NILS STJERNBERG †.
När professor Nils Fredrik Stjernberg gick bort den 21 september 1943, i sitt sjuttioförsta levnadsår, förlorade den svenska straffrättsvetenskapen sin främste. Förlusten var kännbar i vida kretsar, ej blott bland vetenskapsmän utan bland alla dem som i vårt land arbeta med kriminalistikens problem eller inom det akademiska livet.
Nils Stjernberg var en helgjuten personlighet och han hade bakom sig ett helgjutet livsverk. Sin daning, väl både som människa och som fackman, erhöll han i Uppsala. Där tillbragte hanmer än halvt annat decennium, från det han som sjuttonåringblivit student och till dess han kallades till professor vid Stockholms högskola. Han studerade först humaniora och förvärvades å en för hans fortsatta verksamhet ytterst värdefull och fruktbringande förtrogenhet med allmänt mänskliga och samhälleliga problem och de lösningar de erhållit hos skilda folk på olika tider, i böckerna och i verkligheten. Detta skyddade honom mot att senare såsom jurist bliva blott specialforskare. I Uppsala voro hans intressen ej begränsade enbart till studierna. Han älskade på äldre dagar att låta förstå vad ett livligt deltagande i studentlivet betytt för honom. Hans intresse för studentlivet kom till uttryck däri att han ett år var Uppsala studentkårs ordförande.
I Uppsala funnos på Stjernbergs tid många betydande universitetslärare. Mest torde han ha lärt av Harald Hjärne. Det dröjde i en konversation ofta ej länge, förrän han fick anledning att beröra denne sin mästare. Hjärnes storvulna svenskhet, men också hans vida utblick, tankekraft och hans strävan att finna de verkliga sammanhangen i utvecklingen påverkade starkt lärjungen. Bland de juridiska professorerna hade Stjernberg också lyckan att möta en rad av sällsynt framstående lärare, inom straffrätten Hagströmer. Även av denne, sådan jag på avstånd kunnat uppfatta honom, återfinnes mycket hos Stjernberg: en starktetiskt betonad principinställning till de straffrättsliga grundproblemen, jämsides med en osviklig trohet mot det positivt givnai alla lagstiftningens och rättstillämpningens irrgångar och detaljer. I jämförelse med Hagströmer torde man hos Stjernberg fin-
na något strängare krav på individen i hans förhållande till samhället, väl även större mottaglighet för impulser från olika håll.
Med sina förstlingsskrifter vann Stjernberg docentur i Uppsala, först i nationalekonomi och juridisk encyklopedi, snart även i straffrätt. Hans båda tidigaste arbeten inom straffrätten behandlade 1901 års lag om återfallspreskription och 1902 års lagstiftning angående minderåriga förbrytare. Det förra fick sin prägel av skarpsinniga tolkningar av lagbestämmelsernas rent tekniska detaljer, därvid övergångsspörsmål ingående beaktades. Det senare rörde sig till icke ringa del inom kriminalpolitikens råmärken. Härmed voro företecknade de båda linjer som Stjernbergs författarskap skulle följa sedan han vid trettiotre års ålder blivit professor i Stockholm.
Endels ägnade han sig alltså åt utläggning av den gällande svenska strafflagstiftningen, främst med hänsyn till undervisningens behov. Frukten av detta arbete framlades till en börjani omfattande föreläsningsanteckningar. Dessa äro i redaktionellt hänseende tämligen genomarbetade. Också ha de vunnit stor spridning och flitigt använts, av studerande icke blott vid författarens egen fakultet och i praxis. Efter hand framlades i tryckkommentarer till ett antal strafflagskapitel, om religionsbrott, äktenskaps- och sedlighetsbrott samt åverkansbrotten. Dessa kommentarer få ett särskilt intresse genom den utförliga historiska, ibland även komparativa belysning som de svenska bestämmelserna erhålla. Innehållet av dessa framställes i sina minsta detaljer och därvid beaktas noggrant, man skulle ibland vilja sägalydigt, varje ställningstagande i rättspraxis. Stundom skulle man nog velat önska något större oberoende hos författaren gentemot praxis. Hans till synes ödmjuka hållning var emellertid icke alls uttryck för någon ofullständig teoretisk genomarbetning av spörsmålen. Fastmera vilade den på en principiellt omfattad åsikt omden stora betydelse som rätteligen borde tillkomma praxis. Även smärre skrifter behandlade enstaka viktiga tolkningsspörsmål. Bland dem må nämnas uppsatsen om försnillningsbrottets konstruktion enligt svensk rätt (1924). Den verkade i hög grad klargörande, och praxis samlade sig snabbt om de däri uttalade åsikterna. Även det senare lagstiftningsarbetet har dragit stor nytta avden hyfsning som spörsmålet erhållit genom denna skrift.
Något fullständigt kriminalpolitiskt program föreligger icke av Stjérnbergs penna. Likväl har han varit en flitig författare på
detta område. Mycket talrika äro nämligen de uppsatser, föredrag och diskussionsinlägg som han publicerat i straffrättsligare formfrågor, i Sverige eller inför internationellt forum. Åtskilliga av dessa skrifter finnas samlade i en volym med titeln Kriminalpolitik. Författaren framträder mera sällan såsom förslagsställare, vanligen såsom referent och kritiker. Han omfattar med intresse många nya uppslag och är beredd att ett långt stycke tillgodose individualpreventionens önskemål. Emellertid är för honom allmänpreventionen, även i formen moralbildning, ett oeftergivligt krav. Han har stark känsla för traditionen och i samband därmed för individens ställning inom en liberal rättsstat, med plikter som skulle fyllas vid stränga påföljder, men där jämte med anspråk på ett visst oberoende, med garantier för denenskildes rättssäkerhet.
Denna sida kommer även fram i ett icke ringa antal smärre skrifter inom den allmänna rättsläran, några samlade under titeln Ur staternas liv. Jämte det medryckande framställningssättet uppskattar man i dessa en stor åskådlighet i spörsmålensbehandling, med belägg från de mest skilda håll, och en verklighetstrogen något skeptisk syn på människornas möjligheter såsom samhällsvarelser. Stjernberg var demokrat men han förstod att demokrati, om den skall bestå, icke kan få betyda efterlåtenhet mot upplösande tendenser och att samhällets uppbyggande aldrig blir färdigt utan ständigt måste fortgå. Samma synpunkter framträda i ett antal inlägg i dagspolitiska frågor.
En professor är icke blott författare utan också lärare och examinator och en ledande medborgare i en akademisk republik. Nils Stjernberg var allt detta med liv och lust. Som föreläsare var han fulländad — jag vågar säga detta icke blott på grundvalen av en sparsam egen erfarenhet utan även med stöd av ovanligt enstämmiga uttalanden av andra. Goda yttre förutsättningar som talare samverkade med hans eget levande intresse för uppgiften till att giva hans föredrag en prägel av verklig konst. Den återspeglas i många av de smärre tryckta skrifter jag nyss berört. I sin gärning som examinator var Stjernberg fordrande. Han åtog sig det otacksamma värvet att något bromsa det alltför rika tillflödet av juridiska adepter. Enligt talrika uppgifter hindrade detta icke alls att han åtnjöt en fast popularitet bland studenterna. Hans entusiasm för lärare gärningen och bredden hoshans personlighet och gemyt utövade sin verkan på de unga.
Många som nu blivit äldre tala med stor uppskattning om sina minnen från den tid de voro Stjernbergs lärjungar.
Han tillhörde den första uppsättningen av juridiska lärare vid Stockholms högskola och förmedlade till den nya fakulteten mycket av äldre akademisk tradition. Även i det organisatoriska och kollegiala arbetet har han gjort en stor insats, bl. a. såsom högskolans prorektor under en följd av år.
Eljest åtog han sig icke andra administrativa uppgifter än sådana som nära sammanhörde med hans vetenskapliga arbete. Han tillhörde ända från början ledningen av Svenska kriminalistföreningen och var dess ordförande 1925—38. I tre årtionden deltog han i utgivandet av Nordisk Tidsskrift for Strafferet. Även åt internationella straffrättsliga organisationer och tidskrifter ägnade han ett intresserat arbete och kunde därigenom både giva och mottaga impulser av stor betydelse. Var han kom gjorde han sig gällande. Den kraftiga gestalten och den starka stämman beredde uppmärksamhet åt vad han bjöd av sina rika kunskaper och genomtänkta meningar.
Över gränsen för akademisk och vetenskaplig verksamhet trädde Stjernberg icke. Han hade många förutsättningar för lagstiftningsarbete och för politisk verksamhet. Men han åtog sig icke några större uppgifter på dessa områden, ehuru han med ett levande intresse följde vad där försiggick och ofta lade in ett tungt vägande ord i den offentliga diskussionen. Bland lagstiftningsuppdrag, som han emellertid åtog sig, må nämnas ledningen av1934 års utredning om revision av nödvärnsrätten. Arbetet resulterade i en noggrann genomarbetning av den gällande rätten och i en av rättfärdighetens krav högst påkallad inskränkning av straffbarheten vid objektiva överskott.
Nils Stjernbergs långa arbetsdag förflöt alltså vid skrivbordet och i katedern. Detta betyder icke alls att han skydde gemenskap med människor. Tvärtom. Han älskade samvaron med andra och hade lätt att kring sig samla en krets av åhörare. Det var en njutning att höra honom, vare sig samtalet rörde dagens händelser, hans ungdoms Uppsala eller frukterna av hans strövtåg på ofta ganska okända vägar inom historia och litteratur. Men hans vänner njöto ej blott av hans umgängeskonst. De lärde sig uppskatta en man och en vän, hos vilken de funno både fasta principer och djupa känslor.
Ragnar Bergendal.