Reformer i tysk straffrätt. Krigsutbrottet har fördröjt avslutandet av den allmänna tyska straffrättsreformen.1 Genom olika noveller, framför allt de stora novellerna av 1933, 1934 och 1935, har emellertid den gällande strafflagen redan i stor utsträckning anpassats efter de för straffrättsreformen uppställda målen. Arbetet på strafflagens förnyelse har fortskridit även under kriget; härvid bör särskilt framhållas förordningen av den 6 maj 1940 om strafflagens giltighetsområde, varigenom den s. k. internationella straffrättens bestämmelser omgestaltats efter de principer som uppställts för den allmänna reformen. Vidare kan hänvisas till lagen av den 4 september 1941 om ändring av riksstrafflagens bestämmelser angående mord och dråp. Betydelsefulla förändringar ha under kriget även vidtagits framför allt i lagstiftningen om straff för ungdomliga förbrytare. Genom »ungdomsarresten» har skapats ett nytt straffrättsligt reaktionsmedel; vidare har lagstiftaren infört dom på obestämd tid för ungdomliga förbrytare. I det följande skola bland de nämnda reformerna endast ändringarna i straff- och skyddsåtgärdssystemet närmare behandlas.
    1. Den gällande tyska straffrätten känner två vägar för att motverka angrepp på rättssäkerheten. Genom hot med och ådömande av ett ont, straffet, vill den avskräcka och vedergälla. Därjämte känner den med hänsyn till folkgemenskapens intresse av ett verksamt skydd mot kriminaliteten särskilda skydds- och förbättringsåtgärder, vid vilka tanken på skuld och försonande träder tillbaka. Den gällande tyska straffrätten står på den s. k. tvåspårighetens grund. Skydds- och förbättringsåtgärderna ha införts i den tyska straffrätten genom lagen av den 24 november 1933, den s. k. vaneförbrytarlagen. Denna innebär — vid sidan av 1935 års ändring av § 2 StGB, varigenom åt domstolarna tillerkänts rättsskapande befogenhet — den mest genomgripande åtgärd som under det gångna decenniet företagits inom ramen för den successiva omgestaltningen av strafflagen.
    Bortsett från omhändertagande av otillräkneliga förbrytare på sjukhus eller vårdanstalt, anordnas skyddsåtgärd allenast jämte straff. Medan i svensk rätt internering av återfallsförbrytare äger rum i stället för straff, följer sålunda enligt tysk rätt säkerhetsförvaring efter straffet. På domstolarna ankommer att bestämma om de åtgärder som skola vidtagas, och de träffa sitt avgörande i vanlig sammansättning utan att höra någon annan myndighet; någon särskild interneringsnämnd såsom i svensk rätt existerar inte.

 

1 Om arbetet på den allmänna reformen se GÜRTNER, Das kommende deutsche Strafrecht. Bd. I. Allgemeiner Teil. 2. Aufl. 1935; Bd. II. Besonderer Teil. 2. Aufl. 1936.

78 ADOLF SCHÖNKE.    a) Den praktiskt viktigaste av de nyskapade skyddsåtgärderna är den beträffande farliga vaneförbrytare tillåtna säkerhetsförvaringen (§ 42 eStGB). För anordnandet av säkerhetsförvaring gälla två förutsättningar: den brottslige skall ha blivit dömd med stöd av § 20 a StGB såsom farlig vaneförbrytare; vidare måste den allmänna säkerheten fordra förvaringen. Förutsättning för att bli dömd med stöd av § 20 a StGB och därmed för säkerhetsförvaring är i regel, att förbrytaren redan två gånger ådömts straff genom dom som vunnit laga kraft och sedan begår ett nytt brott, samt att det av en totalvärdering av de begångna brotten framgår att gärningsmannen är en farlig vaneförbrytare. Vaneförbrytare är enligt tysk rättstillämpning en person, som till följd av en på karaktärsanlag beroende eller genom tillvänjande förvärvad inre böjelse upprepade gånger begått brott och visar tendens till återfall. Farlig är en vaneförbrytare när det föreligger bestämd sannolikhet för att han även i framtiden kommer att begå ytterligare straffbara handlingar och dessa handlingar icke innebära en allenast helt obetydlig kränkning av rättssäkerheten. Den allmänna säkerheten fordrar förvaring, när det på grund av den brottsliges personlighet föreligger fara för att han även i framtiden kommer att begå mera betydande angrepp mot straffrättsligt skyddade intressen av vilket slag som helst, och när inga andra åtgärder eller omständigheter komma i betraktande som kunna garantera ett tillräckligt skydd för det allmänna. Föreligga de nämnda förutsättningarna, måste säkerhetsförvaring anordnas. Omhändertagandet skall räcka så länge ändamålet så kräver; det är ej begränsat till tiden. Denna åtgärd har fått stor betydelse i praktiken. Under de första sju åren sedan vaneförbrytarlagens ikraftträdande, alltså under tiden 1 januari 1934—31 december 1940, ha domstolarna i 11,604 fall dömt till säkerhetsförvaring.
    b) För bekämpande av farliga sedlighetsförbrytare har man såsom särskilt betryggande åtgärd tillgripit kastrering (§ 42 k StGB). Kastreringen åsyftar oskadliggörande genom operativt ingrepp, nämligen genom avlägsnande av sädeskörtlarna. Förutsättning för kastrering är för det första att den brottslige ådömes straff för vissa särskilt uppräknade svåra sedlighetsförbrytelser (såsom t. ex. våldtäkt, otukt med barn); vid homosexualitet har kastrering hittills icke varit tillåten, emedan, såsom det heter i den officiella motiveringen, erfarenheterna från kastrering av homosexuella hittills icke varit gynnsamma och ingreppet såsom botemedel mot den perversa driften i de flesta fall ej haft någon verkan. Förordnande om kastrering förutsätter vidare, att totalvärderingen av de begångna brotten utvisar att gärningsmannen är en farlig sedlighetsförbrytare. Den farlige sedlighetsförbrytaren är en brottsling av vilken man med hänsyn till hans personlighet, sådan den framträder genom de begångna straffbara handlingarna, kan vänta sig ytterligare sedlighetsförbrytelser. Den farlige sedlighetsförbrytaren behöver ej vara någon vaneförbrytare. Sedlighetsförbrytelserna behöva ej motsvara någon inre brottslig böjelse hos förövaren; de kunna vara utslag av hans driftsliv. Till den 31 december 1940 ha domstolarna i 2,006 fall ådömt kastrering.

REFORMER I TYSK STRAFFRÄTT. 79    c) Till skydd mot samhällsfarliga sinnessjuka och förminskat tillräkneliga kan intagande på sjukhus eller vårdanstalt äga rum (§ 42 b StGB). Förutsättning för denna anordning är, att någon har begått en straffbelagd handling i ett tillstånd av otillräknelighet eller förminskad tillräknelighet och att den allmänna säkerheten fordrar omhändertagandet. Detta kan om så erfordras utsträckas att räcka hela livet. Domstolarna ha till den 31 december 1940 i 6,181 fall dömt till intagande å anstalt som nu sagts.
    d) Av ytterligare säkerhetsåtgärder upptar vaneförbrytarlagen intagande av samhällsfarliga alkoholister på alkoholist- eller annan vårdanstalt under en tid av längst två år (§ 42 c StGB). Asociala förbrytare, i synnerhet lösdrivare och tiggare, kunna dömas till intagande på arbetshus (§ 42 d StGB); i händelse av förnyat sådant intagande kan skyddsåtgärden utsträckas att räcka så länge som dess syfte det påkallar, närså erfordras alltså på livstid. Gentemot i visst yrke opålitliga brottslingar kan slutligen yrkesförbud tillgripas (§ 42 1 StGB).1
    Till den 31 december 1940 ha domstolarna i 1,056 fall dömt till intagande i alkoholist- eller liknande vårdanstalt, i 8,031 fall till arbetshus och i 1,585 fall till yrkesförbud.
    2. Den tyska ungdomsstraffrätten har under kriget i stor utsträckning omgestaltats; här skall blott införandet av ungdomsarrest och dom på obestämd tid mot ungdomliga brottslingar omtalas.
    a) 1923 års lag om ungdomsdomstolar stadgade en rad uppfostringsåtgärder och straff vid sidan av varandra. De åtgärder som enligt denna lag stodo till domarens förfogande uttömde emellertid ej de i ungdomens intresse önskvärda möjligheterna till påverkan av ungdomliga brottslingar som ännu befunno sig i utveckling. Om domaren icke ansåg uppfostringsåtgärder (såsom t. ex. varning, skyddsuppsikt och skyddsuppfostran) tillräckliga, måste han döma till fängelse- eller bötesstraff även i sådana fall då han ansåg dessa straff olämpliga. Dessa båda straff äro emellertid gentemot ungdomliga brottslingar i många avseenden ej på sin plats. Bötesstraff stöter på principiella betänkligheter: det är ej något straff som passar ungdom och det erbjuder ingen garanti att det drabbar den brottslige. Kortare fängelsestraff bereda ingen möjlighet att utöva ett uppfostrande inflytande; de skada ofta den dömde mera än de gagna det allmänna. Den sålunda bestående luckan mellan uppfostringsåtgärder och lämpliga straff har nu utfyllts genom ett nytt reaktionsmedel, den s. k. ungdomsarresten, som tillkommit genom en förordning av den 4 oktober 1940. Ungdomsarrest kan ådömas på högst en månad, minst en vecka eller ett veckoslut. Framför allt finns möjligheten att döma till weekend-arrest, som i regel avtjänas från lördag eftermiddag till måndag morgon. Därigenom undvikes, att den ungdomlige brottslingen ryckes från sitt arbete.
    När bör dömas till ungdomsarrest? Domaren måste pröva, om den brottsliga gärningen beror på dåliga anlag eller samhällsfientlig inställ-

 

1 Närmare om förutsättningarna för alla dessa åtgärder se SCHÖNKE, Strafgesetzbuch. 1942.

80 REFORMER I TYSK STRAFFRÄTT.ning; är detta fallet, kräves bestraffning, och ungdomsarrest är ej tilllämplig. Har den ungdomlige brottslingen däremot i stort sett goda anlag, och har han blott handlat i ungdomlig obetänksamhet utan att vara medveten om sin gärnings för folkgemenskapen fördärvliga följder, då är ungdomsarrest på sin plats. Inga ungdomliga brottslingar, vilkas förbrytarbana redan är klart utstakad, få dömas till ungdomsarrest. Oberoende av den brottsliges personlighet kan emellertid straff vara nödvändigt med hänsyn till rättskränkningens allvarliga beskaffenhet. De vanligaste fallen som leda till ungdomsarrest äro egendomsförbrytelser.
    Domaren kan döma till ungdomsarrest i stället för fängelse, arrest (Haft) eller böter. Grundtanken med ungdomsarrest är att bringa den brottslige till insikt om det samhällsskadliga i hans gärning i sådant fall då domaren ej anser straff lämpligt. Ungdomsarresten är, såsom lagstiftaren uttryckligen framhållit, ett korrektionsmedel men ej något straff. Detta har framför allt den praktiskt viktiga följden, att ungdomsarresten ej införes i straffregistret och ej kommer till synes i frejdebetyget, varigenom den brottslige undgår att bli stämplad som förut straffad. Om sålunda de verkningar äro uteslutna som försvåra den brottsliges utkomst, så söker å andra sidan ungdomsarresten att fast och eftertryckligt bringa honom till insikt om hans förseelse. En kort och sträng inskränkning i hans frihet är den väsentliga innebörden i denna åtgärd. Om ungdomsarresten sålunda undviker straffets framtida verkan, tillgodogör den sig dock dess omedelbara effekt.
    Under de mer än två år som förflutit sedan dess tillkomst har ungdomsarresten fått stor betydelse i praktiken. I hela riket lyda i genomsnitt över 52 % av alla utslag mot ungdomliga förbrytare på ungdomsarrest, och i enstaka områden uppgår ungdomsarrestens andel i utslagen till 70—80 %.
    b) Enligt tysk straffrätt hade domaren tidigare alltid att döma en brottsling till ett till tiden noga begränsat straff; dom på obestämd tid var främmande för tysk rätt. Genom förordning av den 10 september 1941 har nu mot en åldersgrupp av ungdomliga förbrytare införts dom på obestämd tid. Straffet uppgår minst till 9 månader, högst till 4 år; det rör sig alltså här om dom på relativt obestämd tid. Denna obestämda dom förutsätter, att den brottslige förfallit till straff innan han fyllt 18 år. Vidare förutsättes, att den brottslige genom den straffbara handlingen ådagalagt skadliga böjelser. Dessa böjelser måste ha till följd, att det icke kan förutses, vilken strafflängd som är erforderlig för att genom straffets uppfostrande verkan åter infoga den unge brottslingen i folkgemenskapen; det måste alltså föreligga ovisshet om uppfostringsresultatet i händelse av tidsbestämt straff. Det obestämda straffet verkställes i särskilda anstalter. Efter avtjänande av 9 månaders fängelse prövas, om den dömde kan villkorligt frigivas.
    Dessa få antydningar visa, att nygestaltningen av den tyska straffrätten gjort betydande framsteg under de sista åren och även fortsatts under kriget.

Adolf Schönke.