Om kvalifikationstid för rätt till semester. Enligt 4 § 1 st. lagen om semester utgår semes ter för kalenderår och omfattar en dag för varje kalendermånad anställningen varat under närmast föregående kalenderår (kvalifikationstid); dock att annan period av samma längd må gälla såsom kvalifikationstid, såframt överenskommelse därom träffas mellan parterna.
    I sin kommenterande redogörelse för lagen (4:e uppl. s. 79 ff.) framhåller NILS HOLMSTRÖM bl. a. följande: Semestern för de privatanställda har — i motsats till vad som gäller enligt lagen — i den allmänna föreställningen ansetts hänförlig till löpande år. Efter invanda tänkesätt utgör semestern nämligen rekreation för det löpande årets arbete. De anställda ha därför i stor utsträckning brukat få semester redan under det första anställningsåret. Däremot medför lagens dispositiva föreskrift om att kvalifikationstiden sammanfaller med föregående kalenderår den olägenheten, att det som regel kommer att förflyta en ej obetydlig tid mellan semesterns intjänande och dess utgivande.
    Enligt vad departementschefen (NJA II 1939 s. 159) anfört, är det dock givetvis lämpligt, att kvalifikationstiden ligger så nära den normala semesterperioden som möjligt. Detta syfte vinnes, på sätt Holmström understryker, bäst genom överenskommelse mellan parterna om kvalifikationstidens förläggande så, att den sammanfaller med löpande år, en anordning, vilken förutsätter, att semestern ges under löpande kvalifikationstid. Därigenom i skulle en ökad anpassning av lagensrättsverkningar efter rådande praxis vinnas. Det vore därför, säger Holmström, önskvärt, att sådan förskjutning av kvalifikationstiden göres till föremål för en verklig muntlig eller skriftlig överenskommelse mellan parterna.
    En för det praktiska rättslivet viktig fråga är nu den, när sådan »verklig» överenskommelse kan anses föreligga. Menas härmed, att överenskommelsen skall vara uttrycklig eller vad är det, som eljest fordras för att den skall vara verklig?
    Enligt allmänna regler kan bindande överenskommelse komma tillstånd även på annat sätt än genom uttryckliga ord. Den kan följa av parternas förklaringar eller handlingar i övrigt. Detta måste anses gälla även för sådan överenskommelse som här avses.
    Det spörsmål, som i detta sammanhang närmast intresserar, är frågan om det rättsläge, som uppkommer i fall, där parterna, utan att någon uttrycklig överenskommelse om kvalifikationstiden träffas, likväl vid anställningen äro eller därefter bliva ense därom, att arbetstagaren

skall erhålla semester under löpande anställningsår. Bör i dessa fall, vilka liksom tidigare enligt inom affärslivet rådande praxis alltjämt torde förekomma synnerligen ofta, överenskommelse antagas ha kommit tillstånd om löpande anställningsår som kvalifikationstid eller bör arbetstagaren i dylika fall tillerkännas rätt till en dubblering av semesterförmånen?
    Frågan belyses av ett rättsfall, som nyligen varit föremål för domstolarnas behandling. Arbetstagaren, en kvinnlig kontorist, hade varit anställd hos ett handelsbolag under tiden 15/1 1941—15/7 1942 och hade för denna tid blivit berättigad till semester med 11 dagar för år 1941 och 6 dagar för år 1942. Under sistnämnda år hade hon åtnjutit semester under 6 arbetsdagar, varför, enligt vad hon gjorde gällande, vid anställningstidens slut 11 dagars semester återstått outtagen, för vilka dagar hon begärde semesterersättning, och detta ehuru hon år 1941 faktiskt åtnjutit semester 12 arbetsdagar. Vid anställningen hade mellan parterna icke uttryckligen avtalats annat om semester än att arbetstagaren skulle erhålla semester «redan under löpande anställningsår.
    Stockholms Rådhusrätt ansåg, att sådana omständigheter icke förekommit, att någon inskränkning i semesterrätt för arbetet under år 1941 uppkommit till följd av den semester, arbetstagaren under samma år åtnjutit, och biföll sålunda dennas talan. Svea Hovrätt däremot ogillade genom laga kra ftägande dom den 21 maj 1943 (nr 282) samma talan, enär nämnda överenskommelse om semester under löpande anställningsår måste så förstås, att löpande anställningsår skulle gälla såsom kvalifikationstid för rätt till semester.
    Samma resultat torde i regel vara motiverat i det ej mindre aktuella fallet, att parterna efter anställningen bliva ense därom, att semester skall utgå under löpande anställningsår och så faktiskt sker. Uppnås sådan överenskommelse genom konkludent handling, i det att arbetsgivaren beviljar och arbetstagaren utan förbehåll mottager semester under löpande anställningsår, föreligger ej skäl att bedöma rättsläget annorlunda.
    Det kan nämligen icke rimligen förutsättas, att arbetsgivarens åtgärd att bevilja arbetstagaren semester redan under löpande anställningsår av honom avses att — utöver den särskilda förmån, som denna åtgärd redan i och för sig medför för arbetstagaren — skola leda därtill, att arbetstagaren erhåller dubbel semester. Ej heller bör nämnda åtgärd skäligen kunna uppfattas på sådant sätt av arbetstagaren. Att arbetsgivare och arbetstagare avsett en dubblering av semestern kan så mycket mindre förutsättas, om man beaktar ovan antydda, inom affärslivet alltjämt rådande tänkesätt, enligt vilka semester utgör rekreation för det löpande årets arbete. Det måste därför i fall varom här är fråga anses åligga arbetstagare, som icke är villig att avräkna av honom under löpande anställningsår åtnjuten ledighet från honom för nämnda år tillkommande semester, att visa särskilda skäl för denna sin uppfattning.
    En motsatt rättstillämpning synes leda till obilliga och för rättskänslan stötande resultat. Den torde i längden ej heller gynna arbetstagarna

i gemen, då den skulle kunna leda till att beviljande av semester i förskott, en ur social synpunkt önskvärd åtgärd (jfr särskilt i fråga om hembiträdeskåren NJA II 1939 s. 159), blir något, vartill arbetsgivaren blir mindre benägen.
    Framhållas må dock, att arbetsgivaren icke utan arbetstagarens — vare sig uttryckliga eller konkludenta — medgivande kan föreskriva, att semester skall utgå i förskott och att förläggningen av kvalifikationstiden icke får leda till en försämring för arbetstagaren i fråga om semesterledighetens längd eller semesterlönen (jfr HOLMSTRÖM S. 83 och andra lagutskottets där citerade utlåtande).
    Emellertid hade arbetstagaren i det mål, som ovan refererats, till stöd för sin ståndpunkt åberopat ett rättsfall, NJA 1941 s. 269, i vilket referat hänvisas till Arbetsdomstolens domar 1940 nr 11. I dessa fall hade arbetstagaren nämligen tillerkänts en dubblering av semesterförmånen, och Rådhusrätten har tydligen ansett dem prejudicerande i den rättssituation, varom i målet var fråga.
    Det bör dock observeras, att nämnda prejudikat behandla ett annat fall än det, som här avses. I Arbetsdomstolens domar 1940 nr 11 var det sålunda fråga om ett arbetsförhållande, som omfattade tiden före och efter semesterlagens tillämplighet. Arbetstagaren hade varit anställd enligt kollektivavtal under tiden 2/2 1936—7/10 1939. Semesterlagen hade blivit tillämplig å arbetsförhållandet fr. o. m. den 1/7 1939. Arbetstagaren hade under ettvart av åren 1938 och 1939 åtnjutit 12 dagars semester, men har, oavsett detta, förklarats berättigad till semesterersättning enligt lagens 12 § för 9 semesterdagar, avseende kvalifikationstiden januari—september 1939.
    En liknande situation förelåg i rättsfallet NJA 1941 s. 269. Även där hade arbetstagaren innehaft anställningen, som dock icke var reglerad av kollektivavtal, under tiden före och efter semesterlagens tillämplighet, nämligen 13/9 1935—26/8 1939. Semesterlagen synes ha blivit tillämplig å arbetsförhållandet den 1/7 1938. Arbetstagaren hade under ettvart av åren 1936—1939 haft semester om 12 dagar. Även i detta fall har underslut året åtnjuten semester icke ansetts motivera någon inskränkning i den semesterrätt, arbetstagaren under samma år förvärvat enligt lagen. Högsta Domstolen har därför, med fastställande av Svea Hovrätts dom, tillerkänt arbetstagaren semesterersättning enligt 12 § för 8 dagar, avseende kvalifikationstiden januari—augusti 1939.
    Prejudikaten behandla alltså övergångsförhållanden, där kollisionsfall inträffat mellan äldre avtal och ny lagstiftning. De torde avgöra endast frågan, huruvida arbetsgivaren vid tillämpning av lagens regler äger tillgodoräkna sig den semester, som han enligt gällande avtal utgivit till arbetstagare under övergångstiden. I första fallet blev frågan aktuell under övergångsåret, i andra fallet året därefter.
    Frågan torde till arbetstagarpartens fördel ha besvarats nekande dels med hänsyn till ett av departementschefen i motiven (NJA 1939 II s. 197) gjort uttalande, att semesterrätt enligt lagens bestämmelser skulle kunna intjänas redan under giltighetstid för den 1/7 1938 löpande tidsbestämt

arbetsavtal, ehuru lagen i övergångsbestämmelsen förklarats icke skola verka rubbning i sådant avtal (se även Arbetsdomstolens domar 1940n: ris 42 och 50), dels även med hänsyn till svårigheten att med visshet fastställa, huruvida enligt äldre avtal åtnjuten semester hänfört sig till det löpande årets arbete, vilken senare synpunkt synes ha gjort sig särskilt gällande i det rättsfall, som avgjordes av Högsta Domstolen.
    Även Holmström synes tolka sagda prejudikat i här antydd riktning. Han citerar dem nämligen endast i den del av sin redogörelse som behandlar övergångsbestämmelserna (s. 152 ff).
    Svea Hovrätts här refererade dom avser däremot kvalifikationstiden i det långt mera aktuella fallet, att arbetstagare anställes under semesterlagens giltighetstid och under anställningsåret erhåller semester. Till denna fråga synes hittills varken Högsta Domstolen eller Arbetsdomstolen ha tagit ställning. Härvid bör även observeras, att målet NJA 1941 s. 269, där arbetstagarens talan bifölls, och 1943 års ovan behandlade rättsfall, där den ogillades, handlades av I samma division inom Svea Hovrätt (låt vara i delvis annan sammansättning).

Josef Fischler.