SVENSK RÄTTSPRAXIS.
PROCESSRÄTT 1939—1941.
AV
PROFESSOR ÅKE HASSLER.1
DOMSTOLSVÄSENDET.
Nämndemansval. Vid kommunalstämma år 1933 valdes A till nämndeman för tiden till och med år 1937. Sedan nytt nämnde mansvalår 1937 förrättats för åren 1938—43 — därvid annan person än A valts till nämndeman — anförde denne besvär över valet på den grund, att kommunalstämman år 1933 icke ägt inskränka mandattiden så som skett. HovR:n ansåg sig oförhindrad pröva dit fullföljda besvär, enär klagan över nämndemansval icke i lag begränsats till viss tid, och upphävde det år 1937 förrättade valet (SvJT 1939 rf s. 22).
Behörighet att vara nämndeman. Vid val av nämndeman för visst nämndemansdistrikt är endast person, som är bosatt inom det distriktet, valbar (SvJT 1941 rf s. 75). I och med att nämndeman försättes i konkurs förfaller hans uppdrag (NJA 1940 s. 500).
CIVILPROCESSRÄTT.
Juris diktionskompetens. A, som förlorat sitt svenska medborgarskap utan att, såvitt känt, hava förvärvat annat medborgarskap, avled i Förenta Staterna, där han hade sitt hemvist. Han efterlämnade, förutom egendom i hemvistlandet, fast egendom i Sverige. Svensk domstol ansågs behörig att upptaga tvist mellan A:s släktingar om arvsrätt beträffande nämnda fasta egendom (NJA 1939 s. 96). Förbindelser, som ingåtts av utländskt handelsbolag vid telefonsamtal mellan en representant för bolaget — vilken befann sig i Gdynia — och en i Göteborgvarande representant för ett svenskt aktiebolag, ansågos ej ingångna häri riket, varför handelsbolaget ej var skyldigt att svara vid svensk domstol (forum contractus enligt 10: 1). Den omständigheten, att en delägare i handelsbolaget här i riket delgivits stämning, kunde ej göra stadgandet i nämnda lagrum om forum deprehensionis tillämpligt (NJA 1940 s. 354). Clearingnämnden ställde medel till svensk banks förfogande för inlösen av vissa kuponger till ett av dansk institution utgivet obligationslån.
Medan ännu medlen delvis innestodo hos banken, instämde en fordringsägare hos nämnda institution denna till domstolen i den ort, där medlen funnos, och yrkade att utfå fordringen (forum arresti enligt 10: 1 RB). Det förklarades, att medlen icke tillhörde institutionen, och att domstolen förty ej vore behörig att upptaga den instämda talan till prövning (NJA 1941 s. 606).
Forum. Kärandens personliga forum ansågs vid provokatorisk rättegång obehörigt (SvJT 1941 rf s. 51). A, som till B överlåtit sin rätt på grund av hyreskontrakt med skyldighet för B att ansvara för hyran, blev av hyresvärden lagsökt på hyresbeloppet. Sedan dennes krav bifallits, yrkade A efter stämning å B att utfå mot den utdömda hyran svarande belopp. A:s talan ansågs röra hyresfordran och för den skull böra upptagas av forum rei sitae (SvJT 1941 rf s. 27). Äkta makar med hemvist inom olika domstolars domvärjo förde mot varandra på olika grunder talan om hemskillnad. Den domstol, dit mannen instämt sin talan, ansågs jämlikt grunderna för 15:4 GB behörig att i samband därmed till bedömande upptaga jämväl hustruns sedermera genom stämning väckta yrkande (SvJT 1939 rf s. 41). I tvist om rätta ägoskillnaden mellan fastighet å landet och stadsjord, vilken tvist uppkommit i samband med jorddelningsförrättning och underställts jämlikt 3: 12 jorddelningslagen, förklarade sig ägodelningsrätterna både på landet och i staden genom laga kraft vunna utslag obehöriga. Vidare förklarade sig genom likaledes laga kraft vunna utslag de allmänna underrätterna på landet och i staden samt ägodelningsrätten på landet obehöriga i viss annan tvist mellan sakägarna om ägoskillnad. Efter ansökan att K. M:t måtte bestämma domstol för handläggning av tvisterna förklarade HD jämlikt 10: 19 sista p. RB samt 21: 1 st. 1 och 21: 15 p. 5 jorddelningslagen ägodelningsrätten på landet utan hinder av dess tidigare laga kraft vunna utslag för rätt forum i tvisterna (NJA 1939 s. 489).
Andra spörsmål om domstols behörighet. Genom beslut av stadsfullmäktige tillförsäkrades gymnastiklärarinna vid stadens folkskolor samma löneförmåner som folkskollärarinna. Sedermera uppkom tvist mellan en gymnastiklärarinna, å ena, samt staden och folkskolestyrelsen därstädes, å andra sidan, huruvida de utfästa förmånerna rätteligen åtnjutits. Tvisten ansågs, såsom rörande innebörden av stadsfullmäktiges beslut, kunna prövas av domstol utan hinder av stadgandet i landshövdingeinstruktionen 6 § 1 mom. 5 (NJA 1940 s. 668 1). Ej heller ansågs domstol på grund av nämnda stadgande förhindrad att pröva tvist mellan förutvarande folkskollärarinna, å ena, samt stad och folkskolestyrelsen därstädes, å andra sidan, om skyldighet för lärarinnan att vidkännas visst avdrag å fastställt pensionsbelopp (NJA 1940 s. 668 II). Domstol prövade fråga om rätt till familjeunderstöd enligt lagen den 6 juni 1925 om polisväsendet i riket (NJA 1940 s. 566). Talan om utdömande av visst utav vattendomstol stadgat vite ansågs vara sådan skadeståndstalan, som jämlikt 11 kap. 1 § och 17 § 25 p. vattenlagen tillhör vattendomstols prövning (NJA 1941 s. 128). Synerätt ansågs icke behörig att pröva avträdande klockares yrkande om ersättning för mistad
löneförmån, bestående däri att klockarebostället saknat vissa laga hus (SvJT 1941 rf s. 58). I detta sammanhang må ock anmärkas följande rättsfall. Genom utslag av kammarrätten förklarades en officer berättigad att för deltagande i vissa fälttjänstövningar uppbära traktamentsersättning till högre belopp, än som utbetalats till honom av vederbörande kassaförvaltning. Sedermera yrkade officeren efter stämning å kronan vid domstol att utbekomma ränta å vad han på grund av utslaget fått lyfta. Kronan invände, att käranden icke mot stadgandet i 21: 2 RB finge föra särskild rättegång om räntan, då han icke i den administrativa processen gjort förbehåll därom. Invändningen lämnades av domstolarna utan avseende (NJA 1940 s. 21). I mål om expropriation av mark, som exproprianten tagit i anspråk före målets anhängiggörande, yrkades åläggande för honom att gälda ränta å löseskillingen från dagen för besittningstagandet. Yrkandet ansågs icke kunna komma under bedömande i expropriationsmålet (NJA 1941 s. 191).
Delgivning. Stämning i äktenskapsmål delgavs svaranden, som vistades å okänd ort i Förenta Staterna, genom kungörelse enligt 11:9 st. 2 RB. RR:n fann stämningen icke lagligen delgiven, enär käranden ej visat, att han vidtagit erforderliga åtgärder för utforskande av svarandens uppehållsort. HovR:n ansåg däremot, att RR:n icke ägt att på angivna skäl undandraga sig målets prövning (SvJT 1939 rf s. 40). I expropriationsmål mellan vattenfallsstyrelsen och en jordägare inställde sig svaranden och förklarade sig villig att ingå i svaromål, oaktat stämning i målet ej blivit honom delgiven. Målet upptogs till prövning (NJA 1939 s. 296). I mål angående klander av likvidators i aktiebolag redovisning delgavs svaranden stämning genom överlämnande av en avskrift, som var vidimerad av två aktieägare i bolaget. Svaranden tecknade å huvudskriften erkännande, att han mottagit bestyrkt avskrift därav, men gjorde sedermera invändning mot stämningen, enär de personer, som vidimerat avskriften, vore jäviga samt vidimationen omfattade allenast stämningsansökningen och ej den därå tecknade resolutionen. HD ogillade invändningen, då svaranden genom att under förekomna omständigheter teckna erkännande av delgivningen och i betraktande jämväl därav, att han under många år utövat advokatverksamhet, borde anses hava avstått från att mot delgivningen göra invändningar av den art, varom i målet vore fråga (NJA 1941 s. 702).
Laga förfall. Av A anförda besvär över ett av HovR meddelat utslag utställdes till delgivning med hans motparter i målet. Besvärshandlingarna, som uttagits, återställdes efter delgivningstidens utgång utan att delgivning skett. Under åberopande av lagen den 22 juni 1939 om särskilda rättsmedel och lagen den 26 april 1940 med särskilda bestämmelser angående domstolarna och rättegången vid krig eller krigsfara m. m. ansökte nu , A om återställande av den försuttna tiden. Som skäl anfördes, att A:s advokat inkallats till beredskapstjänstgöring, och att dennes icke rättsbildade biträde försummat att enligt order översända meddelande om kommunikationsresolutionen. Själv hade A på grund av tjänstgöring i arméförvaltningens krigsindustriavdelning varit
förhindrad att övervaka målets skötsel. En ledamot av HD ville utsätta ny tid, men pluraliteten fann, att A icke visat laga förfall (NJA 1941 s. 552). A fullföljde — i mål om hans försättande i konkurs — talan hos K. M:t utan att vare sig nedsätta stadgat belopp till säkerhet för kostnadsersättning åt motpart eller söka dispens. A var för vägran att avlägga i 91 § konkurslagen föreskriven bouppteckningsed under besvärstiden intagen i häkte. Denna omständighet ansågs, då A icke ens uppgivit, att han härav varit hindrad att iakttaga de i HovR:ns utslaggivna föreskrifterna, ej innebära laga förfall (NJA 1941 s. 383). Se vidare rättsfall under rubriken Äterställande av försutten tid.
Saklegitimation. I mål om rätt till gravplats fick enskild dödsbodelägare, trots att ett flertal sådana funnos, föra talan (NJA 1939 s. 403). Sedan A avlidit — efterlämnande fyra barn, bland dem B — meddelades beslut, att boet skulle avträdas till förvaltning av boutredningsman, och viss person förordnades att i sådan egenskap handhava förvaltningen. Därefter yrkade två av barnen efter stämning, att enär B enligt uppdrag av A handhaft skötseln av A:s ekonomiska angelägenheter, B måtte förpliktas att avgiva redovisning härför. Kärandena ansågos icke behöriga att föra denna talan för dödsboet (NJA 1939 s. 649). Oansett att skifteslag tillkommande fiske i visst vattendrag varo skiftat tillätos enskilda delägare i fiskelaget att föra talan mot flottningsförening om ersättning för dem, såsom innehavare av strandägor intill vattenområde, där timmermagasin inrättats, genom detta tillskyndat men vid bedrivande av fiske i vattenområdet (NJA 1941 s. 334).
Fastställelsetalan. A ingick tillsammans med fyra andra personer solidarisk proprieborgen för B:s skulder till C. Då omfattningen av A:s ansvarighet till följd av uppgörelse mellan hans medborgensmän och C samt på grund av vissa andra förhållanden var oklar, tilläts A att föra negativ fastställelsetalan (NJA 1939 s. 522).
Återkallelse av talan. Kärande ansågs, trots att svaranden påfordrade dom, äga rätt att under målets handläggning vid underrätten återkalla sin talan (SvJT 1939 rf s. 39).
Fullmäktigska p. A erhöll förordnande jämlikt lagen om fri rättegång att biträda B vid talans anhängiggörande. Sedan A under den följande behandlingen av målet visat sig icke kunna på nöjaktigt sätt fullgöra vad honom ålegat, förklarade rätten jämlikt 15:2 RB, att A ej kunde godkännas såsom rättegångsombud eller biträde vid utförandet av B:s talan i målet (NJA 1939 s. 327). Vid ingivande av vadeinlaga i HovR åberopade sökandens ombud till styrkande av sin behörighet att föra sökandens talan en fullmakt att till HovRn ingiva och uttaga handlingar i målet. Ändringssökandet upptogs till prövning (SvJT 1941 rfs. 76).
Talan mot beslut under rättegången. Underrätts under rättegången givna tillstånd till biintervention prövades i samband med fullföljd av talan i huvudsaken (SvJT 1939 rf s. 12). I mål mellan äkta makar angående vårdnad om barn i äktenskap meddelade underrätten interimistiskt beslut rörande vårdnad och underhåll. Svarandens
yrkande om återkallande av nämnda beslut avslogs av underrätten genom senare under rättegången meddelat beslut. Detta beslut ansågs icke kunna överklagas särskilt (SvJT 1939 rf s. 46). Underrätt, där talan fördes om hemskillnad, avslog genom särskilt beslut hustruns yrkande om interimistiskt förordnande rörande underhåll till henne själv och makarnas barn. Beslutet ansågs icke kunna överklagas särskilt (SvJT 1939 rf s. 75). I mål vid allmän underrätt påkallades tillämpning av 11:21 st. 1 vattenlagen. Yrkandet lämnades i beslut under rättegången utan avseende. Särskild talan mot beslutet ansågs icke kunna föras (SvJT 1940 rf s. 57).
Bevisskyldighet. Bevisskyldigheten angående innehållet i avtal, varigenom i skuldebrev angivna betalningsvillkor ändrats, ansågs åligga part, som åberopade avtalet (SvJT 1939 rf s. 20). Mot arkitekts krav på ersättning för utförda byggnadsritningar med belopp, beräknat efter vissa grunder, invände beställaren, att dem emellan träffats avtal om lägre arvode än det sålunda beräknade beloppet. Beställarens uppgift togs för god, då arkitekten ej styrkt annat förhållande (NJA 1939 s. 198).
Bevisvärdering. I faderskapsmål prövades fråga, huruvida det med hänsyn till resultatet av blodundersökning enligt M-N-systemet vore uppenbart, att barnet ej avlats vid samlag mellan mannen och kvinnan. Sakkunnigutlåtanden i målet innehöllo, att enär mannen tillhörde blodtyp N samt kvinnan och barnet blodtyp M, mannens faderskap vore oförenligt med M-N-systemet, såvida icke den mycket sällsynta N2-receptorn låge dold hos barnet. Huruvida så var fallet, hade icke kunnat utrönas. Faderskapet kunde icke på vetenskapens nuvarande ståndpunkt med fullständig visshet uteslutas men måste anses vara i högsta grad osannolikt. Mannen förklarades icke vara fader till barnet (NJA 1939 s. 64).
Vittnesplikt. I fall, som avses i 7: 1 och 2 kyrkolagen, kan den, som förtrott sig åt präst, angående vad därvid förekommit medgiva vittnesförhör med prästen med den verkan, att denne icke äger undandraga sig vittnesmål (SvJT 1939 rf s. 74).
Vittnesjäv. I befraktningsavtal rörande en ångpanna stadgades fri lastning för fartyget. Under ångpannans inlastning, som verkställdes av avlastarens personal, störtade pannan ned och skadade fartyget. Rederiet yrkade skadestånd, i anledning varav avlastaren påkallade vittnesförhör med förmannen A, som lett inlastningen. RR:n och HovR:n ansågo A hava i saken del och förty vara jävig att vittna i målet. HD däremot fann sådana omständigheter icke vara för handen, att A ägde i saken del eller kunde av målets utgång vänta nytta eller skada, varför hans vittnesberättelse tillerkändes verkan av laga bevis (NJA 1939 s. 45). Vittnesjäv mot den som varit men på grund av äktenskapsskillnad ej längre var gift med part gillades (NJA 1941 s. 59). I mål om återvinningstalan, anställd av konkursförvaltare mot borgenär, ansågs annan borgenär, som bevakat fordran i konkursen, med hänsyn till stadgandet i 39 § KL om rätt för borgenär att anställa återvinningstalan hava i
saken del och förty vara jävig att vittna, detta oaktat han erhållit full utdelning för sin bevakade fordran (NJA 1941 s. 558).
Intervention. I mål om klander av beslut å föreningsstämma, genom vilket en person vunnit medlemskap i föreningen, tilläts denne att uppträda som biintervenient på föreningens sida och därvid företaga processhandlingar, som stodo i strid med föreningens. Underrättens under rättegången givna tillstånd till intervention prövades av HovR:n i samband med fullföljd av huvudsaken (SvJT 1939 rf s. 12).
Rättegångskostnad. Klander av skiljedom ogillades på den grund, att det klandrade uttalandet i skiljedomen endast utgjorde ett domskäl. HovR:n ålade tappande part, som vunnit i underrätt, att med hänsyn till omständigheterna i målet ersätta motparten kostnaderna å målet jämväl i HovR:n. HD, som i övrigt fastställde HovR:ns dom, fann däremot ej skäl att frångå regeln i 21:4 p. 1 RB om kvittning av kostnaderna (NJA 1941 s. 468). I mål, däri förlikning träffats, tillerkändes svaranden med hänsyn till omständigheterna — förlikningen vari stort sett förmånligast för svaranden — kostnadsersättning av motparten (SvJT 1941 rf s. 73).
Fri rättegång. Ansökan om fri rättegång för dödsbo ansågs icke lagligen kunna bifallas (NJA 1939 s. 162). Lagen om fri rättegång tillämpades i mål, som genom besvär dragits under HovR:s prövning från ägodelningsdomare (SvJT 1939 rf s. 47).
Omröstning. I mål rörande fordran på grund av borgensförbindelse förpliktades svaranden av HR att utgiva 710 kr. 69 öre. I HovR:n ville två ledamöter ogilla käromålet, två funno ej skäl göra ändring i HR:ns dom, medan en ledamot (presidenten) prövade rättvist bestämma det belopp svaranden skulle utgiva till 459 kr. 69 öre. HovR:ns dom formulerades i enlighet med sistnämnda votum (SvJT 1940 rf s. 17). Se ock rättsfall under rubriken Besvär över domvilla.
Dom. I mål angående skyldighet för municipalsamhälle att lösa gatumark ansågs deldom beträffande vad av kostnaderna å målet vid underrätten belöpte på ogillad del av lösningsanspråket icke skola meddelas (NJA 1941 s. 573). Hustru tillskiftades vid bodelning fyra premieobligationer och ett å sparbank innestående belopp. Vidare utlade så hustruns lott hälften av en osäker fordran. På denna erhöll mannen sedermera dom, vilken emellertid överklagades av gäldenären. Efter skilda stämningar yrkade hustrun utbekommande dels av obligationerna och det å sparbank innestående beloppet, dels ock av hälften av den utdömda fordringen. I dom biföll HR:n det förstnämnda yrkandet men förklarade målet i övrigt vilande i avbidan på att rättegången rörande fordringen bleve avgjord. HovR:n ansåg, att HR:n lagligen icke ägt att till en del slutligen avgöra målet och till en del förklara detsamma vilande, varför målet återförvisades (SvJT 1941 rf s. 31). I tvist vid HR angående fullgörande av en av A ingången förpliktelse invände dennes dödsbo, att förpliktelsen ingåtts av A under inflytande av rubbning i själsverksamheten. I samband härmed hänvisade dödsboet till att talan vore anhängig vid HR:n angående klander av tre av A upprättade testa-
menten, vilken talan grundade sig därpå, att A:s själsverksamhet förmenades hava varit rubbad. HR:n fann den mot dödsboet instämda talan för det dåvarande icke kunna bifallas. HovR:n ansåg utredningen i målet angående testamentsklander hava sådan betydelse för prövningen av målet mot dödsboet, att det senare målet ej lämpligen borde företagas tilll avgörande innan sagda utredning slutförts, varför HovR:n undanröjde domen och förklarade målet mot dödsboet i avbidan där åvilande vid HR:n (SvJT 1940 rf s. 25).
Fullföljd. HovR:s utslag i fråga om lagfartsföreläggande ansågs givet i tvistemål rörande jämväl sådant, som ej kan skattas i penningar. Allmän åklagare fick förty fullfölja talan mot utslaget, trots att summan av vite och å fånget belöpande lagfartsstämpel understeg 1,500 kr. (SvJT 1939 rf s. 76). Sedan HR i mål om faderskap till barn utom äktenskap förelagt modern edgång, anförde den uppgivne barnafadern över edgångsutslaget besvär, vilka av HovR:n ej upptogos till prövning. Talan mot HovR:ns utslag fick ej fullföljas (SvJT 1940 rf s. 46). Då HovR i mål, vari talan icke må fullföljas mot HovR:ns utslag, meddelat besvärshänvisning med föreskrift om nedsättning av belopp, berättigades klaganden återbekomma vad han i enlighet med föreskriften nedsatt (NJA 1939 s. 285). Vid fullföljd till K. M:t av talan i jorddelningsmål förklarades besvären deserta, enär nedsättningsbevis inkommit för sent. Klaganden återfick nedsatt belopp (NJA 1939 s. 488). Stiftsnämnd ansågs i visst fall vara fri från skyldighet att nedsätta fullföljdsavgift (NJA 1941 s. 501). Före slutlig prövning av besvär över skiftesläggningen vid så kallat provskifte i Dalarna bestämde ägodelningsrätten tid för de nya ägolotternas tillträde samt återförvisade därefter skiftet till förrättningsmännen. HD, varest talan fullföljdes allenast beträffande skiftesläggningen, bestämde ny tid för tillträdet (NJA 1939 s. 321). Rörande speciella frågor om fullföljd av talan i jorddelningsmål se NJA 1939 s 488 och 1941 s. 588 samt SvJT 1939 rf s. 68. Se också rättsfall under rubriken Lagsökning.
Resning. Adoptant sökte resning i adoptionsärendet på den grund, att barnet, efter det rättens beslut vunnit laga kraft, befunnits alltifrån födelsen lida av sinnessvaghet. Ansökningen ansågs icke kunna bifallas (NJA 1939 s. 318). I mål om äkta börd ogillade HovR genom utslag, som vann laga kraft, käromålet, enär konceptionstiden måste hava varit så kort som 227—230 dagar samt det icke visats, att fostret varit ofullgånget. Käranden sökte resning och gjorde bland annat gällande, att HovR:n med hänsyn till motstridande uppgifter från sakkunniga borde hava inhämtat medicinalstyrelsens utlåtande. HD yttrade över ansökningen, att enligt HovR:ns utslag käranden brustit i sin skyldighet att förebringa utredning särskilt rörande fostrets utvecklingsgrad vid födelsen. Då vad sökanden anfört till stöd för ansökningen icke lämnade ytterligare upplysning om något faktiskt förhållande av betydelse, utan väsentligen endast innehölle kritik av en i målet avgiven sakkunnig utsaga, vilken ej kunde antagas hava inverkat på målets utgång, lämnade HD ansökningen utan bifall (NJA 1940 s. 115). I mål om äktenskaps-
skillnad förpliktade HovR, vars utslag vann laga kraft, mannen att utgiva underhållsbidrag till ett under makarnas äktenskap fött barn utan avseende å hans invändning, att han ej vore fader till barnet. På talan av god man för barnet förklarades emellertid genom dom, som vann laga kraft, att barnet ej ägde äktenskaplig börd. Resning beviljades mannen, i samband varmed HD omedelbart ändrade HovR:ns utslag i underhållsfrågan (NJA 1940 s. 223). Vid sedermera fastställd ägostyckning å ett kronohemman avglömdes en under hemmanet lydande kronopark. Sedan vissa av ägostyckningslotterna sålts till enskilda personer, sökte kronan resning i fastställelsebeslutet för vinnande av rättelse i ägostyckningen. Ansökningen avslogs (NJA 1941 s. 361). Resning beviljades i faderskapsmål, enär kvinnan sedermera uppgivit, att hon vid samlaget med sökanden varit havande (NJA 1941 not. B nr 268). Se även rättsfallet NJA 1941 s. 80, omnämnt under rubriken Besvär över domvilla.
Återställande av försutten tid. Återställande av sådantid, som avses i 12 § ensittarlagen, ansågs icke lagligen kunna äga rum, enär fråga ej vore om återställande av försutten tid, varom stadgades i § 18 regeringsformen (NJA 1939 s. 305). På fel från postverkets sida grundade ansökningar om återställande av försutten tid avslogos i två fall (NJA 1941 s. 52 och 53). Återställande söktes av försutten tid för anhängiggörande av klandertalan å testamente i mål, som var anhängigt vid underrätt. Hinder mot stämningens delgivning i rätt tid hade mött på grund därav, att svaranden varit inkallad i militärtjänst. Ansökningen bifölls jämlikt 11 § lagen den 26 april 1940 med särskilda bestämmelser angående domstolarna och rättegången vid krig eller krigsfara m. m. (NJA 1941 s. 55). Ansökning om återställande av försutten tid grundades därpå, att i HovR:s arbetsordning föreskriven underrättelse om meddelad dom avsänts till sökanden under felaktig adress och till följd därav ej kommit sökanden tillhanda. HD avslog ansökningen (NJA 1941 s. 276). Se ock rättsfall under rubriken Laga förfall.
Besvär över domvilla. Besvär anfördes över domvilla i avseende å HD:s dom i det i NJA 1938 s. 157 refererade målet. Till stöd för besvären åberopades, att HD förfarit felaktigt genom att ej anställa särskild omröstning rörande res judicata och omfattningen av partstalan, att en ledamot dömt på en svaromålsgrund, som ej anförts i rättegången, att en ledamot förbigått en käromålsgrund, att röstberäkningen skett felaktigt och att fastställelsetalan prövats ehuru förutsättningar därför ej förelegat. HD, som fann rättegångsfel i de av klagandena angivna hänseendena icke hava förekommit, lämnade besvären utan bifall. I samband med besvären över domvilla gjorde klagandena ansökan om resning, vilken emellertid avslogs av majoriteten, tre ledamöter. Två ledamöter funno på grund av vad i ärendet förekommit lagligt att med stöd av 1 § 3 lagen om särskilda rättsmedel bevilja resning i målet (NJA 1941 s. 80).
Nullitetsbesvär. Mot särskilda utslag av vattendomstol och häradsrätt rörande tillstånd till reglering av vattenavrinningen ur en sjö anförde åtskilliga fastighetsägare besvär under åberopande av 25: 10 RB
och 11:98 vattenlagen. Fråga uppstod, huruvida utslagen blivit dem kunniga mer än ett år före besvärens ingivande. Strandägarna hade bildat en förening för tillvaratagande av sina intressen i samband med vattenregleringen, och vidlyftiga offentliga utredningar hade ägt rum. Utslagen hade emellertid ej delgivits fastighetsägarna. Besvären upptogos ej till prövning, enär klagandena ansågos hava ägt vetskap om utslagen mer än ett år före besvärens ingivande (NJA 1939 s. 465). Rörande nullitetsbesvär i jorddelningsmål se rättsfallen NJA 1939 s. 268 och 1940 s. 402 samt SvJT 1939 rf s. 38.
Res judicata. Från en fastighet försåldes dess andel i samfälldskogsmark. Sedan uppstod vid skiftesförrättning tvist om delningsgrunden mellan fastighetens ägare A och förvärvaren av andelen B. Ägodelningsrätten fastställde genom utslag, som vann laga kraft, förrättningen, varigenom A tillagts andelen, enär denna icke lagligen kunnat säljas för sig och B vid sådant förhållande ej förvärvat någon rätt till densamma. Sedermera påbörjades efter ansökan av B avstyckning av andelen. Genom ägodelningsrättens utslag ansågs emellertid slutligen avgjort, att B icke förvärvat någon rätt till andelen (NJA 1939 s. 6). I mål angående restitution av arvsskatt bestred advokatfiskalsämbete yrkande härom och yttrade bland annat, att underrätten rätteligen beräknat skatten till bouppteckningen. Med anledning härav gjordes i ett senare mål, däri ämbetet yrkade utgivande av ytterligare arvsskatt, invändning att saken ej borde upptagas till prövning. Invändningen lämnades utan avseende (NJA 1939 s. 336 II). A begärde avstyckning av visst till en stads ägahörande område. Ägodelningsrätten, dit frågan hänskjutits, förklarade att, enär området tillhörde donationsjord, som staden icke kunde avhända sig under äganderätt, staden vore framför A ägare till området. Avstyckning kunde därför icke beviljas. Sedan ägodelningsrättens utslag vunnit laga kraft, yrkade staden efter stämning, att A måtte förpliktas avträda området. I detta mål ansågs genom nämnda utslag vara slutligen avgjort, att staden vore i förhållande till A ägare av området. (NJA 1940 s. 409). Genom dom, som vann laga kraft, förpliktades A att till B utgiva visst belopp såsom ersättning för mistade löneförmåner under tiden till den 1 december 1937, enär A utan giltig orsak skilt B från dennes anställning hos X. I senare mål mellan parterna rörande ersättning för tiden efter nämnda datum ansågs icke vara med verkan av res judicata avgjort, att A utan giltig orsak skilt B från anställningen. Spörsmålet om verkan av dom, varigenom kvittningsanspråk ogillats, förelåg även i detta mål. HD lämnade kvittningsyrkande utan bifall, enär genom tidigare dom blivit avgjort, att kvittningsanspråket icke vore lagligen grundat (NJA 1940 s. 505). Samma spörsmål om res judicata uppkom även i ett annat rättsfall. Sedan byggnadsentreprenad fullbordats och slutbesiktning hållits, blev genom laga kraft vunnen dom betalning utdömd för entreprenaden. Därvid ogillades invändning om rätt till avdrag för vissa motfordringar dels, enligt vitesbestämmelse, för försening av arbetet och dels för bristfälligheter däri. I ny rättegång väckt anspråk på ersättning i båda hänseendena förklarades icke kunna
komma under bedömande. Avvikande mening uttalades emellertid av en ledamot i HovR:n. En ledamot i HD instämde i majoritetens slut, enär han ansåg att kvittningsinvändningen endast inneburit ett bestridande av huvudfordringens tillvaro i fråga om det belopp, varmed avdrag yrkats (NJA 1941 s. 669). Talan jämlikt 7 § lagen den 9 december 1910 om reglering av prästerskapets avlöning ansågs icke kunna av tjänstinnehavares dödsbo föras med verkan för varje innehavare av tjänsten (NJA 1941 s. 80). Dom i mål angående klander av utdelningsförslag i konkurs ansågs icke prejudicerande i fråga om senare utdelning (NJA 1941 s. 169). Invändning om res judicata i jorddelningsmål lämnades på anförda skäl utan avseende (NJA 1941 s. 284).
Lagsökning. Lagsökningsdomare ansågs äga förordna om kvarstad å hyresbelopp, som fallit av fast egendom, samt förordna syssloman att uppbära medlen. Särskild klagan ansågs kunna föras över lagsökningsdomares under handläggning av lagsökningsmål meddelade beslut att icke till prövning upptaga framställt yrkande om kvarstad (SvJT 1940 rf s. 73). Besvär anfördes över lagsökningsdomares under handläggning av lagsökningsmål meddelade interimistiska beslut om kvarstad. HovR:n yttrade, att enär lagsökningsdomaren sedermera i lagsökningsmålet meddelat utslag, tillika innehållande slutligt förordnande i kvarstadsfrågan, funne HovR:n klagan över det interimistiska kvarstadsbeslutet icke föranleda vidare yttrande. En ledamot ansåg sig böra pröva befogenheten av det överklagade utslaget (SvJT 1941 rf s. 5). Med anledning av skriftligt anbud till stad om försäljning av viss lös egendom lämnade stadens fastighetskontor anbudsgivaren skriftligt meddelande rörande anbudets antagande. Lagsökning ansågs kunna ske på grund av nämnda två skrifter (SvJT 1941 rf s. 42).
Skiljeförfarande. I anledning av förestående hemskillnad träffades mellan makar avtal rörande deras ekonomiska mellanhavanden. Avtalet, som bland annat ålade hustrun skyldighet att till mannen under hemskillnadsåret utgiva visst underhåll, innehöll bestämmelse, att tvist, som kunde uppstå mellan makarna rörande tolkning och tillämpning av avtalet eller i övrigt, skulle avgöras genom skiljedom. Denna bestämmelse ansågs emellertid icke utgöra hinder för domstol att till prövning upptaga av hustrun instämd talan om ersättning jämlikt 5: 6 GB för utgifter under det kalenderår, då avtalet upprättades (NJA 1941 s. 198). I skiljedom uttalade skiljemännen, bland annat, att ena parten gjort sig skyldig till avtalsbrott. Parten instämde klander å skiljedomen med yrkande om dess hävande i vad den avsåg berörda uttalande, enär skiljemännen därigenom överskridit sin befogenhet. Yrkandet ogillades, då uttalandet endast ansågs innefatta ett domskäl (NJA 1941 s. 468). Mot en i konkurs bevakad fordran gjordes jäv, innefattande bestridande av betalningsskyldighet i vidare mån än sådan ålades gäldenären genom skiljedom i enlighet med ett mellan honom och borgenären före konkursens början ingånget skiljeavtal. Rätt till utdelning i konkursen fastställdes för belopp, som kunde varda bestämt genom en med tillämpning av skiljeavtalet meddelad skiljedom (SvJT 1939 rf s. 71).
STRAFFPROCESSRÄTT.
Forum. Åtal för oriktiga uppgifter i självdeklarationer, avgivna åren 1937 och 1938, anställdes vid domstolen i den ort, där den tilltalade för dessa år varit mantalsskriven. Domstolen ansågs behörig, oaktat den tilltalade för år 1939, då åtalet anhängiggjordes, mantals skrivits å ortinom annan domkrets (SvJT 1940 rf s. 3). Lagen den 22 februari 1924 angående domstols behörighet i fråga om upptagande av vissa brottmål tillämpades ej vid åtal för oriktiga uppgifter i självdeklaration för två år, under vilka den tilltalade varit mantalsskriven i kommuner inom olika domstolars domvärjo (SvJT 1941 rf s. 66). Till kommissionären å Södra Möres domsagas kansli i Kalmar översändes ett äktenskapsförord, på vilket under vittnesmeningen tecknats två diktade personers namn. Sedermera intogs förordet i protokollet vid HR:ns sammanträde, som hölls utanför Kalmar. Enär handlingen var att betrakta såsom begagnad först vid detta tillfälle, ansågs RR:n i Kalmar ej vara rätt forum i mål rörande åtal för förfalskningen (SvJT 1941 rf s. 69).
Andra spörsmål om domstols behörighet. Brytande av tullmyndighets försegling betraktades som sådan förseelse mot tullstadgan, vilken skall prövas av tullmålsdomstolen för den ort, där brottet blivit begånget (SvJT 1940 rf s. 12). Mål om ansvar å präst för det han på begäran av obehörig person utfärdat flyttningsbetyg befanns ej tillhöra domkapitels prövning (SvJT 1941 rf s. 30).
Åtalsrätt. Allmän åklagare ansågs icke vara behörig att anställa åtal för brytande av tullmyndighets försegling (SvJT 1939 rf s. 74). Utan angivelse från målsägande anställde sjöåklagaren i kommerskollegium åtal mot styrman å fartyg för åsidosättande av honom enligt förordningen den 9 december 1932 angående vissa säkerhetsåtgärder vid nyttjande av fartyg åliggande skyldighet. Styrmannen ådömdes ansvar jämlikt 33 § samma förordning, jämförd med 82 § sjömanslagen (SvJT 1940 rf s. 39).
Målsägande. Konkursbo fick ej föra talan om ansvar för ocker, förövat mot gäldenären innan han försattes i konkurs (NJA 1939 s. 167). Fastighetsägare, som anhängiggjort talan om ansvar och skadestånd på grund av olaga intrång å fastigheten, försålde denna under rättegången. Överlåtelsen förklarades icke kunna grunda rätt för den nye ägaren att fullfölja nämnda talan (NJA 1939 s. 446). Patenthavare, vilken överlåtit patentet till annan person men jämväl därefter varit i patentregistret antecknad såsom patenthavare, ansågs behörig att beivra patentintrång, som skett efter överlåtelsen (NJA 1941 s. 363). En av A förd, B tillhörig bil kolliderade med en av C förd bil, varvid den av A förda bilen — men icke A själv — skadades. A ansågs vara behörig att mot C föra talan om ansvar för förseelse mot vägtrafikstadgan (SvJT 1940 rfs. 70). Medlem av församlingen A, utgörande del av pastoratet B och kontraktet C, fick ej föra talan mot prosten i kontraktet, vilken var kyrkoherde i annat pastorat, i mål angående förargelseväckande gärning (SvJT 1941 rf s. 39). För målsägandebrott yrkades ansvar endast av
allmän åklagare. Talan upptogs ej till prövning, under det att av målsäganden utan stämning framställt ersättningsanspråk ogillades av HR:n. HovR:n ansåg, att ej heller skadeståndsyrkandet bort upptagas till prövning, och undanröjde HR:ns utslag i skadeståndsfrågan (SvJT 1939 rf s. 27).
Angivelse. Interimsförvaltare i konkurs, anhängig vid Över luleåtingslags HR, förklarade i berättelse jämlikt 55 § KL, att gäldenären, vilken drivit rörelse i Boden, gjort sig skyldig till vårdslöshet mot sina borgenärer. Därefter ingav en borgenär i konkursen till landsfiskalen i Överluleå distrikt en skrift, vari med hänvisning till berättelsen hemställdes om landsfiskalens utredning i saken och om vidtagande därefter av de åtgärder mot gäldenären, vartill utredningen kunde föranleda. Åtal anställdes därpå vid HR:n av stadsfiskalen i Boden, vilken tillika var landsfiskal i Överluleå distrikt. Invändning av den tilltalade, att behörig angivelse ej förelegat, lämnades utan avseende (SvJT 1941 rf s. 78).
Hörande av tilltalad. I mål om ansvar för olovlig jakt tillstädes kom svaranden genom åklagaren, som åberopade av svaranden å stämningen tecknat erkännande av åtalet. HR:n ogillade åtalet. Målet ansågs av HovR:n icke vara lagligen handlagt, varför detsamma med undanröjande av HR:ns utslag återförvisades till HR:n (SvJT 1939 rf s. 42).
Rättegångsbiträde. Förordnande som rättegångsbiträde åt häktad ansågs — i ett fall, där den häktade jämlikt 5: 5 SL förklarats strafflös — icke medföra behörighet att å den häktades vägnar överklaga domstols utslag (NJA 1939 s. 66). Tilltalad, som förklarats strafflös jämlikt 5:5 SL med föreskrift tillika, att han icke vidare skulle hållas häktad i målet men återföras till sinnessjukavdelning vid fångvården, klagade häröver med anlitande av biträde, förordnat enligt lagen om förordnande av rättegångsbiträde åt häktad. Biträdet tillerkänd ersättning av allmänna medel förklarades skola enligt 5 § 1 st. 2 p. nämnda lag stanna å statsverket (NJA 1939 s. 437). Sedan mål avgjorts av HR, anfördes besvär över beslut, varigenom svarandens framställning om förordnande av rättegångsbiträde jämlikt lagen om fri rättegång avslagits. HovR:n, som fann svaranden hava varit i behov av biträde, biföll besvären på det sätt, att person, som biträtt svaranden, tillerkändes ersättning av allmänna medel (SvJT 1941 rf s. 56).
Talan mot beslut under rättegången. I mål om ansvar för vägran att åtlyda förmans i tjänsten givna befallning förordnade regementskrigsrätt, att före målets avgörande yttrande skulle inhämtas angående den tilltalades sinnesbeskaffenhet. Särskild talan mot detta beslut ansågs icke kunna föras (NJA 1941 not. B 560). Allmän åklagare påstod efter två särskilda stämningar ansvar å X för att han lämnat oriktiga meddelanden i självdeklarationer avseende olika år. Under handläggning av ett av målen yrkade åklagaren, att båda målen måtte företagas till gemensam handläggning. Underrätten lämnade i beslut under rättegången detta yrkande utan avseende. Åklagaren ansågs icke äga
föra talan mot beslutet (SvJT 194-0 rf s. 45). Efter det mål avgjorts av underrätt anfördes besvär över beslut, varigenom av svaranden gjord framställning om förordnande av biträde jämlikt lagen om fri rättegång avslagits. Besvären prövades i samband med fullföljd av talan i huvudsaken (SvJT 1941 rf s. 56).
Bevisvärdering. I mål angående åtal för rattfylleri fälldes till ansvar i två fall, där den tilltalade efter klinisk undersökning förklarats vara icke eller endast obetydligt påverkad av alkohol, men blodundersökning visat så hög alkoholhalt som 2.04 resp. 2.97 promille (NJA 1939 s. 50).
Vittnesersättning. RR ogillade ett av allmän åklagare väckt ansvarsyrkande, i vilket målsäganden instämt, och förklarade tillika, att statsverket skulle vidkännas ersättningarna till åklagarvittnena. HovR:n fastställde RR:ns utslag. HD, dit allenast målsäganden fullföljt talan, förpliktade vid bifall till ansvarsyrkandet den tilltalade att ersätta statsverket vittnesersättningarna (NJA 1940 s. 224).
Intervention. I mål mot A om ansvar och skadestånd på grund av ovarsamhet vid förande av en kronan tillhörig bil, å vilken trafikförsäkring ej tagits, inställde sig kronan som mellankommande part å A:s sida. Sedan de mot A framställda yrkandena genom HovR:ns utslag bifallits, fullföljdes talan mot utslaget allenast av kronan. Besvären upptogos icke till prövning (NJA 1940 s. 36).
Förlikning. Förlikning träffades mellan å ena sidan aktiebolagsstyrelse och å andra sidan befattningshavare hos bolaget, tillika styrelsesuppleant och firmatecknare, rörande samtliga ekonomiska och kriminella mellanhavanden, grundade på förfaranden av den sistnämnde. Då dessa förfaranden icke avsågo fall, där denne fungerat i styrelseledamotsställe, betraktades förlikningen såsom bindande för bolaget. Förlikningen ansågs ligga i vägen för bolagets ansvarstalan jämväl i fråga om brott av beskaffenhet att höra under allmänt åtal (NJA 1939 s. 508).
Rättegångskostnad. Tilltalad, som dömts till ansvar för förskingring i tjänsten, förklarades skyldig ersätta polisdistrikt kostnad för bokföringsgranskning, verkställd på begäran av åklagaren i målet (NJA 1940 s. 493). En person fälldes till ansvar för vållande av eldskada genom underlåtenhet att koppla ur ett elektriskt strykjärn. Kostnad för undersökning, som på åklagarens begäran företagits av statens provningsanstalt för att utröna, huruvida strykjärnet varit orsaken till eldsvådan, ansågs ej böra gäldas av den tilltalade (SvJT 1939 rf s. 69). Se ock rättsfallet NJA 1940 s. 224, anmärkt ovan under rubriken Vittnesersättning.
Dom. A, som i mål om ansvar och skadestånd för ovarsam framfart med bil fordrat visst belopp som ersättning för förlorad arbetsförtjänst, förbehöll sig rätt att framdeles föra särskild talan om ytterligare ersättning i nämnda hänseende. Förbehållet underkändes, men i ersättning för förlusten tillerkändes A — i ett för allt och således även för framtiden — ett högre belopp än han i målet fordrat (NJA 1939 s. 620). Preskription jämlikt 9 § lagen om ansvarighet för skada till följd av automobil trafik ansågs ej böra av rätten beaktas ex officio (NJA 1939 s.
662). Besvär i mål om ansvar för oriktig självdeklaration upptogos till bedömande i HD, ehuru slutligt avgörande ej förelåg om den tilltalades rätta taxering för året. I utslaget anfördes, att taxeringen i de avseenden, som föranlett åtalet, ej längre var beroende på prövning samt att belopp, till vilket undandragen skatt minst hade kommit att uppgå, därest de oriktiga meddelandena blivit följda, kunde fastställas oavsett den utgång taxeringsmålet erhölle (NJA 1940 s. 436). Mål om ansvar för oriktig självdeklaration förklarades vilande i avbidan på att beslut om den tilltalades rätta taxering vunne laga kraft (SvJT 1940 rf s. 45).
Fullföljd. Underrätt ogillade åtal, som allmän åklagare jämlikt 25: 17 SL anställt mot tjänsteman i anledning av visst förfarande. Målsägande, vilken vid underrätten allenast instämt i åklagarens talan, yrkade i besvär hos HovR:n, att straff för förfarandet måtte ådömas jämlikt 25: 11 och 12 SL. Detta yrkande ansågs icke kunna upptagas tillprövning (NJA 1939 s. 186). Part i brottmål framställde för sent invändning mot underrätts behörighet. Sedan underrätten i slutligt utslag utlåtit sig i såväl invändningsfrågan som huvudsaken, fullföljde parten talan mot utslaget i hela dess vidd. Besvären ansågos beträffande invändningsfrågan mot stadgandet i 10:30 RB icke kunna av HovR:n upptagas till prövning (SvJT 1939 rf s. 54). I mål mot A om ansvar för vållande av eldskada fördes skadeståndstalan av försäkringsbolag på den grund, att A av grov vårdslöshet vållat skadan. Sedan emellertid underrätten funnit A icke hava gjort sig skyldig till grov vårdslöshet, åberopade bolaget i HovR:n som grund för skadeståndsanspråket, att försäkringstagaren å bolaget överlåtit sin rätt gentemot A. Då A, som i HovR:n bemött bolagets talan, icke gjort någon gensaga mot att bolaget i HovR:n åberopat ny grund, prövades dess talan på denna grund (SvJT 1941 rf s. 12). Fullföljdsförbudet i 30: 11 st. 3 RB ansågs icke tillämpligt på åklagare, som omförmäles i 30: 6 mom. 3 RB. Klagan fick föras över HovR:s utslag, varigenom HovR:n funnit besvär mot underrätts under rättegången meddelade beslut icke, mot stadgandet i 16: 8 RB, kunna komma under bedömande (SvJT 1940 rf s. 45). Mot HovR:s beslut om förverkande av villkorligt ådömt förvandlingsstraff för böter ansågs klagan vara tillåten (SvJT 1940 rf s. 75). Den som dömts till mindre än sextio dagsböter för vållande till annans död, utan att vållandet varit synnerligen grovt, fick icke fullfölja talan mot HovR:ns utslag. Kapitalvärdet av livränta beräknades vid bedömande av fullföljdsrätten enligt arvsskatteförordningens tabell III (SvJT 1941 rf s. 45). Tilltalad, som genom ett hovrättsutslag förklarats vara jämlikt 5: 5 SL strafflös, ansågs vid fullföljd av talan mot utslaget fri från nedsättande av fullföljdsavgift (NJA 1941 s. 650 I). I enlighet med härutinnan oriktig besvärshänvisning i ett hovrättsutslag nedsatte klagande, som förde talan ifråga om honom ådömt ansvar, fullföljdsavgift. Vid fastställande av utslaget återställdes fullföljdsavgiften, ehuru klaganden ej framställt yrkande om dess återfående (NJA 1941 s. 650 1 och II). A dömdes av HovR till ansvar på talan av allmän åklagare och till skadeståndsskyldighet på talan av målsägande. Utan att ingiva bevis om nedsättning av belopp
till säkerhet för kostnadsersättning åt målsäganden eller söka dispens anförde A inom stadgad tid i särskilda skrifter besvär dels i ansvarsfrågan och dels beträffande skadeståndet. Då gjord återkallelse av besvären i sistnämnda del skett först efter besvärstidens utgång, förklarades målet desert (NJA 1940 s. 225). I två olika fall sökte tilltalad, som av HovR dömts till ansvar och skadeståndsskyldighet, fattigdispens och yrkade dessutom att, därest ansökningen lämnades utan bifall, ansvarsfrågan likväl måtte prövas. Yrkandet framställdes i det ena fallet i besvären, i det andra fallet i en efter besvärstidens utgång ingiven skrift. I båda fallen förklarade emellertid HD å dispensavdelningen, som avslog ansökningen, att i följd härav och utan avseende å nämnda eventuella yrkande HovR:ns utslag skulle stå fast (NJA 1939 s. 331). Änka, född 1915, yrkade att av bilförare, som vållat hennes makes död, utfå underhållsbidrag för livstiden med visst månatligt belopp. Hon tillerkändes av HovR:n dylikt bidrag under tio år från makens död med lägre belopp än hon yrkat. I anledning av hennes ändringssökande (motparten fullföljde ej talan) bestämde HD bidraget att utgå under livstiden ined lägre belopp än HovR:n stadgat (NJA 1940 s. 724). Angående fullföljd av talan i krigsrättsmål se rättsfallet NJA 1941 s. 188.
Resning. Genom utslag av domare ålades i två olika fall förvandlingsstraff för böter. Senare upplystes, att böterna guldits innan utslaget meddelades. I båda fallen bifölls utan kommunikation resningsansökan av åklagaren, resp. justitiekanslersämbetet. Därjämte förklarades i det senare avgjorda fallet, med undanröjande av utslaget, frågan om bötesförvandling hava förfallit (NJA 1939 s. 487 och 1940 s. 163). I två olika fall beviljades resningsansökningar av personer, som genom laga kraft vunna utslag dömts till ansvar för andra resan stöld, resp. olovligt undanhållande. Det hade utrönts, att de dömda vid tiden för brottens begående varit av sinnesbeskaffenhet, som avses i 5: 5 SL. HD ändrade omedelbart utslagen (NJA 1941 s. 515 och not. B 761). På ansökan av justitiekanslersämbetet beviljades resning till förmån för den tilltalade i ett av HovR slutligen avgjort mål om olaga älgjakt. En ledamot i HD ville återförvisa målet till HR:n. Majoriteten förordnade, att det skulle återupptagas av HovR:n (NJA 1941 s. 534). I det så kallade Högbroforsmålet gjordes ny ansökan om resning, grundad dels på vissa närmare angivna omständigheter, av vilka en del framkommit i annat mål, dels på en av professor LUNDSTEDT utgiven skrift »Resningslagen och Högbroforsmålet.» I saken förelågo yttrande av justitiekanslersämbetet samt gemensamt utlåtande av rikets tre straffrättsprofessorer. HD, som icke fann ådagalagt något förhållande av beskaffenhet att jämlikt lagen om särskilda rättsmedel böra föranleda målets upptagande till ny prövning, lämnade ansökningen utan bifall (NJA 1941 s. 412).
Res judicata. Efter sammanstötning mellan bil och motorcykel fälldes motorcykelns förare A genom utslag, som vann laga kraft, till ansvar, enär han ansågs hava genom oförsiktighet varit vållande till sammanstötningen. Sedermera yrkade A efter stämning ansvar å bilens förare för ovarsam framfart ävensom skadestånd av såväl denne som
bilens ägare. Res judicata ansågs föreligga beträffande A:s skuld till sammanstötningen (NJA 1940 s. 26). Genom utslag, som vann laga kraft, fälldes en cyklist till ansvar för vållande av sammanstötning med en bil. Därjämte förpliktades han, utan avseende å sin invändning därom, att bilföraren genom eget vållande medverkat till olycksfallet, att till denne utgiva fullt skadestånd. Vid prövning i senare rättegång av skadeståndskrav, framställts av cyklisten mot anstalt, som meddelat trafikförsäkring å bilen, ansågs den tidigare domen icke prejudicerande i fråga om bilförarens vållande (NJA 1940 s. 123).
EXEKUTIONSRÄTT.
1. Utsökningsrätt.
Jurisdiktion sko mpetens. Spanska republiken tillhöriga, av dess handelsdelegation eller handelsattaché disponerade tillgångar i Sverige ansågos kunna beläggas med skingringsförbud till säkerhet för fordran på grund av leveransavtal (SvJT 1939 rf s. 1).
Utmätning. Utmätningsgäldenär ansågs icke äga rätt att undantaga lösören enligt 65 § UL, då han uppgivit sig innehava 600 kr. i reda penningar, vilket belopp undgått utmätning (SvJT 1939 rf s. 10). Vid utmätningsförrättning hos gift kvinna åberopades förteckning, angivande vardera makens egendom. I förteckningen hade viss lös egendom upptagits såsom mannens enskilda egendom. Då emellertid icke med nödig tydlighet angivits, vilken lös egendom därmed åsyftades, kunde åt förteckningen i denna del icke tillerkännas vitsord jämlikt 6:9 GB (SvJT 1940 rf s. 65). Sedan en fastighet dömts i mät, bortförde en person därifrån egenmäktigt föremål av beskaffenhet att utgöra tillbehör till fast egendom. Han förpliktades att till innehavare av inteckning, vilken vid köpeskillingens fördelning blivit nödlidande till belopp överstigande värdet av föremålen, i skadestånd utgiva ett mot nämnda värde svarande belopp (NJA 1941 s. 156). Sedan lös egendom utmätts för A:s fordran hos B, överklagades utmätningen av C, som påstod äganderätt till det utmätta godset. C hänvisades av överexekutor att stämma men underlät detta, vadan utmätningen vann laga kraft. Innan överexekutor ännu prövat besvären, blev emellertid B, på en av C inom en månad från den dag utmätningen verkställdes gjord ansökan, försatt i konkurs. Efter det konkursbeslutet av högre rätt upphävts ålades C, som under konkursen omhändertagit det utmätta godset, att till A utgiva ersättning för att denne härigenom gått förlustig möjligheten att erhålla betalning. Ersättningens belopp fastställdes av HD till det utmätta godsets värde vid den tid, då bortsett från det av C vållade dröjsmålet försäljning skulle kunnat äga rum, dock högst utmätningsfordringens belopp (NJA 1941 s. 503). Bilar, sålda på avbetalning med vanligt äganderättsförbehåll och icke till fullo betalade, togos vid mobilisering i anspråk för kronans räkning, i ett fall enligt häst- och fordonsanskaffningslagen och i ett annat fall enligt rekvisitionslagen. I det förra fallet ansågs inlösningsbeloppet, som icke utbetalats till köparen, ej kunna till för-
fång för säljaren utmätas för köparens gäld. Ersättningen hade i det senare fallet insatts å postgirokonto för köparen. Bank, som av kontoinnehavaren fått på sig överlåten viss del av det å kontot innestående tillgodohavandet, ansågs ej gentemot säljaren, vilken erhållit utmätning däri för sin fordran på ogulden köpeskilling, kunna göra gällande rätt till det å banken överlåtna beloppet (NJA 1941 s. 711).
Exekutiv fastighetsauktion. Vid exekutiv auktion inropades en fastighet av A, vilken därvid tillkännagav, att inropet skett fören under bildning varande förenings räkning. Å dagen för köpeskillingslikviden anmälde A, att föreningen samma dag blivit registrerad. Av A vid likviden framställt yrkande, att köpebrev måtte utfärdas till föreningen, ansågs kunna bifallas (SvJT 1939 rf s. 19). Spörsmål rörande exekutiv fastighetsauktion förelågo vidare i rättsfallen NJA 1940 s. 215, s. 533 och s. 582. Då dessa fall emellertid synas vara av övervägande sakrättsligt intresse, refereras de ej här.
Köpeskillingsfördelning. Mot överexekutors fördelning av köpeskillingen för exekutivt försåld fastighet fullföljde A talan på den grund, att vid borgenärsförteckningens upprättande och vid fördelningen fel förelupit. Detta bestod däri, att annan bevakande — på grund av sin oriktiga uppgift att han för tre av honom enligt särskilda omslagsreverser lämnade lån hade generell säkerhet i samtliga för de tre lånen lämnade inteckningspanter — fått ur räntan å inteckningar, pantförskrivna blott för två av lånen, tillgodogöra sig ränta jämväl å det tredje lånet. A hade därigenom förlorat sin rätt till en del av den obehörigen i anspråktagna inteckningsräntan. HD föreskrev, att rättelse skulle ske i borgenärsförteckningen och fördelningslängden till förmån för A:s rätt (NJA 1940 s. 420).
Införsel. Vid konkurrens i fråga om belopp, som genom införsel uttogos för gäldande av barnuppfostringsbidrag, ansågs barnavårdsnämnds anspråk på återbetalning av bidragsförskott, avseende den tid, under vilken uppfostringsbidraget uttogs, böra gå före anspråk på oguldna tidigare förfallna bidrag (NJA 1940 s. 10).
Exekutiva säkerhetsåtgärder. Clearingnämnden ställde medel till svensk banks förfogande för inlösen av vissa kuponger till ett av dansk institution utgivet obligationslån. Innehavare av nödlidande kuponger till ett annat av samma institutions obligationslån sökte hos överexekutor kvarstad eller skingringsförbud beträffande så stor del av medlen, som motsvarade hans fordran. Ansökningen lämnades utan bifall (NJA 1941 s. 445). Vidare hänvisas till de förut refererade rättsfallen SvJT 1940 rf s. 73 och 1941 rf s. 5 under rubriken Lagsökning samt SvJT 1939 rf s. 1 under rubriken Exekutionsrätt: Jurisdiktionskompetens.
Handräckning. Ägare av fastighet avstängde en över fastigheten ledande väg på sådant sätt, att trafik med motorfordon och andra större fordon omöjliggjordes. Vägen hade sedan lång tid tillbaka använts dels såsom utfartsväg för två till ett boställe hörande torp och dels för transport av skogsprodukter från boställets mark. På yrkande av boställs-
styrelsen beviljades handräckning jämlikt 191 § UL för öppnande av vägen (NJA 1940 s. 52). Handräckning jämlikt 68 § 2 st. stadsplanelagen för borttagande av en försäljningskiosk vägrades, enär kiosken icke var att anse såsom byggnad, som avses i nämnda lag (NJA 1941 s. 535). Ämbetsman medgav i skriftlig handling innehållande av viss del av sin lön för gäldande av skulder. Sedan begärde han handräckning för utbekommande av innehållna lönebelopp. Handräckningen beviljades jämlikt 191 § UL, enär ämbetsmannen ansågs icke hava kunnat med bindande verkan förfoga över sin lön, innan den förfallit till betalning (SvJT 1941 rf s. 26).
Kostnad i utsökningsmål. Sedan exekutiv myndighet meddelat förordnande om kvarstad, utdömde domstol ersättning för kostnader i samband med kvarstadens verkställande (NJA 1939 s. 678). Bärgare utverkade kvarstad å fartyg och instämde därefter till domstol redaren med yrkande bland annat om ersättning för kostnader i samband med kvarstaden. I tvistemålet utdömdes vad bärgaren påkostat för kvarstadens läggande och hävande, häri inräknat vad han nödgats betala för ställande av säkerhet, som avses i 194 § UL (NJA 1940 s. 234). Stadgandet i 13 § provinsialläkartaxan den 18 juni 1926 om rätt för läkare att hos överexekutor erhålla handräckning för utbekommande av arvode enligt taxan ansågs ej innebära, att läkaren ägde att utan kostnad erhålla verkställighet av överexekutors utslag (SvJT 1941 rf s. 36). För att företaga förrättning inom stads planlagda område färdades utmätningsman över icke planlagt område inom staden. Utmätningsmannen ansågs icke berättigad till skjutsersättning enligt 5 § förordningenden 13 juli 1878 angående ersättning till förrättningsmän för utmätningi enskilda mål samt till stämningsmän m. m. (SvJT 1941 rf s. 57).
2. Konkursratt.
Gäldenärs försättande i konkurs. A:s ansökan om B:s försättande i konkurs grundades på en vid tiden för ansökningens ingivande utmätt fordran, till vilken A påstod bättre rätt än utmätningsgäldenären. Sedan A:s besvär över utmätningen blivit ogillade genom utslag, som vunnit laga kraft, och fordringen försålts, ansågs B icke kunna på yrkande av A försättas i konkurs (NJA 1940 s. 388). Borgenär, som gjort ansökan om gäldenärs försättande i konkurs, fick ej annorledes än i konkursmålet fordra ersättning för sina kostnader i anledning av konkursansökningen (NJA 1940 s. 696).
Omfattningen av konkursbo. Genom underrätts beslut förklarades konkursgäldenär skyldig att till konkursboet avstå hälften av sin lön, och detta beslut delgavs hans arbetsgivare. Denne ansågs pliktig att för konkursboets räkning innehålla sagda del av lönen (NJA 1939 s. 310). Konkursgäldenär förklarades genom underrätts beslut skyldig att under konkursen avstå hälften av sin lön till konkursboet. Då han för egen räkning använt hela sin lön, fälldes han till ansvar för det han förskingrat konkursboet tillkommande medel (SvJT 1939 rf s. 9). A förordnade rörande sin kvarlåtenskap, att den skulle tillfalla A:s brorsbarn
med förbehåll, att deras föräldrar skulle äga att, så länge de levde, åtnjuta avkastningen av medlen, vilka skulle under denna tid förvaltas av bank. Brorsonen B avled, medan modern ännu var i livet. Sedan boet efter B avträtts till konkurs, ansågs den rätt han haft till andel i medlen böra ingå såsom tillgång i konkursboet. Två ledamöter i HD voro emellertid av annan mening (NJA 1940 s. 95).
Återvinning till konkursbo. Mot yrkande om tillämpning av 36 § 1 st. 2 p. KL invändes, att den växel, för vilken betalning erlagts, endast utgjorde en så kallad omsättningsväxel. Denna omständighet ansågs ej förhindra återgång av betalningen (NJA 1941 s. 558). Sedan utmätning för fordran skett, erlades betalning frivilligt, varför det utmätta godset ej behövde realiseras för borgenärens förnöjande. Sedermera försattes gäldenären i konkurs efter ansökan, gjord inom trettio dagar från betalningen men mera än trettio dagar efter utmätningen. Betalningen förklarades underkastad återvinning jämlikt 30 § KL (SvJT 1941 rf s. 70).
Konkursf örvaltning. Konkursdomares kontroll över konkursförvaltningen upphör icke med konkursens avslutande (NJA 1939 s. 551). Talan anställdes mot rättens ombudsman i konkurs om skadestånd på grund av tjänsteförsummelse, bestående däri att ombudsmannen medverkat till att slututdelning skett innan skatt, som kunde komma att påföras konkursboet, guldits eller medel därför avsatts. Talan ogillades, enär ombudsmannen ansågs hava haft skälig anledning antaga, att någon ytterligare skatt ej komme att påföras boet (NJA 1939 s. 216). I mål om tvistigt fordringsanspråk i konkurs, där två förvaltare med odelad förvaltning funnos, fullföljdes för förvaltarna talan genom vad. Deras ombud ingav en av förvaltaren A för förvaltaren B eller innehavaren eller den någondera av dem i sitt ställe förordnade utställd fullmakt. Någon av B utfärdad fullmakt företeddes icke. HovR:n ansåg vadetalan icke kunna upptagas till prövning. En ledamot fann hinder därför ej möta (SvJT 1941 rf s. 29). I konkursansökning hemställde gäldenären, att A måtte förordnas till interimsförvaltare i konkursen. Konkursdomaren förordnade B till förvaltare jämlikt 43 § KL. Av A häröver anförda besvär upptogos ej till prövning (SvJT 1941 rf s. 33).
Bevakning. I samband med bevakning framställt yrkande om förmånsrätt bestreds av konkursförvaltaren på angiven grund. Bevakningen hänsköts till rätten. Till följd av stadgandet i 106 § KL ansågs hänsyn icke kunna tagas till annan grund för bestridandet, vilken framställdes först under målets handläggning vid rätten (SvJT 1939 rf s. 31). Bevakning ansågs endast hava verkan å den rätt, som tillkomme fordringen i konkursen, och sålunda icke avbryta preskription av fordran på grund av hyresavtal (SvJT 1940 rf s. 47). Borgenär, som till säkerhet för sin fordran hade panträtt i gäldenären tillhörig egendom, bevakade fordringen. Yrkande att borgenären måtte åläggas att med ed fästa bevakningen väcktes först efter utgången av den i 117 § KL bestämda tiden. Oansett stadgandet i 123 § 2 st. KL ansågs yrkandet såsom för sent framställt icke kunna bifallas (SvJT 1941 rf s. 80). Se ock rätts-
fallet SvJT 1939 rf s. 71, anmärkt ovan under rubriken Skiljeförfarande.
Utdelning. Borgenär, som bevakat fordran i ett till konkurs avträtt dödsbo, gjorde sig härefter betald ur ställd pantsäkerhet, däribland försäkring å den avlidnes liv. I försäkringsbrevet insatta förmånstagare, bland dem änkan, klandrade utdelningsförslag i konkursen med yrkande, att för det försäkringsbelopp, som tagits i anspråk för borgenärens förnöjande, erhålla rätt till utdelning i hans ställe. Klandertalan ogillades, enär ersättningsbeloppet ej bevakats i konkursen (NJA 1939 s. 443). En borgenär bevakade vissa fordringar, för vilka såsom säkerhet ställts pant, tillhörig tredje man. Pantsättningen var, ehuru tredje man ej samtyckt till densamma, likväl på grund av reglerna om godtrosförvärv att betrakta såsom giltig. Panten realiserades först efter konkursens början, och i utdelningsförslag beräknades utdelning för fordringens hela belopp utan avdrag för vad som influtit genom realisation av panten. Utdelningsförslaget klandrades av en annan borgenär, som förmenade, att den analogiska tillämpning av 133 § KL, som låge till grund för utdelningsförslaget, av två skäl vore utesluten. Dels kunde sådan tillämpning ej ifrågakomma, enär tredje mannen ej samtyckt till pantsättningen. Dels åberopades, att den bevakande borgenären i bevakningsinlagan jämte påstående om förmånsrätt enligt 17:3 HB förklarat sig för den del av fordringsbeloppet, som ej inflöte vid realisation av panten, yrka betalning ur konkursboets tillgångar i likhet med övriga oprioriterade borgenärer. Genom detta uttalande förmenades han hava avstått från rätt till full utdelning. Klandertalan ogillades. I rubriken till rättsfallet finnes anmärkt, att frågan om borgenärens rätt att njuta utdelning för hela sin fordran behandlades icke såsom jävstvist utan först i samband med utdelningsförslag. Av referatet torde strängt taget icke framgå mera, än att frågan ansågs kunna behandlas i klanderväg. Den av en ledamot i HD i särskilt yttrande framförda åsikten, att »bevakningsprocederet» bör noga särhållas från »utdelningsprocederet», synes icke hava stöd i de i målet fällda domarna. Angående i målet uppkommen fråga om res judicata se ovan under rubriken Civilprocessrätt: Res judicata. (NJA 1941 s. 169).