Något om krislagstiftningen i Schweiz. Prof. SCHÖNKE har i Zeitschrift für Strafrechtswissenschaft (62 bandet, 1 och 2 häftena) lämnat en redogörelse för straffrättsliga bestämmelser, som tillkommit i Schweiz under det nu pågående kriget. Här skall endast lämnas ett kortfattat referat av uppsatsen, i vad den berör vissa bestämmelser på folkhushållningens område, vilka synas vara värda uppmärksamhet.
    I syfte att förenkla lagstiftningsförfarandet har förbundsförsamlingen i ett beslut d. 30 aug. 1939 uppdragit åt förbundsrådet »att vidtaga erforderliga åtgärder för hävdandet av Schweiz' säkerhet, oavhängighet och neutralitet, för tryggandet av krediten och landets ekonomiska intressen och för säkerställandet av folkförsörjningen». I förbundsrådets meddelande om beslutet heter det: »Vi komma självfallet, såvitt det är möjligt, att vid begagnandet av denna fullmakt hålla oss till författningen och gällande lagstiftning, men det ligger i det utomordentliga bemyndigandets egen natur, att vi icke under alla förhållanden kunna vara bundna härav». Större delen av de krisstraffrättsliga bestämmelserna har tillkommit på grund av detta förbundsförsamlingens beslut.
    Mot defaitism på det ekonomiska området har förbundsrådet d. 15 nov. 1940 utfärdat en förordning mot utspridande av rykten. Enligt denna förordning straffas den som på det ekonomiska området av uppsåt eller vårdslöshet utsprider rykten eller osanna påståenden, vilka äro ägnade att försvåra landets försörjning med varor eller medföra minskning eller orättvis fördelning av varor eller skapa oro bland befolkningen med avseende på levnadskostnaderna och den normala varuförsörjningen (Marktversorgung). Straffet är böter upp till 30,000 francs eller fängelse i högst två år. Bötesstraff kan ådömas jämte frihetsstraff. I

STURE CEDERBALK. 845vissa fall, t. ex. vid brott som ha sin grund i vinningslystnad, är bötesbeloppet icke maximerat.
    Själva grundvalen för många bestämmelser på det ekonomiska området, speciellt beträffande prisbildningen, utgör förbundsrådets förordning d. 1 sept. 1939 angående levnadskostnaderna och skyddet för den normala varuförsörjningen. För att förhindra en oberättigad höjning av levnadskostnaderna och möjliggöra deras anpassning till det allmänna ekonomiska läget samt skydda den normala varuförsörjningen har enligt denna förordning folkhushållningsdepartementet bemyndigats att utfärda föreskrifter om varupriser, hyres- och arrendeavgifter samt att framför allt vidtaga åtgärder för att förhindra hamstring, ocker och svartabörsaffärer. För brott mot dessa bestämmelser stadgas böter upp till 30,000 francs eller fängelse i högst två år. Bötes- och frihetsstraff kunna ådömas jämsides. Bötesbeloppet är icke maximerat, om den åtalade handlat av vinningslystnad eller om genom förvållande uppstått betydande nationalekonomisk skada. Ej heller finns något maximum för böterna vid återfall. Återfall föreligger, när den tilltalade tidigare straffats för uppsåtligt brott mot krishushållningsbestämmelser och inom fem år åter gjort sig skyldig till nytt dylikt brott. Dessutom kan domstol besluta om offentliggörande av utslaget i målet. Denna publicering har i praktiken visat sig vara en mycket fruktad sanktion. Straffbar är även en handling, begången av vårdslöshet. Icke blott säljare, hyresvärd o. s. v. straffas utan även köpare, hyresgäst o. s. v. Vid förmildrande omständigheter kan i stället för böter träda varning, vilket tillämpas i stor utsträckning. Begås brott i en juridisk persons rörelse, straffas de personer som handlat eller bort handla för företaget ifråga. Dessa och den juridiska personen svara dock solidariskt för böterna.
    Därjämte kommer som grundval för krishushållningsstraffrätten framför allt i betraktande ytterligare två förordningar av förbundsrådet. Först kan här nämnas förordningen d. 25 juni 1940 angående säkerställande av folkets och försvarets försörjning med tekniska råämnen, halv- och helfabrikat. Genom denna förordning har folkhushållningsdepartementet bemyndigats bland annat att utfärda erforderliga föreskrifter om anskaffning, produktion, lagring, handel, fördelning och konsumtion av tekniska råämnen, halv- och helfabrikat. Straffbestämmelserna äro desamma som de nyss nämnda. För det andra kan nämnas förordningen d. 17 okt. 1939 angående säkerställande av landets försörjning med livs- och fodermedel med motsvarande bemyndigande för folkhushållningsdepartementet.
    För utdömande av straff för brott mot krishushållningsbestämmelserna ha särskilda organ tillskapats, de s. k. »strafrechtliche Kommissionen». Medlemmarna i dessa utses av förbundsrådet och äro till övervägande del högre domare. Det finns två instanser. Talan mot utslag av en straffrättslig kommission i första instans föres hos en s. k. »Rekurskommission». Överklaganden äro emellertid sällsynta. Dessa kommissioner hade till en början endast befogenhet att ådöma böter.

846 NÅGOT OM KRISLAGSTIFTNINGEN I SCHWEIZ.Därest en straffrättslig kommission ansåg förutsättningar för ådömande av frihetsstraff föreligga, måste handlingarna i målet överlämnas till folkhushållningsdepartementet för sakens förvisande till vederbörlig kantonal domstol. Genom beslut av förbundsrådet d. 9 april 1942 ha dessa kommissioner emellertid erhållit befogenhet att ådöma även fängelsestraff.

Sture Cederbalk.