Återfallsstatistiken. I anledning av proposition nr 86 till 1939 års lagtima riksdag, med förslag till lag om villkorlig dom m. m., väcktes i andra kammaren av herr Dahlbäck m. fl. motion (II: 374) med yrkande om viss omläggning och utvidgning av rättsstatistiken. Motionärerna framhöllo, att det inom den nuvarande statistiken ej fördes någon fortlöpande sammanställning över återfall i brott redovisade med utgångspunkt i första brottet. Vid förarbetena till de i propositionen framlagda lagförslagen hade för en fyraårsperiod, åren 1922—1925, upprättats statistik över i vad mån de därunder villkorligt eller ovillkorligt dömda — såvitt de redovisats i straffregistret — under en tioårsperiod ånyo förövat brott (se SvJT 1937 s. 887). I det till grund för propositionen liggande sakkunnigbetänkandet hade uttryckligen framhållits, att denna undersökning, som utförts under medverkan av artikelförfattaren, torde vara den första i Sverige publicerade återfallsstatistik av större omfattning, vari till utgångspunkt tagits icke återfallet utan det första brottet. — Första lagutskottet fann det vara uppenbart, att det för bedömandet av den villkorliga domens verkningar vore av största värde att en fort-

löpande sådan statistik fördes; i synnerhet som med de nya lagarna infördes en ny hos oss ännu oprövad form av villkorlig dom. På hemställan av utskottet anhöll riksdagen i skrivelse till K. M:t, nr 388, om sådan omläggning och utvidgning av rättsstatistiken rörande olika grupper av brottslingar i den mån redovisning skedde i straffregistret, att därav kunde på ett tillfredsställande sätt utrönas vilken verkan olika slag av samhällsreaktion under en följd av år haft på de under vart år dömda. I anbefallt yttrande över riksdagens hemställan tillstyrkte statistiska centralbyrån år 1939 denna under hänvisning bl. a. till att ämbetsverket redan år 1936 hos K. M:t. gjort framställning om medel för utarbetande av en rationell återfallsstatistik.— Riksdagens anhållan är alltjämt beroende på K. M:ts prövning.
    Alla reformer inom lagstiftningen och inom rättsväsendet över huvud bygga ju på erfarenheter, d. v. s. på iakttagelser av vad som förekommit inom samhällslivet. För att man rätt skall kunna tillgodogöra dessa kräves emellertid oundgängligen, att man skaffar sig en systematisk och så vitt det står i mänsklig makt tillförlitlig överblick över dem. En sådan överblick kan, då det gäller massföreteelser, erhållas endast med hjälp av korrekt statistik, och en dylik är därför en nödvändig förutsättning för snart sagt allt reformarbete inom rättsväsendet. Vad särskilt angår straffrättens område, så förefaller det som om man åtminstone tidigare varit mera böjd för hypotetiska spekulationer än empirisk forskning beträffande brottsligheten och dess bekämpande. En bidragande orsak härtill kan ha varit en viss, icke alldeles ogrundad misstro till den hittills förda kriminalstatistikens tillförlitlighet och förmåga att klarlägga sammanhangen. I den mån denna misstro vidlåder den officiella svenska statistiken över återfall i brott, måste den i själva verket anses synnerligen välmotiverad. Detta är så mycket mera beklagligt som det här är fråga om den måhända viktigaste delen av kriminalstatistiken.
    Syftet med en återfallsstatistik i egentlig bemärkelse är i första hand att visa sannolikheten eller, med ett annat ord, risken för att den som begått brott och underkastats den därför bestämda samhällsreaktionen ånyo gör sig skyldig till brott. Genom att på lämpligt sätt gruppera brottslingarna efter deras personliga förhållanden (ålder, kön, civilstånd, yrke m. m.), brottens beskaffenhet (vinningsbrott, våldsbrott, otuktsbrott m. m.), samhällsreaktionernas art (straffarbete, fängelse, tvångsuppfostran, ungdomsfängelse, förvaring, internering, villkorlig dom m. m.), återfallsgraden, d. v. s. antalet återfall, och återfallets »inkubationstid» erhålles underlag för bedömande av nämnda risk och därmed även en ledning för kriminalpolitiken. Det grundläggande villkoret för att statistiken skall kunna fylla sitt ändamål är emellertid, att de relativtal vilka skola uttrycka återfallsrisken eller, som den också kallas, återfallsprocenten bestämmas på ett ur logisk synpunkt oanfäktbart sätt. Det är framförallt härutinnan som den löpande officiella, svenska återfallsstatistiken brister.
    Sistnämnda statistik ingår i statistiska centralbyråns årliga berättelser om brottsligheten i riket. Centralbyrån utgår i sin statistik från an-

talet under ett visst år för straffregisterbrott sakfällda personer och redovisar huru många av dem som förut varit sakfällda för sådana brott. Att denna redogörelse har ett visst värde kan väl icke bestridas. Om man exempelvis får veta, att av 10,000 under en viss tidsperiod för straffregisterbrott sakfällda personer 3,000 förut sakfällts för dylikt brott, så är detta av intresse framförallt såsom utvisande att straffregisterbrottslingarnas armé under perioden tillförts 7,000 nya rekryter. Man kan däremot icke av de anförda talen draga slutsatser beträffande återfallsbrottslighetens omfattning eller den s. k. återfallsprocenten. Denna procent erhålles sålunda icke genom att sätta antalet återfallsbrottslingar under en viss period i relation till hela antalet brottslingar under samma period. Undersökningen bör i stället utgå från en grupp förstagångsförbrytare och resultera i tal, som utvisa huru stor procent av dessa som återfallit. Att denna grundprincip är den riktiga har man varit på det klara med sedan (minst 50 år tillbaka i tiden. Internationella kriminalistföreningen översände år 1895 till de olika regeringarna en promemoria angående åstadkommande av en återfallsstatistik i enlighet därmed. Bland författarna till promemorian märkes den frejdade juristen FRANS VON LISZT. Till grund för densamma har legat en utredning av en annan tysk forskare, vid namn KÖRNER. Den officiella statistiken i vissa länder företer ansatser i rätt riktning, men ännu har veterligen steget ingenstädes tagits fullt ut. Professor JOHAN C. W. THYRÉN yttrade år 1910 rörande en sådan rationalisering som här är i fråga bl. a.: »Det är väl icke antagligt, att huvudresultaterna, vare sig det gäller återfallets sammanhang med vissa levnadsförhållanden eller återfallsprocenten vid särskilda återfallsgrader eller särskilda brottstyper eller återfallets inkubationstid, skola ställa sig mycket annorlunda än de efter nuvarande bristfälliga metoder beräknade; siffrorna bliva naturligtvis i detalj något annorlunda men torde i det hela komma att tala samma språk. Dock är det tydligtvis en stor fördel att kunna stödja dessa resultater på fullt oantastlig grund.»
    Förespråkarna för den rationella metoden vilja icke förneka, att resultaten av denna och den hittills tillämpade metoden tillfälligtvis kunna komma att ungefärligen sammanfalla, men måste göra gällande, att en sådan överensstämmelse, då den förekommer, beror på en underlig lek av slumpen. De principiella olikheterna mellan metoderna äro så djupgående, att man omöjligt kan förutsätta en regelmässig approximativ likhet mellan det ena beräkningssättets facit och det andras. Nämnda olikheter bestå däri, att man med den hittills tillämpade metoden icke kan — såsom nödvändigt måste och med den andra metoden tvärtom kanske — taga hänsyn till förändringar i folkmängdens storlek och sammansättning, växlingar i den totala brottslighetens omfattning samt dödligheten och andra på den s. k. återfallskapaciteten inverkande omständigheter. Rätt avtecknad torde återfallsbrottsligheten komma att förete en betydligt mörkare bild än den som framträder ur den hittills förda statistiken.
    På några mycket begränsade områden ha i vårt land officiella statis-

tiska undersökningar utförts med mer eller mindre fullständig tillämpning av den rätta metoden. Sålunda lämnar statistiska centralbyrån i sina berättelser över brottsligheten för åren 1935 och 1940 tillnärmelsevis korrekta uppgifter om det procentuella antalet villkorligt dömda, vilka under prövotiden begått brott och på grund därav förverkat det villkorligt medgivna anståndet med straffet. Vidare har fångvårdsstyrelsen i sin ämbetsberättelse för år 1941 intagit en approximativ kalkyl över återfallsfrekvensen i egentlig mening bland de till ungdomsfängelse dömda och bland unga straffångar (se SvJT 1942 s. 458). Slutligen må erinras om den inledningsvis omnämnda statistik, som upprättats under förarbetena till lagförslagen rörande villkorlig dom m. m.
    Under senare år ha några svenska forskare ägnat sig åt de återfallsstatistiska problemen. Bland dessa forskare är att nämna med. dr SVEN AHNSJÖ, vars avhandling Delinquency in girls and its prognosis, Lund 1941, innehåller en undersökning rörande återfall bland flickor, som utskrivits från skyddshem eller allmän tvångsuppfostringsanstalt. Avhandlingen är anmäld i SvJT (1943 s. 140) av sekreteraren i ungdomsfängelsenämnden T. LINDBERG, vilken utfört den ovan omförmälda, i fångvårdsstyrelsens berättelse för år 1941 intagna kalkylen. Såväl denna kalkyl som dr Ahnsjös återfallsstatistik ha verkställts med ledning av professorn i rasbiologi vid Uppsala universitet, med. dr GUNNAR DAHLBERGS  arbete Statistical Methods for Medical Students, London 1940 (jfr SvJT 1942 s. 459 noten). Professor Dahlberg har själv ådagalagt sitt intresse för speciellt återfallsstatistiken senast i sin i Nordisk Tidsskrift for Strafferet (1943 s. 145) publicerade uppsats om risken att dömas för svårare brott, i vilken uppsats avsaknaden av metodiskt korrekta undersökningar av de återfallsstatistiska problemen påtalas. Artikelförfattaren tillåter sig att här även omnämna sina egna försök att efter en från auktoritativt håll godkänd plan på grundvalen av straffregistret genomföra en undersökning av återfallsförhållandena under 1920- och 1930-talen. För detta arbetes påbörjande och bedrivande under viss tid har understöd lämnats från Längmanska kulturfonden, men för dess fullföljande krävas ytterligare medel. Huru dessa skola erhållas står, då detta skrives, ännu i vida fältet.
    Tillfogas må, att Svenska kriminalistföreningen uttalat önskemål om en reformering av återfallsstatistiken efter ovan antydda riktlinjer (se SvJT 1941 s. 803).

Sverker Groth.