SVENSK RÄTTSPRAXIS. JORDDELNINGSMÅL 1940—1942.1

 

AV

 

HÄRADSHÖVDINGEN ÅKE BRAUNSTEIN.

 

LAGEN OM DELNING AV JORD Å LANDET.

 

1 KAP.
    4 §. Vid förrättning för laga skifte å skifteslag, som — med avseende å inägor — varit föremål för storskifte, hava frågorna om uppdelning i flera skifteslag och om tillstånd till skifte ansetts böra avgöras i ett sammanhang (NJA 1940 s. 485).

 

3 KAP.
    12 §. Vid förrättning för bestämmande av gränserna kring en samfälld fiskeplan yppades tvist angående äganderätten till vattenområdet utanför planen. Förrättningsmännen uraktläto att underställa tvisten ÄgodR:ns prövning. Sedan förrättningen avslutats och anmälts till fastställelse, gjorde överlantmätaren i sitt till Ägod-domaren avgivna yttrande över förrättningen anmälan om det förelupna felet. Ägod-domaren hänsköt förrättningens prövning till ÄgodR:n. I den om ÄgodR:ns sammanträde utfärdade kungörelsen, vilken vederbörligen upplästes i kyrkan och översändes till samtliga sakägare, meddelades, att över lantmätaren påkallat ÄgodR:ns prövning av tvisten. ÄgodR:n ansågs behörig att pröva tvisten, fastän icke samtliga sakägare inställt sig vid sammanträdet. (NJA 1941 s. 588.)

 

14 KAP.
    9 §. Vid särskild förrättning år 1940 för bestämmande av likvider enligt 14 kap. JDL mellan två fastighetsägare beslöto förrättningsmännen, att ersättningen för ståndskog, beräknad till 27,363 kr. 42 öre, skulle — med hänsyn till ersättningens storlek och till den osäkerhet som på grund av tidsläget rådde vid bedömandet av avsättnings- och prisförhållandena för skogsprodukter — utgöras i penningar till ett belopp av 10,000 kr. och i form av levererat virke beträffande återstoden. Efter besvär av den ersättningsskyldige fastighetsägaren föreskrevs, att enär ersättningens utgörande till viss del genom leverans av virke icke kunde anses medföra sådan avsevärd fördel att ersättningen mot klagandens bestridande bort bestämmas att utgå på sådant sätt, ersättningen skulle i sin helhet utgå i penningar. (NJA 1942 s. 583.)

 

1 Artikeln utgör fortsättning på artiklar i SvJT 1938 s. 24 o. 1941 s. 789.

SVENSK RÄTTSPRAXIS. JORDDELNINGSMÅL 1940—1942. 72119 KAP.
    3 §. 1. En fastighet med undantag av ett mindre utskogsskifte såldes till en egnahemsnämnd för att sammanläggas med andra områden till en fastighet, avsedd att uppdelas i ett antal smärre jordbruksegendomar. Skogsskiftet hade i anledning av bl. a. sitt från fastighetens övriga ägor avlägsna läge aldrig lämpligen kunnat brukas tillsammans med dessa. Eftersom det på grund härav finge antagas, att skogsskiftet, oberoende av om avstyckning av detsamma skedde, komme att även framdeles brukas utan samband med de övriga ägorna, och då skogsskiftets avstyckning syntes erforderlig för ändamålsenligt genomförande av den utav egna hemsnämnden åsyftade fastighetsbildningen, fann K. M:t bestämmelserna i 19:3 första stycket JDL ej innefatta hinder mot avstyckning av skogsskiftet. (NJA 1940 s. 489.) — 2. Från ett hemman avstyckades i enliglighet med utlåtande d. 30 nov. 19361 vissa utarrenderade områden, nämligen en större jordbrukslott litt. A, sex mindre jordbrukslotter litt. C, D, E, G, H och K, ett arbetarsmåbruk litt. I, ett torpställe litt. F samt tre bostadslägenheter litt. B, L och M. ÄgodR:n ansåg, att lotterna litt. G, H, I och K med avseende å den tilldelade skogens beskaffenhet — på grund av stormfällning år 1931 funnos inom lotterna avsevärda kalmarksområden — icke erhållit för deras nyttjande för jordbruksändamål erforderlig skog, varför ÄgodR:n, jämlikt stadgandet i 19: 3 fjärde stycket JDL sådant detta lagrum lydde före lagen d. 30 april 1937, undanröjde förrättningen i fråga om dessa lotter; i övrigt blev förrättningen av ÄgodR:n fastställd. K. M:t fann, att de i förrättningen ingående lotterna — oansett lotterna litt. F, B, L och M — till huvudsaklig del motsvarade områden, som sedan lång tid tillbaka av samma familjer brukats såsom särskilda arrendejordbruk och som vore bebyggda med förjordbruksdriften erforderliga, i stort sett i gott stånd varande byggnader.Med hänsyn härtill och till bl. a. beskaffenheten av de jordbrukslotter, vilkas avstyckande vunnit fastställelse, ansågos jämväl lotterna litt. G, H, I och K böra godtagas jämlikt bestämmelserna i 19: 3 JDL enligt lagrummets ursprungliga lydelse. På grund härav och då förrättningen, såvitt den avsåge sistnämnda fyra lotter, jämväl i övrigt vore lagligen beskaffad, fastställdes förrättningen i de delar, om vilka fråga vore. (NJA 1942 s. 513.) — 3. Med en avstyckningsförrättning avsågs att företaga sådan uppdelning av styckningsfastigheten — vilken utgjordes av ett hemskifte om 89 har och ett på 2.5 km:s avstånd därifrån beläget, av uteslutande avrösningsjord bestående utmarksskifte om 95 har — att största delen av hemskiftet (lotten I + III) och utmarksskiftet skulle var för sig bilda självständig fastighet, under det att återstående delen av hemskiftet (lotten II) skulle efter sammanläggning med två andra fastigheter bilda särskild fastighet. Den sistnämnda av de sålunda ifrågasatta fastigheterna skulle komma att innehålla 9.14 har åker och äng samt därutöver av rösningsjord med skog, vars avkastning beräknades uppgå till allenast en

 

1 Enligt lagen d. 30 april 1937 ang. ändring i vissa delar av jorddelningslagen skall vad i nya lagen stadgats icke utgöra hinder för avstyckning beträffande vilken utlåtande avgivits före samma lags ikraftträdande d. 1 maj 1937.

46—437004. Svensk Juristtidning 1943.

722 ÅKE BRAUNSTEIN.tredjedel av brukningsdelens behov. Med hänsyn till skogstillgången inom styckningsfastigheten — den årliga skogsavkastningen av hem- och utskogsskiftena uppskattades till 194 kbm — befanns bildandet av en dylik jordbruksfastighet icke stå i överensstämmelse med bestämmelserna i 19: 3 andra stycket 1 JDL. Vid sådant förhållande och med hänsyn jämväl till belägenheten av styckningsfastighetens skogsmark, som medförde att skog till lotten II kunde finnas lämpligen böra utläggas inom hemskiftet, ansågs tillstånd till avstyckning av allenast lotten I + III, även om denna ägovidd skulle kunna bestå såsom självständig fastighet utan tillgång på skog utöver husbehovet, icke böra lämnas. (NJA 1941 s. 257.) — 4. Från ett hemman, vilket icke var beläget inom sådan ort som avses i 19: 3 andra stycket 3 a) JDL, avsågs att avstycka dess utskifte, som omfattade hemmanets egentliga skogsmark. Hemmanet skulle jämväl efter avstyckningen komma att innehålla skogsmark för nödigt husbehov. Förutsättningar för tillåtelse till avstyckning av utskiftet såsom en för sig bestående fastighet förelågo dock icke; det var därför meningen att i samband med avstyckningen sammanläggning av utskiftet med annan fastighet skulle ske. Emellertid innehöll sistnämnda fastighet skogsmark i sådan omfattning att något behov icke förefanns av ytterligare dylik mark till förstärkande av fastighetens jordbruk. Sådana förhållanden voro ej heller för handen som ur jordbrukssynpunkt betingade att till förmån för samma fastighet utskiftet avskildes från det hemman, till vilket det hörde. Mot bestämmelserna i 19: 3 andra stycket 2 JDL ansågs därför avstyckningen icke kunna äga rum. (NJA 1941 s. 260.) — 5. Vid avgörande av fråga om fastställelse av förrättning, varigenom från en jordbruksfastighet i Kristinehamns närmaste omnejd avstyckats större delen av inägorna, fann K. M:t med hänsyn till bl. a. de goda avsättningsmöjligheter för jordbrukets produkter, som förelåge å den ort varest fastigheten vore belägen, näringsförhållandena där icke kunna anses vara sådana som avsåges i 19: 3 andra stycket 3 a) JDL, varför hinder mot fastställelse av förrättningen icke mötte i bestämmelserna i detta lagrum (NJA 1940 s. 37).1

 

20 KAP.
    3 §. 1. Efter ansökan av ägarna till vissa härskande fastigheter företogs mot bestridande av de tjänande fastigheternas ägare förrättning för utbrytning av skogsfångsservitut. Besvär över förrättningen anfördes allenast av ägaren till en i förrättningen icke ingående jämväl servitutsberättigad fastighet. Under åberopande av att servitutet icke kunde anses äventyrat undanröjde ÄgodR:n servitutsutbrytningen och en i samband därmed verkställd gränsbestämning. Enär förrättningen icke blivit av ägare till någon av de tjänande fastigheterna överklagad, förklarade K. M:t, att ÄgodR:n icke bort ingå i prövning av frågan, huruvida servitutet äventyrades. (NJA 1940 s. 399.) — 2. En år 1881 från ett hemman upplåten lägenhet tillförsäkrades i upplåtelsehandlingen rätt till skogsfång och mulbete å hemmanets utmark. År 1912 sålde hemmansägaren

 

1 H. D:s avgöranden i de under 2. och 5. omförmälda fallen träffades med tre röster mot två i strid mot lantmäteristyrelsens uppfattning. Se i detta sammanhang HOLMBÄCK i Festskrift tillägnad Thore Engströmer, s. 48—49.

SVENSK RÄTTSPRAXIS. JORDDELNINGSMÅL 1940—1942. 723till sina två söner hemmanet att av dem ägas till hälften vardera på villkor bl. a. att alla från hemmanet gjorda avsöndringar förbehölles förderas rättsinnehavare enligt upprättade kontrakt. Sönerna återsålde år 1923 hemmanet till fadern; i köpehandlingen gjordes intet förbehåll rörande det till förmån för lägenheten upplåtna servitutet. Enligt transport å köpehandlingen samma dag som denna upprättats överlät fadern hemmanet till den ene sonen och dennes hustru med ena handa rättigheter och skyldigheter, under vilka fadern innehaft detsamma. Vid en år 1939 efter ansökan av lägenhetens ägare påbörjad förrättning för utbrytning av servitutet uppkom tvist huruvida detta — till vars betryggande inteckning icke meddelats — alltjämt vore gällande. Omständigheterna vid 1923 års överlåtelser ävensom det förhållandet att rättigheterna därefter utan invändning fått utövas såsom förut ansågos utvisa, att vid överlåtelserna mellan säljare och köpare avsetts att rättigheterna fortfarande skulle bestå. Servitutet förklarades gälla. (NJA 1942 s. 219.) — 3. Ett icke intecknat skogsfångs- och mulbetesservitut, tillkommet genom köpeavhandling år 1884, har, då den tjänande fastigheten år 1894 sålts exekutivt, jämlikt 105 § UL i dess lydelse före d. 1 jan. 1908 ansetts icke belasta fastigheten i inroparens hand (NJA 1942 s. 452). — 4. Den ene av två samägare till en fastighet har ansetts icke vara behörig att ensam föra talan om rätt att erhålla utbrytning av fastigheten tillkommande skogsfångsservitut (NJA 1942 s. 494).
    6 §. Se ovan under 3 kap. 12 §.

 

21 KAP.
    51 §. Stadgandet i 21:51 första stycket JDL, jämfört med andra stycket i samma §, ansågs i det ovan under 3 kap. 12 § omförmälda fallet icke utgöra hinder för sakägare, som ej anfört besvär över förrättningen, att överklaga ÄgodR:ns utslag, varigenom äganderättstvisten prövats och förrättningen fastställts (NJA 1941 s. 588).

 

ENSITTARLAGEN.
    1 §. Den omständigheten, att till inlösen ifrågasatt område d. 1 jan. 1919 innehades av väghållningsdistrikt, har ansetts utgöra hinder förlösningsrätt (NJA 1942 s. 223).
    19 §. 1. Enär köpehandling, varigenom till en stad försålts ett jordområde, av säljaren undertecknats innan ansökan att få inlösa området blivit gjord, ansågs staden vid tiden för ansökningen — oavsett att köpehandlingen då ej var bevittnad — hava varit ägare till området. Inlösen av detta kunde följaktligen icke äga rum. (NJA 1941 s. 652.) — 2. Ansökan om inlösningsförrättning beträffande område under hemman, hörande till fideikommiss, ingavs efter det köpekontrakt om hemmanetsförsäljning till en stad upprättats men innan K. M:ts tillstånd till försäljningen meddelats. Hinder enligt 19 § ensittarlagen ansågs icke möta mot inlösningsrätt. (NJA 1942 s. 240.)

 

JORDREGISTERFÖRORDNINGEN.
    Vid ägostyckning å ett kronohemman blev en under hemmanet lydande kronopark avglömd. Förrättningen vann fastställelse. Sedan vissa av

724 ÅKE BRAUNSTEIN.ägostyckningslotterna sålts till enskilda personer, sökte kronan för erhållande av rättelse i ägostyckningen resning i fastställelsebeslutet. Den sökta resningen beviljades ej; men kronan hänvisades att hos lantmäteristyrelsen göra framställning om kronoparkens upptagande i jordregistret i enlighet med stadgandena i § 34 jordregisterförordningen. (NJA 1941 s. 361.)

 

12 KAP. 4 § JORDABALKEN.
    1—5. Därest vid laga skifte enligt 1827 eller 1866 års skiftesstadga vattenområde icke blivit avsatt för gemensamt behov eller eljest uttryckligen undantaget från delning, presumeras vattenområdet vara delat med stranden (NJA 1940 s. 85 och 625, 1941 s. 18 och 449 samt 1942 s. 673). — 6—7. Landvinning och vattenområde hava — ehuru upplåtelsehandlingarna enligt ordalydelsen avsett allenast vissa angivna jordområden— ansetts tillkomma dels en år 1863 avsöndrad, vid sjö inom Brännkyrka socken av Stockholms län, numera i Stockholms stad belägen lägenhet, omfattande mera än två tredjedelar av stamfastighetens strand,dels ock en avsöndrad lägenhet i Bohuslän, bestående av hela det vid saltsjön liggande markområdet under stamfastigheten (NJA 1940 s. 239 och 644).

 

ÄLDRE JORDDELNINGSFÖRFATTNINGAR.
    1. Vid storskifte, fastställt år 1759, delades en bys hemskog mellan hemmanen i byn. Under skiftet hade överenskommits, att »av de berg och myror som äro för odugliga avtagna, men kunna dock med tiden fås något dugligt uti dem, behåller var och en den del som på dess skogslott inkommer utan det ringaste åtal i framtiden». En sådan myra delades vid förrättning år 1847, fastställd år 1917, mellan de till byn hörande hemmanen och hemmansdelarna. Ägarna av de myran omgivande skogsskiftena gjorde sedermera, år 1939, gällande rätt till myran i dess helhet. Enär förrättningen för delning av myran blivit fastställd och då ej ens påståtts, att förrättningen icke blivit vederbörligen kungjord, förklarades de omtvistade ägolotterna tillhöra de hemman och hemmansdelar, som ägolotterna vid förrättningen tilldelats. (NJA 1941 s. 367.) — 2. Vid laga skifte, fastställt år 1872, å en bys inägor och en del av dess skogsmark tilldelades, efter överenskommelse, åt en fastighet, såsom lägenhet under ett hemman i byn, inägor med visst uppskattningsinnehåll samt skogsmark efter uppskattning i förhållande därtill. Sedermera företogos delningsförrättningar, vilka fastställdes åren 1894 och 1897, å annan byns skogsmark och å samfälligheter till byn utan att fastigheten därvid erhöll någon tilldelning. År 1937 yrkade fastighetens ägare —under påstående om andelsrätt efter skattetal — att fastigheten måtte få tilldelning i de områden, som delats vid de senare förrättningarna. K. M:t fann väl hinder mot prövning av den väckta äganderättstalan icke möta i den omständigheten att sistnämnda laga delningar blivit fastställda; men enär fastigheten med hänsyn till innehållet i den handling, varigenom densamma upplåtits, måste anses utgöra en lägenhet inom vissa gränser med allenast den rätt till skogsmarken som betinga-

SVENSK RÄTTSPRAXIS. JORDDELNINGSMÅL 1940—1942. 725des därav att genom handlingen till fastigheten såsom servitut upplåtits — förutom rätt till mulbete — skogsfångsrätt å stamhemmet, blev berörda talan lämnad utan bifall. (NJA 1940 s. 621.) — 3. Inom en by avsöndrades och försåldes till samma person år 1819 lägenheten a från hemmanet A samt år 1829 lägenheten b från hemmanet B och lägenheten c från hemmanet C. Lägenheterna blevo icke lagfarna och förty ej heller upptagna i jordregistret. Vid ett år 1927 fastställt laga skifte å byn försummade dåvarande ägaren av lägenheterna att bevaka sin rätt till dessa, med påföljd att de icke erhöllo ägolotter utan deras ägo innehav tillades hemmanet C. I rättegång, som lägenhetsägaren anhängiggjorde mot ägaren av hemmanet C, ansågs lägenhetsägaren väl hava rätt till det ursprungligen avsöndrade området för lägenheten om en däremot icke kunna på upplåtelserna från hemmanen A och B grunda rätt framför ägaren av hemmanet C till lägenheterna a och b utan härutinnan vara hänvisad att mot ägarna av de hemman, vilka dessa lägenheter vid skiftet tillgodoräknats — eller beträffande lägenheten a hemmanet A och i fråga om lägenheten b hemmanet B — föra talan om rätt till andel däri. (NJA 1942 s. 295.) — 4—10. Se ovan under 12 kap. 4 § jordabalken. — 11. Vid ett år 1868 fastställt laga skifte å en by blev en sommarfähusplats avsatt såsom en för hela skifteslaget gemensam samfällighet. Då sedermera, år 1903, klyvning förrättades å det hemman, inom vilket fähusplatsen var belägen, förutsattes denna emellertid utgöra ett enskilt undantag för nämnda och ett angränsande hemman; och en under förrättningen uppkommen fråga om att förlägga viss del av fähusplatsen till annat ställe inom förstnämnda hemman ansågs följaktligen kunna avgöras genom en därom mellan ägarna till de båda hemmanen träffad förening. I senare uppkommen tvist om rätt till fähusplatsen — därvid tillämpning av 21: 10 RB ifrågasattes— fann K. M:t, oavsett att klyvningsförrättningen blivit av ÄgodR:n fastställd, vad vid förrättningen med avseende å fähusplatsen bestämts icke vara för byamännen bindande. (NJA 1940 s. 402.) — 12. Vid en år 1873 företagen hemmansklyvning, å vilken fastställelse icke blev sökt, verkställde förrättningsmännen — utan att förordnande därtill meddelats — ett mellan två delägare överenskommet byte av ägor. Hemmansklyvningen och ägoutbytet upptogos i ett gemensamt protokoll och å en gemensam förrättningskarta. Ägoutbytet redovisades i särskild beskrivning. De områden, som voro föremål för byte, utstakades och rörlades i gode mäns och delägares närvaro. Protokollet undertecknades såväl av lantmätaren och gode männen som även av delägarna. I en år 1937 uppkommen äganderättstvist angående områdena, vilka hävdades i enlighet med ägoutbytet, ansågs, att genom protokollet med tillhörande karta och beskrivning träffats laglig överenskommelse om byte avområdena. (NJA 1941 s. 537.) — 13. Se ovan under Jordregisterförordningen. — 14. Jakträtt, som på grund av nybyggesförfattningarna tillkommit enskild fastighetsägare på kronomark ovan odlingsgränsen, har genom fastställd avvittring ansetts inskränkt till det område, som vid avvittringen tilldelats fastigheten (NJA 1942 s. 336).