HILDING EEK. Administrativa frihetsberövanden. Bidrag till studiet av rättssäkerhetsmomenten i socialrätten. Uppsala 1943. Almqvist & Wiksell. 201 s. Kr. 10.00.

 

    Vid närmare eftertanke måste man förvåna sig över, huru ringa intresse rättsvetenskapen visat för den problemkrets som har de djupt ingripande tvångsåtgärderna mot individen inom socialrätten till medelpunkt. Medan frågorna om straffets rättsgrund och utformning i detalj och om individens skydd mot godtyckliga ingrepp från statsmakternas sida på straffprocessens och straffverkställighetens område ingående debatterats och analyserats, hava motsvarande spörsmål lämnats helt åsido eller besvarats högst summariskt, när det gällt de för individen minst lika ödesdigra åtgärder som ansetts påkallade med hänsyn till hans oförmåga att taga vård om sig själv,

att försörja sig och de sina genom nyttigt arbete eller på grund av hans behov av uppfostran och yrkesutbildning. Otvivelaktigt fyller sålunda dr Eeks föreliggande avhandling en lucka i vår nyare rättslitteratur, och boken läses med intresse och behållning på grund av det lättillgängliga skrivsättet och de träffande och praktiskt värdefulla påpekanden och slutsatser, som framställas i de skilda kapitlen. Särskild behållning giver enligt anmälarens mening undersökningen av rättssäkerhetskravet i allmänhet inom administrationen med utgångspunkt från det ofta missförstådda konstitutionella stadgandet i RF § 16. Framställningen av den administrativa processen på ifrågavarande område samt av kontrollerna över tvångsmedlens handhavande är intressant bl. a. därför, att den blottar åtskilliga brister i lagstiftningen samt visar behovet av den administrativa rättskipningens genomgripande reformering i allmänhet, alltså även utanför socialrättens område. I förbigående må dock en anmärkning göras mot förf:s framställning på s. 45—46: det förefaller som om han något underskattade det judiciella inslaget i sådana kontrollorgan som interneringsnämnden och ungdomsfängelsenämnden.
    Diskussionen om de administrativa frihetsberövandenas syfte är intresseväckande. Mot en mera kriminalpolitiskt färgad uppfattning av den yttersta grunden för dessa ingripanden ställer förf. en socialrättslig teori: de administrativa frihetsberövandena äro att inordna vart och ett i sitt socialrättsliga sammanhang såsom radikalmedel för genomförande av det särskilda syfte, som ligger bakom en viss lagstiftning. Ehuru förf. sålunda avvisar det bl. a. av anmälaren gjorda försöket att finna ett gemensamt syfte bakom alla ifrågavarande typer av åtgärder — ett försök som jag villigt medgiver främst skett med åtgärderna mot verklig social vanart för ögonen — synes förf. i slutkapitlet dock benägen att ytterst återföra dem alla på en enhetlig princip som han finner vara socialrättens ledande tanke: självförsörjningsplikten, som åvilar varje medborgare. Att det ena eller andra betraktelsesättet de lege ferenda kan leda till olika utformning t. ex. av lagstiftningen om lösdrivare och andra arbetsskygga personer synes tydligt, och sökandet efter det socialrättsliga tvångets rättsgrund har sålunda icke enbart teoretiskt intresse. Ehuru förf. gör flera skarpsinniga reflexioner och paralleller, synes hans framställning icke utgöra sista ordet i denna svåra fråga. Det skulle likväl föra för långt att här öppna en diskussion i ämnet.
I. A.

 

THORE ENGSTRÖMER. Om konkursgäldenärs vid konkursens inträde anhängiga rättegångar med hänsyn till nya rättegångsbalken. Uppsala & Leipzig 1943. Lundequistska bokhandeln, Harrassowitz. 21 s. Kr. 0.75. — Uppsala universitets årsskrift 1943: 6.

 

    Om under en rättegång rörande ett ekonomiskt intresse ena parten råkar i konkurs, inställer sig frågan, vilken verkan detta bör få för processens fortgång; parten har ju ej längre oinskränkt frihet att bestämma över sin ekonomi. Saken blir aktuell både om rättegången rör en fordran av beskaffenhet att kunna göras gällande i konkursen och om processen angår egendom, som hör till konkursboet. I föreliggande skrift behandlas endast det

senare fallet. Förf. konstaterar, att uttryckliga lagbestämmelser i ämnet saknas men att frågan varit föremål för ganska mycken uppmärksamhet i vår litteratur och rättspraxis. Han lämnar också en utförlig redogörelse för de synpunkter, som därvid kommit till uttryck, och kompletterar denna med en framställning av sakens läge i våra nordiska grannländer. För egen del förordar förf., att en blivande lagstiftning grundas mera på praktiska ändamålssynpunkter än på teoretiska överväganden angående innebörden av den rättsliga förändring, en person undergår genom att komma i konkurs. Hänsyn bör tagas till både konkursborgenärernas, gäldenärens och motpartens intressen. En för alla tillfredsställande lösning finner förf. kunna åstadkommas genom en regel att domstolen skall underrätta konkursboet om rättegången och att boet därefter skall vara skyldigt att inträda som part i gäldenärens ställe vid äventyr att den omtvistade egendomen eljest anses icke höra till konkursboet utan vara en gäldenärens tillgång utanför konkursen. Genom en sådan regel skulle den i litteraturen omtvistade frågan, huruvida en dom mot gäldenären blir bindande mot konkursboet, förlora sin aktualitet. Beträffande ett annat omstritt spörsmål, frågan om ansvaret för rättegångskostnaderna i fall då konkursboet inträtt såsom part, förordar förf. en lösning enligt de linjer, som för ett liknande fall uppdragits i 18 kap. 10 § nya RB.

S.J.S.