Om strafflagens tillräknelighetsbestämmelser. I strafflagberedningens vid årsskiftet avgivna betän kan de angående strafflagens tillräknelighetsbestäm-melser, sinnesundersökning m. m. föreslås, att 5 kap.5 § strafflagen skall erhålla följande lydelse: Ej må någon fällas till ansvar för gärning, som han begått under inflytande av sinnessjukdom eller sinnesslöhet. I förhållande till gällande lag innebär detta förslag huvudsakligen den ändring, att psykopater icke skola straffriförklaras.
Beredningen förklarar, att för närvarande de psykiska abnorm tillstånden indelas i tre huvudformer, sinnessjukdom, sinnesslöhet och psykopati. Sinnessjukdom definierar beredningen såsom en sjuklig förändring av själslivet av mera djupgående natur. Sinnesslöhet är enligt beredningen en på medfödda brister eller på skador och sjukdomar under barndomen beroende allmän intellektuell utvecklingshämning, som är så djupgående, att den oundvikligen medför en särställning för vederbörande i förhållande till andra människor i samhället. Psykopati slutligen innebär enligt beredningen bestående brister på vilje- och känslolivets område, som framförallt framträda i oförmåga eller svårighet att anpassa sig i samlevnaden med andra människor och som hava sin grund i ärftliga anlag eller sjukdomar och skador, som inträffat så tidigt i barndomen, att de blivit bestämmande för karaktärsutvecklingen.
Denna indelning lärer väl vara den nu vanliga, och i huvudsak torde väl beredningens definitioner ansluta sig till de allmänt gängse. Emellertid har, såsom beredningen framhåller, det psykiatriska betraktelsesättet undergått förändringar, och olika indelningar hava vid skilda tidpunkter kommit till användning. Av särskilt intresse måste emellertid gällande lags terminologi vara. Det är framförallt i sinnessjuklagen som begreppet sinnessjuk förekommer, men begreppet definieras icke där. Det en-
da stadgande som kan giva någon ledning i fråga om sinnessjuklagens begreppsbestämningar i ifrågavarande hänseende är 7 §, där det heter, att vad i denna lag stadgas om sinnessjukdom och sinnessjuk skall itillämpliga delar gälla beträffande sinnesslöhet och sinnesslö. Då i lagen intet talas om psykopati och psykopater, skulle slutsatsen närmast bliva, att sinnessjuklagens stadganden endast angå sinnessjuka och sinnesslöa, samt att psykopater icke falla under lagen.
Av 8 § i lagen framgår, att endast sinnessjuka må intagas å sinnessjukhus, och i 17 § stadgas bland annat, att där sinnessjuk som för vård intagits blivit till hälsan återställd eller, ehuru icke återställd, så förbättrad att han ej är i behov av vård å sinnessjukhus, han ofördröjligen skall utskrivas från sjukhuset. Av lagen framgår sålunda, att endast sinnessjuka få vårdas å sinnessjukhus, och att om en sinnessjuk tillfrisknat han genast skall utskrivas. Meningen är, att ingen, som icke är sinnessjuk, skall mot sin vilja få intagas eller kvarhållas å sinnessjukhus.
Nu har emellertid Konung och riksdag, i stället för att reagera mot att psykopater intagas å sinnessjukhus, beslutat inrättande av särskilda specialavdelningar, avsedda för psykopater, å vissa sinnessjukhus, och under en lång tid hava psykopater straffriförklarats och enligt läkarutlåtandena förklarats vara i behov av vård å sinnessjukhus. HD har icke reagerat häremot, vilket väl borde skett på något sätt, därest det överhuvud varit oriktigt att intaga psykopater å sinnessjukhus. Även den kommitté, som framlade förslaget till sinnessjuklag, talade om med sinnessjukdom analog psykisk abnormitet, och kommittén ansåg tydligen, att denna abnormitet kunde tolkas in under sinnessjukdom. Det torde sålunda få anses fastslaget, att sinnessjuklagen har en annan uppdelning av den psykiska abnormitetens huvudformer än den för närvarande bland psykiatrer gällande. Begreppet sinnessjuk i sinnessjuklagen omfattar sålunda förutom i inskränkt mening sinnessjuka även vissa psykopater.
Beredningens förslag innebär, att psykopater hädanefter icke skulle straffriförklaras utan behandlas inom straffrättens område och, när förutsättningarna härför äro för handen, ådömas förvaring (framdeles eventuellt arbetsfängelse, en ny strafform som skulle komma till användning även å alkoholister och arbetsskygga). Närmast synes förslaget stå i överensstämmelse med den danska lagen, vilken dock förefaller att vara smidigare än förslaget. Sålunda har den danska lagen i 17 § en bestämmelse, varigenom i vissa fall psykopater kunna straffriförklaras.
Till en början vill jag rent principiellt anmärka, att sinnesslöhet och psykopati båda innefatta konstitutionella brister, sinnesslöhet på det intellektuella området och psykopati på känslo- och viljelivets område. Känslo- och viljelivet synes vara lika viktiga delar av själslivet som intellektet, Därest bristerna i känslo- och viljelivet hos psykopaten är olika djupgående som sinnesslöhet på intellektets område hos den sinnesslöe, synes mig psykopaten böra lika väl som den sinnesslöe straffriförklaras. Vi hava väl kommit ifrån den tid då såsom sinnessjuk ansågs endast den, som uppträdde rent förvirrat. Detta är dock endast en merateoretisk anmärkning.
Ur praktisk synpunkt kunna mera väsentliga erinringar göras mot beredningens förslag.
Först må anmärkas, att av de psykopater, som vårdas å sinnessjukhus, äro en del straffriförklarade och en del icke för brott lagförda. Av de psykopater, som vårdas å de statliga sinnessjukhusen, äro 52.1 % straffriförklarade (därav 61.4 % män och 27.7 % kvinnor). De tre största städerna, Stockholm, Göteborg och Malmö, ombesörja vården av sina icke lagförda sinnessjuka å egna kommunala sinnessjukhus, och räknar man med de å dessa sinnessjukhus intagna psykopaterna, vilket torde vara riktigt, bli de straffriförklarade psykopaterna endast 40.8 % av samtliga å sinnessjukhusen vårdade psykopater (därav 50.8 % män och 19.1 % kvinnor). De icke lagförda psykopaterna äro sålunda betydligt flera än hälften av samtliga å sinnessjukhus intagna psykopater.
Bland jurister är nog den uppfattningen ganska vanlig, att undersökningsläkaren ofta förklarar psykopaten otillräknelig, därför att han betraktar honom såsom patient och anser det bättre för honom att intagas å sinnessjukhus än i fängelse eller, därest man icke vill gå fullt så långt, att läkarna i icke obetydlig omfattning förklara psykopaterna otillräkneliga, därför att de anse att, då det ostridigt är olämpligt medtidsbestämda straff för psykopaterna, åtminstone om straffen äro kortvariga och den undersökte icke uppfyller villkoren för förvaring, han hellre bör intagas å sinnessjukhus än ådömas straff. Frågan vinner belysning, om man tar i beaktande de å sinnessjukhusen intagna, för brott ej lagförda psykopaterna. Dessa behöva uppenbarligen vård å sinnessjukhus. De intagas där på begäran av släktingar, fattigvårdsstyrelser eller polis, och att de bliva intagna beror tydligen på att de icke lämpligen kunna vårdas annorstädes. Det går ej att vårda dem i hemmen eller på ålderdomshem. De behöva vård å sluten anstalt, d. v. s. å anstalt där de kunna kvarhållas mot sin vilja. Men principiellt är det ingen skillnad mellan en straffriförklarad och en för brott ej lagförd psykopat. Ofta är det nästan en tillfällighet, om en psykopat begår brott. Icke sällan beror det på att släktingar eller andra vårdnadspliktiga icke tagit den vård om honom, som ålegat dem. Om det sålunda icke är någon verklig skillnad mellan den straffriförklarade och den icke lagförde psykopaten, och man finner att den senare behöver vård å sinnessjukhus, bör slutsatsen bliva, att även den straffriförklarade psykopaten behöver sådan vård.
Därest man likväl vill bibehålla åsikten, att de straffriförklarade psykopaterna icke böra föras till sinnessjukhusen, möter en praktisk svårighet. Hur skall man behandla de för brott ej lagförda? De straffriförklarade psykopaterna skulle ju avföras från sinnessjukhusen, därför att psykopater överhuvud icke äro att anse såsom sinnessjuka och icke äro i behov av vård å sinnessjukhus. Konsekvensen fordrar då, att även de icke straffriförklarade psykopaterna avföras från sinnessjukhusen. Men hur skall man då taga vård om dem? Tar man icke hand om dem å sluten anstalt, skola de säkerligen i stor utsträckning begå brott, och kriminaliteten ökas. En möjlighet vore ju att låta dem vara kvar å sinnessjukhusen och betrakta dem såsom sinnes juk a. Men detta vore dock
inkonsekvent. Sinnessjukbegreppet i strafflagen och i sinnessjuklagen skulle då komma att få olika innehåll. Detta synes olämpligt beträffande två lagar, som stå i så nära korrespondens med varandra. Dessutom skulle, om man valde denna utväg, ungefär hälften av samma sorts psykopatmaterial komma att vårdas å fångvårdens anstalter och hälften å sinnessjukhusen. Detta förefaller irrationellt och torde även bliva dyrbart. Något som är av stor vikt, om man skall få framgång vid behandlingen av ifrågavarande material, är att man kan differentiera materialet, och möjligheten härtill måste bliva mindre, om materialet fördelas på två helt olika slag av anstalter. Enligt min mening böra emellertid endast sådana psykopater straffriförklaras, som på grund av sim abnormitet behöva vård å sinnessjukhus, även om de icke begått brott. Det står klart för mig, att straffriförklaring äger rum i något för stor utsträckning och att åtgärder därför böra vidtagas för att höja tillförlitligheten hos läkarutlåtandena.
Erfarenheten torde även giva vid handen att behandlingen av psykopaterna å sinnessjukhusen givit ett gott resultat. Det är ju psykiatrer, som vetenskapligt studera de psykiskt abnorma, och det är därför endast naturligt, att de av dem använda, vetenskapligt utarbetade metoderna att behandla psykopaterna skola giva ett gott resultat. Det harav beredningen påståtts, att allmänheten skulle i hög grad reagera motatt psykopater straffriförklaras och intagas å sinnessjukhus. Då man sett den iver, med vilken släktingar till psykopater och fattigvårdsstyrelser påyrkat psykopaters intagande å sinnessjukhus innan någon större olycka inträffat, har man skäl att ställa sig skeptisk mot att allmänheten skulle reagera så starkt mot att straffriförklarade psykopater överhuvud finge intagas å sjukhusen. Därest tillräckligt antal psykopatavdelningar inrättas, så att läkarna kunna i tillräcklig grad differentiera det heterogena psykopatmaterialet, torde också det rationellaste sättet att lösa psykopatfrågan vara att låta åtminstone den största gruppen av psykopater vara kvar å sinnessjukhusen.
Strafflagberedningens utredning har icke bragt någon klarhet i frågan hur med de icke lagförda psykopaterna bör förfaras. Då enligt beredningen psykopaterna icke äro sinnessjuka, borde beredningen icke kunna låta de psykopater, som icke begått eller åtalats för brott, vara kvarå sinnessjukhusen, och då borde beredningen även visa vad man skall göra av dem. Då beredningen även anser, att begreppet sinnessjuk är ett så klart och för allmänheten tydligt begrepp, borde man kunna kräva, att detta begrepp skulle tolkas lika i strafflagen och sinnessjuklagen. Då det i strafflagen icke får omfatta psykopater, borde väl beredningen hava förklarat, att det ej skulle få tolkas annorlunda i sinnessjuklagen, och att hädanefter psykopater överhuvud icke skulle få intagas å eller vara kvar å sinnessjukhus. Emellertid talar beredningen knappast alls om de icke lagförda psykopaterna. Den enda punkt, där de beröras, är i samband med statistiska uppgifter rörande antalet straffriförklarade psykopater, som vårdas å sinnessjukhus. Det ser ut, som om beredningen ansåg, att i vissa fall psykopater skulle under straffverk-
ställighetstiden kunna överföras till sinnessjukhus, och därigenom velat skaffa sig en säkerhetsventil, motsvarande 17 § i danska lagen, enligt vilket stadgande psykopater, om särskilda omständigheter föreligga, kunna intagas å sinnessjukhus. Då beredningen icke alls talar om att deicke straffriförklarade psykopaterna icke vidare skulle få vårdas å sinnessjukhusen och ej heller berör frågan, huru de på annat sätt skola omhändertagas, måste det antagas att beredningen menar, att de icke straffriförklarade psykopaterna skola få vara kvar å sinnessjukhusen.
Denna beredningens ståndpunkt förefaller inkonsekvent. Därest psykopater icke äro sinnessjuka, böra ej heller de icke lagförda psykopaterna få vara kvar å sinnessjukhusen. Naturligtvis är det icke nödvändigt, att begreppet sinnessjuk har samma betydelse i olika lagar, menenligt min mening bör begreppet hava samma betydelse i två lagar,som så direkt böra korrespondera med varandra som strafflagen 5 kapitlet 5 § och sinnessjuklagen. Psykiatrer hava att tillämpa båda, ochåtminstone för dem kan det lätt leda till begreppsförvirring, om sinnessjukbegreppet har olika betydelse i dessa lagar. I praktiken skulle följden bli, att en psykopat anses såsom sinnessjuk och får intagas å sinnessjukhus, så länge han icke begått brott, men begår han brott, blir han en psykopat, som skall bort från sinnessjukhus. Tidigare var det förslag uppe att intaga de straffriförklarade sinnessjuka i egentlig mening å särskilda kriminalasyler. Men då de straffriförklarade och de icke strafffriförklarade utgjordes av i stort sett samma material, och det ansågs, att det ofta berodde på en tillfällighet om den sinnessjuke begått brott eller icke, har detta förslag icke accepterats. Detsamma bör då gälla om psykopaten. Är han verkligen i behov av vård å sinnessjukhus, är behovet detsamma vare sig han har begått brott eller icke, och är han i behov av vård å sinnessjukhus, bör han även hava rätt till sådan vård. För övrigt är det ju icke den omständigheten, huruvida han begått brott eller icke som blir avgörande för hans behandling, utan för behandlingen blir avgörande, huruvida han blir åtalad för brottet eller icke. Jag kan taga ett exempel, som ganska ofta förekommer. En psykopat misshandlar några av familjemedlemmarna ganska illa, men de vilja icke angiva honom till åtal. Däremot äro de rädda för honom och begära hans intagande å sinnessjukhus. Då skall han enligt beredningen betraktas såsom sinnessjuk och intagas å sinnessjukhus. Skulle däremot någon av familjen angiva honom till åtal, får han icke betraktas såsom sinnessjuk utan skall intagas för förvaring inom fångvården. Om han blir åtalad för brottet, sticker där alltså fram en psykopat, som ej får vårdas å sinnessjukhus. Jag kommer till det resultatet att beredningen icke kunnat konsekvent vidhålla sin mening, att psykopaterna icke äro sinnessjuka, och beredningen har icke visat, huru man lämpligen skall omhändertagade icke lagförda psykopaterna, därest det anses, att psykopaterna överhuvud icke äro sinnessjuka.
För övrigt, hur har egentligen den praxis uppstått, enligt vilken psykopaterna straffriförklaras? Såvitt jag förstår, har den uppstått sålunda, att läkarna funnit, att de måst intaga ett stort antal psykopater å sinnes-
sjukhusen, då psykopaterna icke kunnat vårdas annorstädes. Läkarna hava därefter resonerat så, att då en psykopat, som icke begått brott, är i behov av vård å sinnessjukhus, bör en sådan psykopat även efter begående av brott vara i behov av vård. Den praxis, enligt vilken vissa psykopater straffriförklarats, har sålunda orsakats av att psykopater, som icke begått brott, intagits å sinnessjukhus. De icke lagförda psykopaternas intagning å sinnessjukhus är alltså det primära, och de strafffriförklarades intagande endast en följd. Utreder man det primära, de icke lagfördas problem, löses därefter de straffriförklarades problem lätt. Men man kan icke gå motsatt väg, utreda följdproblemet men icke befatta sig med grunden.
Mot beredningens förslag kan slutligen invändas, att den redogörelse för den psykiatriska forskningens nuvarande ståndpunkt, som beredningen lämnat, icke är representativ. En utredning som denna, som framlägges framförallt för jurister, sålunda för en publik som icke har någon vidare insikt i psykiatriska frågor, måste vara objektiv, auktoritativ och representativ. Juristen blir alldeles ställd, därest han icke kan lita på denna framställning. Enligt vad jag erfarit anse emellertid psykiatrerna, att framställningen icke är representativ. De taga i allmänhet avstånd från densamma. Visserligen tvista psykiatriska vetenskapsmän sinsemellan icke så obetydligt. Den psykiater, till vilken man skall taga hänsyn, är emellertid den praktiske omdömesgille överläkaren, som tillgodogjort sig vetenskapens ostridiga landvinningar och som, samtidigt med att han sköter sin tjänst, följer med vetenskapens utveckling. Även om dessa psykiatrer såsom läkare i första hand tänka på patienten, hade dock sinne även för samhälleliga synpunkter, och juristen torde, trots att han hävdar allmänpreventionen, likväl icke hava svårt att komma överens med dem. Jag anser, att man på ifrågavarande område, där de juridiska och psykiatriska vetenskaperna mötas, icke vinner en god lösning, om lösningen icke innebär en syntes av juridiska och psykiatriska synpunkter. Det föreliggande förslaget utgör icke en sådan syntes. Det har dock tidigare lyckats att på lagstiftningens område uppnå sådana synteser. Ett exempel härpå har man i gällande sinnessjuklag, vilken innebar ett oerhört steg framåt.
Erik Bergendal.