Carl Ljungholm †. Med Carl Ljungholm gicken förnäm, akademisk advokat bort. Han blevmed åren en lärd man, och hans juridik var från början solid. Hans juris kandidatexamen var utmärkt, och länge tänkte han på att följa professor Sjögrens råd och skriva en akademisk avhandling. Av personliga skäl avstod han, stannade länge hos Olivecrona och kom 1905 till Köersner som hans första, i alla skiften pålitliga biträde. Han skrev måhända inte spirituellt men väl och juridiskt tvärsäkert. Känslorna fingo lugnasig, och till någon journalistisk stämningsmålning förföll han aldrig.
    Det var en annan tid då än nu. I våra gamla kopieböcker ser jag, att nästan alla brev var skrivna för hand. Om man vill en lycklig tid. Man såg inga dikterade, lösa jätteinlagor. Tiden krävde en viss koncentration, och koncentrationen krävde eftertanke. Därvid tänker jag blott på de få goda advokater, som funnos — Ljungholm var en av dem — verkliga föregångsmän, som hjälpte fram advokattanken så långt det energiska motståndet tillät, men vackert så.
    Hela Ljungholms väsende, hans naturliga självsäkerhet, hans humoristiska lugn, hans vänlighet gjorde honom utan vidare till förtroende mannen. Hans rättframhet och ärlighet kunde ingen tvivla på. Han lät lugnt klienterna tala, läste handlingarna och sade sedan sin mening, oftast juridiskt svårfrånkomlig. Det skedde älskvärt, icke sällan med en humoristisk glimt i ögat. Han hade intuitionen, förmågan att se långt in i framtiden till glädje eller sorg. Några togo illa vid sig, men de flesta gåvo sig och kände stor tacksamhet.
    Sedan många år var han med i Stockholmssystemets och Saras styrelser. I den första har jag mött honom, med uppriktig glädje har jag hört hans lugna, fullkomligt opolitiska uttalanden, ofta dämpande och avledande tvisterna, men någon gång blev det också rivningar. För några år sedan var det faktiskt omöjligt att veta hur ett styrelsesammanträde skulle sluta.
    Till Ljungholms jordfästning kom en massa bolagskransar. Det innebar icke att han i större skala drev s. k. bolagsjuridik. Någon erfarenhet därom hade han naturligtvis, men i regel gällde hams gärning en annan slags juridik — man minns t. ex. guldklausulmålet. Men framförallt bådo alla om hans intellektuella omdöme. Han var en idealisk styrelseledamot, tog reda på ärendena och sade med eller utan förfrågan sin klara och vederhäftiga mening.
    Ljungholm blev efter Kôersner hovauditör. Uppdraget väckte en viss förvåning. Man betraktade med avundsjuka hovtjänsten och anade icke,

766 DÖDSFALL.att verksamheten ledde in på svåra, avsides liggande juridiska spörsmål, som krävde både skicklighet och takt.
    I Uppsala var han Gotlands nations förste kurator, en pamp i studentvärlden men dock reserverad. Humorn följde honom likväl, och den lär ha blommat på nationen liksom i Juristföreningen. Många torde med glädje minnas hans roliga, typiskt Uppsaliensiska kåseri om friherre Raab, vars stilistiska mästerskap han studerat som ungdomlig sommarpolismästare. Han höll sig på visst sätt tillbaka, tyckte icke om sammanträden och föreningar med ett stort undantag — de juridiska.
    I Advokatsamfundets styrelse ville han aldrig ingå men biträdde energiskt med juridiken. Han var med och skrev det besvärliga yttrandet om processkommissionen. Det länge försumpade biblioteket hade hans glödande intresse. Först 1936 fick samfundet egen lokal och kunde med energi taga upp biblioteksfrågan. Genast träffades — såvitt jag tror på Ljungholms initiativ — avtal med Juristföreningen och Svensk Juristtidning om sammanslagning av biblioteken till Det juridiska biblioteket. Det fyller flera rum i samfundets lokal, skötes av sekreteraren, är nu inbundet och katalogiserat, men har tyvärr på grund av kriget ej vuxit så, som man hoppats. I den av de tre ägarna utsedda biblioteksstyrelsen har Ljungholm varit en mycket avhållen och mycket energisk ordförande, förvånande de andra med sin bildning.
    Från stiftandet 1916 har Ljungholm medverkat i denna tidskrift. Suppleant var han från början i redaktionen; fr. o. m. 1937 var han efter Huselius ordinarie ledamot och kassaförvaltare. Bland hans papper har man hittat utkastet till en artikel om expropriation på grundval av Poul Meyers 1943 utgivna »Erstatningsfastsættelse ved Ekspropriation». Egendomligt nog, ty en gång har Ljungholm skrivit, att expropriation var hans livs stora intresse, sedan han i ungdomen studerat ämnet för en akademisk avhandling. Han slutade alltså med samma sak som han började med.
    Juristföreningen har han varit trogen ända från upphovet, Yngre jurister, som bildades 1912. I föreningen fick ingen inväljas som var född före 1877. Ljungholm blev ordförande och fungerade till 1915, då åldersstrecket slopades, namnet ändrades och Tore Almén blev ordförande. Ljungholm tjänade som vice ordförande nästan till sin död. Han var den energiske och hemtrevlige vännen, kom till alla sammankomster glad och vänlig trots ett ofta drygt förarbete. Ser man igenom hans artikel i festskriften för Stjernberg, blir man imponerad av föreningens verksamhet.
    Stor betydelse hade Ljungholms lärargärning. Han tog sig tid att organisera och under elva år skickligt leda Stockholms Högskolas praktiska kurs i rättsvetenskap. Till tack blev han juris hedersdoktor 1936. Dessutom har han under fyra år lett rättsövningarna vid Handelshögskolan.
    Halvt utom juridiken har Ljungholm arbetat i Medicinalstyrelsen under många ungdomsår. Han blev ledamot och sekreterare i apoteks. kommittén samt sekreterare vid utarbetandet av apoteksvarustadgan. som han också utgivit — ett mera pliktmässigt än intressant arbete.
    Så småningom blev hans hälsa vacklande. I sitt lyckliga hem i Äppel

DÖDSFALL. 767viken slöt han sig inne mer och mer. Det gamla Mede vi blev hans sommarresidens. Han tyckte om dess ålderdomlighet, njöt av klockklangen och »grötlunken». Stockholmslivet fördes man kan nästan säga pedantiskt, så noga var det med ordning och försiktighet. Ingen kunde tänka sig att han skulle omkomma av en olycka. På väg till Stjernbergs jordfästning kördes han omkull av en buss. En halv sekunds ängslan och så var allt slut. Inga plågor, inga yttre skador, men sanslös ögonblickligen, tills han efter några timmar dog. En i sanning lätt död!

Tom Forssner.


    Carl Anders Ljungholm avled d. 28 sept. 1943. Han var född 1877 i Visby. Han avlade mogenhetsex. där 1894 och studerade därefter i Uppsala, varest han blev jur. u. kand. 1901. Efter att ha suttit ting tjänstgjorde han några år i medicinalstyrelsen, där han 1908 blev notarie. Han var ledamot och sekreterare i apotekskommittén 1912—1913 och blev sistnämnda årsekreterare hos kommissionen för granskning av förslaget till apoteksvarustadga. Redan 1905 började han advokatverksamhet i Stockholm, först såsom anställd å Köersners byrå och därefter såsom delägare i byrån som under senare år bar Ljungholms namn. Han blev ledamot av Sveriges advokatsamfund 1907 och blev hovauditör 1918. Han ledde praktiska kursen i rättsvetenskap vid Stockholms högskola 1911—1921 och de praktiska rättsövningarna vid Handelshögskolan i Stockholm 1918—1921. Han blev juris hedersdoktor vid Stockholms högskola 1936.