Domareden oeh Mose lag. Den svenska rättens recipiering av mosaisk rätt har på sistone varit föremål för en särskild uppmärksamhet, som tagit sig uttryck bl. a. i tre i SvJT omnämnda uppsatser (HENRIK MUNKTELL: Mose lag och svensk rättsutveckling, Lychnos 1936 s. 131—150; NILS BECKMAN: Den mosaiska straffrätten, FJFT 1941 s. 111—119; J. E. ALMQUIST: Karl IX och den mosaiska rätten, Lychnos 1942s. 1—32; jfr BECKMAN SVJT 1943 s. 329—331). I samtliga har berörts Karl IX:s märkliga företal av år 1608 till den nya upplagan av landslagen, varigenom vissa mosaiska straffbestämmelser angående grövre brott, upptagna i ett särskilt appendix till lagen, gjordes till gällande svensk rätt. Bl. a. har diskuterats vad som varit drivfjädern till att på detta sätt primitiva judiska rättsbud likställts med svensk lag. Mot den äldre uppfattningen att åtgärden avspeglade Karl IX:s »kärva, hårda natur och stränga protestantism» har Almquist, stödd på ett omfattande, delvis nytt material, hävdat att konungens åtgärd varit en ren nödfallsutväg, som måste ses mot bakgrunden av det vid samma tid inträffade avbrottet i lagstiftningsarbetet och som var framtvingad av det starka behovet att ha något, visst att sätta i den genom 1608 års företal såsom papistisk även formellt upphävda kyrkobalkens ställe.
    Som ett bidrag till diskussionen har jag endast velat bringa i erinran ett litet dokument som måhända kan vara av åtminstone något intresse i saken och som jag ej sett nämnt tidigare.
    Bland den äldre litteraturen om mosaisk rätt lär väl Göttingen-professorn JOHANN DAVID MICHAELIS' »Mosaisches Recht» (1770—75, 2. u. 1776—80, 6 bd; dansk övers. i 3 bd Köpenhamn 1780—83) intaga ett av de större rummen. M., som var född 1717 och dog 1791, var filosof och orientalist samt idkade ett flitigt författarskap jämväl i teologi och åtskilligt annat.¹ Hans nämnda verk är tillägnat en svensk, nämligen den äldste av jurisprofessorerna RABENIUS, OLOF (Olaus) R. I företalet nämner M. att R. 1757 uppehöll sig i Göttingen och åtnjöt enskild undervisning av M. i mosaisk rätt; de anteckningar M. därvid fört utgjorde grundvalen för verket.² Efter företalet har M. låtit avtrycka ett utdrag

 

¹ Han översatte engelsk skönlitteratur och skrev bl. a. »Nöthige Aufmerksamkeit, die man bey Vorschlägen zu Anlegung einer Witwencasse zu beobachten hat».
² Med anledning av ett par uttalanden av Beckman i dennes ovan nämnda uppsats i FJFT må anmärkas dels att M. noga skiljer mellan »mosaisk lag», varmed han menar den lag som meddelades genom Moses, och »judisk lag», varmed han tydligen menar all bland judarna gällande rätt, dels ock att han fram

ur ett brev från R., däri denne går in på frågan om receptionen av mosaisk rätt i Sverige. I brevet — på latin — nämner R. att de svenska domarena med ed förbinda sig att döma efter Guds och Sveriges lagar och stadgar samt att det rått skilda meningar om vilka »Guds lagar» som lagstiftaren avsett i RB 1: 7. Han uppger att enligt de flestas åsikt avsetts naturrätten, »som också är gudomlig», men att ingen ansett att det vore fråga om mosaisk rätt. R. anser för sin del att det just är fråga om mosaisk rätt och menar att han är den förste som omfattat denna åsikt. Han omtalar i brevet vidare Karl IX :s stadfästelse 1608 och ovan nämnda appendix till landslagen. R. sätter liksom Almquist tillkomsten av appendix i samband med det allmänna lagstiftningsarbetet men menar att detta bland annat gått ut på att få straffrätten mera i överensstämmelse med Mose lag.¹ Att starka krafter, främst bland prästerskapet, strävat i denna riktning, framgår med all tydlighet av Almquists uppsats. R. berättar vidare i sitt brev om appendix: »Detta appendix ur Mose lagar har därefter fogats till alla upplagor av lagboken på svenska men fattas, om jag inte misstar mig, i Loccenii latinska upplaga. — — — Receptionen begränsades inte till blott de stycken som sammanställts i appendix. Jag erinrar mig ett fall från sekelskiftet, då en kvinna, för det hon förtegat sitt rätta kön, i högsta instans dömts till döden enligt samma lag, vilket straff emellertid genom kunglig nåd förvandlades till närmast lägre straff.² Under detta århundrade tillkom även det ovan nämnda (domar) edsformuläret, vilket därefter oförändrat inflöt i den nya lagbok som antogs 1734.» I domaredens avfattning, säger R., kvarstår ett spår av vad som fordom gällt. Med syftning på det sist sagda skriver M. i sitt företal, att även om Mose lag inte mera citeras i svenska domstolar så måste nog ändå i svensk rätt finnas mycket kvar av den äldre subsidiära rätten (d. v. s. mosaisk rätt).
    R:s tolkning av orden »Guds lag» i domaredsformuläret är väl inte den nu gängse. KALLENBERG (Sv. civilprocessrätt I s. 238) menar att de böra förstås som åsyftande icke Mose lag utan överhuvud Guds ord eller källan till den kristna religionens läror. Han åberopar WREDE (Civilprocessrätt I s. 113 f), som tolkar uttrycket så att domaren genom eden förbinder sig att söka såvitt möjligt i sina domar tillämpa kristen-

 

håller, att enligt mosaisk rätt — såsom han fattar begreppet — endast två slag av dödsstraff funnos: att dräpas med svärd (vilket ingalunda var detsamma som att halshuggas) och att stenas. Ett slag av korsfästelse förekom, säger M., men avsåg den döda kroppen efter en avrättad brottsling och innebar ett särskilt, diffamerande tilläggsstraff. Så småningom infördes också den romerska korsfästelsen bland judarna. M. uppger att han funnit det första exemplet härpå hos Josephus, enligt vilken den judiske konungen Alexander låtit korsfästa 800 judar. Brännande fanns enligt M. icke som dödsstraff i Mose lag utan hade där samma karaktär som korsfästelsen.
¹ Repurgata religione, aevo Gustavi I. de novo codice cogitatum fuit, tum alias ob causas, tum quod in criminalibus poenae legibus Mosaicis & divinis haud satis convenienter definitae essent: at cum in dies diesque mora huic sese objiceret proposito, Carolus IX. necessum tandem habuit, codicem istum antiquum (landslagen) typis publicare & confirmare, hac tamen addita cautione, quod judices in enormibus & aliis hujuscemodi delictis gravioribus — — — sequerentur leges divinas in S. Scriptura expressas, quae deinceps suo loco introducerentur.
² Måhända något av de rättsfall som omnämnas av Flintberg, del 2. s. 23.

domens etiska grundsatser. Nya Lagberedningens den 28 juni 1883 avgivna utlåtande i fråga om ändring av edsformulären¹ berör inte det nu ifrågavarande spörsmålet, liksom ej heller processkommissionens och processlagberedningens betänkanden. En ledning har man emellertid i edsformulärets tillkomsthistoria. Både Kallenberg och Wrede angiva som källa för edsformuläret i den form detta har i RB 1:7 ett kungl. brev den 11 febr. 1687.² Det formulär som däri föreskrives och som tillika innebär en trohetsed till Karl XI är emellertid mycket vidlyftigare än det i RB 1: 7. »Gudz och Sveriges Lag» nämnas bland domarens rättesnören (jämte »Stadgar, afhandlingar och Beslut, goda loflige bruk och sedvanar»). Ur förarbetena till 1734 års lag må nämnas att 1688 års förslag till rådstuvubalk i kap. I § 3 hänvisar till 1687 års brev: »Så bör och ingen något af ofva(n)nämde embete³ tillträda förr än han— — — swurit konungen sin underdånighetz och trohetz ed— — —; som alt skall skee på dät sätt som föreskrifwit är eller föreskrifwit warder — — —». Ej heller 1717 års förslag till RB innehåller något särskilt formulär till domared. I 1 kap. § 4 heter det: »Ingen domare tillträde domsätet, förr än han domareeden aflagt, effter thet sätt som nu inrättat är, eller af konungen framdeles inrättas kan.» Däremot har 1723 års förslag till RB i kap. I § 1 ett edsformulär som, ehuru kortare än formuläret i RB 1:7, dock är ganska likt detta.
    Tar man i beaktande att uttrycket »Guds lag» inkommit i edsformuläret på en tid⁴ då Mose lag i vissa delar var gällande svensk rätt och då »Guds lag» och »Mose lag» användes som synonyma begrepp ligger det väl nära till hands att godkänna R:s tolkning. En helt annan sak är givetvis vilken mening som nu bör inläggas i orden i RB 1: 7 och nya RB 4:11, där domareden ju förekommer i huvudsak oförändrad, med allenast ett par mindre jämkningar, väsentligen i överensstämmelse med vad redan Nya Lagberedningen föreslagit i sitt ovan omnämnda utlåtande. Ty man lärer få utgå ifrån att processlagberedningen inte velat tolka sitt stadgande på samma sätt som R. gjorde med RB 1: 7.
Bengt Lassen.

 

¹ Tryckt som bilaga till III delen av beredningens betänkande angående rättegångsväsendets ombildning.
² Schmedeman s. 1105.
³ Näml. borgmästare och rådmän.
⁴ I de äldre, sinsemellan tämligen lika stadgandena om domared i MELL Tingm B I, StL KonB I § 1 och KrLL Tingm B I § 1 saknas uttrycket, likaså i KrLL KonB XXXV.