ERNST TRYGGER †.

 

Nittiotalet och åren efter sekelskiftet utgjorde en lysande epok i Uppsala universitets historia. Även den juridiska fakulteten räknade vid denna tid bland sina lärare en rad mycket betydande män. En särställning bland dessa intog professorn i processrätt Ernst Trygger. Redan genom sin 1884 publicerade gradualavhandling Om fullmakt som civilrättsligt institut tog han plats i första ledet bland dem som bröto nya vägar för svensk rättsvetenskap, och med varje nytt arbete av hans hand befästes ytterligare hans anseende. Mycket få verk inom vår juridiska litteratur ha på sitt område för både teori och praxis spelat en lika dominerande roll som Tryggers Kommentar till utsökningslagen. Rättsvetenskapsmannens och den praktiske juristens bästa egenskaper ha här ingått en sällsynt lycklig förening.
    Hur framstående Tryggers vetenskapliga produktion än var, kan dock endast den som en gång varit hans lärjunge till fullo förstå den ställning han intog i det dåtida Uppsala. Hans lysande egenskaper som akademisk lärare förlänade honom ett anseende och ett grepp om de ungas sinnen som endast mycket få ägt. Han hade en enastående förmåga att fånga de unga juristernas intresse, att sätta deras tankar i rörelse och ge sin prägel åt deras sätt att angripa problemen. För oss, som på 1890-talet började våra juridiska studier, framstod Trygger som en furste i vetenskapens värld. Han var en av de få akademiska lärare, om vilka man redan som skolpojke i Uppsala hörde åtskilligt berättas. Härtill bidrog kanske främst, att han redan vid unga år blev föremål för en ganska frodig legendbildning, ett bevis så gott som något att han var en särpräglad personlighet. Ryktet hade mycket att förtälja om hans slagfärdighet i fakultet och konsistorium och om studenternas upplevelser vid tentamina i processrätt. Det är under sådana förhållanden helt naturligt, att det var med största respekt och de mest spända förväntningar man tog plats vid foten av hans kateder. Och man blev förvisso icke besviken. Man blev framför allt betagen — betagen av den över-

 

Porträtt av universitetskanslern Trygger, se årg 1937 s. 569.

42—437004. Svensk Juristtidning 1943.

658 BIRGER EKEBEEG.lägsna klarhet, varmed de mest invecklade juridiska problem löstes; allt det obegripliga blev med ens så enkelt, nästan självklart. Det är alltid en intellektuell njutning att se slöjorna falla kring problem, med vilka man förgäves brottats, men denna njutning blir fullkomlig, då avslöjandet sker med en konstnärs talang. Och i katedern var Trygger en konstnär. Icke så som skulle han ha framträtt med akademisk vältalighet; språkformen var i överensstämmelse med ämnets art enkel och saklig. Men själva tankebyggnaden reste sig inför oss stycke för stycke med ett klassiskt konstverks rena, harmoniska linjer. Framställningssättet var temperamentsfullt, hade en utpräglat personlig stil och anrättningen var rikligt kryddad med attiskt salt. De lätt ironiska men alltid gentlemannamässiga värjstötarna mot avvikande meningar träffade elegant och säkert sitt mål. De stora åthävorna föraktade han. Men ännu efter många decennier minnas vi den imponerande gestalten i katedern, de karakteristiska tonfallen, de i sin måttfullhet förunderligt uttrycksfulla gesterna. Han stod för oss som prototypen av en jurist.
    Trygger tog redan tidigt verksam del i skötseln även av universitetets administrativa angelägenheter och var, då han 1905 utnämndes till justitieråd, prorektor. Då han på äldre dagar lät tankarna gå tillbaka till flydda tider, dröjde han gärna vid denna sida av sin verksamhet. Att den var högt uppskattad i akademiska kretsar bekräftades genom hans val till universitetskansler 1926, en ställning för vilken han genom sin omutliga, över personliga och lokala intressen upphöjda rättrådighet och sin rika erfarenhet även i praktiska värv ägde de bästa förutsättningar. Omsorgen om det vetenskapliga arbetets frihet och universitetens självständighet kunde ej läggas i pålitligare händer.
    Hans verksamhet i högsta domstolen blev kort, men det har vitsordats att han här liksom vid universitetet verkade livgivande liksom en frisk vind.
    För det stora flertalet av sina landsmän efterlämnar dock Trygger främst minnet av en bland våra allra yppersta på den politiska vädjobanan. Efter att i 80-talets Uppsala ha kämpat i första ledet mot verdandisterna och 1886 ha fått känning med riksdagen såsom sekreterare i konstitutionsutskottet utsågs han 1895 till ledamot av unionskommittén och inträdde tre år senare i första kammaren, som han tillhörde i fyra decennier till kort före sin åttioårsdag. Under denna tidrymd har det svenska sam-

ERNST TRYGGER †. 659hället undergått en fullständig förvandling i ekonomiskt, socialt och politiskt hänseende. Av det forna bondesamhället har blivit en stat av helt annan typ, präglad av industriens mäktiga frammarsch. Sverige har trätt fram ur sin isolering och blivit en faktor att räkna med på världsmarknaden. Nya medborgargrupper ha nått fram till politisk myndighet och dominerande inflytande. Ledningen av och ansvaret för den ekonomiska och sociala utvecklingen ha alltmer koncentrerats i statsmakternas händer. Den första kammare, i vilken Trygger tog säte i slutet av 90-talet och där han vid sin avgång sedan flera år ej längre hade någon jämnårig, har ej blott till sin personliga utan även till sin politiska fysionomi totalt förändrats. Under hela denna övergångstid, då händelserna ofta avlöste varandra med dramatisk snabbhet och spänning, stod Trygger i första stridslinjen bland de konservativa idéernas förkämpar.
    Såsom den friborne akademiker han var gjorde Trygger sin entré i kammaren som en fri lans. Det var under den Boströmska tiden. Med logisk skärpa och ofta med bitande ironi avväpnade han sina motståndare genom snabba, korta repliker. Även under Arvid Lindmans första ministär gick han vid flera tillfällen i spetsen för oppositionen, såsom i rösträttsfrågan 1907. Hans ställning i första kammaren blev allt starkare och från 1913 var han den förenade högerns ledare. Nu följde några år, då Tryggers ord i denna kammare betydde mera än någon annans. Men 1919 var högerns majoritet försvunnen och den nya tiden gjorde sitt intåg även här.
    Trygger hörde ej till dem som i en sådan situation dagtinga med sina principer. Han hoppades alltjämt på deras seger, men det stod för honom klart, att det nu främst gällde att tillvarataga det väsentligaste och att detta ej kunde ske utan offer av mindre viktiga ting. Ledstjärnan för hans politiska verksamhet var en glödande fosterlandskärlek och han kände tungt ansvaret för den nationella frihetens bevarande. Han anslöt sig ingalunda till dem som ansågo oss kunna leva sorglösa bakom cyklonen. För honom gällde det i detta läge framför allt att förebygga ett raserande av landets försvar; ett sådant felgrepp kunde ej snabbt nog rättas till igen, om den utrikespolitiska horisonten åter mörknade. Det var denna tanke som låg till grund, då han på våren 1923 bildade sin regering och därvid i stor utsträckning till medarbetare kallade män, som delade hans varma intresse för försvaret men ej tillhör-

660 ERNST TRYGGER †.de hans parti. Genom att samla omkring sig medarbetare ur skilda läger ville han slå ett slag för grundsatsen att man under rådande förhållanden gjorde klokt uti att mera tänka på det väsentliga som förenar oss alla än på mindre väsentliga ting som skilja oss åt. Sitt mål i försvarsfrågan trodde han sig ej kunna nå utan att göra vissa offer åt den i vida kretsar härskande åskådningen. Men dessa offer borde, menade han, läggas så att ett starkt försvar hastigt ånyo kunde byggas upp. Framför allt gällde det att bevara den militära organisationen, kadrerna. Framgången blev honom icke förunnad. Han drabbades av en sjukdom, som verkade hinderligt på frågans handläggning, och han underskattade de faror som från skilda håll hotade hans förslag. Han ställde sina förhoppningar för högt både på politiska motståndare och meningsfränder. Benägenheten att offra något av egna meningar och partiparoller i syfte att bereda väg för en lösning i samförståndets tecken var ännu ej tillfinnandes. Den framträdde först långt senare, då faran som det gällde att avvärja redan var överhängande.
    Med Tryggers nitälskan för försvaret var allt ifrån ungdomen förknippat ett levande intresse för utrikespolitiska frågor. Han tillhörde en lång följd av år utrikesnämnden och representerade vid flera tillfällen Sverige i Genève. Hans insikter på detta område förde honom till utrikesministerposten i den andra Lindmanska ministären.
    Sin ställning som partiledare bibehöll Trygger till 1933, då han av åldersskäl lämnade den i yngre händer. Med varje år blev det även för hans motståndare alltmera uppenbart, vilken utomordentlig tillgång han utgjorde för vårt offentliga liv. Hans rättrådighet, hans personliga oförvitlighet, hans ärlighet i den politiska kampen hade aldrig av någon betvivlats. Nu fick man i allt vidare kretsar blicken öppen för vad det betydde att de konservativa idéerna företräddes av en man med hans djupgående kunskap och erfarenhet i rättsliga, ekonomiska och utrikespolitiska frågor. Man böjde sig i respekt för denna ridderliga motståndare, som väl med obarmhärtig skärpa avslöjade svagheterna i motsidans argument men aldrig tillät sig ett kränkande yttrande om någons karaktär och person. Då han lämnade riksdagen, stod han som den främste bäraren av den svenska riksdagens förnämligaste traditioner.

Birger Ekeberg.