan mottagliga (allmänprevention) till att avhålla sig från brott, och alltså ingalunda som ett självändamål. Vad ungdomsfängelsestraffet angår strider också strafflidandets betraktande som självändamål mot allt vad som i den Kinbergska kommitténs och departementets motivering anförts angående syftet med och verkställigheten av den nya strafformen. Intagandet å en ungdomsanstalt för utbildning i ett yrke har över huvudlika litet något syfte att tillfoga lidande som intagandet av en psykiskt abnorm på ett psykiatriskt sjukhus. Båda lider av frihetsförlusten. Själv har jag den bestämda uppfattningen att en psykopat eller lindrigt imbecill lider mindre på en ungdomsanstalt än de skulle göra på ett sinnessjukhus eller en sinnesslö anstalt. En behandlingsforms ändamålsenlighet och humanitet torde helt bero på dess praktiska utformning; om man sedan vill kalla åtgärden för straff eller skyddsåtgärd är ett mera terminologiskt än sakligt spörsmål.
Enligt Kinbergs kriminalpolitiska program bör självfallet de egentliga frihetsstraffen, straffarbete och fängelse, begränsas i största möjliga utsträckning. Penningstraff eller villkorlig dom resp. åtalseftergift användes i stället så långt möjligt. För en förnuftig kriminalpolitik som vill söka i görligaste mån undgå de skador som frihetsstraffen innebär är enligt Kinberg åtalseftergift oumbärlig. Åtalseftergiften skulle också verksamt motarbeta den vidskepliga föreställningen att det skulle vara för moralen och samhällets välfärd nödvändigt att på ett eller annat sätt »straffa» alla människor som konstaterats ha begått brott.
När frihetsstraff anses nödvändigt, t. ex. av allmänpreventiva skäl, bör frihetsförlusten anses vara tillräckligt strafflidande. (Här accepterar Kinberg återigen strafflidandet — som självändamål?) Därför bort med alla kränkande och meningslösa föreskrifter varigenom den frihetsberövade känner sig utan förnuftigt ändamål plågad och trakasserad. Bort också med klassystemets knappologi. Med tillräckligt högt stående anstaltschefer kan tilldelandet av rörelsefrihet för klienten utanför anstalten läggas i chefens hand, liksom f. n. på sinnessjukhus.
Det är en absurditet, säger Kinberg, att personer som enligt programmet skall socialiseras systematiskt i största utsträckning placeras utanför alla kontakter med det levande samhället, inte får skriva brev annat än i viss begränsad utsträckning, snålt får träffa anhöriga, inte får läsa annat än vissa böcker, inte bedriva studier, ha klocka, bo i människovärdigt rum etc., inte läsa tidningar och följa med samhällets liv. I stället för att avstänga den frihetsberövade från kontakt med samhället borde man underlätta och uppmuntra hans kontakter med det positiva och uppbyggande inom samhällslivet, låta honom höra radio, föreläsningar, nyheter, musik etc. Över huvud får brottslingar och personer som undergår straff inte betraktas som ett särskilt djurslag, som saknar mänskliga rättigheter och mot vilka man inte känner hänsyn och ansvar. Även den svåraste brottsling är en människa och har många fundamentala egenskaper gemensamma med den som skall behandla honom. Kinbergs andliga frändskap med 1942 års bekanta riksdagsmotion om straffverkställigheten är påtaglig.
Borttas alla rester av en barbarisk och psykologiskt barock uppfattning om brottslingen och hans lämpliga behandling i straffanstalten, så skulle, menar Kinberg, spontant skillnaden mellan straffarbete och fängelse bortfalla. Ville man likväl be
hålla dessa båda frihetsstraff, kunde man tänka sig att skillnaden bestode däri att den genom fängelse frihetsberövade finge välja sitt arbete och arbeta åt sig själv, medan den genom straffarbete frihetsberövade finge arbeta åt det allmänna, dock mot anständig betalning, varav han kanske skulle avstå viss del för sitt underhåll inom anstalten. Det vore kanske också psykologiskt betydelsefullt att ersätta de gamla benämningarna med nya och därmed frigöra själva åtgärderna från en ogynnsam psykologisk belastning.
När, bland annat genom utsträckt kriminalvård i frihet och avlägsnande av alla medicinska behandlingsfall, alla bortgallrats som inte hör hemma i en straffanstalt, så behövs det enligt Kinberg antagligen rätt få platser. Ju färre anstalter dess bättre, men stor differentiering inom anstalterna och stort utrymme så att enskilda avdelningar blir liksom självständiga anstalter. Därför måste anstalter av detta slag ligga på landet, så långt från städer att de inte en vacker dag blir kringväxta av närmaste stad. Då de verkligt farliga förbrytarna utgör ett mycket litet fåtal, behöver de för det stora flertalet till frihetsstraff dömda avsedda anstalterna inte vara byggda som medeltidsborgar med metertjocka murar och skottgluggar till fönster utan kan byggas som vanliga hus.
Ett praktiskt tvisteämne har ofta varit det om stora eller små anstalter. Små anstalter utan organisatoriskt samband med en större enhet betyder enligt Kinberg otillräcklig teknisk utrustning, oftast lågtstående anspråk på personal (bl. a. av ekonomiska skäl), en viss isolering m. m. Små avdelningar, gärna belägna så långt ifrån varandra att ingen kontaktmöjlighet finns mellan de olika avdelningarna, men tillhörande en större enhet, med bättre kvalificerad ledning, med den stora anstaltens tekniska resurser o. s. v. ger lika goda möjligheter till differentiering + en mängd företräden som den lilla isolerade anstalten par force des choses måste sakna.
I denna utblick över Kinbergs kriminalpolitiska program har hans ställningstagande mot strafflagberedningens förslag rörande strafflagens tillräknelighetsbestämmelser (se Svenska Läkartidningen 1943 nr 27 s. 1628) förbigåtts. Denna fråga torde komma att upptagas inför samma forum, där Kinberg offentliggjort sitt utlåtande. Den av Kinberg i utlåtandet gjorda svartmålningen av beredningens förslag känner dess upphovsmän icke igen.
De yttranden som ovan lagts i Kinbergs mun härrör från en intervju, som Kinberg med anledning av sin 70-årsdag haft vänligheten att bevilja SvJT. Sitt intervjusvar sammanfattar han i följande kriminalpolitiska riktlinjer.
Flytta den kriminalpolitiska tyngdpunkten från straff till profylax. Skaffa sociologiskt, medicinskt och psykologiskt specialutbildade organ för detta arbete. Sök ställa en prekriminell diagnos på dem som genom biologisk belastning, social utvecklingshämning eller placering i »farliga situationer» är hotade av en kriminell utveckling. Begagna skolan genom vilken alla medborgare måste passera för att psykologiskt och socialt identifiera medborgarna. Upptäck de kriminellt hotade medan de är unga. Sök genom medicinsk och socialhygieniska profylaxåtgärder förebygga kriminalitet.
När brott begåtts, undvik frihetsstraff så långt möjligt och tillämpa i stället i största möjliga utsträckning åtalseftergift med efterföljande medicinska och sociala vårdåtgärder. Döm ingen brottsling till frihetsstraff utan att ha sökt få veta så mycket som möjligt om hans person och om de yttre, sociala och psykologiska, i vidsträcktare och trängre mening, omständigheter som lett till brottet. När en brottsling på grund av farlighet måste genom frihetsförlust hindras från att låta sin farlighet gå ut över samhället, så anse inte inspärrning såsom tillräcklig åtgärd. Överlämna hans behandling till begåvade läkare med grundlig skolning i sociologi, konstitutions- och individualpsykologi samt den bästa psykiatriska utbildning som står att få. Låt inte inspärrningen vara ett självändamål och utgå inte från att ett farlighetstillstånd är permanent och obotligt. Det finns reparabla fel i det psykologiska maskineriet. Sokrates' ord om insiktens betydelse för beteendet är inte gripna ur luften. Men insikten måste anbringas på rätt plats och ha ett riktigt objekt. Okunnighet, tanklöshet och omdömesförskjutningar som leder till asocialt beteende kan i många fall avhjälpas. Direkt medicinsk terapi mot brottslighet ligger inte utom räckhåll. Asociala tendenser kan sammanhänga med olämplig »inre miljö» som kan förändras genom medicinska åtgärder.
För att én verklig brottslighetsprofylax skall kunna bedrivas behövs det inte bana kvalificerad personal utan också pengar. Använd en del av de miljoner som åtgår till behandling av brottslingar på en vettig profylax, och det skall ekonomiskt löna sig. Härigenom bortfaller också en del av de ekonomiska skador och det mänskliga lidande som brotten framkallar.
Av synnerlig vikt vid brottslighetens bekämpande är upplysningen om vad brottsligheten är och hur den kommer till stånd. För detta ändamål behövs det ett oavlåtligt forskningsarbete, vilket bör utföras även av de behandlande organen.
Intet förändrar så fördomsfulla attityder gentemot brottslingar som en ingående kännedom om brottens tillkomstsätt. Brottforskningens resultat bör inte vara en esoterisk kunskap utan spridas till folket. Vad detta
framför allt behöver är kunskap om »farliga situationer», om deras innebörd och betydelse för brottens uppkomst. En människa som vet att han befinner sig i en kriminellt farlig situation kan dra sig ur den i tid. Den okunnige förstår inte att ta sig till vara och är en vacker dag antingen offer för ett brott eller själv brottsling.
»Kunskapen om fakta och sammanhang är i längden oemotståndlig», slutar Kinberg; »har man en gång lärt en neger från det mörkaste Central-Afrika eller en eskimå från Nya Sibirien hur en explosionsmotor fungerar, så går det inte längre att inbilla honom att den sättes i gång av andar.»
I betraktande av den dominerande roll inom svensk och nordisk kriminalpolitik som Kinberg sedan decennier spelat, ofta i skarp motsättning till härskande straffrättsliga åskådningar, har det synts angeläget att begagna det tillfälle hans 70-årsdag erbjuder till en presentation av den store rättspsykiatern för en juridisk läsekrets och att därigenom bringa honom en hyllning för hans livsverk på ett gränsområde mellan juridik och medicin. Kinbergs starka vitalitet utgör en borgen för att livsverket icke är avslutat; säkerligen kommer ännu många heta duster att utkämpas mellan honom och hans motståndare. Dessa befinner sig ingalunda allenast inom juristernas krets. Han dammar kanske hänsynslösast på dissentierande kolleger inom det egna facket. Bland juristerna torde en ständigt växande skara ha blivit tillgänglig för Kinbergs argumentering. Svårare har han haft att få allmänheten med på noterna. Denna tycker inte om »daltande» med brottslingar, såsom den tanklösa frasen lyder. Kinberg har för många blivit en förargelseklippa. Härtill har under stundom hans skarpa tunga bidragit. Men har han väckt förargelse, så har han också varit en klippa. Styrkan i hans framträdande vilar på den fasta grunden av ett utomordentligt forskarnit, en djup och mångsidig, icke blott medicinsk, utan även psykologisk, sociologisk och allmänkulturell bildning, ett överlägset intellekt och en viljans fasthet som trotsar allt motstånd. Det känns alltid oroande, om man i någon fråga skulle våga vara av annan mening än en man med dessa förutsättningar. Han har icke mycket förståelse till övers för sina motståndare, även om han i samarbete förstår att visa en charmerande koncilians. En stor lärofader, har han kring sig samlat många tacksamma och tillgivna lärjungar.
K. Schlyter.
TRYCKTA SKRIFTER AV OLOF KINBERG 1938—43.
FORTSÄTTNING AV BIBLIOGRAFI I FESTSKRIFT TILLÄGNAD OLOF KINBERG 23 SEPT. 1938.
Sociala förhållanden på Balkan (6 understreckare i Soc. Dem. 1938).
Alkoholistvården i Sverige (Förhandl. vid 16:e Nord. Nykterhetskongressen. Oslo 1938).
Rapport général sur l'organisation de la prophylaxie criminelle en Suède, vid första Internat. kriminologkongressen i Rom 1938.
De la morale comme phénomène social objectif (Theoria 1939).
Impressions of Criminal Policy in Greece (The Howard Journal 1938).
Samhällets skydd mot marodörerna alltför bristfälligt (Reformatorn 1939).
De straffrias behandling (Soc. Dem. 1939).
Alkoholisten sådan läkaren ser honom (Nord. Bokhandeln 1939).
Strömungen in der jetzigen schwedischen Kriminalpolitik (föredrag hos juridiska fakulteten vid Hamburgs universitet 18/10 39; tryckt i Monatsschr. f. Kriminalpsychologie u. Straffrechtsreform 1942).
Varför ger villkorlig dom i så många fall dåliga resultat? (SvJT 1938).
Ungdomsbrottsligheten (diskussionsinlägg vid Krim. fören. sammanträde i Helsingfors 28/5 39. De nord. krim. fören. årsbok 1939).
Det sociala arbetets psykologiska förutsättningar med särskild hänsyn till uppfostran (Skola och samhälle 1939).
Will a conception of Imputability be of Practical Use in a Penal System founded on Empirical Psychology? (Brit. Journ. of Med. Psychol. 1943, översättning av en artikel i SvJT 1929 s. 229).
Förslag till centralisering av kriminologisk, psykologisk och antropologisk forskning och undervisning (Nordisk Medicin 1939).
Mental Disease as a Present Factor in The Causation of War (The Hibbert Journal. Oxford 1939).
The Treatment of Inebriates in Sweden (Transactions of the Antialcohol Congress. Helsingfors 1939).
Sinnessjukvård och fångvård (Sv. läkartidn. 1939).
Spritmissbruk och spritransonering (Tidskr. för nykterhetsnämnderna 1939).
Diskussionsyttrande vid Danska kriminalistföreningens sammanträde 6/1 39 (De nord. krim.fören. årsbok 1939.)
Rec. av MARK RENNEY: Dåligt sällskap (SvJT 1939).
Rec. av L. S. PENROSE: Mental Disease and Crime (SvJT 1939).
Är sinnessjukdom ett mediko-socialt begrepp? (Nord. Medicin 1940).
Diskussionsyttrande efter Hartvig Nissens föredrag Allmänprevention och individualprevention (De nord. krim.fören. årsbok 1939).
Diskussionsyttrande viid Psykiatriska föreningens årsmöte dec. 1939 efter föredrag av prof. H. Sjöbring (Psyk. fören. förhandl. 1939).
Om kausal behandling av sexualförbrytare (SvJT 1940).
Läkarnas uppgifter inom alkoholistvården (Tidskr. f. nykterhetsnämnd. 1940).
Miljöbegreppet inom genetisk biopsykologi (Festskr. f. prof. N. Stjernberg 1940).
Förord till H. KJAERSGAARD: Forbrydelsens Aarsager (København 1940).
Oförmåga att taga vård om sig själv (Tidskr. f. nykterhetsnämnderna 1940).
Alkoholbrottslingar I, II, III, IV (Tidskr. för nykterhetsnämnderna 1940—1942).
Alkohol och trafikfarlighet (Nord. bokhandeln 1941).
Den ifrågasatta höjningen av straffmyndighetsåldern (SvJT 1941).
Det biopsykologiska konstitutionsproblemet i »Människokunskap och människobehandling» (Nord. Bokhandeln 1941).
Socialläkarens uppgifter i samhället (Sv. läkarförbundets förlag 1941).
Rec. av H. HELWEG: Den retslige Psykiatrie i kort Omrids (Nord. Med. Tidskr. 1941).
Läkarens anmälningsplikt enligt alkoholistlagen (Sv. läkartidn. 1941).
Psykisk misshandel, psykisk tortyr (Tidskr. för nykterhetsnämnderna 1941).
Är alkoholism en sjukdom? (Tidskr. för nykterhetsnämnderna 1941).
Rec. av R. EXNER: Kriminalbiologie (SvJT 1941 och Nord. Med. Tidskr. 1942).
Förskingringsbrotten i sociologisk och psykologisk belysning (SvJT 1942).
Problembarn och barnproblem (Tiden 1942).
Bedrägliga frimärksmanipulationer av höggradigt subvalid postassistent under inflytande av psykiska rubbningar i samband med lungtuberkulos och perniciös anämi (Sv. läkartidn. 1942).
Rec. av STEPHAN ZAMENHOF: On the Present Possibility of Increasing the Higher Functions of the Cortex through artificial Changes of its Architectory (Nord. Med. Tidskr. 1942).
Svensk socialvård (Göteborgs Handelstidn. 2,3/3 42).
Hypnos och undergörande medikamenter med alkoholmissbruk (Tidskr. f. nykterhetsnämnderna 1942).
Lagförslaget angående homosexuella kritiseras (Sv. läkartidn. 1942).
Diskussionsyttrande i Sv. läkaresällskapet angående homosexualitetens bekämpande (Sv. läk. sällskap. förhandl. 1942).
Vad menas med alkoholism och alkoholistvård? (Sv. läkartidn. 1942).
Den asociala ungdomens problem (Tiden 1942).
Till alkoholmissbrukets skuldregister Ⅰ, Ⅱ, Ⅲ (Tidskr. f. nykterhetsnämnderna 1942).
Företal till TOVE DITLEVSEN: Man har gjort ett barn illa (Fritzes förlag 1942).
Förord till Louis BERMAN: Människans förvandling genom hormonterapi (Natur och Kultur 1943).
Axel Wallengren, några erinringar och reflexioner (Sv. litteraturtidskr. 1943).
Åtgärder mot ungdomsalkoholismen (i Folkresning mot alkoholen. 1943).
Strafflagens tillräknelighetsbestämmelser, sinnesundersökning m. m. (Sv.läkartidn. 1943).