En fråga då ny inteckningshandling utfärdas i stället för dödad. Den, som förlorat, ett i fast egendom intecknat skuldebrev, kan jämlikt reglerna i 1—9 §§ lagen den 8 april 1927 om dödande av förkommen handling hos den rätt, under vilken intecknade egendomen lyder, erhålla rättens beslut om dödning av fordringsbeviset. Sedan rättens beslut föreligger är »den, som är förpliktad att fullgöra vad i handlingen blivit utfäst eller vars egendom på grund av inteckning eller eljest häftar för utfästelsen,» enligt 9 § pliktig att »utfärda ny handling, som mot den dödade svarar». Enligt andra stycket i samma paragraf har rättens ordförande att »på begäran förse den nya handlingen med bevis att den medför den inteckningsrätt, som tillkommit den dödade». Någon skyldighet för rättens ordförande att föranstalta om att anteckning sker i fastighets- eller inteckningsboken om att en ny fordringshandling, svarande mot den dödade, utfärdats och försetts med bevis av sist härovan angivet innehåll, föreligger ej. Detta måste anses vara en brist i lagstiftningen. Sålunda medför frånvaron av dylik skyldighet bl. a. den olägenheten, att fastighetensägare sedan han utfärdat en handling, som svarar mot den dödade, och fått rättens ordförandes bevis å densamma, efter någon tid ånyo kan utfärda en likadan handling samt begära och erhålla dylikt bevis jämväl å den sistnämnda. Förefintligheten av den nu antydda möjligheten är givetvis synnerligen otillfredsställande. Om fastighetens ägare hos inskrivningsdomaren begär dödning av inteckningen och därvid ingiver en mot det ursprungliga skuldebrevet svarande handling, försedd med bevis om att inteckningsrätten numera är förknippad med denna handling, kan inskrivningsdomaren icke vara säker på att det icke finnes ytterligare ett antal dylika handlingar med samma bevis. — Även med hänsyn till fastighetskrediten är det uppebart olämpligt att det ej finnes någon garanti för att fastighetsägaren icke på ett flertal skuldebrev erhållit rättens ordförandes bevis att handlingarna var för sig medföra den inteckningsrätt, som tillkommit det

NY INTECKNINGSHANDLING I STÄLLET FÖR DÖDAD. 59dödade skuldebrevet. En försiktig och förtänksam långivare är helt naturligt ohågad att bevilja ett lån mot säkerhet av en dylik handling, som formellt är en inteckningshandling men som i realiteten kan ha ett betydligt mindre värde än vad långivaren kan räkna med eller rent av vara värdelös. — Även sedan den nya handlingen försetts med bevis av här ifrågavarande slag kommer i ett angående fastigheten utfärdat gravationsbevis inteckningen att angivas på fullständigt samma sätt som tidigare med den skillnaden, att anteckning om dödandet av det ursprungliga skuldebrevet kommer att återfinnas i gravationsbeviset. Det måste anses otillfredsställande att det av gravationsbeviset ej ens framgår, att en handling, som numera medför den inteckningsrätt, som tidigare tillkommit det dödade skuldebrevet, utfärdats. Än mindre framgår det av gravationsbeviset vem som utfärdat denna handling.
    Härovan anförda förhållanden äro endast exempel på de avsevärda olägenheter, som äro förknippade med frånvaron av en lagbestämmelse, som ålägger rättens ordförande skyldighet att till inskrivningsdomaren meddela, när bevis enligt 9 § andra stycket i 1927 års lag tecknats på en ny fordringshandling, samt att giva inskrivningsdomaren underrättelse om handlingens innehåll. En ändring av gällande bestämmelser, varigenom dessa olägenheter undanröjas, synes vara av behovet påkallad. Enklast synes detta kunna genomföras genom att i 9 eller 10 § i 1927 års lag intages en föreskrift om att rättens ordförande, sedan han utfärdat sådant bevis, som avses i 9 § andra stycket, är pliktig att omedelbart föranstalta om att anteckning sker i vederbörande fastighets- eller inteckningsbok såväl om att beviset tecknats å den nya handlingen som om det huvudsakliga innehållet i denna handling. En annan utväg vore att överflytta rättens ordförandes åligganden med avseende å tecknandet av beviset å den nya handlingen till inskrivningsdomaren. Då rättens befattning med inskrivningsärenden numera helt överflyttats på inskrivningsdomaren och den ifrågavarande åtgärden i icke ringa grad liknar sådant utbyte av inteckningshandlingar, som avses i 21 § inteckningsförordningen, torde det ej kunna anses obefogat att överflytta jämväl rättens ordförandes befattning med dessa ärenden till inskrivningsdomaren, som ju redan enligt 10 § i 1927 års lag erhållit meddelande om beslutet om dödningen. En tredje utväg vore att uppställa en viss kortare tidsfrist, räknad från dagen för rättens dödningsbeslut, inom vilken sådant bevis, som avses i 9 § andra stycket, skulle begäras hos rättens ordförande. Under förutsättning att alla ärenden angående tecknande av dylika bevis intogos i ett protokoll — såvitt förf. vet sker detta ej för närvarande — skulle rättens ordförande, därest begäran om bevis ej omedelbart borde avslås på grund av att den nämnda tidsfristen gått till ända, genom att genomgå de protokoll, där bevisen skulle antecknas och som avsågo tiden efter dödningsbeslutet, kunna förvissa sig om att ej bevis angående samma inteckningsrätt tidigare tecknats på annan handling.

Nils-Erik Lindblom.