TVÅ AKTIEBOLAGSRÄTTSLIGA PREJUDIKAT.

 

AV

 

PROFESSOR HÅKAN NIAL.

 

Vår icke särdeles rikhaltiga aktiebolagsrättsliga judikatur har nyligen utökats med två i Nytt juridiskt arkiv årgång 1942 refererade prejudikat av betydande intresse. Det ena (s. 614) rör frågan om den civilrättsliga verkan av ett mot 51 § aktiebolagslagen stridande förvärv från ett aktiebolags sida av egna aktier, medan det andra (s. 696) avser tolkningen av bestämmelserna i 98 § första och fjärde styckena samma lag rörande personligt ansvar för styrelseledamöter, som underlåta att å bolagsstämma meddela, att aktiekapitalet till två tredjedelar gått förlorat.
    HD har i förstnämnda prejudikat (liksom underrätterna men i strid mot NRev:s majoritet) ansett, att förbudet i 51 § för aktiebolag att förvärva egna aktier icke i och för sig medför, att förvärv i strid mot förbudet är ogiltigt. Därmed har en fråga, som under en förvånansvärt lång tid varit oviss, blivit löst. De förut i litteraturen samt i lagberedningens motiv till förslaget till ny aktiebolagslag diskuterade samt jämväl i ett särskilt yttrande av

 

698 HAKAN NIAL.JustR STENBECK i förevarande mål utvecklade skälen för och emot ogiltigheten av förvärvsstridiga förbud skola icke här närmare beröras. Det må blott anmärkas, att domstolarnas avgörande icke kan anses innefatta ett ställningstagande till frågan om den legislativt lämpligaste ståndpunkten. I JustR Stenbecks yttrande framhålles tvärtom, att de legislativa grunderna för förbudet tala för att detta sanktioneras genom ogiltighetspåföljd samt att den av domstolarna intagna ståndpunkten, som icke medför samma preventiva effekt av förbudet som en ogiltighetsregel, aktualiserar behovet av en uttrycklig lagregel om förvärvets ogiltighet, eventuellt kompletterad med en övergångsbestämmelse om skyldighet att inom viss tid efter lagregelns ikraftträdande avveckla aktieinnehav, som förbudsstridigt tillkommit dessförinnan. Lagberedningens förslag stadgar jämväl ogiltighet. JustR Stenbecks mening är den, att gällande lags tystnad i fråga om förvärvets giltighet eller ogiltighet och den oklarhet i frågan som lagens förarbeten utvisa göra det betänkligt att tillämpa en ogiltighetsregel med de därav förenade stundom — särskilt efter förändringar i aktiernas värde — mycket kännbara följderna för kontrahenterna. Det framhålles i yttrandet att överträdelser av förbudet skett särskilt under lagens första tillämplighetstid och även senare, främst indirekt genom förvärv genom dotterbolag, samt att vad som förekom vid lagens tillkomst icke utan skäl medfört den uppfattningen, att balansräkningsregeln i 56 § 7) och straffbestämmelsen i 133 § första ledet och 132 § 6) vore de sanktioner som givits förvärvsförbudet. Tankegången är den, att det skulle medföra alltför stor fara för obilliga resultat, att genom en ogiltighetsregels fastslående i domstolspraxis ingripa i redan, måhända sedan lång tid tillbaka, bestående förhållanden. (Det är av intresse att jämföra denna tankegång med den som kom till uttryck i HD:s plenarutslag rörande giltigheten av överlåtelse av fastighets andel i oskift mark, NJA 1938 s. 1, se härtill även HOLMBÄCK i SvJT 1939 s. 66 f.)
    Enligt gällande rätt, såsom den nu tolkats av domstolarna, kan alltså ett aktiebolag genom ett förbudsstridigt förvärv av egna aktier giltigen förvärva äganderätt till dem. Förbudets sanktion utgöres av straffbestämmelsen i 133 § aktiebolagslagen, varjämte det i 56 § 7) upptagna förbudet att upptaga egen aktie såsom tillgång i balansräkningen även kan verka såsom ett åter-

TVÅ AKTIEBOLAGSRÄTTSLIGA PREJUDIKAT. 699hållande moment.1 Dessutom kan skadeståndsskyldighet för styrelsen uppkomma; frågan därom skall ej närmare behandlas här.
    Att bolaget trots förvärvets lagstridighet civilrättsligt äger aktierna innebär bl. a., att bolaget kan sälja eller eljest disponera över aktierna samt även använda dem sålunda att aktiekapitalet i vanlig ordning nedsättes genom dessa aktiers indragning. Däremot torde bolaget icke kunna utöva rösträtt för aktierna;2 ej heller kan bolaget för dessa aktier utöva nyteckningsrätt vid nyemission, eftersom bolaget icke kan förplikta sig att betala tecknat belopp till sig självt (däremot torde nyteckningsrätten kunna överlåtas). Vid gratisemission synes intet avgörande hinder föreligga mot att bolaget självt erhåller de nya aktier som belöpa på de av bolaget innehavda egna aktierna. Vad beträffar vinstutdelning synes principiellt riktigast, att intet utdelningsbelopp fastställes för bolagets egna aktier, eftersom det är meningslöst att bolaget gör en utdelning till sig självt. Bolaget kan sålunda bestämma så stor utdelning till övriga aktieägare, att utdelningen till dem tar hela den disponibla vinsten i anspråk.
    I domstolarnas motivering heter det, att förbudet icke »i och för sig» medför förvärvets ogiltighet. Med detta uttryck torde domstolarna ha velat reservera sig för möjligheten att aktiebolags förvärv av egna aktier understundom av särskilda aktierättsliga skäl kan drabbas av ogiltighet. Även bortsett från bolagets förvärv av icke fullt inbetalade aktier, vilka förvärv åtminstone i många fall måste anses ogiltiga såsom stridande mot reglerna om aktiekapitalets inbetalning,3 är det nu också otvivelaktigt, att aktiebolagsrättsliga grundsatser i vissa fall leda till ogiltighet av bolags förvärv av egna aktier. Här skall ett försök göras att ange dessa fall.
    Den i 55 och 66 §§ aktiebolagslagen uttryckta principen, att bolagsorganen icke må förfoga över bolagets tillgångar för ändamål, som uppenbarligen är för bolagets ändamål främmande, utgör i många fall — oberoende av 51 § — ett hinder för bolag att förvärva egna aktier. Om ett industribolag ger sig till att på spekulation köpa och sälja egna aktier, är detta otvivelaktigt

 

1 Denna regel äger tillämpning jämväl vid. indirekt innehav av egna aktier se lagutskottets utlåtande 1913 nr 14 s. 5 (jfr Skarstedt: Allmänna aktiebolagslagen. 7 uppl. s. 149, andra tryckningen s. 150).
2 Jfr lagberedningens motiv s. 503.
3 Härom se närmare KARLGREN i SvJT 1938 s. 207 f.

700 HÅKAN NIAL.dispositioner som äro främmande för föremålet för bolagets verksamhet.1 Över huvud torde förvärv av egna aktier i allmänhet vara främmande för verksamheten, såframt ej särskilda omständigheter medföra, att förvärvet kan anses förenligt därmed, såsom då egna aktier övertagas såsom likvid för en fordran, för vilken bolaget ej skulle kunna få betalning på annat sätt.2 Gränsen är naturligtvis ganska flytande. Huruvida ett förvärv, som är främmande för bolagsverksamhetens föremål, är giltigt eller ogiltigt är enligt 66 § beroende av medkontrahentens goda eller onda tro. Dessutom kan en disposition, som är främmande för föremålet för bolagsverksamheten, behörigen företagas ifall bolagets samtliga aktieägare ge sitt samtycke därtill.
    Vid sidan av den nu angivna regeln måste vidare anses gälla, att ett förvärv av egna aktier, som sker för att gynna säljaren på bolagets eller övriga aktieägares bekostnad, också är otillåtet. Detta följer av bolagsorganens skyldighet att iakttaga syftet med bolagsverksamheten, att åstadkomma vinst för bolaget, samt av principen om aktieägarnas lika rätt (likhetsprincipen).3 Köper bolaget aktier till uppenbart överpris för att gynna säljaren, blir på denna grund köpet ogiltigt. Även här förutsättes ond tro hos säljaren (vilken i detta fall väl endast undantagsvis kan tänkas åberopa god tro). Jämväl i detta fall har emellertid samtycke från samtliga övriga aktieägare den verkan att köpet icke på nu ifrågavarande grund kan angripas.
    De nu nämnda ogiltighetsgrunderna äro sådana som kunna drabba transaktioner även rörande annan egendom än egna aktier. En speciell ogiltighetsgrund vid förvärv av egna aktier kan emellertid tänkas föreligga såtillvida, att sådana förvärv drabbas av ogiltighet, om de medföra ett intrång på de medel som er-

 

1 I en uppsats i Ekonomiskt forum 1941 om Aktiebolagslagen § 55, första stycket, har prof. BERGLUND gjort gällande, att nämnda lagrum endast skulle avse vederlagsfria avhändelser. En sådan mening synes stå i klar strid mot såväl stadgandets ordalag som mot flera uttalanden under lagens förarbeten, se t. ex. yttranden av lagrådet och justitieministern, återgivna i NJA II 1910 nr 14 s. 90, 93, 130. (Huruvida en transaktion skall sägas strida mot 55 och 66 §§ eller direkt mot bolagsordningens bestämmelser om föremålet för bolagets verksamhet är väl i själva verket en likgiltig citeringsfråga, jfr mitt arbete Om klanderbara och ogiltiga bolagsstämmobeslut s. 30.)
2 Jfr lagberedningens motiv till förslaget till aktiebolagslag s. 299. — Ur förevarande synpunkt kan man icke härleda en så stark begränsning av rätten att förvärva egna aktier som framgår av regeln i 51 § andra stycket.
3 Se härtill närmare lagberedningens motiv s. 300.

TVÅ AKTIEBOLAGSRÄTTSLIGA PREJUDIKAT. 701fordras för täckande av bolagets aktiekapital och reservfond, d. v. s. de medel över vilka bolaget icke äger disponera för vinstutdelning (det bundna kapitalet). Det är ju en genomgående princip i aktiebolagsrätten att det bundna kapitalet skall såvitt möjligt bevaras i bolaget i syfte framför allt att bereda borgenärerna erforderlig säkerhet.
    Med utgångspunkt från tanken att borgenärernas intressen kräva skydd mot förvärv av egna aktier i fall då förvärvet kan medföra speciella faror för dem, har KARLGREN1 kommit till det resultatet, att förvärvet är ogiltigt, om aktierna praktiskt taget äro omöjliga att åter föryttra eller då man måste utgå ifrån att resultatet av aktietransaktionen i dess helhet för bolaget blir en minskning av de mot det bundna kapitalet svarande tillgångarna. Härför förutsättes emellertid, säger Karlgren vidare, för det första, att bolaget kan påräknas göra en dålig affär, d. v. s. att avhändelsen av aktierna inbringar mindre än det vederlag som erlagts vid förvärvet, och för det andra att denna förlust icke kan tänkas bli gottgjord av utdelningsbar vinst.
    De av Karlgren sålunda angivna förutsättningarna torde vara för obestämda för att lämpligen kunna läggas till grund för en ogiltighetsregel. Frågan huruvida ett förvärv är giltigt eller ogiltigt måste hänföras till omständigheterna i förvärvets ögonblick. Men vid den tidpunkten kan man ofta icke med någon säkerhet bedöma, om och till vilket pris bolaget sedermera kan sälja aktien. För övrigt vore det egendomligt, om den grundläggande förutsättningen för bolagets möjlighet att sälja aktien — nämligen att bolaget förvärvat äganderätt till den — skulle vara beroende av de villkor bolaget lyckas uppnå vid försäljningen.
    JustR Stenbeck synes i sitt yttrande ge uttryck åt den meningen, att förvärvet kan vara ogiltigt om det sker för medel, som erfordras för täckning av bolagets bundna kapital.2 Mot en sådan mening kan icke riktas samma anmärkning som mot Karlgrens, eftersom frågan om förvärvets giltighet blir att bedöma med hänsyn till förhållandena i förvärvets ögonblick. Det synes också ligga inom gränserna för en rimlig rättstillämpning

 

1 SvJT 1938 s. 208 ff.
2 Att allmänna aktiebolagsrättsliga principer hindra dylikt förvärv antages även i länder, där eljest intet förbud mot förvärv av egna aktier finnes, se CEDERBERG, Aktiebolags förvärv av egna aktier, i Tidskrift, utgiven av Juridiska Föreningen i Finland, 1942 s. 78 not 2.

702 HÅKAN NIAL.att hålla förvärvet ogiltigt i det av Stenbeck angivna fallet. Föreskriften i 56 § 7) att förvärvad egen aktie ej må i balansräkningen uppföras såsom tillgång (d. v. s. med utfört värde) måste anses bero framför allt på hänsyn till bolagets borgenärer, för vilka aktien i händelse av bolagets obestånd saknar värde. Men denna tanke synes följdriktigt leda till att bolaget av hänsyn till borgenärerna också måste vara förhindrat att använda bundet kapital — kapitalet är ju bundet just av hänsyn till borgenärerna — för ett förvärv av egen aktie. Ett sådant förvärv medför att balansräkningen kommer att utvisa brist i det bundna kapitalet och kan sålunda sägas ur borgenärssynpunkt innefatta ett obehörigt förfogande över bundet kapital. Ett dylikt förfogande bör i detta fall liksom eljest — vid utdelning, gåva e. d. av bundet kapital — vara ogiltigt.
    Då här är fråga om en borgenärsskyddsregel är det klart, att samtycke till förvärvet av samtliga övriga aktieägare icke spelar någon roll för förvärvets giltighet. Måhända bör av samma skäl god tro hos den säljande aktieägaren icke heller tillmätas betydelse. Med hänsyn till grunden för regeln — borgenärsskyddet — bör den ej tillämpas i fall då förvärvet framstår såsom erforderligt just för att skydda bolaget mot förlust: sålunda bör ogiltighet åtminstone icke inträda vid sådant förvärv som avses i undantagsregeln i 51 § andra stycket. Man skulle vidare kunna tänka sig att ett från början ogiltigt förvärv bleve giltigt, ifall aktien avyttrades utan förlust eller med vinst; i dylikt fall har ju transaktionen visat sig icke innebära någon fara för borgenärerna och ett fasthållande vid ogiltighetseffekten skulle istället kunna skada bolaget och dess borgenärer.1 Det synes emellertid ganska tvivelaktigt, om man i svensk rätt bör laborera med en sådan regel om konvalescens av ett från början ogiltigt förvärv. Bortsett från de tekniska svårigheter regelns närmare utformning nog skulle medföra, skulle den betyda en avtrubbning av ogiltighetssanktionens preventiva verkan, och genom de spekulationsmöjligheter bolaget kunde få skulle regeln t. o. m. kunna medföra särskild lockelse för bolagsorganen att göra dylika förvärv. — Förvärvets ogiltighet hindrar naturligtvis icke att den som av bolaget sedermera förvärvar aktien kan bli ägare därav genom exstinktivt godtrosförvärv.

 

1 I fransk rätt har ogiltigheten under dylika omständigheter ansetts upphöra, Pic, Des sociétés commerciales II (1914) nr 1160.

TVÅ AKTIEBOLAGSRÄTTSIIGA PREJUDIKAT. 703    Det andra rättsfallet rör tolkningen av 98 § första och fjärde styckena aktiebolagslagen. Enligt dessa lagrum skall styrelsen, om det vid uppgörande av bokslut eller eljest visar sig, att aktiekapitalet till 2/3 (eller den mindre del som kan vara bestämd i bolagsordningen — bestämmelser av sådant slag torde icke i nämnvärd utsträckning finnas och beaktas ej i det följande) gått förlorat, ofördröjligen lämna meddelande därom på bolagsstämma. Underlåter styrelsen detta, skola styrelseledamöterna svara för bolagets uppkommande förbindelser, en för alla och alla för en såsom för egen skuld. I förevarande mål förelåg till avgörande frågan, huruvida styrelsen, som försummat att göra anmälan till bolagsstämma att aktiekapitalet till 2/3 gått förlorat, hade att svara icke blott för förbindelser, som uppkommit medan denna brist i aktiekapitalet förelåg, utan även för förbindelser, som uppkommit efter det bristen minskats så att den icke längre uppgick till 2/3 av aktiekapitalet. Stockholms rådhusrätt ansåg ansvarighet för förbindelser av sistnämnda slag icke föreligga. I motsats härtill förklarade Svea hovrätt, NRev samt en minoritet i HD, att ansvarighet förelåge för förbindelser som uppkommit, innan bristen i aktiekapitalet blivit till fullo utjämnad. Även HD:s majoritet ålade styrelseledamöterna ansvarighet men med den motiveringen, att det av utredningen i målet icke kunde anses framgå, att vid utfärdandet av ifrågavarande förbindelse »sådan förändring varaktigt inträtt i bolagets ställning att skyldighet icke längre förelåg för styrelsen att å bolagsstämma lämna meddelande varom i 98 § första stycket aktiebolagslagen sägs».
    Vid tolkningen av 98 § första och fjärde styckena måste man beakta, att dessa stadganden icke uttrycka regler som äro självändamål, utan att de ansluta sig till bestämmelsen i 97 § 1) om skyldighet för bolaget att träda i likvidation, då aktiekapitalet till 2/3 gått förlorat och bristen ej blivit fylld inom tre månader efter nämnda meddelande. Den för detta fall stadgade likvidationsplikten sanktioneras genom bestämmelsen i 101 § som säger, att de som med vetskap om den inträdda likvidationsskyldigheten deltaga i beslut om fortsättande av bolagets verksamhet eller handla å dess vägnar skola solidariskt svara för uppkommande förpliktelser såsom för egen skuld. Sammanhanget är sålunda det att den genom 101 § sanktionerade likvidationsskyldigheten inträder först om bristen i aktiekapitalet icke blivit fylld inom tre månader från det stämman av styrelsen erhållit meddelande om

704 HÅKAN NIAL.bristen. Regeln i 98 § första stycket om styrelsens skyldighet att lämna sådant meddelande avser alltså att sätta i gång en mekanism, som har till uppgift att framtvinga antingen fullständig sanering av bolaget eller likvidation.
    Med hänsyn till detta samband mellan bestämmelserna i 97 och 98 §§ måste det anses klart, att styrelsens skyldighet att lämna meddelande till stämman upphör, ifall den en gång inträffade bristen i aktiekapitalet blivit till fullo täckt, innan meddelande gjorts. Meddelandet har i sådant fall icke sin av lagen avsedda mening att tvinga bolagsstämman till saneringsåtgärder eller likvidation: bolaget är redan sanerat. Att under sådana förhållanden ålägga styrelseledamöterna personligt ansvar för bolagets uppkommande förbindelser vore icke rimligt. Denna ståndpunkt är också, som domsmotiveringarna visa, utan meningsskiljaktigheter godtagen av alla domstolarna i förevarande mål.
    Vanskligare är frågan huruvida styrelsen skall anses skyldig — vid äventyr av personlig ansvarighet för uppkommande förbindelser — att lämna stämman meddelande om en brist, som visserligen tidigare uppgått till 2/3 av aktiekapitalet men därefter minskats utan att dock helt upphöra. På grund av det ovan påpekade sammanhanget med likvidationsbestämmelserna vore en så sträng regel motiverad endast om bolaget ansåges skyldigt att i dylikt fall träda i likvidation. Men övervägande skäl synas mig tala för att icke tolka likvidationsbestämmelserna på det sättet. Den svenska rättens regler om tvångslikvidation vid förlust av viss del av aktiekapitalet äro i och för sig stränga; de flesta utländska lagar sakna över huvud dylika regler (och anse sålunda de allmänna konkursreglerna innefatta tillräckligt skydd mot att aktiebolag fortsätta sin verksamhet med alltför starkt försämrad förmögenhetsställning). Detta förhållande är ägnat att påkalla en viss försiktighet vid tillämpningen av de svenska reglerna, så att de icke komma att verka onödigt hårt. Man kan nu väl säga, att lagstiftaren ansett en så stor brist som 2/3 av aktiekapitalet beteckna en sådan fara för bolagets soliditet, att likvidation eller sanering bör äga rum. Men efter lagen är en mindre brist icke i och för sig anledning till tvångslikvidation. Ett bolag får leva och verka hur länge som helst med en brist på t. ex. 10 eller 25 % av aktiekapitalet. Då den farliga bristen sålunda ansetts vara 2/3 av aktiekapitalet, synes den omständigheten att bristen vid ett tidigare tillfälle uppgått därtill icke i och för sig böra

TVÅ AKTIEBOLAGSRÄTTSLIGA PREJUDIKAT. 705medföra likvidationsplikt, när bolagets ställning sedermera förbättrats så att den farliga bristen icke längre föreligger. Visserligen innebär den uttryckliga bestämmelsen i 97 § 1) att bolaget för att undgå likvidationsplikt måste tillse, att bristen blir till fullo täckt inom tre månader från det stämman erhållit meddelande om bristen. Men att lagen på detta sätt genom en positiv bestämmelse framtvingar fullständig sanering eller likvidation, sedan genom meddelande till och prövning på stämman bristen konstaterats av bolagets beslutande organ och den i 97 § angivna mekanismen satts i gång, nödvändiggör icke uppställandet av den regeln, att styrelsen måste sätta hela mekanismen i funktion för en mindre brist endast därför att bristen vid ett tidigare tillfälle varit av farlig storlek. En sådan regel skulle ha ganska egendomliga konsekvenser. En bolagsstyrelse, som upptäcker att vid något tillfälle — kanske ganska långt tillbaka i tiden — en brist på 2/3 av aktiekapitalet förelegat och att denna brist sedermera endast delvis utjämnats, skulle vara skyldig att jämlikt 98 § uppgöra och för stämman framlägga en likvidationsbalansräkning, avseende den tidigare tidpunkt då bristen uppgick till 2/3 av aktiekapitalet. Upprättandet av en sådan balansräkning för en förfluten tid kan tydligen medföra betydande svårigheter. Då vidare styrelsen har att framlägga likvidationsbalans utvisande bolagets nuvarande ställning — vilket är nödvändigt för att bolagsstämman skall kunna bedöma omfattningen av de erforderliga saneringsåtgärderna — skulle alltså två likvidationsbalanser erfordras och dessutom utredning om att bristen icke vid något tillfälle varit till fullo täckt. En sådan ordning har förvisso icke förutsetts av lagstiftaren, som utan tvivel utgått ifrån den naturliga tanken att frågan om likvidationsskyldigheten skall av bolagsstämman prövas på grundval av en likvidationsbalans utvisande bolagets nuvarande ställning.
    Som skäl emot den här utvecklade meningen kunde anföras, att det vore betänkligt, ifall styrelsen kunde undgå skyldigheten att lämna meddelande till stämman och det personliga ansvaret genom åtgärder som blott tillfälligt något förbättra balansställningen. Om aktiekapitalet till 2/3 gått förlorat och rörelsen tydligen fortfarande måste antagas vara förlustbringande, vore det — sett ur de synpunkter som ligga till grund för 97 och 98 §§ — onekligen icke lämpligt att styrelsen efter ett mindre tillskott, en lyckad tillfällig spekulationsaffär, en övergående kursstegring på

 

45—437004 Svensk Juristtidning 1943.

706 HÅKAN NIAL.bolagets värdepapper eller annan omständighet, som blott för ögonblicket bringar ned bristen just under 2/3 av aktiekapitalet, kunde utan att ådraga sig personlig ansvarighet ingå stora förbindelser för bolaget under den korta tid då bristen var under den farliga gränsen. Men ett sådant förfaringssätt, som väl torde kunna betecknas som ett kringgående av lagen, synes böra avvisas genom krav på att förbättringen i bolagets ställning skall vara verklig såtillvida att den är av någon varaktighet. Ett sådant krav uppställes även i HD:s dom.
    Innebörden av HD:s dom i huvudfrågan synes icke fullt klar. Majoriteten har måhända ansett, att i målet icke visats att (varaktig) minskning av bristen under 2/3 skett och således än mindre att bristen blivit till fullo täckt och med denna sin uppfattning icke funnit erforderligt att taga ståndpunkt i frågan huruvida ett nedbringande av bristen under 2/3 skulle kunna godtagas.1 Är denna tolkning av HD:s dom riktig, har domstolen sålunda lämnat möjligheten öppen för den lagtillämpning som jag — på ovan utvecklade skäl — anser vara den riktigaste, nämligen att styrelsens av personlig ansvarighet för uppkommande förbindelser sanktionerade skyldighet att göra anmälan till stämman enligt 98 § principiellt upphör i och med att bristen reducerats till mindre än 2/3 av aktiekapitalet. Förbättringen i bolagets ställning bör emellertid, som förut anförts, framstå såsom varaktig, och det vill synas som om man vid bedömningen av frågan huruvida förbättringen är varaktig eller icke bör lägga vikt icke i första hand vid den tid under vilken förbättringen faktiskt visat sig bestå utan mera vid vad styrelsen räknade med eller borde ha räknat med.
    Om enligt 97 § meddelande till stämman skett rörande en till 2/3 uppgående brist i aktiekapitalet, skall som redan förutnämnts bolaget träda i likvidation, såframt ej inom tre månader hela bristen blivit fylld. Innan denna tid gått till ända, inträder icke det personliga ansvaret enligt 101 §. Men icke heller torde enligt gällande lag styrelseledamöterna — även om de obehörigen dröjt med att framlägga en till 2/3 uppgående brist för bolagsstämman

 

1 Det måste emellertid påpekas, att i målet icke alls synes ha varit fråga om att bristen någonsin blivit till fullo täckt. Tvistefrågan var huruvida bristen minskats under 2/3 samt vad rättsverkan därav skulle vara. Se även hovrättens dom, som HD:s minoritet ville fastställa och i vilken sägs, att det ej ens påståtts, att bristen blivit helt utjämnad.

TVÅ AKTIEBOLAGSRÄTTSLIGA PREJUDIKAT. 707— svara efter 98 § fjärde stycket för förbindelser som uppkomma efter det de till slut uppfyllt sin skyldighet att lämna meddelande till stämman. — Sedan tremånaderstiden utgått utan att bristen blivit till fullo täckt, är enligt lagens ordalag såväl likvidationsplikten som ansvarigheten enligt 101 § bestående för all framtid. Efter min mening böra emellertid stadgandena icke tillämpas så strängt utan likvidationsskyldigheten bortfalla om bristen i aktiekapitalet sedermera blir till fullo täckt,1 i enlighet varmed personlig ansvarighet icke heller bör anses inträda för därefter uppkommande förbindelser. Denna regel är uttryckligt uttalad i förslaget till ny aktiebolagslag.2

 

1 Jfr om motsvarande fråga beträffande likvidationsskyldighet på grund av att antalet aktieägare nedgått under fem mitt arbete Aktiebolagsrättsliga studier s. 85.
2 155 §, jfr 149 och 153 §§. — Förslaget innehåller ytterligare vissa lättnader i fråga om likvidationsplikten vid förlust av viss del av aktiekapitalet: sålunda förlänges tiden för fyllande av bristen och vidare föreskrives att likvidationsplikten kan undvikas även genom nedsättning av aktiekapitalet. Förslaget har icke avsett att intaga någon från gällande rätt avvikande ståndpunkt i den fråga som förelåg i rättsfallet. Innan förslaget eventuellt upphöjes till lag bör emellertid enligt min mening övervägas viss jämkning i de föreslagna bestämmelserna, då de i sin nuvarande avfattning synas kunna ge anledning till icke avsedda slutsatser rörande den genom detta rättsfall aktualiserade frågan.