Domstolskarriären.¹ Domarutbildning och domarkarriär i vårt land följa sinsemellan tämligen olikartade riktlinjer, alltefter som det gäller lantdomarbanan eller stadsdomarbanan. Den följande framställningen syftar till att giva en schematisk bild av förhållandena å stadsdomarbanan.
    I vårt land finnas 37 städer, i vilkas rådhusrätter jämte borgmästaren sitta minst två lagfarna ledamöter, och vid dessa städers rådhusrätter sysselsättas 248 ordinarie befattningshavare i domarställning, näm-

 

¹ Ur tvenne föredrag hållna vid Sveriges domareförbunds årsmöte den 16 oktober 1943.

ligen 37 borgmästare, 3 magistratssekreterare, 124 rådmän, 80 assessorer och 4 stadsnotarier. Härutöver finns det ett antal mindre städer med rådhusrätt, som var för sig ha färre än 3 lagfarna ledamöter. Dessutom finnas särskilda polisdomare i Stockholm och Göteborg. Stadsdomarkåren har således en betydande numerär. Att dess rättsvårdande funktioner äro av en fundamental betydelse för vårt svenska kultursamhälle är en sanning, höjd över varje tvivel.
    Det har sagts om lantdomarnas utbildning, att densamma skulle vara av synnerligt värde bland annat i två hänseenden. Den skulle nämligen under tingstjänstgöringen giva de unga juristerna tillfälle att under insiktsfull ledning komma i direkt kontakt med allmänheten. Dessutom skulle den bereda domaraspiranterna möjlighet att under tjänstgöringen i hovrätt inhämta tungt vägande lärdomar genom samarbete med ett stort antal framstående, i domarvärv väl förfarna jurister. Givetvis äro dessa reflexioner riktiga. Vad stadsdomarutbildningen beträffar är densamma visserligen icke enhetligt utformad, men man torde dock kunna säga, att denna utbildning, sådan den bedrives vid rådhusrätterna i rikets större städer, företer fördelar av samma slag som lantdomarutbildningen. Man skulle till och med kunna våga det påståendet, att dessa fördelar på visst sätt äro starkast accentuerade just vid dessa större rådhusrätter. Den unga juristen kommer där under lång tid oavbrutet i kontakt med allmänheten i ett stort antal växlande situationer. Rättsförhållandena äro ofta invecklade, av betydande proportioner, rikt fasetterade och snabbt skiftande. Handledningen av aspiranter är fast och sakkunnig, kontrollen över dem effektiv och ändamålsenlig.
    Då jag i detta sammanhang talar om rikets större städer, syftar jag på Stockholm, Göteborg och Malmö. Rekryteringen av domarkrafter vid rådhusrätterna i de medelstora och mindre städerna har på senare tid i stort sett skett bland yngre hovrättsjurister med fiskalskompetens. Då rekryteringen skett på detta sätt, har följaktligen icke förelegat någon principiell skillnad mellan stadsdomar- och lantdomarutbildningen. Dock har stundom någon tids provtjänstgöring vid vederbörande rådhusrätt förekommit för aspiranter å tjänster vid dessa stadsdomstolar. Vid rådhusrätterna i de medelstora städerna har undantagsvis också förekommit, att till rådmän utnämnts yngre jurister, som fått sin utbildning vid rådhusrätt i någon av rikets större städer. Så har exempelvis varit fallet i Borås, Gävle och Västerås.
    Om vi därefter, för att återgå till de större städerna, kasta en blick på domarutbildningen vid Stockholms rådhusrätt, torde det kunna fastslås, att, innan verkningarna av kungörelsen den 4 maj 1934 angående behörighet till vissa befattningar vid rådhusrätt gjorde sig gällande, aspiranterna vid rådhusrätten till övervägande antal fullgjort tingstjänstgöring. Föregående utbildning vid häradsrätt hade dock aldrig utgjort ett oavvisligt villkor för att de unga juristerna skulle få inträda vid rådhusrätten, detta så mycket mindre som Stockholms rådhusrätt städse mottagit nyexaminerade jurister, vilka önskat tjänstgöra

 

53—437004. Svensk Juristtidning 1943.

för egen information, samt därvidlag fyllt en uppgift som ren utbildningsanstalt. Sedan kungörelsen den 4 maj 1934 trätt i kraft, har det av naturliga skäl blivit mindre vanligt, att aspiranterna vid rådhusrätten tidigare tjänstgjort vid häradsrätt. Kungörelsen har nämligen medfört en utjämning av värderingen ifråga om tingstjänstgöring och tjänstgöring vid stadsdomstol som förutsättning för fiskalsförordnande vid hovrätt och fortsatt avancemang på domarbanan.
    Beträffande den interna aspirantutbildningen vid Stockholms rådhusrätt gäller alltjämt i huvuddrag vad rådmannen Ploman därom anförde vid Sveriges domareförbunds konstituerande möte den 30 november 1935. Domaraspirantens utbildningstid vid rådhusrätten beräknas således till 3 år men avkortas efter skälighetsbedömning för den, som tidigare tjänstgjort vid annan domstol. Av aspirant fordras regelmässigt en arbetsprestation, motsvarande full daglig tjänstgöring. För att aspiranterna skola få erforderlig utbildning och för att ledamöterna å rättens olika avdelningar skola bli i tillfälle att bilda sig en uppfattning om aspiranternas lämplighet, indelas dessa turvis till tjänstgöring å avdelningarna. Under sista delen av utbildningstiden tjänstgöra aspiranterna å den avdelning, som av magistraten utsetts till prövningsavdelning. Aspirant står under närmaste inseende av de assessorer, som han biträder i tjänsten, och det åligger dessa assessorer att kvartalsvis till avdelningens ordförande avgiva vitsord beträffande aspiranten i olika hänseenden, bland annat i fråga om färdighet i protokolls- och domsskrivning. Avdelningens ordförande överlämnar därpå, efter samråd med övriga rådmän å avdelningen, assessorernas vitsord till en inom magistraten tillsatt prövningsdelegation, vilken övar tillsyn å domarutbildningen inom verket samt till magistraten avgiver förslag och yttranden rörande aspiranterna. Aspirant tjänstgör vid förefallande behov som vikarie å, bland annat, assessorstjänsterna. Efter den stadgade utbildningstiden och minst en månads tjänstgöring som assessor äger aspirant erhålla vitsord över sin tjänstgöring. Redan efter kortare tjänstgöring äger dock aspirant erhålla meddelande om sin lämplighet för fortsatt domartjänstgöring. I anledning av innehållet i den nya domsagostadgan har magistraten numera gått i författning om att avkorta aspiranttiden till två och ett halft år.
    I motsats till vad fallet är i Stockholm antagas vid Göteborgs rådhusrätt e. o. notarier endast i mån av behov av arbetskraft vid domstolen. Formellt gäller en bestämmelse om ett års förutgången utbildning vid häradsrätt som villkor för att bli antagen som e. o. notarie vid rådhusrätten. I praktiken antages dock ingen jurist i sådan egenskap utan fullständig tingstjänstgöring samt fyra månaders auskultanttjänstgöring vid rådhusrätten. E. o. notarie fungerar som protokollsförare samtidigt å två av rådhusrättens avdelningar och får därvid uppsättade protokoll och vota, som ordföranden å avdelningen anvisar. Vederbörande assessor lämnar i första hand e. o. notarie erforderlig handledning. Med korta tidsmellanrum byta e. o. notarierna avdelning för att kunna få allsidig utbildning. Dessutom vikariera de vid förefallan-

de behov å, bland annat, assessorstjänsterna. En gåg om året genomgår och diskuterar magistraten e. o. notariernas förhållande i tjänsten.
    Vid rådhusrätten i Malmö antagas unga jurister för utbildning i regel endast i den mån behov av arbetskraft yppas vid domstolen. Sedan år 1933 fordras erhållet förordnande som fiskal i hovrätt för antagande som aspirant vid rådhusrätten. Den interna aspirantutbildningen vid rådhusrätten är så ordnad, att aspiranterna tjänstgöra å rådhusrättens olika avdelningar i egenskap av biträden åt assessorerna, vilka handleda dem vid uppsättandet av protokollen. Aspiranterna få även uppsätta förslag till domar och utslag, vilka lämnas till de i målen bisittande rådmännen. Efter viss tid få aspiranterna undergå prov genom att å förordnande tjänstgöra som assessorer å de olika avdelningarna. Härpå fattar magistraten beslut, huruvida aspiranterna godkännas som extra notarier vid domstolen.
    Efter fullgjord och godkänd aspiranttjänstgöring enligt nu angivna riktlinjer vid Stockholms och Göteborgs rådhusrätter följer provtjänstgöring i hovrätt, för att man skall kunna slutgiltigt utröna vederbörandes lämplighet för fortsatt domarförordnande. Denna del av utbildningen är, då det gäller aspirant vid rådhusrätten i Malmö, redan på förhand fullgjord. Sedan den unga aspiranten godkänts av såväl hovrätt som rådhusrätt, fortsätter, såvitt aspiranten alltjämt väljer domarbanan, hans — eller hennes — tjänstgöring vid rådhusrätten.
    Vid detta skede av sin utveckling om icke förr konfronteras den unga domstolsjuristen med frågan om karriärmöjligheterna å den bana han väljer. Det må här med en gång sägas ifrån, att den som väljer stadsdomarbanan har att göra sig förtrogen men vida mörkare framtidsutsikter än den som väljer lantdomarbanan.
    Stadsdomarkarriärens nackdelar kunna sammanfattas på följande sätt: ett sent avancemang inom det egna verket, relativt små möjligheter att nå borgmästarvärdighet eller vinna befordran vid annan stadsdomstol än den vid vilken utbildningen skett samt praktisk omöjlighet till befordran å lantdomarbanan, vid överdomstolarna eller inom statsförvaltningen. Den sena befordran gör sig, som i det följande närmare utvecklas, mer märkbar i större städer än i mindre och medelstora, där rådmännen måste rekryteras bland krafter utom rådhusrätterna, enär assessorer vid domstolarna saknas. Övriga nackdelar bli starkare accentuerade, ju längre stadsdomaren ägnat sig åt sin gärning, detta, som det vill synas, till följd av, bland annat, en viss undervärdering av stadsdomartjänstgöringen i merithänseende.
    De antydda omständigheterna ha orsakat en stark krympning av stadsdomarnas befordringsmöjligheter, något som, utom andra olägenheter, för dessa domare medfört en anmärkningsvärd ojämnhet i befordringsgången och i många fall en osedvanligt hög utnämningsålder. Visserligen synas de krafter, bland vilka stadsdomarna i mindre och medelstora städer rekryteras, i regel nå rådmansvärdigheten vid omkring 35 års ålder, men spridningen i åldershänseende är mycket stor och även utnämning i åldern omkring 50 år förekommer ej sällan. I

sådana medelstora städer, där rådmännen rekryteras bland assessorer, knutna vid vederbörande rådhusrätt, är befordringsgången avsevärt fördröjd. Sålunda var exempelvis en av de nuvarande rådmännen i Hälsingborg 52 år vid sin utnämning, och äldste assessorn vid rådhusrätten därstädes kommer vid blivande rådmansutnämning att ha nått 57 års ålder.
    I Stockholm, Göteborg och Malmö ha stadsdomarnas befordringsförhållanden tagit en mycket allvarlig vändning. Assessorernas genomsnittsålder vid utnämningen är för närvarande i Stockholm 37 år, i Göteborg drygt 38 år och i Malmö drygt 36 år. Genomsnittliga utnämningsåldern för rådmän åter är i Stockholm knappt 45 år, i Göteborg drygt 48 år och i Malmö drygt 46 år. Redan dessa siffror giva en bild av en ingalunda idealisk befordringsgång. Men rent beklämmande äro de framtidsutsikter, som en å givna fakta grundad matematisk beräkning lämnar till resultat. De tjänstemän vid Stockholms rådhusrätt, som nu passerat aspirantstadiet men ej erhållit befattning å ordinarie stat, kunna beräkna att bli utnämnda till assessorer vid en ålder av genomsnittligt sett 45 år. Motsvarande tal äro för såväl Göteborg som Malmö 43 år. Den ålder åter, vid vilken de nuvarande assessorerna kunna påräkna rådmansutnämning, är för Stockholms vidkommande i genomsnitt 58 år, medan motsvarande ålder i Göteborg uppgår till 54 år och i Malmö mellan 50 och 51 år.
    En jämförelse med de uppgifter, som lämnats rörande hovrättsjuristernas befordringsutsikter inom mellaninstans och å lantdomarbanan, utfaller otvetydigt i hög grad till stadsdomarbanans nackdel redan rent siffermässigt. Än mer otillfredsställande måste förhållandena vid våra större städers rådhusrätter te sig, då man betänker, att tjänstemännen vid dessa domstolar i regel icke nå tjänst å ordinarie stat förrän i och med assessorsutnämningen. Utsikten att ännu vid 45 års ålder behöva gå som förste amanuens vid Stockholmsrådhusrätt är sannerligen icke ägnad att hos unga framåtsträvande jurister stimulera hågen för stadsdomaryrket, något som innebär en allvarlig olägenhet, då det gäller verkets rekryteringsfråga. Ett överslag rörande utsikterna att erhålla rådmanstjänst vid domstolen ifråga gör ej bilden ljusare. Det fysiskt påfrestande arbete som åligger assessorerna är föga ägnat för personer, vilka närma sig sextioårsåldern.
    I detta sammanhang vill jag påvisa en sak, som kan ha sitt intresse. Presidenten Schlyter har gjort gällande den meningen, att hovrättsjurister, som ägnat sig åt domarverksamhet i mellaninstans eller åt lagarbete, icke borde utnämnas till häradshövdingar efter fyllda 45 år. De skäl, som anförts till stöd för denna mening, äro givetvis icke tillämpliga ifråga om en vid rådhusrätt knuten assessors utnämning till rådman. Tvärtom torde det arbete, som kräves av en rådman vid våra större stadsdomstolar, ligga bättre till för en underrättsdomare, som närmar sig medelåldern, än vad de för den yngre domarpersonalen avsedda, fysiskt pressande assessorssysslorna göra.
    Å andra sidan synes en tillämpning av den av presidenten Schlyter

förordade regeln jämväl ifråga om hovrättsjuristers utnämning till rådmän böra medföra, att sådan utnämning näppeligen över huvud taget kan förekomma vid rådhusrätterna i de större städerna. De, som inom det egna verket komma att stå i tur till rådmanstjänst, komma nämligen vid blivande rådmansutnämningar att ha nått en sådan ålder och förvärvat sådana meriter, att de knappast böra kunna förbigås av hovrättsutbildade krafter, som ej nått 45 års ålder. Då man sökt ett medel till förbättring av hovrättsjuristernas befordringsutsikter i en ökad tillströmning av dylika jurister till stadsdomarbanan, synes man knappast heller ha räknat med domarbefattningarna vid våra större rådhusrätter. Ett motsatt förhållande skulle, därest planerna kunde förverkligas, från stadsdomarsynpunkt sett medföra en fullständigt ohållbar situation för den nuvarande, till numerären mycket betydande personalen vid dessa rådhusrätter.
    I detta sammanhang vill jag även betona vikten av att stadsdomartjänsterna icke komma att betraktas som reträttplatser för krafter, vilka anses mindre önskvärda å lantdomarbanan. En motsatt utveckling skulle vara sakligt obefogad och ur alla synpunkter beklaglig.
    På vilket sätt man skall kunna till alla intresserades belåtenhet avhjälpa här förut berörda, för domarpersonalen otillfredsställande förhållanden är givetvis svårt att avgöra. Genom vissa interna åtgärder skulle väl någon lättnad kunna åvägabringas för personalen vid de större rådhusrätterna. En av den oavbrutet växande arbetsbelastningen betingad ökning av antalet rådmän är sålunda en åtgärd, som torde ha starkt fog för sig. Likaså en omvandling av ett antal assessorstjänster till rådmanstjänster. En numera skönjbar tendens att vid ökat behov av arbetskraft vid rådhusrätterna förstärka assessorernas numerär men behålla rådmanskadern oförändrad har otvivelaktigt inneburit en fortskridande nivellering av domarbefattningarna vid de större rådhusrätterna. Ett brytande av denna tendens är starkt motiverat, även med tanke på de ändrade förhållanden som komma att inträda i och med genomförandet av processreformen. Säkerligen komma dock med tiden reformplaner av betydligt större räckvidd att se dagens ljus. Inför sådana perspektiv är jag angelägen att betona vikten av att man vid blivande reformförsök väl tillvaratager den betydande kompetens och värdefulla erfarenhet, som samlats hos landets stadsdomarkår, och att man åvägabringar en lösning, som icke ytterligare försämrar de bekymmersamma förhållanden, varunder stadsdomarna arbeta.
    Till sist vill jag även för stadsdomarnas vidkommande betona vikten av att domarkrafternas antal tillmätes på sådant sätt, att icke personalens arbetsbelastning blir orimligt pressande. I detta hänseende äro förhållandena nutilldags vid åtskilliga rådhusrätter allt annat än tillfredsställande. Domarkallet kräver hos sin utövare allsidig bildning, vakenhet och oavbrutet fortgående andlig förnyelse, och man får icke glömma, att dessa krav icke i längden gå att förena med en överväldigande, aldrig sinande arbetsbörda.

Harry Hector.