Under det sista decenniet har som bekant antalet fiskaler och assessorer undergått en kraftig ökning icke blott till följd av inrättandet av sekreterar- och tingsdomarbefattningarna utan även till stor del därigenom att fiskalerna och i ännu högre grad assessorerna i betydlig utsträckning anlitas för olika offentliga uppdrag. Följande siffror kunna härom tjäna till upplysning.
    Enligt statskalendern utgjorde antalet assessorer år 1933 60, år 1937 58, år 1942 68 och i början av innevarande år 76. Av sistnämnda 76 assessorer tjänstgjorde 47 vid domstolsväsendet (13 i nedre revisionen och 34 i hovrätt eller vid underdomstol), medan icke mindre än 29 eller något över 38 procent av hela antalet voro tjänstlediga för offentliga uppdrag. Sedan år 1933 har antalet assessorer således ökats med 16. Eftersom antalet tingsdomare enligt beslut av årets riksdag utgör 11, förefaller den av de offentliga uppdragen betingade ökningen icke särskilt stor. Att den icke blivit större — antalet assessorer, som äro lediga för offentliga uppdrag, utgör ju 29 — beror helt enkelt därpå, att ett stort antal (19) assessorer redan år 1933 åtnjöt dylik ledighet. Antalet fiskaler, däri inräknade de som tjänstgjorde som adjungerade ledamöter, utgjorde år 1933 37, år 1937 141, år 1942 136 och i början av innevarande år 143. Av sistnämnda 143 fiskaler voro 19 eller något över 13 procent av hela antalet anlitade för offentliga uppdrag. Fiskalskåren skulle således sedan år 1933 hava ökats med 106 befattningshavare! Denna siffra är dock missvisande. Dels upptog 1933 års statskalender icke de biträdande fiskaler, vilkas befattningar sedermera förvandlats till fiskalstjänster, och dels var antalet adjungerade ledamöter år 1933 osedvanligt lågt (9 år 1933 mot 21 år 1943). Antalet fiskalstjänster å personalförteckningen för hovrätterna utgör enligt beslut av årets riksdag 39; räknar man med denna siffra i stället för det antal av 28 fiskalstjänster, som redovisats i 1933 års statskalender, utgör ökningen av antalet fiskaler sedan sistnämnda år i allt fall 95 befattningshavare. Denna ökning är ju mycket kraftig, även om man tager hänsyn till att antalet sekreterartjänster enligt beslut av årets riksdag utgör 44.
    Ökningen av antalet fiskaler och assessorer har haft till följd, att åldern vid assessorsförordnandet och vid det första förordnandet som revisionssekreterare stigit. För närvarande är läget följande (vid nedanstående uppgifter har endast tagits hänsyn till årtal, icke till data).
    Statskalendern för innevarande år upptager 76 assessorer. Av dessa hava förordnats: 7 vid lägre ålder än 33 år, 28 vid en ålder av 33 till 34 år och 41 eller icke fullt 54 procent av hela antalet vid 35 års ålder eller högre ålder. Genomsnittsåldern vid förordnandet till assessor utgör enligt årets statskalender 34.9 eller alltså i det närmaste 35 år. Sedan ingången av år 1941 och hittills hava 20 assessorer erhållit förordnande att tjänstgöra som revisionssekreterare; härvid äro ej medräknade de assessorer, som på grund därav att de varit sysselsatta med offentliga uppdrag först efter sin tur kommit till revisionen. För 6 av dessa 20 assessorer har tiden mellan assessorsförordnandet och

det första förordnandet som revisionssekreterare utgjort 3 år, för 11 har samma tid utgjort 4 år och för 3 rentav 5 år. Åldern vid det första förordnandet som revisionssekreterare har varit: 37 år för 4, 38 år för 5, 39 år för 4 och 40 år för 5 assessorer samt 41 år för 1 och 42 år för 1 assessor eller i genomsnitt 38.8 år; bortses från de båda äldsta assessorerna, blir genomsnittsåldern i allt fall 38.5 år. Å andra sidan kan påpekas, att denna genomsnittsålder skulle hava blivit ännu högre, om samtliga assessorer hade börjat tjänstgöra i nedre revisionen i tur och ordning. Därigenom att ett stort antal assessorer icke fullgjort dylik tjänstgöring utan varit sysselsatt med uppdrag på annat håll hava deras yngre kollegor kunnat erhålla det första förordnandet som revisionssekreterare tidigare än som eljest skulle hava blivit fallet. Ur befordringssynpunkt hava alltså de offentliga uppdragen icke varit enbart av ondo.
    Det är uppenbart, att om icke effektiva åtgärder vidtagas kommer massproduktionen av fiskaler och assessorer att medföra mycket allvarliga missförhållanden ifråga om domarkarriären.
    Det botemedel, som logiskt sett ligger närmast till hands, är att inrätta nya slutposter. Då man emellertid icke utan vidare kan skapa nya sluttjänster, allraminst i den omfattning, som här skulle vara erforderlig, kan inrättandet av dylika tjänster icke bliva mera än en åtgärd bland många andra.
    Då beslut om den nya rättegångsordningen skulle fattas fanns det verkligen en möjlighet att skapa ett icke obetydligt antal nya slutposter. Här åsyftas den ökning av antalet hovrättsrådsämbeten, som skulle kunna hava ägt rum, om riksdagen ifråga om hovrätternas organisation godkänt K. M:ts proposition. Denna räknade med att hovrätterna skulle arbeta på avdelningar, sammanlagt 20, samt att varje avdelning skulle bestå av 5 ledamöter, därav minst 4 hovrättsråd. Här fanns således en möjlighet att öka antalet hovrättsråd från det nuvarande, 76, till (20 × 5 =) 100. Emellertid fann riksdagen, att minimiantalet hovrättsråd å varje avdelning borde bestämmas till 3. Detta motiverades därmed, att det vore av vikt att någon eller några ledamotsplatser å varje avdelning reserverades för assessorer. Med den nuvarande organisationen av hovrätterna kan assessor emellertid icke inträda såsom ledamot i hovrätt med mindre någon ordinarie hovrättsdomare åtnjuter ledighet eller hans ämbete är vakant. En konsekvens av önskemålet att kunna reservera ledamotsplatser för assessorerna blir således, att det måste finnas möjlighet att inrätta ordinarie assessorsbefattningar. Riksdagen beslöt också i enlighet härmed, att K. M:t skulle äga icke blott, såsom hittills, förordna utan jämväl utnämna assessor i hovrätt. Det finns alltså en möjlighet att, om det vill sig riktigt illa, vid rättegångsreformens genomförande hovrätterna komma att organiseras på sådant sätt, att de bestå av (20 × 3 =) 60 hovrättsråd (i stället för det nuvarande antalet av 76) och 40 ordinarie assessorer!
    Riksdagens beslut angående inrättande av ordinarie assessorsbefattningar är för visso beklagligt och kommer dessutom knappast att leda

till det åsyftade målet. För närvarande inträffar det ju ofta, att assessor, som tjänstgör i nedre revisionen, efter utnämningen till hovrättsråd lämnar revisionen och återvänder till hovrätten; även ordinarie revisionssekreterare söker ibland ett hovrättsrådsämbete, som han efter utnämningen tillträder. Till följd härav upprätthålla numera så många hovrättsråd sina ämbeten, att fara föreligger för att det icke skall bliva tillräckligt utrymme för assessorernas hovrättstjänstgöring. Meningen med riksdagens beslut är nu, att man vill förhindra att alltför många hovrättsråd återvända till hovrätterna. Detta kan man visserligen uppnå genom att helt radikalt avskaffa ett antal hovrättsrådsämbeten och i stället inrätta motsvarande antal assessorsbefattningar, men hur går det egentligen, om de ordinarie assessorerna göra detsamma som hovrättsråden, d. v. s. återvända till hovrätterna? Då blir resultatet visserligen, formellt sett, att den avdelning, där nu 4 hovrättsråd och 1 förordnad assessor eller adjungerad ledamot tjänstgöra, kommer att bestå av 3 hovrättsråd, 1 ordinarie assessor och 1 förordnad assessor eller adjungerad ledamot, men därmed är ju ingenting vunnet. Individerna äro alltjämt desamma; man har endast uppnått, att det yngsta hovrättsrådet förvandlats till en ordinarie assessor. Vill man förhindraen dylik utveckling måste man alltså stadga, att ordinarie assessor skall vara pliktig att mottaga förordnande som revisionssekreterare eller eventuellt som tingsdomare. Mot en sådan bestämmelse må dock från första början resas en kraftig gensaga. Ett ordinarie domarämbete, som innehavaren icke har rätt resp. kan förbjudas att upprätthålla, är i själva verket icke ett ordinarie ämbete. Inrättandet av ordinarie assessorsbefattningar av denna art måste därför bestämt avstyrkas.
    Enligt beslut av årets riksdag skola tingsdomarbefattningarna successivt förvandlas till ordinarie ämbeten. Som dessa ämbeten emellertid icke skola vara slutposter — det torde vara meningen, att tingsdomare skall kunna mottaga förordnande som revisionssekreterare och vinna befordran till häradshövding — innebär riksdagens nu nämnda beslut knappast något verkligt bidrag till problemets lösning. För övrigt kan framhållas, att det visserligen i och för sig är önskvärt att en domare med den vidsträckta befogenhet och jämförelsevis självständiga ställning, som enligt den nya domsagostadgan tillkommer tingsdomare, bekläder ett ordinarie ämbete, men att lämpligheten av att inrätta ordinarie tingsdomarbefattningar från andra synpunkter kan ifrågasättas. Tingsdomare har ju en sådan ställning, att det näppeligen innebär någon större överdrift att påstå, att i rikets största domsagor i realiteten tjänstgöra två häradshövdingar, nämligen den »riktige» häradshövdingen och tingsdomaren. En sådan anordning är förvisso ofrånkomlig med hänsyn till arbetsbördan i dessa domsagor, men lycklig är den icke. Man borde därför eftersträva att så mycket som möjligt minska antalet av dylika domsagor genom deras uppdelning eller omreglering. Dylika åtgärder försvåras dock, om man binder sig genom att göra tingsdomarbefattningarna till ordinarie ämbeten. Man måste vidare med hänsyn till arten och omfattningen av tingsdomarens

göromål ställa mycket stora krav på hans kompetens. Det bör alltså vara assessorer med de allra bästa kvalifikationerna, som förordnas till tingsdomare. Men man kan väl knappast vänta sig, att om tingsdomarbefattningarna göras till ordinarie ämbeten, hovrätterna komma att animera just sina bästa assessorer att söka dessa ämbeten. Det är snarare att befara, att hovrätterna komma att göra försök att å dessa ämbeten placera sådana assessorer, som anses icke fullt så väl kvalificerade som de övriga assessorerna. Därmed skulle man hava återupplivat den gamla lantdomarbanan på ett sätt, som säkerligen icke varit avsett.
    Presidenten Schlyter har i sin mycket uppmärksammade artikel om domarkarriären (se SvJT årg. 1942 s. 701 ff) föreslagit, att departementens lagchefs- och lagbyråchefsbefattningar skulle göras till fullmaktstjänster. Han har vidare beträffande arbetet och befordringsgången inom administrationen framlagt åtskilliga förslag till reformer, som i stort sett gå ut på att den som mera stadigvarande ägnar sig åt arbetet inom departementen även skall vinna sin slutgiltiga befordran därstädes. Dessa förslag hava visserligen från administrativt håll varit utsatta för kritik (se SvJT årg. 1943 s. 241 ff) men det förefaller dock, som om lösningen av hithörande spörsmål vore att söka i den av Schlyter angivna riktningen. Om man kunde inrätta en del slutposter inom förvaltningen och placera därstädes tjänstgörande hovrättsjurister å dessa poster vore mycket vunnet.
    Härmed torde möjligheterna att (utan ändring av den nuvarande domstolsorganisationen) inrätta nya slutposter för hovrättsjuristerna i stort sett vara uttömda. Det finnes emellertid ännu ett område, där åtskilliga hovrättsjurister skulle kunna placeras, och detta utan att någon inrättning av nya tjänster behövde ifrågakomma. Här åsyftas städernas domstolar.
    Det vore säkerligen till fördel både för rättsvård och domarkarriär, om fiskaler eller assessorer kunde i större utsträckning än hittills skett bliva rådmän vid de rådhusrätter, där jämte borgmästaren tjänstgöra två eller flera lagfarna ledamöter. Härvid torde man dock, åtminstone för närvarande, icke kunna räkna med rådhusrätterna i Stockholm, Göteborg och Malmö, som rekrytera sig själva och hava egna aspiranter på ledamotsbefattningarna. I detta sammanhang är av intresse, att riksdagen i år i skrivelse till K. M:t anhållit, att de kompetenskrav som uppställts för erhållande av assessors- och stadsnotarietjänst vid rådhusrätt — nämligen att till innehavare av sådan befattning icke må utses annan än den som innehaft förordnande som fiskal i hovrätt och som av hovrätten funnits skickad att erhålla fortsatt domarförordnande — måtte utsträckas att gälla jämväl rådmanstjänst. Utskottet har därjämte i motiveringen understrukit angelägenheten av att vederbörande verkligen av hovrätten funnits skickad att erhålla fortsatt domarförordnande; ett sådant omdöme måste tydligen, har utskottet yttrat, grundas på någon icke alltför kort tids hovrättstjänstgöring. Om K. M:t beslutar i enlighet härmed skulle detta avsevärt underlätta de yngre hovrättsjuristernas placering i rådhusrät-

terna. Det skulle väl bliva närmast en ekonomisk fråga, i vad mån även assessorer skulle söka rådmansbefattningar.
    Slutligen återstår nog icke annat än att i framtiden söka undvika en överproduktion av hovrättsjurister. Till förebyggande av missförstånd må här understrykas, att härmed icke föreslås den lösningen, att antalet tingssekreterare utan vidare skall nedbringas eller att hovrättsjuristernas offentliga uppdrag skola borttagas. Tingssekreterarinstitutionen är både nödig och nyttig, och det är t. o. m. troligt, att i framtiden ytterligare en eller annan sekreterartjänst behöver inrättas (t. ex. till följd av ökat arbete i domsaga, när stad lägges under landsrätt). Att helt och hållet borttaga hovrätts juristernas offentliga uppdrag torde likaså vara ogörligt och dessutom stridande mot allmänt intresse. Men överdrifterna och planlösheten hos det nuvarande systemet böra undvikas. Man bör icke längre genom sammanslagningar åstadkomma nya stora domsagor, vilka icke kunna skötas utan biträde av tingssekreterare eller rent av tingsdomare. Vad särskilt angår tingsdomarna borde, såsom framgår av vad som ovan anförts beträffande dessa befattningshavare, deras antal reduceras så långt sig göra låter genom omreglering eller uppdelning av de största domsagorna; härigenom skulle man ju eventuellt också vinna en ökning av antalet slutposter. Vad till sist de offentliga uppdragen beträffar borde som regel fiskal icke härför anlitas. Det är säkerligen ett steg i rätt riktning, att årets riksdag, såsom det heter i utskottsutlåtandet »till förebyggande av en ogynnsam utveckling i framtiden i den riktning, att hovrättstjänstgöringen under fiskalstiden minskas till förmån för uppdrag utanför domstolarna», förordat, att den som vill vinna förordnande som assessor skall hava fullgjort viss minimitjänstgöring som tingssekreterare, fiskal och adjungerad ledamot. En mycket tillfredsställande åtgärd är vidare inrättandet av den centrala kontroll över hovrättsjuristernas offentliga uppdrag, varom statsrådet Bergquist anfört i yttrande till statsrådsprotokollet den 30 juni 1943 (se SvJT årg. 1943 s. 645). Det finnes anledning att hoppas, att denna kontroll kommer att leda till åsyftat resultat.

F. Folkard von Scherling.