NYA RÄTTEGÅNGSBALKENS TILLÄMPNING I FÖRSKOTT.

 

AV

 

HÄRADSHÖVDING GUSTAF LINDSTEDT.

 

    1942 års rättegångsbalk skall träda i kraft den dag Konungen bestämmer. Den nya rättegångsordning, som då skall börja tilllämpas, är grundad på andra principer än dem, som sedan åtskilliga decennier följts vid våra domstolar. Även dess yttre former te sig annorlunda. För dem som en gång skola leda processen efter den nya lagen är det av vikt att redan i förväg kunna förvärva den ingående kännedom om denna, som från första stund efter ikraftträdandet ovillkorligen kommer att krävas. För den rättssökande allmänheten måste det även framstå som önskvärt, att övergången från gammalt till nytt ej blir för tvär och vägen till rätten okänd och ovan. Det skulle därför säkerligen vara av den största betydelse, om det nya rättegångsförfarandet kunde vinna tillämpning redan nu, utan avvaktan på den dag Konungen för ikraftträdandet bestämmer. Frågan i vad mån detta lagligen låter sig göra har ock vid flera tillfällen av domare och andra jurister dryftats och föreningen Sveriges häradshövdingar har vid årsmötet 1943 beslutat uppdraga åt sin styrelse att »åt föreningens medlemmar lämna anvisningar om möjligheten att redan under nu gällande rättegångsordning tillämpa den nya rättegångsbalken». Under senare år har ock vid våra underrätter en strävan framträtt att söka förbättra rättegången genom ökat beaktande av den moderna processens grundprinciper.¹ Även om icke föraktliga resultat därvid vunnits, har dock både system och enhetlighet saknats såväl vid olika underrätter som i olika rättegångar vid samma underrätt. Vad sålunda i saken åtgjorts har därför icke kunnat tillgodose det önskemål, varom här är fråga.
    Den följande framställningen, som huvudsakligen grundats på

 

¹ Se BOMGREN, Processreformer utan lagändring, SvJT 1937 s. 666 och där s. 667 lämnade hänvisningar till äldre litteratur.

1—447004. Svensk Juristtidning 1944.

ett i ämnet hållet föredrag, avser att söka bidraga till utredningen av den föreliggande frågan i vad underrätterna angår och därvid angiva, vad som lagligen kan och utan dröjsmål bör göras för vinnande av allmän tillämpning vid underrätterna av den nya lagens bestämmelser om förfarandet.

 

    Den nya rättegångsbalkens bestämmelser kunna från den synpunkt, varom här är fråga, fördelas i följande grupper:
    1) Bestämmelser som innefatta uttrycklig ändring i nu gällande och alltjämt tillämpad lag. Sådana bestämmelser kunna uppenbarligen icke före ikraftträdandet tillämpas.
    2) Bestämmelser som överensstämma med gällande lag och följaktligen genom dess tillämpning vinna beaktande. De sakna intresse för det ämne varom nu är fråga.
    3) Bestämmelser som visserligen icke äga motsvarighet i gällande lag, men som i själva verket endast innefatta ett lagfästande av redan tillämpad praxis. De äro så tillvida av betydelse att de giva stadga åt denna praxis, som ej bör i strid med dem ändras.
    4) Bestämmelser som visserligen icke heller äga motsvarighet i gällande lag, men som kunna sägas utgöra blott ett ytterligare steg framåt i den riktning, vari utvecklingen av rättstilllämpningen i praxis gått. I sådana fall bör hinder icke möta att tillämpa den nya lagens regel.
    5) Bestämmelser slutligen, som visserligen stå i strid med nu tillämpad praxis, men däremot överensstämma med bokstav, anda och mening i 1734 års lag. Sådana bestämmelser böra vinna tilllämpning, och man torde vara berättigad att i de fall, då olika meningar i doktrinen hävdats om lagens rätta tolkning, giva den tolkning företräde, som bäst överensstämmer med det uttryck för gällande rättsuppfattning som nya lagen ger.
    Av denna uppdelning framgå de grunder, efter vilka möjligheten att tillämpa den nya lagens bestämmelser i de särskilda fallen bör bedömas. Att här paragraf för paragraf uppge, vilka av de nu angivna bestämmelserna i den nya lagen äro av ena eller andra slaget, skulle dock bliva alltför vidlyftigt och knappast tjäna framställningens syfte. För att vinna ett omedelbart och enhetligt resultat torde vara nödvändigt att begränsa uppgiften till att angiva resultatet av ett dylikt bedömande i vad angår de grundläggande bestämmelserna för rättegångsförfarandet.

    Självfallet är förfarandet det väsentligaste i en rättegångslag och är också vad rättegångsreformen i första hand gällt. Stadgandena därom avse att framtvinga att vid ett enda rättegångstillfälle muntligt framlägges hela det processmaterial, varå avgörandet omedelbart skall grundas. Muntlighet, omedelbarhet och koncentration med därpå utan uppskov följande dom äro grundprinciperna för både tvistemål och brottmål. Åtskilliga stadganden i rättegångsbalken i 1734 års lag synas giva vid handen att även den avsett att skapa just en sådan rättegångsordning. Att rättegången i princip är avsedd att vara muntlig framgår sålunda av stadgandena i 14: 1 jämfört med 14: 5 och 6 samt 17: 26 jämfört med 17: 28. För koncentration och omedelbart framläggande av fullständig utredning sörja bestämmelserna i 14: 3 och 5 samt 24: 1 och 2, för avgörandet utan uppskov stadgandena i 24: 1 o. s. v. Då likväl dessa bestämmelser ej haft åsyftad verkan, torde detta huvudsakligen berott dels på bestämmelsernas knapphändighet, som möjliggjort avvikelser från deras principer, och de processuella tvångsmedlens otillräcklighet under nutida förhållanden, men dels framför allt därpå, att en koncentrerad muntlig huvudförhandling förutsätter en förberedande utredande förhandling, varom bestämmelser saknas, och att därför en sammanblandning av förberedelse och huvudförhandling möjliggjorts.
    Den nya lagen har säkerställt den önskade rättegångsordningen genom därtill syftande bestämmelser om stämningen och om stämningsansökningens innehåll, om processens uppdelning i en förberedande förhandling och en huvudförhandling, om processens muntlighet, om bevisupptagningens omedelbarhet samt om överläggning till och meddelande av dom.
    Genom bestämmelser om stämningsansökningens innehåll är i den nya lagen grunden given för den förberedande förhandling mellan parterna, som är den koncentrerade huvudförhandlingens förutsättning.
    I ansökningen skall enligt 42 kap. 2 § »käranden uppgiva: 1. de omständigheter, varå han grundar sin talan, uppställda efter sitt sammanhang och, när så lämpligen kan ske, i särskilda, med nummer försedda punkter; 2. det yrkande käranden framställer; 3. de skriftliga bevis käranden åberopar; samt 4. de omständigheter, som betinga rättens behörighet, om ej denna framgår av vad eljest anföres». Vid ansökan bör käranden i huvudskrift eller styrkt avskrift foga de skriftliga bevis, som innehavas av honom. Är ansökningen ofullständig,skall rätten förelägga käranden att avhjälpa bristen. Förblir ansök-

ningen otjänlig som grund för rättegång, skall den avvisas. Likaså om rättegångshinder föreligger. (42:3 och 4.)

 

    Med hänsyn till den klarhet och reda, som genom en dylik stämningens fullständighet redan från början gives processen, är det skäl att undersöka om icke samma fullständighet i upplysningarna om saken kan med nuvarande bestämmelser vinnas. Om stämningens innehåll stadgas emellertid i 11: 5 RB allenast, att käranden skall uppgiva domstolen och svaranden samt saken. Frågan blir då, hur mycket man kan inlägga i skyldigheten att uppgiva saken. Däri har ansetts icke kunna innefattas mera än att det rättsförhållande, som är processens föremål, och därpå grundade yrkanden skola uppgivas (jfr 12:3 RB). Någon redogörelse för de faktiska omständigheterna och deras sammanhang skulle käranden däremot icke vara skyldig lämna, än mindre giva redogörelsen form av särskilda numrerade punkter. Någon skyldighet för käranden att uppge de skriftliga bevis, han åberopar, och att bifoga dem han innehar, föreligger säkerligen icke.
    Frågan om stämningsansökningens fullständighet kommer på sin spets, då det gäller att pröva om ansökningen skall avvisas eller beviljas. Ett avvisande utan laga skäl kan enligt nuvarande lag få helt andra konsekvenser än enligt den nya, där målet anses anhängigt i och med ansökningens ingivande (13: 4) och ej som nu först genom delgivningen. Visserligen kan även nu föreläggande givas käranden att komplettera ofullständig ansökan inom viss tid vid äventyr att den eljest avvisas, men föreläggandet kan komma att leda till att fatalietid försittes. Såväl detta förhållande som den omständigheten, att det enligt nuvarande lag icke är rätten som är stämningsgivare, torde medföra att dylikt föreläggande endast kan givas om bristen är sådan, att ansökningen ej innehåller bestämt yrkande eller att de rättsförhållanden, varå käranden grundar sin talan, ej äro tydligt angivna eller att bristen ej är så väsentlig, att ansökan är otjänlig som grund för rättegång, men däremot icke om den består i att redogörelse ej lämnats för faktiska omständigheter.
    Även om man emellertid mot de uttalanden, förarbetena till nuvarande 11 kap. innehålla, icke kan anse sig berättigad att såsom ovillkorlig fordran uppställa en så fullständig ansökan som nya lagen förutsätter, torde man dock kunna och böra skärpa kravet på rättsförhållandets och yrkandenas individualisering. Redan därmed torde mycket kunna vinnas. Det är påfallande, hur

under senare år en avsevärd förbättring härutinnan inträtt. I mål som komma från advokatbyrå avfattas stämningarna i stor utsträckning efter de i nya rättegångsbalken angivna grunderna. En enhällig praxis härutinnan torde kunna åstadkommas genom samarbete mellan underrättsdomares samt advokaters och sakförares organisationer. På grundval av en sådan praxis och den rättsuppfattning, åt vilken den nya lagen givit uttryck, torde de skärpta kraven på fullständighet i stämningsansökningen ganska snart komma att anses motsvara gällande rätt.

    Utfärdas stämning, skall enligt nya lagen förberedelse i målet äga rum (42: 6) och skall målet därunder så beredas att det vid huvudförhandling kan slutföras i ett sammanhang.
 

   Förberedelsen skall vara muntlig, men får i särskilda fall vara skriftlig; vilketdera avgöres genast vid stämningens utfärdande. Vid muntlig förberedelse instämmes svaranden till viss dag. Vid skriftlig förelägges han i stämningen att till viss dag inkomma med skriftligt svaromål (42: 10 och 14). Underlåter svaranden detta, skola parterna kallas till första inställelse och förberedelsen fortsättas genom muntlig förhandling. Svaromålet skall i båda fallen vara lika utförligt som stämningsansökningen (42: 7). Det skall innehålla »1. de invändningar om rättegångshinder, som svaranden vill göra; 2. bestämt medgivande eller bestridande av kärandens yrkande; 3. om kärandens yrkande bestrides, grunden härför med yttrande rörande de omständigheter, varå käranden grundat sin talan, och angivande av de omständigheter svaranden vill anföra; samt 4. uppgift å de skriftliga bevis svaranden åberopar». Svaranden bör genast i huvudskrift eller styrkt avskrift ingiva de skriftliga bevis, som innehavas av honom.

 

    Genom den fullständiga stämningsansökningen och det förberedande förfarandets första fas, det fullständiga svaromålet, har möjlighet beretts för vinnande av förberedelsens mål, att skilja mellan ostridigt och tvistigt, framskaffa skriftliga bevis och erhålla uppgift på övriga bevismedel. För detta ändamål fortsätter den förberedande förhandlingen å den utsatta dagen, då parterna å ömse sidor skola uppge, vilka bevis de vilja åberopa, och framlägga sina skriftliga bevis, och då part dessutom är skyldig uppge, vilka andra skriftliga bevis han innehar. Ger ej skriftlig förberedelse tillfredsställande resultat, kan rätten förordna, att den skall fortsättas som muntlig.
    Frågan är nu om en sådan förberedande förhandling kan åstadkommas enligt gällande bestämmelser. Till en början skall enligt 11: 6 RB svaranden kallas att inställa sig inför rätten viss dag, på sätt även nya lagen såsom regel, d. v. s. vid muntlig för-

beredelse, förutsätter. Att dagen nu måste bestämmas efter tingsordningen saknar för den föreliggande frågan betydelse. Svaranden stämmes för att svara å det i stämningen framställda käromålet. Att han skall svara senast å den utsatta dagen framgår av stadgandet i 14: 3 att båda parterna genast skola framte alla sina skäl och bevis. Att svaromålet skall vara fullständigt framgår både av detta stadgande och av innehållet i 14: 5, där det heter: »Käranden skall dess inlaga kort och tydligen fatta, utan allt företal och omsvep, och sakens sammanhang där i strax berätta, och sedan var i själva tvisten består; före ock därnäst redigt in, vad han påstår, med skälen där till. Haver han flera käromål, än ett; sätte vart för sig ut; och svare vederdelomannen i samma ordning.» Ett fullständigt svaromål, muntligt eller skriftligt, måste således avgivas vid första inställelsen.
    Enligt 14: 1 RB »bör käromålet muntligen föreställas, där sakens vikt och vidlyftighet eller andra omständigheter ej fordra, att det skriftligen ske må; och varde då parterna ej tillåtet, att flera än en skrift vardera inlägga, där saken ej är av dess större vikt». Av ordalagen att döma skulle väl rätten äga avgöra, huruvida svaromålet skall vara skriftligt eller muntligt. Skriftligt svaromål torde dock icke kunna framtvingas, lika litet enligt nuvarande lag som enligt nya lagen (jfr 42: 14 st. 2). I varje fall är klart att förordnande om skriftligt svaromål ej kan vid stämningens utfärdande givas. Olägenheten härav är dock av mindre betydelse, då förberedelsen som regel även enligt nya lagen skall vara muntlig. Någon svårighet att åstadkomma skriftväxling har i allmänhet ej heller visat sig föreligga. I de fall, då skriftlig förberedelse är önskvärd, och stämningsansökningens fullständighet gör det ändamålsenligt, bör, på sätt redan ofta sker, i stämningen svaranden uppmanas att avgiva skriftligt svaromål av sådant innehåll, som beskrives i 42: 7. Är saken sådan att den fordrar skriftlig utveckling av käromålet, bör erinran därom ske i stämningen med påminnelse tillika om vad i 14: 5 stadgas om inlagas innehåll och uppställning.
    En skriftlig »förberedelse» kan således i allmänhet framkallas och stadgandet i 14: 1 RB att parterna endast få inlägga en skrift vardera torde giva rätten befogenhet att sedan så skett övergå till muntlig förberedelse, därvid det i 42: 11 nya lagen givna förbudet mot uppläsande av annan skriftlig inlaga än stämningsansökningen och skriftligt svaromål bör tillämpas.

    Bortsett i övrigt från de spörsmål, som vid tolkningen av nu åberopade stadganden eljest kunna uppstå, torde av det sagda framgå, att de sörja för att den dag, till vilken målet instämts, det för förberedande förhandling erforderliga materialet är för handen i samma utsträckning, som med förberedelsen enligt nya lagen avses. En muntlig förberedande förhandling kan således enligt nuvarande lag äga rum vid första rättegångstillfället, som bör reserveras för denna förberedelse. Den kan vid detta tillfälle frånsett den omförmälda skriftväxlingen, ske i exakt samma ordning, som i nya lagen är om muntlig förberedelse stadgad.
    Fråga är emellertid om ej bestämmelserna i 1734 års lag om vad parterna ha att iakttaga förhindra en riktig uppdelning av rättegången i enbart förberedelse, å ena, och huvudförhandling, å andra sidan. Vid förberedelsen skall ej annan bevisning än skriftlig sådan förebringas, men enligt 14:3 skola parterna genast framte alla sina bevis. Visserligen har detta stadgande ej tolkats efter bokstaven och ansetts ej innefatta tvång för parterna att på förhand bedöma vad bevisning de kunna komma att behöva, men för vårt ändamål är detta ej tillfyllest. Här gäller frågan, om det mot stadgandet och dess straffpåföljd kan förhindras, att icke-skriftlig bevisning, i första hand vittnesbevisning, förebringas vid första rättegångstillfället. Kan med andra ord vittnesstämning vägras till första inställelsen och kan, om ickeinstämt vittne då åberopas, vittnesförhör vägras?
    Den första frågan torde kunna besvaras jakande för de fall då rättens ordförande är stämningsgivare. När under ett måls handläggning vittnesförhör skall äga rum, kan parten ej få ensam bestämma med intrång i domarens processledande verksamhet. Då emellertid annan stämningsgivare än häradshövdingen ej heller kan anförtros avgörandet därutinnan, förutsätter befogenhet för stämningsgivaren att vägra stämning att han fått instruktion av den, som förordnat honom, eller med andra ord att hans uppdrag begränsats eller att det ålagts honom att inhämta rättens ordförandes mening. En sådan begränsning i stämningsgivarens befogenhet har ansetts möjlig, då fråga är om bestämmande av den rättegångsdag, till vilken kallelsen genom stämningen sker, och torde med hänsyn till nya lagens innehåll enligt de ovan under 4) angivna grunder även kunna givas i här avsedda fall. Beträffande den andra frågan torde den kunna besvaras så, att vittnesförhör kan vägras, dels om parterna i stäm-

ningen erinrats om att vittnen ej få vid första rättegångstillfället medtagas, och dels i sådana fall, då det för vittnet skulle medföra oskälig kostnad eller synnerlig olägenhet att infinna sig vid senare rättegångstillfället (jfr 43:3 nya RB). I vissa mål, där huvudförhandling kan antagas omedelbart följa, exempelvis mål om äktenskapsskillnad, som sökts av båda parterna enligt 11:3 eller 4 giftermålsbalken, bör dock någon erinran icke införas i stämningen, utan tvärtom parterna uppmanas att förebringa all utredning och bevisning.
    Första rättegångstillfället kan således och bör förbehållas den förberedande förhandlingen utom i de fall, då förberedelsen kan omedelbart följas av huvudförhandling. Det bör även eftersträvas att förberedelsen såvitt möjligt slutföres vid detta första rättegångstillfälle. Kan detta ej ske måste, liksom ock i 42: 12 nya lagen stadgas, uppskov beviljas. För sådant fall bör emellertid, där det erfordras, även det nästa sammanträdet endast avses för fortsatt förberedelse, varom parterna i uppskovsbeslutet böra erinras bl. a. genom förbud mot vittnesförhör. Om detta sammanträde skall då gälla detsamma som förut sagts om det första, d. v. s. det skall avses endast för förberedande förhandling, om det ej av omständigheterna framgår att huvudförhandling kan omedelbart följa därå. I båda fallen skall målet utsättas till fortsatt utredning, i det senare med föreläggande tillika för båda parterna jämlikt 14: 3 RB att andraga och styrka allt de vilja åberopa i målet vid äventyr att detsamma ändock avgöres.
    Under det målet sålunda vid förberedande sammanträde handlägges, bör på sätt i 42 kap. 19 § nya lagen stadgas beslut fattas om inhämtande av sakkunnigutlåtande, om sådant erfordras, företeende av skriftligt bevis, föremåls tillhandahållande för syn eller besiktning m. m., ävensom förordnande givas om bevisupptagande vid annan domstol, så att innan målet utsättes till huvudförhandling all sådan utredning kan med säkerhet beräknas föreligga vid denna.
    Att bestämmelserna i 42 kap. 16—18 §§ nya lagen om måls avvisande, förlikning genom rättens förmedling, tredskodom och stadfästelse av förlikning under förberedelsen kunna vinna tilllämpning, torde vara uppenbart.
    Den i 42: 10 st. 2 och 3 nya lagen givna möjligheten att redan i kallelsen till första inställelsen förelägga parterna personlig inställelse vid vite kan väl icke komma till användning. Men före-

läggandet kan ersättas med anmaning och kan, där denna ej har åsyftad verkan, i händelse av uppskov för fortsatt förberedelse givas vid första rättegångstillfället. Domstolarna hava redan nu även i civila dispositiva mål ansett sig kunna förelägga part personlig inställelse vid vite. Denna mot gällande rätt kanske stridande praxis bör vinna allmän anslutning med stöd av den ändrade rättsuppfattning, som kommit till uttryck i nya lagen.
    Den nu lämnade redogörelsen, som synes visa att en förberedande förhandling, sådan nya lagen avser, kan åstadkommas utan lagändring, är i ett avseende otillfredsställande. Den utgår i stort sett från tanken att förlägga hela denna förberedelse till de vanliga rättegångstillfällena, enkannerligen det första, såsom något under alla förhållanden möjligt. Från många synpunkter, särskilt för vinnande av ökad erfarenhet, vore det dock önskvärt, om man kunde kalla parterna till förhandlingar inför rättens ordförande före första rättegångstillfället. Avsevärd tid skulle därigenom besparas, vilket skulle vara av särskild betydelse för möjligheten att vid de ordinarie tingen medhinna alla de mål, som skola där förekomma. Protokollföringen skulle förenklas och rättegången påskyndas genom huvudförhandling i omedelbar anslutning till den, så att säga, legala förberedelsen vid första rättegångstillfället. Önskvärt vore även att dylika förhandlingar kunde ske mellan två rättegångstillfällen, åtminstone vid häradsrätterna, under tid då ordinarie ting ej pågår. Visserligen kan en sådan privat förberedelse icke framtvingas, men uteslutet är icke, att den i en del fall kan på frivillighetens väg ordnas. Vad vid en sådan förberedelse yrkas och utredes kan göras till processmaterial genom anteckning i domboken och genom att parterna därefter åberopa resp. muntligen framlägga vad sålunda förekommit och antecknats. Även enstaka försök i denna riktning synes vara att föredraga framför ett avstående helt och hållet från denna, med det blivande förberedelseförfarandet mest överensstämmande ordning.

 

    Sedan förberedelsen avslutats äger huvudförhandling rum antingen i omedelbart samband med förberedelsen eller å viss av rätten bestämd tid (42: 20). Vid denna förhandling skall förebringas allt det processmaterial, som må läggas till grund för domen. Vad som förekommit vid förberedelsen ingår icke i detta material, om det ej återgives. I nya lagen är det sörjt för att hu-

vudförhandlingens ändamål, koncentration av allt domens underlag till ett rättegångstillfälle, verkligen vinnes, redan genom att målet utsättes till huvudförhandling. Därom gällande bestämmelser bliva i och med detta tillämpliga. Även om samma term skulle användas för att i vårt nuvarande system utmärka något av samma innebörd, vilket lämpligen bör så småningom ske, finnas dock ej några särskilda stadganden, som liksom den nya lagens giva åt termen dess rättsliga innebörd. Särskilda åtgärder måste vidtagas för att under nuvarande rättegångsordning framtvinga den koncentrerade, muntliga förhandling som åsyftas.
    En åtgärd som kan och bör tillgripas är att med tillämpning av 14: 3 st. 2 RB, jämte det dagen utsättes d. v. s. målet uppskjutes, parterna å ömse sidor gives slutligt föreläggande. Det skall föreläggas parterna att andraga och styrka allt de vilja åberopa i målet vid äventyr att detsamma ändock avgöres. Sedan förberedelsen avslutats utan annan bevisning än den skriftliga, framtvingas genom detta föreläggande både koncentrationen och muntligheten. Vid en och annan häradsrätt har ett mångårigt tillämpande av detta system visat detta resultat. I de fall då parternas personliga inställelse ej är betydelselös, skola de därjämte förpliktas vid vite att komma personligen tillstädes.
    Genom sin processledande verksamhet kan rättens ordförande därefter tillse, att förfarandet vid rätten praktiskt taget så fortlöper, som den nya lagen föreskriver. Han kan sålunda förordna (43: 4), att skilda frågor eller delar av målet skola behandlas var för sig, tillse att målet blir uttömmande behandlat och förhindra indragande av det som ej är av betydelse. Han kan enligt 14: 1 RB förhindra ingivandet av skrifter (43:5); begära förklaring över partsutsagor, som strida mot vad förut anförts (43: 6); av parterna i tur och ordning begära utveckling av deras talan o. s. v. I de undantagsfall, då part ej kan förmås att i sin ordning redigt framföra sina yrkanden och skäl utan åberopar vad han förut vid annat rättegångstillfälle d. v. s. under den förberedande förhandlingen anfört, bör ordföranden, såsom om parten ej vore tillstädes, på sätt för sådant fall i 43: 7 nya lagen stadgas, ur handlingarna framlägga vad parten anfört.
    Det är klart att allt detta, som framställts såsom något lätt och lekande, mången gång kan stöta på svårigheter, särskilt då parterna själva utan ombud föra sin talan. Men genom att, på sätt nya lagen medger, vid förhandlingens början kort redogöra för

tvisteläget och i övrigt hjälpa parterna på traven, kan dock så gott som alltid en huvudförhandling åstadkommas. Det må erinras att enahanda svårigheter komma att göra sig gällande även efter den nya lagens ikraftträdande.
    Under det bestämmelserna om förhandlingens gång sålunda torde kunna vinna tillämpning, ställer sig saken mera tveksam beträffande förfaringssättet, därest hinder för huvudförhandling föreligger. Huruvida så är förhållandet skall enligt nya lagen först undersökas.

 

    Förhandlingen skall enligt 43: 2 inställas och utsättas till annan dag, om part som finnes böra närvara personligen inställt sig allenast genom ombud; om vittne eller sakkunnig som finnes böra höras icke är tillstädes; om part vill anföra nytt viktigt skäl eller åberopa nytt bevis och motparten finnes vara i behov av anstånd för att bemöta vad parten vill andraga; eller om hinder eljest möter för målets företagande till slutlig handläggning. Kan det antagas, att hindret kommer att undanröjas före handläggningens slut, må huvudförhandling hållas, och i vissa fall kan den påbörjas, om det kan antagas att den vid ett senare rättegångstillfälle kan fortsättas utan att ny huvudhandling måste äga rum (43:3 och 11).

 

    Förhandlingen skall således i de angivna fallen antingen uppskjutas eller ock inställas och målet utsättas till ny huvudförhandling.
    Ett inställande av förhandlingarna på grund av något av de i nya lagen angivna skälen torde vara för den gällande rättegångsordningen alltför främmande för att ett tillgripande av denna utväg för säkerställande av den önskade koncentrationen skall kunna annat än undantagsvis ifrågakomma. Det torde knappast kunna antagas att rätten enligt nuvarande rättegångsordning skulle, sedan målet för slutlig handläggning uppskjutits, kunna vägra hörandet av vittnen och sakkunniga, som kommit tillstädes på den ena partens begäran, endast därför att något av hans eller den andra partens vittnen uteblivit, av rätten infordrat sakkunnigutlåtande ej inkommit eller part inställt sig genom ombud i stället för personligen. Säkerligen finnes nu ej annan råd, såvida ej parterna medge ett annat förfarande, än att höra de tillstädeskomna och därefter antingen avgöra målet eller utsätta det till fortsatt förhandling. Ej heller lärer möjlighet för närvarande finnas att inställa uppskjuten förhandling, därför att rättens sammansättning ändrats.
    Antalet av de fall, då brott mot nya lagens principer om hu-

vudförhandlings inställande sålunda måste komma att ske, begränsas emellertid avsevärt dels därigenom att i åtskilliga fall en tillämpning av det givna slutliga föreläggandet kommer att förhindra uppskov med målet, dels även därigenom att i de fall, varom här är fråga, även nya lagen i viss utsträckning medger bevisupptagning, nämligen då part, vittne eller sakkunnig icke utan oskälig kostnad eller synnerlig olägenhet kan infinna sig vid ett senare rättegångstillfälle, och att målets utsättande till fortsatt förhandling å senare dag följaktligen i dessa fall kommer att stå i överensstämmelse med nya lagens bestämmelser. I övriga fall synes böra iakttagas, att förhandlingen å den dag till vilken den uppskjutits så vitt möjligt företages i samma ordning, som om ny huvudförhandling utsatts, och således parternas yrkanden och åberopade rättsfakta ånyo i korthet återges och förut upptagen bevisning ur protokoll och handlingar till sitt innehåll sammanfattas (jfr 43: 13 st. 2).
    Vad angår huvudförhandlingen i brottmål må framhållas, att de särskilda bestämmelser nya lagen innehåller (46: 6) rörande förhandlingens gång och ordningen för parternas hörande utan svårighet kunna följas. Sålunda bör bl. a. uppläsande av förhörsprotokoll icke äga rum i andra fall än då parts utsaga strider mot vad han förut sagt eller då part vägrar uttala sig.
    Att här närmare ingå på den nya lagens särskilda bestämmelser om bevisning låter sig icke göra. I denna framställning må här endast beröras frågan om vittnesförhöret såsom ett led i huvudförhandlingen. Vad i nya lagen är stadgat om att vittnets utsaga skall vara muntlig (36: 16) och att skriftlig uppteckning ej må uppläsas vid förhöret kan och bör tillämpas. Likaså bestämmelserna (36: 17) om hur själva förhöret tillgår. Med hänsyn till stadgandet i 17:26 RB att skriftligt vittnesbörd ej äger vitsord »utan parterna å båda sidor hålla det gillt eller det besvuret varder», torde dock vara tveksamt, om man kan vägra mottaga vittnesintyg vid förhöret, även om det ej får tjäna vittnet till ledning vid dess berättelse. Utgår man emellertid ifrån att man ej längre medger att »det besvuret varder», kan likväl ifrågasättas, om icke intyget kan avvisas såsom irrelevant. Ordalydelsen i 17: 26 och 28 RB giver även närmast vid handen, att meningen i varje fall ej varit att vittnesmål skulle kunna avgivas enbart i skriftlig form.

    Då huvudförhandlingen avslutats, skall avgörande av saken ske genom dom (17: 1). Domen skall grundas å vad vid huvudförhandlingen förekommit. Har ny huvudförhandling hållits, skall den grundas å vad därvid förekommit (17: 2). Teoretiskt sett kan detta icke nu tillämpas. Enligt gällande lag är allt som förekommit i målet processmaterial, som skall ligga till grund för domen, även om det endast förebragts vid rättegångstillfälle som avsetts allenast till förberedelse. Om emellertid vid huvudförhandlingen så förfarits som förut sagts, lärer endast undantagsvis behöva inträffa att denna teoretiskt mycket betydelsefulla skillnad blir av praktisk betydelse.
    Om tiden för domens beslutande och avkunnande stadgar nya lagen, att om huvudförhandling ägt rum, skall samma eller sist nästa helgfria dag överläggning hållas och, om så kan ske, dom beslutas och avkunnas (17: 9). Erfordras på grund av målets beskaffenhet rådrum för domens beslutande eller avfattande, må rätten besluta anstånd därmed; domen skall dock, om ej synnerligt hinder möter, skriftligen avfattas och meddelas inom två veckor efter förhandlingens avslutande. Denna bestämmelse torde icke stå i strid med gällande rätt. Även om en dom, som beslutats vid överläggning, hållen omedelbart efter huvudförhandlingen, ej alltid kan genast avkunnas, lärer lagtekniskt sett hinder ej möta att senare å utsatt dag avkunna domen, något som även vid rådhusrätterna emellanåt praktiseras.
    Men om domen icke genast efter överläggning beslutas och avkunnas, kan den situationen uppkomma, att då så sker, ledamöterna i rätten ej äro desamma, som de vilka övervoro huvudförhandlingen och överläggningen. Där så är förhållandet, vilket dock på grund av stadgandet i lagen den 13 maj 1932 om häradsnämndens tjänstgöring endast undantagsvis bör kunna inträffa, torde giltig dom det oaktat kunna meddelas. Finnes utsikt att bristen å senare dag kan avhjälpas, torde dock hinder icke möta att för vinnande av det åsyftade ändamålet ännu en gång uppskjuta domen på grund av »synnerliga skäl». Denna utväg får dock uppenbarligen endast anlitas, där det kan ske utan olägenhet för parterna.
    Den för uppskov med domen utsatta tidsfrist av två veckor torde i allmänhet kunna av rådhusrätterna iakttagas. Vad häradsrätterna beträffar torde däremot, med hänsyn till svårigheten att jämka tjänstgöringsfördelningen mellan nämndemännen, en

tidsfrist av en månad alltjämt komma att följas i det dock ganska begränsade antalet mål, då utslag ej genast avkunnas.

 

    Den här lämnade framställningen, som närmast tagit sikte på vad som med nuvarande organisation av häradsrätterna ansetts kunna vid dem tillämpas, är utan tvivel mycket ofullständig. Även viktiga delar av ämnet ha knapphändigt behandlats eller lämnats helt obeaktade, såsom frågorna om vittnesjäven och bevisningen i allmänhet, protokollföringen m. m. Åtskilliga andra bestämmelser i nya lagen än de ovan berörda finnas, som kunna hänföras till de ovan under 4) och 5) omförmälda grupperna och sålunda borde, lagtekniskt sett, kunna redan nu tillämpas. Bortsett från att utrymmesskäl nödvändiggjort begränsning, har det synts angeläget att ej med allt för många detaljer belasta de domare, som eljest skulle vara beredda att söka vid sin domstol genomföra en omläggning av förfarandet.