GUNNAR DAHLBERG. Risken att dömas för svårare brott. Nordisk Tidsskrift for Strafferet 1943 s. 145—201.

 

    I ovannämnda från Statens rasbiologiska institut utgivna undersökning behandlar prof. GUNNAR DAHLBERG den statistiska risken för att en person skall begå en kriminell handling av allvarligare beskaffenhet. Genom denna undersökning har Dahlberg slagit in på en väg som torde vara ägnad att tillföra kriminologien värdefulla rön.
    Under senare år har det i skilda länder överflödat av utredningar om orsakerna till brottslighet, framför allt ungdomens brottslighet. Ej sällan är den metod som användes ganska ensidig. Man utreder sålunda ofta de bakomliggande miljöförhållandena för en viss grupp brottslingar och framhåller sedan dessa förhållanden som typiska brottsalstrande faktorer, utan att man uppställer några kontrollgrupper från den icke kriminella delen av befolkningen. Vanligen äro nog ändå de slutsatser man drar angående brottslighetens samband med dåliga hemförhållanden och dylikt i viss mån riktiga, men man kan ej heltfrigöra sig från intrycket att dessa undersökningar ha karaktären av exempelsamlingar till fakta som betraktas som givna, att de närmast utgöra ett slags vetenskaplig novellistik. Vissa kontrollundersökningar bl. a. i Amerika — tyda f. ö. på att de slutsatser man dragit äro alltför långtgående, att skillnaden mellan brottslingar och andra med hänsyn till miljö m. m. ej är så utpräglad. Härtill kommer att det ju endast är de upptäckta brottslingarna som observeras, medan den stora gruppen icke sakfällda — särskilt bland de s. k. manschettbrottslingarna torde

804 TORGNY LINDBERG.upptäcktsprocenten vara liten — lämnas utanför. Ur denna synpunkt har en amerikansk kriminolog (SUTHERLAND) liknat de använda metoderna för att utröna varför människor bli brottsliga vid metoden att utvälja endast blåögda brottslingar och sedan med ledning av deras enda gemensamma egenskap, blåögdheten, påstå att denna är orsak till brottsligheten. Över huvud får man nog säga att kriminologiens hittillsvarande försök att i detalj fastställa brottslighetens alla skiftande orsaker ej varit ägnade att klart belysa problemet. En annan amerikansk forskare (RECKLESS) har hävdat att det är mera fruktbart att söka utröna vilket slags individer som utgöra en god eller dålig risk i brottslighetsavseende. Härigenom vinner man ju åtminstone så mycket att man får veta var profylaktiska åtgärder bäst behövas.
    DAHLBERGS frågeställning är den sistnämnda. I stället för att skriva personhistoria för en viss grupp brottslingar tar han hela befolkningen och grupper inom den som utgångspunkt och söker utforska huru många som dömas för olika slags brott, d. v. s. brottslighetsrisken. Han gör ej anspråk på att utreda huru många som bli brottsliga utan vill fastställa huru många som dömas för brott. Vid uppdelningen i grupper begränsar han sig till sådana statistiskt påvisbara faktorer som kön, ålder, civilstånd, bildningsgrad och hemort. Intet hinder torde möta mot att utvidga undersökningen att avse andra dylika faktorer, t. ex. socialklass och yrke.
    De betraktelsesätt och beräkningsmetoder som Dahlberg använt vid sin undersökning äro originella inom kriminalstatistiken och ha givit i vissa avseenden överraskande resultat. Utrymmet medger inte att i detalj redovisa vare sig de statistiska metoderna eller de uppnådda resultaten. Följande må nämnas. Med utgångspunkt från de straffregisterbrott som registrerats under år 1937 har Dahlberg beräknat att risken för att en man, som lever livet ut upp till 70-årsåldern, skall föröva ett dylikt svårare brott är något över 7 %. Störst är risken i 15—18-årsåldern, varefter den avtar år från år för att efter fyllda 50 år vara försvinnande liten. För en kvinna är risken endast en tiondel av risken för en man. För stadsbefolkningen är risken (11 %) dubbelt så stor som för landsbefolkningen (5.5 %). Mer än var tionde man bosatt i stad beräknas alltså komma att begå ett svårare brott under sin livstid. Med hänsyn till civilstånd är risken ungefär lika stor för gifta män som för ogifta, i de yngre åldersklasserna dock något högre för de gifta, medan de frånskilda förete betydligt högre risksiffror (17.5 %). Dahlberg vill tyda detta så, att personer med kriminella tendenser förhållandevis tidigt ingå äktenskap men efter jämförelsevis kort tid bli skilda. Även för änklingar ligga emellertid risksiffrorna på högre nivå än för de gifta och ogifta.
    Största intresset knyter sig till de resultat som vunnits med hänsyn till skilda brottstyper. Risken för tjuvnadsbrott, som uppgår till ungefär halva den sammanlagda brottsrisken, är särskilt hög i yngre år och avtar sedan kontinuerligt. För bedrägeri och förskingring sjunker risken långsammare och här är det karakteristiskt att frekvensen är störst för

ANM. AV DAHLBERG: RISKEN ATT DÖMAS FÖR SVÅRARE BROTT. 805de gifta eller, som förf. uttrycker det: en man med bedrägliga tendenser lyckas jämförelsevis ofta förmå en kvinna till äktenskap innan han begår ett bedrägeri, för vilket han blir dömd. För våldsbrott är risken låg i yngsta åldersgruppen och når sitt maximum först i 21—25-årsåldern; enligt Dahlberg är orsaken delvis stigande kroppskrafter och tilltagande spritmissbruk. Våldsverkarna äro till övervägande del ogifta. Beträffande sedlighetsbrott har Dahlberg, i motsats till vad som vanligen antages, funnit att risken är högre för stadsbefolkningen än för landsbefolkningen (0.38 resp. 0.2 %). Risken för sedlighetsbrott är störst i yngsta åldersgruppen, avtar sedan något men är så gott som konstant från 20-årsåldern upp till 50-årsåldern, varefter en mindre höjning inträder. I fråga om rattfylleri är risken störst för män i 35—40-årsåldern som bo i städer; förklaringen torde vara att dessa disponera motorfordon i större utsträckning än andra. Härtill kommer att de gifta äro i majoritet, särskilt bland de yngre åldersklasserna. Enligt en för Dahlberg typisk formulering förefalla med andra ord de tidigt gifta vara ett urval av personer, som dels ha benägenhet att berusa sig, dels ha tillgång till bil. Av intresse är att risken att begå militära brott är nästan sju gånger så hög för stadsbefolkningen som för landsbefolkningen, ehuru båda grupperna efter inkallelse till militärtjänst leva i samma miljö.
    I de ovannämnda risksiffrorna ingå ej de psykiskt abnorma som vid sinnesundersökning hänförts under 5:5 eller 5:6 strafflagen; dessa grupper behandlas för sig. I verkligheten är brottslighetsrisken alltså ändå litet högre än som angivits.
    Som ovan anförts avser Dahlbergs undersökning endast risken för förstagångsbrottslighet. Det naturliga komplementet till utredningen synes vara en återfallsundersökning för de redan straffade för att utröna risken för nya brott. Den förstnämnda frågeställningen belyser behovet av brottsförebyggande åtgärder, den sistnämnda behovet av effektivare metoder för behandling av brottslingar.
Torgny Lindberg.