Utredning om stängselskyldighet vid järnvägar. Efter gemensam beredning med cheferna för kommunikations- och jordbruksdepartementen har chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bergquist, i statsråd d. 1 okt. 1943 anfört följande.

822 FRÅN LAGSTIFTNINGSARBETET.    »Riksdagen har i skrivelse d. 3 juni 1942 (nr 302) hemställt om utredning angående statens järnvägars stängselskyldighet.
    Varken statens järnvägar eller enskilda järnvägsföretag äro i lag förpliktade att hålla banorna inhägnade, och ej heller har sådan stängselskyldighet ålagts ägarna av den mark som gränsar till banorna. Lagen d. 2 juni 1933 om ägofred, som reglerar stängselskyldigheten, avser nämligen icke stängsel utmed järnväg.
    För statens järnvägar ha emellertid i administrativ ordning meddelats föreskrifter om hållande av stängsel. Sålunda har K. M:t i skrivelse d. 18 juni 1926 anbefallt järnvägsstyrelsen att beträffande de järnvägslinjer, vilkas underhåll ankommer på statens järnvägar, tills vidare upprätthålla befintligt stängsel. Sedermera har K. M:t i skrivelse d. 18 nov. 1932 förklarat bl. a., att hinder från K. M:ts sida icke mötte för borttagande av stängsel utmed statens järnvägar i den omfattning, som av vederbörande länsstyrelse tillstyrkts, eller därutöver i den mån överenskommelse kunde träffas mellan järnvägsstyrelsen samt vederbörande ägare och brukare av mark. Dylika överenskommelser ha slutits i ganska stort antal.
    I enlighet med sistnämnda skrivelse har järnvägsstyrelsen underlåtit att vidmakthålla stängsel utmed vissa bansträckor. Från jordägarhåll har emellertid den åsikten hävdats, att statens järnvägar hade civilrättslig skyldighet att hålla stängsel, oaktat sådan skyldighet icke stadgats i lag. Vid expropriationer av mark för anläggande av banor skulle nämligen jordägarna ha bibragts den uppfattningen, att statens järnvägar för all framtid skulle hålla banorna inhägnade. Därjämte har från jordägarhåll påpekats, att någon ersättning för den kostnad, som ett framtida underhåll av stängsel skulle komma att medföra för jordägarna, icke medräknats vid expropriationerna.
    De enskilda järnvägsföretagen torde i regel vara förpliktade att hålla sina banor inhägnade. Sådan skyldighet har nämligen brukat stadgas i samband med att företagen erhållit koncession för järnvägsdriften.
    Frågan om järnvägarnas stängselskyldighet står i nära samband med reglerna om skadestånd för sådana fall, då hemdjur skadats eller dödats i följd av järnvägstrafik. Enligt 6 § lagen d. 12 mars 1886 angående ansvarighet för skada i följd av järnvägs drift är järnvägens innehavare skyldig att betala skadestånd, om nötkreatur eller häst under betesgång skadats eller dödats i följd av järnvägens drift, även om icke järnvägens förvaltning eller betjäning vållat skadan. Dock föreligger ej denna vidsträckta skadeståndsskyldighet i vissa fall, bl. a. om djurets ägare själv föranlett skadan genom underlåtenhet att fullgöra honom jämlikt åtagande eller på annan grund åliggande skyldighet mot järnvägens ägare eller innehavare. Skadeståndsrisken kan alltså överflyttas från järnvägsföretaget genom sådana överenskommelser om stängselunderhåll, som förut berörts. För mindre hemdjur, som skadats eller dödats i följd av järnvägs drift, är järnvägens innehavare ersättningsskyldig endast om järnvägens förvaltning eller betjäning varit vållande till skadan.
    Såsom angivits i det föregående är stängselskyldigheten icke reglerad på samma sätt för statens järnvägar och enskilda järnvägar. Omfattningen av den stängselskyldighet, som åvilar statens järnvägar, är ej fullt klar, och de

FRÅN LAGSTIFTNINGSARBETET. 823överenskommelser om upphävande av denna skyldighet, som järnvägsstyrelsen träffat med olika markägare, ha fått ett något växlande innehåll.
    Ifrågavarande spörsmål synas böra bliva föremål för särskild utredning. Denna bör till en början avse att klarlägga det nuvarande rättsläget. På grundval härav bör därefter övervägas, vilka regler som lämpligen böra gälla på detta område. Utredningen bör avse såväl statens järnvägar som de enskilda järnvägarna och åsyfta att i möjligaste mån undanröja opåkallade olikheter i rättsläget. Om det visar sig lämpligt, må även frågan om stängsel utmed spårvägar upptagas till behandling.
    Vid utredningen bör en skälig avvägning eftersträvas mellan trafikföretagens och markägarnas stridiga intressen. Det bör också undersökas, huruvida den tekniska utvecklingen inom trafikväsendet eller de nutida förhållandena på jordbrukets och boskapsskötselns område kunna möjliggöra en lösning av hithörande spörsmål efter nya linjer. I den mån så befinnes påkallat, må även de gällande skadeståndsreglerna på detta område upptagas till omprövning.
    Utredningen bör lämpligen anförtros åt en inom justitiedepartementet tillkallad utredningsman, som bör få tillfälle att samråda med personer, vilka besitta särskild insikt och erfarenhet på föreliggande område.»
    K. M:t bemyndigade chefen för justitiedepartementet att utse en person att inom departementet verkställa utredning beträffande stängselskyldighet vid järnvägar och därmed sammanhängande spörsmål samt högst fem personer att på kallelse av utredningsmannen deltaga i överläggningar med honom (jfr nedan s. 862).